Efter det så kallade presidentvalet träffade Putin de tre så kallade motkandidaterna i Kreml. Foto: Kremlin.ru
Helgens presidentval i Ryssland var inget val. Väljarna hade inte mycket att välja emellan och hur de röstade hade ingen större betydelse, eftersom resultatet var förutbestämt. På ett eller annat sätt skulle de Kremltrogna regionala ledarna se till att leverera det resultat som Putins kansli beställt.
Ett typiskt exempel på hur det kan gå till är valresultatet från en vallokal i byn Sjebekino nära Belgorod, vid gränsen mot Ukraina. Byn har bombats från den ukrainska sidan och delvis evakuerats. Trots det verkar invånarna vara synnerligen nöjda med sakernas tillstånd.
I vallokal nr. 1130 i Sjebekino har nämligen alla 2 500 registrerade väljare röstat. Igen har röstat på någon annan kandidat än Vladimir Putin, ingen har förstört sin valsedel. Putin får 100% av rösterna, exakt 2 500. Jämnt och bra. Och ett ovanligt tydligt tecken på omfattande valfusk.
Ändå kan man räkna ut en hel del om vart rysk politik är på väg bara genom att analysera det så kallade valresultatet – så länge man kommer ihåg att siffrorna inte säger särskilt mycket om vad väljarna vill. Däremot säger de en hel del om vad som håller på att hända i den ryska politiska eliten.
Demokrati betecknas av att makthavarna då och då förlorar val. Med det måttet har Ryssland aldrig varit en demokrati, eftersom det i Ryssland på riksnivå aldrig har skett ett demokratiskt maktskifte efter en valförlust – en av de grundläggande skillnaderna mellan Ryssland och Ukraina.
Senast ryssarna på riktigt hade något att välja emellan i ett presidentval var 1996. Inte heller det valet var särskilt schysst, eftersom den sittande presidenten Boris Jeltsin hade hela statsapparaten samt de superrika oligarkerna på sin sida.
Kommunisternas Gennadij Ziuganov gick ändå vidare till en andra valomgång där han fick 41 procent av rösterna. Jeltsin vann med 54 procent. Det är så ett någorlunda normalt valresultat ser ut.
Men sedan 1996 har valresultatet i Ryssland alltid varit förutbestämd. För varje år som gått har proceduren finslipats för att undanröja alla risker. De resultat som redovisades efter helgens röstningsförfarande demonstrerar att mekanismen nu fungerar som ett väloljat självspelande piano.
Enligt läckta uppgifter var planen för årets presidentval 70-80. Den första siffran anger det önskade valdeltagandet, den andra andelen röster för Vladimir Putin. Båda siffrorna är en liten förbättring jämfört med förra presidentvalet, vilket är naturligt. Stödet för presidenten kan ju inte tillåtas minska, det skulle kunna tyda på att folket inte gillar kriget.
Precis som i den sovjetiska planekonomin vill de lokala ledarna överuppfylla planen för att bevisa sin förträfflighet och sin lojalitet mot centralmakten. Alltså ser de till att på ett eller annat sätt få fram siffror som är bättre än i grannregionen.
Även presidentens kanslichef Sergej Kirijenko ville uppenbarligen demonstrera sin lojalitet genom att lägga fram ett fint valresultat. I sista stund uppges presidentkansliet ha skickat ut signaler om att resultatet gärna får vara lite högre än 80 procent.
Därmed uppfattade de lokala byråkraterna 80 procent som det minsta tillåtna resultatet. Knappt någon region vågade redovisa en lägre siffra. Som vanligt kom den absoluta toppnoteringen från Tjetjenien: 98,99 procent för Putin.
Från de ockuperade områdena i Ukraina rapporterades kring 90 procents stöd för Putin och långt över 80 procents valdeltagande. Där gick valförrättare runt med beväpnade ryska soldater och knackade på hos folk. Då är det inte lätt att säga nej till att rösta på Putin.
