Etikett: Vitryssland

Vad heter Vitrysslands president egentligen?

Aleksandr Lukasjenko? Aljaksandr Lukasjenka?

Namnlista: Belarusiska namn i svensk medietext

Efter många om och men har svenska medier bestämt sig för att landet heter Belarus, och det lär vara bäst att hålla sig till det namnet för att undvika ytterligare förvirring. Men då har man bara skrapat på ytan. Förvirringen är nämligen total när det gäller frågan om hur belarusiska politikers namn egentligen ska skrivas.

Man kan fråga sig om den där mannen i mustasch som styrt Belarus sedan 1994 överhuvudtaget kan kallas för president. Snarare är han ju en diktator. Men de flesta i Sverige – om än inte alla – verkar i alla fall anse att han heter Aleksandr Lukasjenko, eller möjligtvis Alexander Lukasjenko. Så har han ju alltid hetat.

Sedan har vi motkandidaten i det riggade presidentvalet häromveckan. Vad hon heter beror på vilken tidning man råkar läsa. Ganska ofta heter hon Svjatlana Tsichanouskaja eller Svetlana Tichanovskaja, men även blandformer av dessa två med olika förvirrade stavningar förekommer. Vad är rätt egentligen?

Så har vi hennes man, den fängslade presidentkandidaten, som kanske heter Sergej Tichanovskij. Eller möjligen Siarhej Tsichanouski? Och det slutar inte där. Vi har också den andre fängslade presidentkandidaten Viktar Babaryka, som även kan heta Viktor Babariko.

Och sedan har vi hans kampanjchef, yrkesmusikern Maria Kolesnikova, som även kan få heta Maryja Kalesnikava. Samt den landsflyktige presidentkandidaten Valerij Tsepkalo, som även heter Valeryj Tsapkala – samt hans fru Veronika Tsepkalo, även känd som Veranika Tsapkala.

Totalförvirringen beror på att Belarus har två officiella språk: ryska och belarusiska, varav ryskan är det helt dominerande språket i vardagslivet, både i tal och skrift. Ungefär en fjärdedel av invånarna i Belarus uppger att de talar belarusiska hemma.

Författaren till den belarusisk-ryska ordboken till vänster heter Stsiapan Mitrafanavitj Hrabtjykau. Författaren till den rysk-belarusiska ordboken till höger heter Stepan Mitrofanovitj Grabtjikov. Men det är samma person som författat båda.

Men vad har det med namnen att göra? Jo, namnen har olika former beroende på vilket språk man utgår ifrån, och båda formerna är officiella. Även utländska, slaviska namn översätts när de används i belarusisk text. Rysslands president heter därför Uladzimir Uladzimiravitj Putsin på belarusiska, inte Vladimir Vladimirovitj Putin.

Ukrainas president heter å andra sidan Uladzimir Aljaksandravitj Zialenski på belarusiska. På ryska heter han Vladimir Aleksandrovitj Zelenskij, och på ukrainska Volodymyr Oleksandrovytj Zelenskyj. Ni ser. Det är lätt att hamna fel.

Men när det gäller namn på ukrainska politiker är det ändå lättare att välja, för Ukraina har bara ett officiellt språk, och då är det den ukraiska formen man ska använda i svenskan. När det gäller belarusiska namn måste man välja mellan två möjliga varianter, och det har medierna i Sverige svårt med, kanske för att de flesta inte ens är medvetna om att man måste välja.

I stället ser man en himmelsk röra av olika namnformer. Även vanligtvis välunderrättade skribenter blandar ryska och belarusiska former friskt, utan någon synlig princip, må vara att det finns en tendens att använda belarusiska former för några av de mest kända oppositionspolitikerna. Så fort mindre kända namn dyker upp är det oftast den ryska namnformen som hamnar i tryck.

*En belarusisk namnordbok ger ryska översättningar för namnen.*

En möjlig princip vore att enbart använda belarusiska former, som exempelvis flera ledande finska medier gör – men då måste man löpa linan ut, döpa om landets diktator till Aljaksandr Lukasjenka och även hålla koll på alla ryska namnformer som hela tiden hotar att slinka igenom granskningen, eftersom det är de ryska namnformerna som i huvudsak används i Belarus.

En annan möjlig princip vore att hålla sig till de ryska namnformerna, just eftersom de är de mest använda och lika officiella som de belarusiska. Det verkar vara den princip som nyhetsbyrån TT hittills har följt, och den är inte helt orimlig. Det gör det också lättare att skriva vanliga belarusiers namn i intervjuer och andra sammanhang, för dessa namn når oss oftast i den ryska formen, och för att då lista ut den belarusiska formen krävs ingående kunskaper.

Dock bör man i så fall förmodligen göra undantag för belarusiskspråkiga författare och kulturpersoner vars koppling till det belarusiska språket är en viktig del av deras identitet, exempelvis Uladzimir Njakljajeu. Ingen helt lätt gränsdragning det heller – men exempelvis nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj, som skriver på ryska, bör väl även i fortsättningen få heta just så, och inte påtvingas den belarusiska namformen Svjatlana Aleksijevitj, oavsett vilken princip man väljer att följa.