Siffrorna som redovisas ska naturligtvis vara ett bevis på att folket överallt står enat bakom Putin. Den som till äventyrs skulle ha något att invända gör därför klokast i att hålla tyst, för ingen vill väl gå emot folkets enade front.
Det så kallade valresultatet i Ryssland är alltså inte ett budskap från väljarna till makthavarna, för det är inte väljarna som bestämmer hur valresultatet ska se ut.
Den slutgiltiga rekordsiffran med 87 procents stöd för Putin är i stället ett meddelande från Kreml till hela Ryssland, både folket och den politiska eliten: Det är Putin som bestämmer och det är klokast att sitta still i båten.
Vladimir Putin under sitt årliga telefonväkteri 2021. Foto: Kremlin.ru
Den ryska demokratin är den bästa som finns. Det slog Vladimir Putins pressekreterare Dmitrij Peskov fast häromveckan. ”Vi kommer inte längre att acceptera kritik av vår demokrati och påståenden om att den inte är sådan som den borde vara”, förklarade han.
Den ryska demokratin karaktäriseras mycket riktigt av att den inte bör kritiseras. Vad som händer om man ändå gör det demonstrerades åskådligt i mitten av februari, när det ryska styrets mest konsekventa kritiker Aleksej Navalnyj avled i en isolerad straffkoloni norr om polcirkeln.
Den ryska demokratin är också mycket flexibel. Man skulle nämligen kunna tro att Vladimir Putin inte kan ställa upp i presidentvalet nästa helg, eftersom han redan suttit av två mandatperioder efter varandra. Men konstigt nog har Vladimir Putin aldrig varit Rysslands president, inte i lagens mening.
Den ryska grundlagen ändrades nämligen för fyra år sedan. Då slogs det fast att presidenträkningen nollställs. Vladimir Putin har aldrig valts till president under den nya grundlagen. Därför kan en splitterny Putin väljas till president två gånger till och sitta kvar till 2036.
En annan egenskap av den ryska demokratin är att valresultatet oftast är känt långt innan vallokalerna ens öppnat. Särskilt gäller detta för presidentvalet. Redan i augusti förra året berättade Dmitrij Peskov i en intervju till The New York Times att Putin kommer att väljas om med över 90 procent av rösterna.
Efter publiceringen hävdade Peskov visserligen att han blivit felciterad. Det kan mycket väl stämma. Andra uppgifter gör nämligen gällande att Putin enligt gällande plan bara ska få 80 procent av rösterna. Oavsett vilket bör han naturligtvis få ett bättre resultat än de 78 procent han fick för sex år sedan, när folket förra gången fick möjlighet att rösta på honom.
Men även om Putin faktiskt skulle tilldelas 90 procent av rösterna är det fortfarande en bra bit från de sovjetiska siffrorna, då ”kommunisternas och de partilösas valförbund” alltid fick drygt 99 procent av rösterna. Det fanns ju ingen annan att rösta på, alternativet var att lämna en ogiltig röst och riskera trakasserier.
Till skillnad från sovjetiska val finns det faktiskt motkandidater i Ryssland. Deras funktion är att ge sken av att väljarna faktiskt har ett val, och därmed göra valritualen mer meningsfull.
Vilka som får ställa upp och hur många röster de kan tillåtas få bestäms dock i praktiken av presidentadministrationen.
Putins eviga övningsmotståndare, kommunistpartiets nu 79-årige ledare Gennadij Ziuganov, var med redan 1996 och kandiderade då mot Boris Jeltsin. Han uppges inte ha velat ställa upp i valet i år, eftersom han visste att han skulle tilldelas sitt sämsta resultat någonsin.
Det ville han inte avsluta sin karriär med. I stället är det gråkommunisten Nikolaj Charitonov som fått klartecken att hoppa in för Ziuganov, precis som han gjorde vid valet 2004.
Den andra eviga motkandidaten, den rabiate rabulisten Vladimir Zjirinovskij, är indisponibel, eftersom han avled för två år sedan.