Men vilken väg svenska medier än väljer bör man göra det ganska omgående, så att vi vet vad Belarus nästa president egentligen heter när det är dags.

Här är en lista på belarusiska offentliga personer som på senare tid förekommit i nyhetsrapporteringen. Båda formerna är alltså i princip rätt, men man bör inte blanda ryska och belarusiska former utan en tvingande anledning. (Belarusiskan har den unika bokstaven ў som egentligen skulle kunna bli ŭ i svensk transkribering: Tsichanoŭskaja. Men det här är ju krångligt nog även utan nya bokstäver.)

Ryskspråkig namnform	Svensk transkribering	Belarusisk namnform	Svensk transkribering
Александр Лукашенко	Aleksandr Lukasjenko	Аляксандр Лукашэнка	Aljaksandr Lukasjenka
Александр Тарайковский	Aleksandr Tarajkovskij	Аляксандр Тарайкоўскі	Aljaksandr Tarajkouski
Александр Вихор	Aleksandr Vichor	Аляксандр Віхор	Aljaksandr Vichor
Алесь Беляцкий	Ales Beljatskij	Алесь Бяляцкі	Ales Bjaljatski
Анатолий Бокун	Anatolij Bokun	Анатоль Бокун	Anatol Bokun
Андрей Егоров	Andrej Jegorov	Андрэй Ягораў	Andrej Jahorau
Анна Комар	Anna Komar	Ганна Комар	Hanna Komar
Антон Родненков	Anton Rodnenkov	Антон Раднянкоў	Anton Radnjankou
Артём Паруков	Artiom Parukov	Арцём Парукоў	Artsiom Parukou
Геннадий Шутов	Gennadij Sjutov	Генадзь Шутаў	Henadz Sjutau
Игорь Лещеня	Igor Lesjtjenja	Ігар Ляшчэня	Ihar Ljasjtjenja
Ирина Сухий	Irina Suchij	Ірына Сухій	Iryna Suchij
Иван Кравцов	Ivan Kravtsov	Іван Краўцоў	Ivan Krautsou
Юрий Корзун	Jurij Korzun	Юрый Корзун	Juryj Korzun
Юрий Захаренко	Jurij Zacharenko	Юрый Захаранка	Juryj Zacharanka
Константин Шишмаков	Konstantin Sjisjmakov	Канстанцін Шышмакоў	Kanstantsin Sjysjmakou
Кристина Тимановская	Kristina Timanovskaja	Крысціна Ціманоўская	Krystsina Tsimanouskaja
Лилия Власова	Lilia (Lilija) Vlasova	Лілія Уласава	Lilija Ulasava
Максим Богрецов	Maksim Bogretsov	Максім Баграцоў	Maksim Bahratsou
Максим Знак	Maksim Znak	Максім Знак	Maksim Znak
Мария Колесникова	Maria (Marija) Kolesnikova	Марыя Калеснікава	Maryja Kalesnikava
Никита Кривцов	Nikita Krivtsov	Мікіта Крыўцоў	Mikita Kryutsou
Николай Статкевич	Nikolaj Statkevitj	Мікалай Статкевіч	Mikalaj Statkevitj
Ольга Ковалькова	Olga Kovalkova	Вольга Кавалькова	Volha Kavalkova
Павел Латушко	Pavel Latusjko	Павел Латушка	Pavel Latusjka
Павел Северинец	Pavel Severinets	Павел Севярынец	Pavel Sevjarynets
Роман Бондаренко	Roman Bondarenko	Раман Бандарэнка	Raman Bandarenka
Роман Протасевич	Roman Protasevitj	Раман Пратасевіч	Raman Pratasevitj
Сергей Дылевский	Sergej Dylevskij	Сяргей Дылеўскі	Siarhei Dyleuski
Сергей Тихановский	Sergej Tichanovskij	Сяргей Ціханоўскі	Siarhej Tsichanouski
Сергей Чалый	Sergej Tjalyj	Сяргей Чалы	Siarhej Tjaly
Серж Медведев	Serzj Medvedev	Сярж Мядзьведзеў	Siarzj Mjadzvedzeu
Степан Путило	Stapan Putilo	Сцяпан Пуціла	Stsiapan Putsila
Светлана Алексиевич	Svetlana Aleksijevitj	Святлана Алексіевіч	Svjatlana Aleksijevitj
Светлана Тихановская	Svetlana Tichanovskaja	Святлана Ціханоўская	Svjatlana Tsichanouskaja
Татьяна Хомич	Tatiana Chomitj	Тацьцяна Хоміч	Tatstsiana Chomitj
Валерий Цепкало	Valerij Tsepkalo	Валерый Цапкала	Valeryj Tsapkala
Вероника Цепкало	Veronika Tsepkalo	Вераніка Цапкала	Veranika Tsapkala
Виктор Бабарико	Viktor Babariko	Віктар Бабарыка	Viktar Babaryka
Виктор Гончар	Viktor Gontjar	Віктар Ганчар	Viktar Hantjar
Виталий Шишов	Vitalij Sjisjov	Віталь Шышоў	Vital Sjysjou
Владимир Ленкевич	Vladimir Lenkevitj	Уладзімір Лянкевіч	Uladzimir Ljankevitj
Владимир Макей	Vladimir Makej	Уладзімір Макей	Uladzimir Makej
Владимир Некляев	Vladimir Nekljajev	Уладзімір Някляеў	Uladzimir Njakljajeu