För hans så kallade Liberaldemokratiska parti kandiderar nu i stället partiets nya ordförande Leonid Slutskij, mest känd för att han i många år sextrakasserat unga kvinnliga journalister. Alla beskyllningar mot honom har avfärdats som en orkestrerad smutskastningskampanj.
Den fjärde godkända kandidaten är Vladislav Davankov som representerar partiet ”Novyje ljudi” (Nytt folk). Partiet skapades inför det senaste parlamentsvalet med Kremls goda minne för att göra sken av att det finns alternativ i rysk politik.
Något alternativ finns det dock inte. Den enda presumtiva kandidaten som öppet motsatte sig kriget i Ukraina, Boris Nadezjdin, fick inte registrera sig. I januari stod tusentals ryssar i långa köer för att lämna sina underskrifter till stöd för hans kandidatur.
Det oväntat starka stödet skrämde Kreml, och den ryska valmyndigheten underkände namnunderskrifterna.
Väljarna har alltså att välja mellan tre tråkiga gubbar som de knappt hört talas om – och den store ledaren som varje dag sedan tjugo år tillbaka hyllas i tv-rutan. Majoriteten av dem som orkar ta sig till vallokalerna lär rösta som de blivit tillsagda
Skulle det inte räcka med att hela statsapparaten arbetar för att alla ska rösta på Putin finns det alltid möjlighet att korrigera resultatet efter hand. Det är de regionala ledarnas uppgift att leverera rätt siffror. Gör de inte det får de sparken.
Men varför ska man överhuvudtaget ordna val, om resultatet nu är förutbestämt och röstningen bara är en ceremoni?
I första hand behövs valritualen för att legitimera Vladimir Putins fortsatta maktinnehav – och för att visa hans eventuella motståndare att motståndet är lönlöst, eftersom det officiella valresultatet bevisar att de är en försvinnande liten minoritet.
I år har presidentvalet dessutom en annan viktig funktion: att skenbart legitimera den ryska ockupationen av stora ukrainska områden och slå fast att dessa territorier nu är ”evigt ryska”, så som det står i den ryska grundlagen.
Genom att olagligt hålla val på ockuperat område och i praktiken under hot om våld tvinga ukrainare att acceptera ryskt medborgarskap demonstrerar den ryska ledningen sin styrka och obeveklighet.
Den ukrainska ledningen å sin sida ser ryska valförrättare på ockuperat område som legitima mål. I veckan dödades en valarbetare i den ockuperade staden Berdjansk när hennes bil exploderade.
Två veckor innan han dog uppmanade Aleksej Navalnyj ryska väljare att protestera mot det manipulerade valet genom att ta sig till vallokalerna prick klockan 12 på valdagen den 17 mars.
Det är en form av manifestation som myndigheterna har svårt att stoppa utan att ytterligare undergräva presidentvalets trovärdighet. Men även om det skulle bli många som samlas klockan tolv på valdagen kan de inte påverka valets utgång. Det är Putins val.
Navalnyj spökar. Bilden är tagen under presidentvalet 2018. Nu sitter Aleksej Navalnyj i fängelse, men hans ”smarta röstning” stör ändå Kremls planer. Foto: Evgenij Feldman.
Man kan diskutera om det som ägde rum i Ryssland överhuvudtaget kan kallas för val. Någon slags omröstning var det i alla fall, en omröstning vars resultat på många olika sätt förfalskades och förvanskades, både inför omröstningen, under omröstningens gång och kanske framför allt efteråt.
Det är förstås väldigt praktiskt att man precis som under förra årets omröstning om den nya grundlagen förlängt röstningen till tre dagar. Då har man två hela nätter på sig att se till att få rätt resultat, och på många håll har vi sett att det lyst hela natten igenom i stängda vallokaler där valförrättare barrikaderat sig.
Mekanismerna är till stor del desamma som under tidigare val. Valfusket detaljstyrs inte från Kreml, det räcker att man från centralt håll sätter upp ett mål, som denna gång uppges ha varit att maktpartiet Enade Ryssland skulle få minst 45% av rösterna, medan även officiella opinionsundersökningar visar att inte ens en tredjedel av ryssarna tänkte rösta på Putins parti. Putin själv meddelade före valet att Enade Ryssland bör kunna behålla sin konstitutionella supermajoritet med två tredjedelar av platserna i statsduman.
Sedan är det upp till de lokala makthavarna att leverera rätt resultat bäst de kan: genom att locka eller tvinga ut offentliganställda till vallokalerna och genom att tvinga de offentliganställda valförrättarna – ofta lågavlönade lärare som är rädda att förlora sina jobb – att leverera rätt siffror. Inte alla gör det ändå, men tillräckligt många – och vissa med råge. Exempelvis i Tatarstan uppges maktpartiet ha fått 79 procent av rösterna, i Dagestan 81 procent och i Tjetjenien 89 procent.
Sammanlagt överuppfyllde man planen, Enade Ryssland tilldelades drygt 49 procent av rösterna och med hjälp av enmansvalkretsar som alltid favoriserar det starkaste partiet ser Enade Ryssland ut att få 324 platser i statsduman, en bra bit över de 300 som krävs för konstitutionell majoritet. Så långt är allt ungefär som väntat, förutom att litet nytt parti tilläts komma in i parlamentet – ett parti som av allt att döma har skapats med Kremls goda minne för att kanalisera missnöje på ett ofarligt sätt.
Det mesta delegeras alltså till lokal nivå som vanligt. Men en sak som är helt ny i årets val är den smått hysteriska kampanjen mot Aleksej Navalnyjs projekt för taktisk röstning, eller smart röstning som han kallar det. Taktiken går ut på att oppositionens röster i alla enmansvalkretsar ska samlas bakom den kandidat som har den största chansen att slå ut Enade Ryssland.
”Smart röstning”. Kampanjens logotyp.
Detta är uppenbarligen något som skapar stor osäkerhet i maktens inre kretsar, kanske därför att det är något nytt, något som man ännu inte har lärt sig hantera på ett lagom repressivt och ändå diskret sätt. Demonstranter kan man slå med batonger och låsa in. Olämpliga kandidater kan man stoppa när de försöker registrera sig, så att de aldrig dyker upp på valsedeln. Men vad gör man om en kandidat som nyss var ofarlig plötsligt blir ett riktigt hot, eftersom namnet har tagits upp på Navalnyjs lista?
Då tar man till storsläggan och förbjuder listan. Man förklarar listan över helt legitima och lagliga kandidater i parlamentsvalet extremistisk, man förintar listan, man river den i tusen bitar och stampar på den – och ändå är den kvar i femtielva exemplar på hundra olika ställen på nätet. Det är lätt att gripas av panik.
Kampanjen mot smart röstning har inte delegerats till lokala makthavare, utan förs på högsta möjliga nivå, inklusive ryska utrikesministeriet som kallat till sig USA:s ambassadör för att utöva påtryckningar på de största amerikanska it-bolagen, Google och Apple.
Kampen mot Navalnyjs smarta röstning inleddes redan den 20 augusti 2020, då Aleksej Navalnyj var på resa i Sibirien för att spela in kampanjfilmer för lokalval i flera städer. Han hann med två filmer, sedan förgiftades han med nervgift i kalsongerna och var nära att dö. Vad som hände sedan vet vi alla – han vårdades i Tyskland där det också kunde konstateras exakt vilken sorts gift som hade använts, nämligen en som rimligtvis bara den ryska staten har tillgång till.
Sedan återvände han till Ryssland och låstes direkt in. Hans kampanjorganisation förbjöds som ”extremistiskt” och hans anhängare förbjöds att ställa upp i val. Öppet politiskt arbete har nu i Ryssland i praktiken likställts med terrorism.
Men detta räcker inte för de ryska myndigheterna. All information om Navalnyijs smarta röstning ska stoppas inför parlamentsvalet. I lokalvalen har ett antal kandidater som Navalnyj ställt sig bakom lyckats ta sig in i de lokala beslutande församlingarna, och något sådant kan inte tillåtas i parlamentsvalet.