2020-08-22

Belarus står och väger

Slå näven i bordet eller dra ut på tiden? Det verkar vara alternativen Aleksandr Lukasjenko har att välja emellan. De senaste tio dagarna har han redan testat båda varianterna en gång. Om inte annat så vet vi alltså i alla fall att han inte har någon långsiktig strategi. Han trodde att den gamla kartan gällde.

Först försökte Lukasjenko banka demonstranterna till underkastelse, som han brukar och tysta ner allt genom att stänga ner internet. Sedan lät han demonstranterna hållas, i förhoppning att de snart skulle tröttna och gå hem.

Nu ser det ut att bli hårdare tag igen. Kravallpoliser har återigen dykt upp på gatorna och de har inletts en förundersökning mot oppositionens ”samordningsråd”, vars medlemmar anklagas för brott mot Belarus nationella säkerhet. De hotas av flera års fängelsestraff.

Samordningsrådets presidium: Pavel Latusjko, Sergej Dyblevskij, Marija Kolenikova, Olga Kovalkova, Maksim Znak, Lilija Vlasova och Svetlana Aleksijevitj. På torsdagskvällen rapporterades det att polisen redan var hemma hos Latusjko, som är tidigare kulturminister.

En av medlemmarna i rådet är nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj, som Lukasjenko förmodligen in i det sista vill undvika att låsa in. Men inte ens det kan helt uteslutas. Den kommande helgens demonstrationer kan bli avgörande för vilken väg utvecklingen går.

Här finns bra information på engelska: Human Rights Defenders for Free Elections

Vi vet inte vad som kommer att hända i Belarus de närmaste dagarna, men det kan i alla fall vara läge att sammanfatta läget. Det var vad jag försökte göra när jag intervjuades i Sveriges Radios finskspråkiga program häromdagen. Här är ungefär vad jag sade.

Valresultatet visade att 80 procent av befolkningen stödjer Lukasjenko, men resultatet anses vara förfalskat. Nyval kommer det att bli bara över Lukasjenkos döda kropp, har han själv sagt. Vad händer nu?

– Jag tycker inte man ska tala om val överhuvudtaget, det var snarare en ceremoniell föreställning med syfte att befästa Lukasjenkos ställning som Belarus diktator för en ny mandatperiod. Något riktigt val har inte Belarus sett sedan mitten av 1990-talet. Lukasjenko förväntade sig uppenbart att allt skulle gå som det brukar: först lurar han sig till en enorm valseger, sedan låter han banka ner och låsa in dem som vågar protestera. Och så är det slut med det, ingen vågar fortsätta med protesterna.

– Och det var inte bara Lukasjenko som trodde att det skulle bli så, utan ganska många andra också. Själv hade jag i alla fall inga särskilda förväntningar på något annat, men något annat blev det. Droppen som fick bägaren att rinna över för många var troligen det brutala misshandel som många gripna demonstranter utsattes för. Och nu vet Lukasjenko knappt själv vad han ska företa sig. Å ena sidan har han sagt att det inte ska bli något nyval, å andra sidan har han också sagt att man skulle kunna ha en folkomröstning om en ny grundlag. Det känns som någon sorts fördröjningstaktik.

Om Lukasjenko nu i praktiken länge har betett sig som en diktator, varför har inte EU-länderna tidigare reagerat mot systemet?

– Det har ju införts sanktioner mot Belarus, men Lukasjenko har balanserat skickligt mellan EU och Ryssland, så fort han har fått problem med den ena har han vänt sig till den andra. Belarus ekonomi är ju helt beroende av Ryssland, men ändå har han lyckats använda närmande till EU som ett påtryckningsmedel mot Ryssland: ger ni inte oss ekonomiskt stöd, då vänder vi oss till väst. Och när han väl tagit ett halvt steg ditåt och kanske släppt några politiska fångar, då har han återigen fått stöd från Ryssland som inte vill förlora sin allierade. Lukasjenko är en skicklig politisk spelare, men nu verkar han ha trampat fel.

Hur sannolikt är det att Vladimir Putin nu stiger in och hjälper Lukasjenko i den här situationen?