Vissa inslag i kampanjen skulle kunna vara hämtade direkt ur Gogols verk eller Ilfs och Petrovs satiriska romaner från 1930-talet om skojaren Ostap Bender. Det gäller särskilt episoden om det tidigare okända företaget Wool Inter trade i staden Nevinnomyssk i södra Ryssland, i Michail Gorbatjovs hemtrakter nära Stavropol. Bolaget har två anställda och handlar med fårull.
I somras registrerade bolaget för första gången ett varumärke, som råkar vara Umnoje golosovanie. Alltså Smart röstning. Med en logotyp som är en kopia av Navalnyjs. Därefter vände ryska myndigheter sig till sökmotorerna Yandex och Google och krävde att de slutar visa sökresultat som går till Navalnyjs ”smarta röstning”, eftersom Navalnyjs kampanj gör sig skyldig till varumärkesintrång. Det gick ryska Yandex med på, men inte Google.
”Här har du! Nu är detta ditt varumärke.” Karikatyr av Sergej Jolkin.
Under de senaste åren har de ryska myndigheterna lagt mycket energi på att utveckla sina tekniska möjligheter för filtrering av internet, och många nya verktyg har tagits i bruk för att blockera Navalnyjs sajter, även sådana som finns på Googles servrar utomlands och tidigare inte har kunnat stoppas utan att samtidigt störa andra, viktiga tjänster som är beroende av Googles infrastruktur.
Den 10 september kallades som sagt USA:s ambassadör till ryska utrikesdepartementet för en utskällning. Enligt de ryska myndigheterna gjorde USA sig skyldig till inblandning i det ryska valet genom att inte tvinga internetjättarna att blockera Navalnyjs sajter.
Den ryska censurmyndigheten Roskomnadzor gav sig även direkt på Apple och Google som hotades med stora böter. Åtminstone Googles lokalanställda i Ryssland ska även ha hotats med fängelsestraff om inte bolaget böjde sig. Och det gjorde både Apple och Google, som i slutet av förra veckan tog bort Navalnyjs appar från sina ryska appbutiker.
Google äger också Youtube, och gick till slut även med på att stoppa en video där Navalnyjs stabschef läser upp namn på rekommenderade kandidater i olika distrikt. Och inte nog med det, Google blockerade till och med ett textdokument på Google Documents med samma namnlista. Enligt ryska myndigheter var kombinationen av dessa namn ”extremistisk”, trots att alla namn på listan var legitima och lagliga kandidater i parlamentsvalet.
Panik är den enda rimliga förklaringen till varför de ryska myndigheterna vidtog dessa extrema åtgärder för att stoppa tillgången till namnlistorna. I praktiken är det ju ändå omöjligt att helt stoppa informationen om vilka namn kampanjen rekommenderade – den finns kvar exempelvis på Wikinews. Nu fick jakten på listorna ett löjes skimmer över sig, och nyheterna om blockeringarna gjorde snarast att fler blev nyfikna på vad det egentligen var som staten ville förhindra dem att se.
Det blev också ännu tydligare för de flesta att valet var ett fuskval och att det var myndigheterna, inte väljarna, som i praktiken bestämde vem som skulle bli vald.Valets syfte är att skänka legitimitet åt systemet. Det omfattande fusket och attacken på internet undergräver valets trovärdighet och därmed den eftersträvade legitimiteten. På så sätt är valet i viss mån en förlust för de styrande, även om man genom manipulation fick fram exakt de siffror man ville.
Å andra sidan är själva attacken på det fria ordet på nätet och på internetjättarna en framgång. Nu vet regimen att det går att pressa Apple och Google till eftergifter om man trycker tillräckligt hårt, och det kommer man att utnyttja framöver. Frågan är vad Google gör om Kreml i nästa steg kräver att alla Navalnyjs medarbetares videor ska blockeras som extremistiska.