– Problemet är att det inte är helt klart hur Putin då ska hjälpa till. Ska man byta ut folket, eller vad har han för alternativ? Dessutom gillar inte Lukasjenko och Putin varandra, Putin litar inte på sin belarusiske kollega. Fram till nu har Putin ändå troligen förväntat sig och hoppats att Lukasjenko sitter kvar men försvagas, vilket skulle göra det lättare för Putin att styra honom. Men nu verkar det mindre säkert att han kan sitta kvar, och det är inget självändamål för den ryska ledningen att ha kvar just Lukasjenko. Viktigast är att Belarus leds av någon som inte vänder Ryssland ryggen. Så det kan lika gärna bli så att det dyker upp någon annan politiker som får Rysslands stöd.

Då har vi Svetlana…

– Tichanovskaja, eller Svjatlana Tsichanoŭskaja, om vi tar den belarusiska formen. Hon är ju inte direkt en oppositionsledare, utan det var hennes man som skulle ställa upp i valet men burades in. Själv hade hon ingen tanke på att kandidera, och det är en anledning till att situationen nu har utvecklats i revolutionär riktning. Hon är helt enkelt en person som väldigt många kan ställa sig bakom, eftersom hennes program egentligen bara består av en enda sak: hon vill ha ett nytt, demokratiskt val. Det kan alla som inte står ut med Lukasjenko ställa upp på.

Blir det nyval, kommer Lukasjenko att avsättas?

– För några dagar sedan såg jag det som ytterst osannolikt. Just nu känns det inte alls osannolikt. Jag har svårt att tro att Lukasjenko nu kan stoppa utvecklingen med våld. Men något måste han göra, på något sätt måste man komma vidare. Och just nu verkar hans tanke vara att dra ut på det hela så att demonstranterna tröttnar. Men de visar inga större tecken på att göra det.

2020-08-20
Storebror och skärmtid: internet är stängt för i dag
Oppositionens presidentkandidat Svetlana Tichanovskaja skulle lämna in ett klagomål på det omfattande valfusket i helgens presidentval. Då tvingades hon spela in en video där hon erkände Lukasjenkos seger, gå ut bakvägen och lämna Belarus. Och så har storebror stängt av nätet.

Bild: Tichanovskajas uttalande. Lukasjenko: ”Mycket bra. Men bättre utan pistol i bild.” (Sergej Jolkin/DW)

Först skyllde myndigheterna som vanligt på yttre fiender. Det var nätattacker från utlandet som var anledningen till att internetuppkopplingen i Belarus (Vitryssland) plötsligt ströps efter det så kallade presidentvalet.

Men ingen trodde på det så klart, och på tisdagseftermiddagen slutade även statliga monopolbolaget Beltelecom att låtsas. ”Internet stängs klockan 18” meddelade bolaget.

Efter den tredje natten med fredliga protester och extrem polisbrutalitet på gatorna började sociala medier återigen fungera i Belarus klockan 6.50 på onsdagsmorgonen, kanske för att skapa någon sorts känsla av normalitet.

Fast ingenting är normalt i Belarus. Det som ägde rum i söndags var inget presidentval, utan en ceremoni som syftade till att förlänga diktator Aleksandr Lukasjenkos mandatperiod med ytterligare fem år.

Det officiella valresultatet har ingenting med folkets vilja att göra, utan verkar handla mest om att Lukasjenko vill ha en snyggare siffra än storebror Putin. (För den som undrar: de två hatar varandra.)

I senaste presidentvalet 2018 uppgavs Putin ha fått drygt 76 procent av rösterna. Lukasjenko tilldelade sig själv 80,08 procent medan huvudmotståndaren Svetlana Tichanovskaja uppgavs ha fått 10,09 procent.

Valfusket verkar till stor del ha genomförts med hjälp av förhandsröstning. Redan när vallokalerna öppnade på söndagsmorgonen uppgavs 42 procent av väljarna ha röstat i förväg. En väktare har berättat att antalet förhandsröster i protokollen var flera gånger högre än antalet väljare som faktiskt kom in i lokalen för att förhandsrösta.

Tichanovskajas anhängare hade uppmanats rösta sent, vilket bör ha lett till att en del vallokaler plötsligt fick för många väljare och ett valdeltagande som hade visat sig vara över 100 procent, om man hade redovisat siffrorna korrekt. Det kan ha varit anledningen till att valförrättare i en vallokal i Minsk klättrade ut bakvägen med säckar som förmodligen innehöll överflödiga valsedlar. En polis höll i stegen.

En ljudinspelning från en lokal valnämnd i Vitebsk visar hur medlemmarna i nämnden pressas skriva under ett förfalskat protokoll. Men även äkta protokoll har läckt ut. Enligt Tichanovskajas kampanjarbetare fick hon 60-70 procent av rösterna i de vallokaler där rösterna räknades ärligt, på vissa ställen ännu mer. Det är fullt möjligt, och i alla fall betydligt mer sannolikt än att det officiella valresultatet är korrekt.

Fast det spelar ingen roll. Att Lukasjenko skulle utses till segrare var förutbestämt. I Belarus ordnas sedan 1994 inga val innan man har bestämt vem som ska vinna. Och den som ska vinna är alltid Lukasjenko. Efter valet blir det ibland protester som slås ner med brutalt våld, några oppositionella låses in och så är allt som vanligt till nästa val.

Denna gång har de folkliga protesterna blivit mer omfattande och långdragna än vanligt, och utgången är inte helt förutbestämd, även om stalltipset fortfarande är att Lukasjenko helt enkelt trappar upp våldet tills han lyckas skrämma alla till lydnad igen. Men kanske har han varit lite för slug för sitt eget bästa.

Ingen av de tre kandidater som bedömdes utgöra ett reellt hot tilläts ställa upp i valet. Men Svetlana Tichanovskaja, som är gift med en av de stoppade kandidaterna, slank igenom och hamnade på valsedeln. Hon bedömdes förmodligen ofarlig, speciellt eftersom hennes man Sergej Tichanovskij sedan maj är fängslad, på Lukasjenkos order.

https://youtu.be/xNNJEOFEprs
Tichanovskaja läser upp texten där hon godkänner det officiella valresultatet. Videon är inspelad i Centrala valkommissionens byggnad.

Men i stället blev hon en symbolfigur som alla kunde ställa sig bakom, eftersom hennes valprogram bestod av att Lukasjenko skulle bort och att nya, demokratiska val därefter skulle ordnas. Och efter valet, som hon mycket möjligt hade vunnit om rösterna hade räknats ärligt, drog hon sig tillbaka och deltog inte i protesterna – det här handlade ju inte om henne.

Problematiskt för Lukasjenko, för då kunde man ju svårligen låsa in henne för våldsamt upplopp, som man brukar göra med oppositionella i Belarus. I stället fick det bli KGB:s gamla favorittaktik: utpressning och hot mot familjemedlemmar. Och ja, KGB heter fortfarande KGB i Vitryssland.

Klockan 16.10 på måndagseftermiddagen gick Svetlana Tichanovskaja in till Centrala valkommissionens byggnad i Minsk för att överklaga resultatet av rösträkningen. Hon bjöds in till kommissionens ordförande Lidija Jermosina, som dock snart lämnade sitt arbetsrum. I stället för henne fick Tichanovskaja tala med ”två högt ställda företrädare för säkerhetsstrukturerna”, enligt en medlem i hennes stab.

Vad dessa KGB-bossar sade till Tichanovskaja vet vi ingenting om, eftersom de låste in sig i rummet med henne. Det vi vet är att samtalet pågick i nästan tre timmar och att okända män med videoutrustning tog sig in i rummet. När det förtroliga samtalet var slut hade Tichanovskaja spelat in en video där hon uppmanar alla att sluta med protesterna och godkänner det officiella valresultatet. ”Belarusierna har gjort sitt val”, läser hon upp från en papperslapp hon håller i famnen, utan att titta upp.

Efter att ha spelat in videon gick Tichanovskaja ut bakvägen och försvann. På tisdagsförmiddagen släppte hon en annan video där hon sade att hon var tvungen att tänka på sina barn och att hon därför hade lämnat landet:

Videon där Tichanovskaja meddelar att hon lämnat landet eftersom hon måste tänka på barnen.

Jag vet att många kommer att förstå mig, många kommer att fördöma mig, att hata mig. Men vet ni, gud bevare er från att hamna inför ett sådant val som jag gjorde. Ta hand om er. Inte ett enda människoliv är värt det som händer nu. Barnen är det viktigaste som vi har i vårt liv.

Innan hon gick in till ordföranden för valkommissionen hade hon enligt kollegerna inga planer på att lämna landet. Den enda rimliga slutsatsen är att de två KGB-killarna idkade utpressning för att tvinga henne att läsa upp texten och sedan lämna landet. Och det är uppenbart att det KGB-männen sade fick Tichanovskaja att tänka på sina barns säkerhet.

Nu befinner Tichanovskaja sig i Litauen, där familjens barn redan tidigare fanns. Tichanovskajas kampanjchef Marija Moroz, som greps strax före valet, tilläts lämna landet tillsammans med Tichanovskaja, men många andra kampanjarbetare ”hålls fortfarande gisslan”, säger Olga Kovalkova, en känd oppositionspolitiker som deltog i Tichanovskajas valkampanj.

Utpressningen som makthavarna idkar mot Tichanovskaja kommer dock knappast att få de missnöjda medborgarna att stanna hemma – protesterna har aldrig handlat om henne, utan om motstånd mot Lukasjenkos diktatur, vars brutalitet blir allt tydligare med varje repressiv åtgärd som myndigheterna nu vidtar.

Fotnot: Belarus har två officiella språk (ryska och belarusiska), och alla belarusiska namn har två officiella former, en rysk och en belarusisk. Det ryska språket och de ryska namnformerna är de som till vardags används klart mest i Belarus, och ryska är det språk som Svetlana Tichanovskaja nästan uteslutande har använt under sin kampanj. Det är också ryska hon talar i de två videorna. Svenska medier använder i huvudsak de ryska namnformerna (Aleksandr Lukasjenko, Svetlana Tichanovskaja) men även den belarusiska formen Svjatlana Tsichanouskaja har synts i rapporteringen – dock inte den likaså belarusiska formen Aljaksandr Lukasjenka.