Texten baserar sig på mina anteckningar inför ett webbseminarium på Utrikespolitiska Institutet den 21 september. Här finns videon.
Demonstranter fängslas, valtal censureras och kända oppositionskandidater stryks från listorna. I Pinsk påminner lokaltidningen alla läsare att det är förbjudet att svära högt på offentlig plats. Straffet är femton dagar i fängelse.
Allt är som vanligt inför söndagens parlamentsval i Vitryssland. Valkommissionens ordförande Lidia Jermosjina har redan i förväg slagit fast att valet inte kommer att godkännas av de europeiska observatörerna från OSSE. Observatörerna är alltid partiska, och i år dubbelt så på grund av konflikten kring Sveriges ambassad och ambassadör Stefan Eriksson, menar hon.
– Herr Eriksson blandade sig aktivt i observeringsprocessen under alla valkampanjer. Den här konflikten kommer givetvis att ha sin påverkan, säger Jermosjina enligt den officiella vitryska nyhetsbyrån BelTA.
Den svenska ambassaden i Minsk tvingades stänga i början av augusti, en månad efter det att pr-byrån Studio Total i Malmö flugit in i vitryskt luftrum och släppt ut nallebjörnar med budskap för yttrandefrihet.
Tilltaget har fått en hel del kritik i svenska medier, men Martin Uggla på Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter tror inte att det är nallebjörnarnas fel att Sverige inte längre har en ambassadör i Vitryssland.
– Det är andra orsaker som ligger bakom konflikten, framför allt Sveriges stöd för mänskliga rättigheter. Sedan är det en annan sak att nallebjörnarna uppmärksammats ganska mycket både i Vitryssland och Sverige, det är en kul grej som riktade strålkastarljuset på problemen.
Ett av problemen är att det inte finns en enda oppositionsrepresentant i det vitryska parlamentet. Av de 110 ledamöterna tillhör 102 ”Aleksandr Lukasjenkos block”. Resterande åtta representerar kommunistpartiet KPB som stödjer Lukasjenko. Det oppositionella kommunistpartiet PKB har inga representanter i parlamentet.
Att parlamentet helt saknar opposition har flera anledningar. För det första tillåts inte alla att kandidera. För det andra är det uppenbart att det förekommer omfattande valfusk. Men framför allt handlar det om att de oppositionskandidater som får ställa upp har ytterst begränsade möjligheter att få fram sitt budskap.
Praktiskt taget alla massmedier styrs av makthavarna och ingen kritik av Aleksandr Lukasjenkos styre tillåts. Landets största tidning ägs av presidentadministrationen. Valdebatter är ett okänt fenomen. Den kanske mest kända oppositionskandidaten, Aleksandr Milinkevitj, nekades registrering på formella grunder.
En del av oppositionen uppmanar alla att bojkotta det manipulerade valet. Andra menar att man ändå bör utnyttja de möjligheter valkampanjen ger dem att nå ut till väljarna, eftersom det i vanliga fall är helt omöjligt att få tillstånd till politiska möten.
Men även i de korta tv-tal som tillåts under valkampanjen är yttrandefriheten hårt kringskuren. Kandidaterna får inte kritisera regeringen eller uppmana till bojkott av valet.
När fyra aktivister i kampanjen ”Tala sanning” i veckan försökte demonstrera för valbojkott greps de omedelbart av säkerhetspolisen och dömdes till korta fängelsestraff. De kom ändå lindrigt undan jämfört med de tolv politiska fångar som just nu sitter i vitryska fängelser, dömda till längre straff.
En av dem är den socialdemokratiske presidentkandidaten Nikolaj Statkevitj, som dömdes till sex års fängelse för deltagande i protesterna efter presidentvalet 2010. En annan är Sergej Kovalenko, dömd till två år i fängelse för att ha klättrat upp i en julgran och hängt upp Vitrysslands förbjudna vit-röd-vita flagga.
Flaggan avskaffades 1995 när Aleksandr Lukasjenko ville ha tillbaka den sovjetvitryska flaggan, dock utan hammaren och skäran.