Mer på temat:
2020-08-12
Ingen rysk revolution 2017
Tiotusentals protesterade och över tusen greps enbart i Moskva. Den gångna helgen såg de största demonstrationerna på många år i både Ryssland och Vitryssland. Men åtminstone på kort sikt leder protesterna bara till hårdare förtryck.

Aleksej Navalnyj grips.
Foto: Jevgenij Feldman, Aleksej Navalnyjs presidentkampanj.

En viktig anledning till att proteststämningarna är starkare än vanligt i de två grannländerna är den försvagade ryska ekonomin, som även drabbar befolkningen i Vitryssland. Billig rysk olja är en grundbult för det vitryska systemets fortbestånd, men när det är ont om pengar är den ryska ledningen inte villig att subventionera Aleksandr Lukasjenkos regim utan att få något i utbyte.

Den direkta anledningen till protesterna i Vitryssland var Lukasjenkos omvända jobbskatteavdrag: de som inte arbetar och betalar skatt skulle tvingas betala en straffavgift. Avgiften, som snabbt döptes till ”parasitskatt”, blev droppen som fick bägaren att rinna över för många.

Protesten i Minsk slogs dock ner demonstrativt brutalt – det fanns fler poliser än demonstranter på huvudstadens gator. Nyss försökte Lukasjenko sin vana trogen flirta med EU och införde till och med visumfrihet för turister, men efter helgens händelser är han, om möjligt, ännu mer beroende av Rysslands goda vilja och penningpåse än tidigare.

I Ryssland var det den populäre oppositionspolitikern och antikorruptionskämpen Aleksej Navalnyj som stod bakom söndagens sensationellt lyckade, riksomfattande demonstrationsvåg. Redan tidigt på morgonen, när många i västra Ryssland fortfarande sov, började det rapporteras om gripanden i ryska Fjärran östern. På Instagram kunde man se demonstranternas plakat bakom polisbilarnas galler.

Klickbar karta över protesterna.

När dagen var slut hade över tusen demonstranter gripits i Moskva och ytterligare hundratals på andra håll i landet. Sammanlagt beräknas minst 60.000 människor ha deltagit i protestaktionerna i ett hundratal städer över hela Ryssland. Deltagarantalet och den geografiska spridningen av protesterna var mycket större än någon hade förväntat sig, och visar att Navalnyj nu är den oppositionspolitiker som är absolut farligast för makthavarna.

Upprinnelsen till protestvågen var en omfattande undersökning av premiärminister Dmitrij Medvedevs ljusskygga affärer som Navalnyjs antikorruptionsfond FBK publicerade i början av mars. Filmen som sammanfattar undersökningens slutsatser har hittills setts över tolv miljoner gånger på Youtube. (Det går att välja engelsk text.)

Enligt undersökningen har Medvedev genom olika offshorebolag och en ”välgörenhetsfond” tillgång till ett antal lyxfastigheter, bland annat en vingård i Italien och ett 1700-talspalats i Sankt Petersburg. På ett av sina lantställen har han låtit bygga ett litet, flytande hus för ankorna i ankdammen.

Medvedevs ankhus var snabbt ett stående skämt, och små gummiankor blev en av protestens symboler. En annan symbol var sportskor, som Dmitrij Medvedev enligt FBK:s utredning beställt på nätet i ofantliga mängder. Under protesten på Pusjkintorget i Moskva hängde ungdomar sportskor i gatlyktorna, och Aleksej Navalnyj hade själv ett par skor av Medvedevs favoritmärke på axeln när han greps.

Egentligen är det väl ingen som är speciellt förvånad över att Dmitrij Medvedev visar sig vara lika korrupt som alla andra ryska makthavare. Det ryska systemet är genomsyrat av korruption på alla nivåer, och det är omöjligt att vara premiärminister utan att vara insyltad.

Medvedevs vackra men verkningslösa ord om demokrati, frihet och modernisering samt hans benägenhet att somna till under officiella tillställningar står dock i ovanligt tydlig kontrast till avslöjandet om att även den maktlösa men harmlösa premiärministern skott sig på vanliga ryssars bekostnad. För att inte tala om hans svar till Krimbor som klagade på att pensionerna inte hade höjts som utlovat: ”Det finns inga pengar till det. Håll ut. Ha det bra!”

Varför finns det då pengar till Medvedevs ankhus, men inte till pensioner och löner, undrade demonstranterna som strömmade ut över hela Ryssland under söndagen. Formellt var demonstrationen riktad mot Dmitrij Medvedevs ljusskygga affärer och mot korruption i stort, men i verkligheten handlade det minst lika mycket om en protest mot Putins politik och hela hans system.

Avslöjandena och demonstrationerna försvagar givetvis Dmitrij Medvedevs ställning, men Vladimir Putin kommer knappast att göra sig av med honom – han brukar aldrig ge efter för påtryckningar, oavsett om de kommer utifrån eller inifrån, eftersom det skulle ge intrycket att han är svag. Dessutom vet han lika mycket som alla andra att protesterna egentligen inte handlar om Medvedev.

Det intressanta nu är hur Putin väljer att hantera utmaningen. Söndagens demonstrationer var egentligen det stora startskottet för Aleksej Navalnyjs valkampanj inför presidentvalet 2018, och det återstår att se om Putin vågar låta honom ställa upp. Å ena sidan vill han kanske ha ett val som ser äkta ut inför sin förhoppningsvis sista presidentperiod, och då skulle det inte se bra ut om farligaste motkandidaten inte får vara med. Å andra sidan får inte motkandidaten bli för framgångsrik.

Efter de stora demonstrationerna 2011-12 använde makthavarna skrämseltaktik för att få bråkmakarna att hålla sig hemma: lagstiftningen mot otillåtna protestaktioner blev mycket strängare och ett antal mer eller mindre slumpmässigt valda demonstranter dömdes till långa fängelsestraff i avskräckande syfte.

Navalnyj twittrar från rätten. ”Det kommer en tid då vi dömer dem. (Fast då blir det ärligt.)

Troligen kommer man att agera på ett liknande sätt även denna gång, men nu med fokus på organisatörerna – till skillnad från den förra protestvågen finns det nu en tydlig måltavla, Navalnyjs antikorruptionsfond FBK.

Redan under söndagseftermiddagen genomförde polisen husrannsakan i FBK:s lokaler, grep alla närvarande och beslagtog alla datorer och annan utrustning som fanns där. Det var därifrån FBK:s projektledare Leonid Volkov ledde webbsändningen från söndagens protester som i skrivande stund har fått 3,8 miljoner visningar.

Ett sådant genomslag hade ingen trott var möjligt, och nu anklagas Volkov för extremism i samband med ”otillåten webbsändning”, trots att det inte behövs något tillstånd för webbsändningar. När han greps frågade polisen om han var säker på att det inte förekommit några ”extremistiska uppmaningar” under den tio timmar långa sändningen.

På måndagseftermiddagen dömdes Aleksej Navalnyj till 20.000 rubel (3.000 kronor) i böter för att ha organiserat en otillåten protest samt 15 dygn i arresten för ohörsamhet mot ordningsmakten. Det milda straffet är ett tecken på att makthavarna inte vill göra Navalnyj till en martyr, i alla fall inte just nu.

I stället tar de gisslan. Navalnyjs bror Oleg sitter i fängelse sedan 2014. Nästa i kön kan bli Leonid Volkov – eller några slumpmässigt valda demonstranter, precis som 2012. Någon liberalisering blir det definitivt inte.

Söndagens händelser visar att protestpotentialen och stödet Aleksej Navalnyj är betydligt bredare än de flesta trott. Men protesterna var trots allt inte mer omfattande än att makthavarna utan större problem kunde förtiga och kontrollera dem. Någon revolution blir det inte i Ryssland i år.

Mer på temat:
2017-03-27
Ännu ett val utan val
Demonstranter fängslas, valtal censureras och kända oppositionskandidater stryks från listorna. I Pinsk påminner lokaltidningen alla läsare att det är förbjudet att svära högt på offentlig plats. Straffet är femton dagar i fängelse.

Allt är som vanligt inför söndagens parlamentsval i Vitryssland. Valkommissionens ordförande Lidia Jermosjina har redan i förväg slagit fast att valet inte kommer att godkännas av de europeiska observatörerna från OSSE. Observatörerna är alltid partiska, och i år dubbelt så på grund av konflikten kring Sveriges ambassad och ambassadör Stefan Eriksson, menar hon.

– Herr Eriksson blandade sig aktivt i observeringsprocessen under alla valkampanjer. Den här konflikten kommer givetvis att ha sin påverkan, säger Jermosjina enligt den officiella vitryska nyhetsbyrån BelTA.

Den svenska ambassaden i Minsk tvingades stänga i början av augusti, en månad efter det att pr-byrån Studio Total i Malmö flugit in i vitryskt luftrum och släppt ut nallebjörnar med budskap för yttrandefrihet.

Tilltaget har fått en hel del kritik i svenska medier, men Martin Uggla på Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter tror inte att det är nallebjörnarnas fel att Sverige inte längre har en ambassadör i Vitryssland.

– Det är andra orsaker som ligger bakom konflikten, framför allt Sveriges stöd för mänskliga rättigheter. Sedan är det en annan sak att nallebjörnarna uppmärksammats ganska mycket både i Vitryssland och Sverige, det är en kul grej som riktade strålkastarljuset på problemen.

Ett av problemen är att det inte finns en enda oppositionsrepresentant i det vitryska parlamentet. Av de 110 ledamöterna tillhör 102 ”Aleksandr Lukasjenkos block”. Resterande åtta representerar kommunistpartiet KPB som stödjer Lukasjenko. Det oppositionella kommunistpartiet PKB har inga representanter i parlamentet.