Allt ont kommer utifrån. Oppositionen består av betalda utländska agenter. Västvärlden vill störta Ryssland i kaos. Det har varit den ryska regeringens standardsvar till kritikerna. Därför är det helt logiskt att Vladimir Putin nu kastar ut det amerikanska biståndsorganet USAID ur landet och stoppar stödet för ett antal demokratiprojekt i Ryssland.
Senast den 1 oktober måste Moskvakontoret med tretton amerikanska och sextio ryska anställda vara stängt. Enligt ryska utrikesministeriet har USAID ”försökt påverka politiska processer, däribland val på olika nivåer, genom att dela ut anslag”.
Påståendet är helt korrekt. USAID är en av de viktigaste bidragsgivarna till organisationen Golos som arbetar för rättvisa val. Golos har försökt påverka valresultatet genom att avslöja omfattande valfusk till det styrande partiets fördel.
Efter parlamentsvalet i december förra året samlade Golos in originalprotokoll från 1 700 lokala valnämnder och jämförde siffrorna med slutresultaten. Kontrollräkningen, som omfattade färre än 2 procent av de 95 000 vallokalerna i Ryssland, visade att maktpartiet där tilldelats 141 000 fler röster än partiet fått enligt rösträkningen i vallokalerna.
Uppgifterna om det omfattande valfusket ledde till de största oppositionsdemonstrationerna sedan Sovjetunionens fall.
Den politiskt oberoende organisationen Golos har dokumenterat valfusk och utbildat valövervakare i Ryssland i över tio år. Sådan verksamhet kan den ryska maktapparaten inte stillatigande acceptera. Redan för sex år sedan förbjöds opolitiska organisationer att observera rösträkningen, men Golos har kommit runt förbudet genom att i stället granska protokoll.
I februari, inför presidentvalet, kastades Golos ut från sina lokaler i centrala Moskva. Nu stoppas bidragen från USA som till stor del täckt de anställdas löner.
– Det här är ett hårt slag, även om vi har andra bidragsgivare som ger pengar till enskilda projekt. Men vi tänker absolut inte ge upp, säger Grigorij Melkonjants, vice chef på Golos.
Troligen måste en större del av verksamheten finansieras med privata bidrag. De ryska statliga bidragen går till lydiga valövervakarorganisationer som aldrig hittar något att anmärka på.
Det amerikanska hjälpprogrammet i Ryssland startades direkt efter Sovjetunionens fall 1991. En stor del av stödet har under åren gått till utveckling av hälsovård och infrastruktur, men i takt med att den ryska ekonomin växt har bidrag till organisationer som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter kommit att dominera.
Bland organisationer i Ryssland som får amerikanskt stöd finns antikorruptionsgruppen Transparency International och landets mest kända människorättsorganisation, Memorial. Också de drabbas nu av de repressiva åtgärder som i första hand verkar vara riktade mot Golos.
Förutom bidragsstoppet har Ryssland infört en ny lag som ska tvinga organisationer som tar emot utländskt stöd att registrera sig som ”utländska agenter” – ett sätt att stämpla dem som landsförrädare. Inga organisationer har gått med på att skriva in sig på agentlistan.
– Vi agerar inte i utländska intressen när vi vill ha rättvisa val i Ryssland, vi agerar i Rysslands intressen. Det skulle inte bara vara dumt, det skulle vara moraliskt förkastligt att skriva på att vi är utländska agenter, säger Grigorij Melkonjants.
Ryska myndigheter verkar inte hålla med. I november träder den nya lagen i kraft. Då hotar hårda straff dem som inte medger att de är utländska agenter.
Trots att den stora protestvågen i Ryssland verkar vara över för den här gången fortsätter Kremls propagandamaskin sitt angrepp på proteströrelsen – ett tydligt tecken på att makthavarna tar de senaste månadernas händelser på största allvar. Frågan är bara om den grova smutskastningskampanjen verkligen fungerar. Principen verkar i alla fall vara samma som hos Goebbels: ”Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning.”