Att parlamentet helt saknar opposition har flera anledningar. För det första tillåts inte alla att kandidera. För det andra är det uppenbart att det förekommer omfattande valfusk. Men framför allt handlar det om att de oppositionskandidater som får ställa upp har ytterst begränsade möjligheter att få fram sitt budskap.

Praktiskt taget alla massmedier styrs av makthavarna och ingen kritik av Aleksandr Lukasjenkos styre tillåts. Landets största tidning ägs av presidentadministrationen. Valdebatter är ett okänt fenomen. Den kanske mest kända oppositionskandidaten, Aleksandr Milinkevitj, nekades registrering på formella grunder.

En del av oppositionen uppmanar alla att bojkotta det manipulerade valet. Andra menar att man ändå bör utnyttja de möjligheter valkampanjen ger dem att nå ut till väljarna, eftersom det i vanliga fall är helt omöjligt att få tillstånd till politiska möten.

Men även i de korta tv-tal som tillåts under valkampanjen är yttrandefriheten hårt kringskuren. Kandidaterna får inte kritisera regeringen eller uppmana till bojkott av valet.

När fyra aktivister i kampanjen ”Tala sanning” i veckan försökte demonstrera för valbojkott greps de omedelbart av säkerhetspolisen och dömdes till korta fängelsestraff. De kom ändå lindrigt undan jämfört med de tolv politiska fångar som just nu sitter i vitryska fängelser, dömda till längre straff.

En av dem är den socialdemokratiske presidentkandidaten Nikolaj Statkevitj, som dömdes till sex års fängelse för deltagande i protesterna efter presidentvalet 2010. En annan är Sergej Kovalenko, dömd till två år i fängelse för att ha klättrat upp i en julgran och hängt upp Vitrysslands förbjudna vit-röd-vita flagga.

Flaggan avskaffades 1995 när Aleksandr Lukasjenko ville ha tillbaka den sovjetvitryska flaggan, dock utan hammaren och skäran.

Sydsvenskan 2012-09-22

Mer på temat
2012-09-22
Lukasjenko trappar upp konflikten
Vitryssland kastar ut alla svenska diplomater och stänger sin egen ambassad i Stockholm. Säkerhetstjänsten KGB vill få tag i svenskarna bakom nallebjörnsaktionen i juni.

Sveriges omfattande arbete för demokrati och mänskliga rättigheter i Vitryssland ligger i grunden för det diplomatiska sammanbrottet.

Förra veckan meddelade Vitryssland att Sveriges ambassadör Stefan Eriksson inte längre är välkommen i landet. Anledningen var Erikssons nära kontakter med vitryska människorättsaktivister. Sverige svarade med att kasta ut två vitryska diplomater och meddela att Vitrysslands nya ambassadör inte är välkommen till Sverige.

Nu har Vitryssland tagit striden ett steg längre och meddelat att alla svenska diplomater måste lämna landet före utgången av augusti. Det innebär i praktiken att svenska ambassaden i Minsk stängs. Samtidigt dras alla vitryska diplomater tillbaka från Sverige, och Vitryssland stänger självmant sin ambassad i Stockholm.

En möjlig anledning till upptrappningen är nallebjörnskuppen i juni, när ett svenskt flygplan utan tillstånd flög in i vitryskt luftrum och släppte nallebjörnar med budskap om demokrati och yttrandefrihet. Flygplanet hade chartrats av pr-byrån Studio total i Malmö.

Kuppen exponerade brister i det vitryska luftförsvaret som enligt avtal ska skydda även ryskt territorium mot anfall från väst. Händelsen är ytterst pinsam för Vitrysslands diktator Aleksandr Lukasjenko som är helt beroende av ekonomiskt stöd från Ryssland och gärna gör gällande att det vitryska försvaret är oumbärligt för Rysslands säkerhet.

Det tog lång tid för Vitryssland att erkänna att nallebjörnsaktionen verkligen hade ägt rum, men i förrgår inledde den vitryska säkerhetstjänsten KGB en förundersökning om kränkning av vitryskt territorium och det bekräftades att två vitryska medborgare gripits för medhjälp.

Enligt KGB:s presschef Aleksandr Antonovitj, som vitryska nyhetsbyrån Belapan talat med, har KGB nu vänt sig till svenska myndigheter för att se till att ”misstänkta svenska medborgare” kommer till Minsk för förhör.

– Ur Lukasjenkos perspektiv kan inte nallebjörnsattacken ha skett med mindre än att svenska regeringen är inblandad, och då är det väldigt provocerande, säger Robert Hårdh, chef för människorättsorganisationen Civil Rights Defenders.

Imorgon, fredag, håller ambassadörer från alla EU-länder ett krismöte i Bryssel för att diskutera nya åtgärder mot Vitryssland som en följd av den senaste diplomatiska krisen. Vitryssland är redan föremål för omfattande EU-sanktioner som syftar till att de många politiska fångarna i landet ska frias.

Sydsvenskan 2012-08-09

Mer på temat
2012-08-09