Glasnost.se

Etikett: propaganda

  • Trump och Putin tystar frihetens röst

    Trump och Putin tystar frihetens röst

    Aleksandr Solzjenitsyns radio av märket Grundig som han använde för att lyssna på Svoboda. Hans verk Gulagarkipelagen lästes upp på Svoboda 1974. Samma år utvisades han från Sovjetunionen. Han lämnade sin radio hos en vän i Moskva. Bilden är tagen på Solzjenitsyns hemmuseum i Moskva som öppnades i december 2018. Foto: Kalle Kniivilä

    Något av det första jag gjorde när jag tillträdde som den finska vänstertidningen Kansan Uutisets nya Moskvakorrespondent våren 1991 var att ratta in Radio Svoboda på min kortvågsradio av märket Grundig Satellit. Min företrädare på posten skakade på huvudet åt den amerikanska propagandan, men för mig var det uppenbart att Svobodas ryskspråkiga sändningar från redaktionen i München var helt nödvändiga för att hålla reda på vad som pågick i det sovjetiska imperium som höll på att skakas om i sina grundvalar.

    Gorbatjovs glasnost hade visserligen redan gjort det möjligt att trycka nästan vad som helst i Sovjetunionen, men internet fanns ännu inte i dagens mening, etermedierna var fortfarande likriktade och att sålla fram information ens från de tidningar jag i Moskva hade tillgång till tog enorm tid. Lyckligtvis fanns Svoboda med sin journalistiskt kompetenta redaktion och sitt växande nätverk av lokala medarbetare.

    Radiostationen Svoboda (på engelska Radio Liberty, RL) grundades efter andra världskriget som ett renodlat propagandaverktyg och finansierades ursprungligen av CIA, men utvecklades under årens lopp till ett mediehus som visserligen arbetade för amerikanska intressen, men i huvudsak genom att ta fram och sprida tillförlitlig information om hur det egentligen var ställt bakom järnridån. Finansieringen flyttades från CIA till kongressen.

    Utöver nyhetssändningarna var litteraturprogrammen med uppläsning av förbjuden litteratur en viktig del av programutbudet på Sovjettiden. Radio Svoboda samlade ett helt bibliotek av samizdat – manuskript som hade kopierats i hemlighet och smugglats ut ur Sovjetunionen. När dessa texter sedan lästes upp i radio hände det att de tecknades ner av lyssnarna och fick större spridning även i skriven form.

    Förutom på ryska sänder RL fortfarande även på ett stort antal andra språk som talas i andra delar av det forna Sovjet. I Centralasien, Azerbajdzjan och andra länder med bristfällig eller obefintlig mediefrihet är RL inte sällan den mest tillförlitliga nyhetskällan. Många av stationens medarbetare har under senare år drabbats av hårda repressalier i de länder där de verkar.

    Under namnet Radio Free Europe (RFE) sände stationen även till de europeiska länder som efter andra världskriget hade blivit en del av det sovjetiska imperiet. De baltiska staternas annektering erkändes aldrig av USA, och följaktligen ingick sändningarna på estniska, lettiska och litauiska i RFE. En av journalisterna på den estniska redaktionen, Toomas Hendrik Ilves, blev senare Estlands utrikesminister och sedan landets president.

    De sovjetiska sändare som användes för att störa ut utländska radioprogram var placerade i närheten av de största städerna. I Moskva och Leningrad var det därför svårt att höra de ocensurerade nyheterna genom bruset av tusen dieselmotorer, men det var omöjligt att täcka hela landets enorma yta med störsändarna.

    Störsändarna stängdes av 1989 och Svoboda, som tidigare hade varit den utländska station vars sändningar mest konsekvent hade störts ut, blev snabbt den mest populära utländska radiostationen i Sovjetunionen. Efter augustikuppen 1991 utfärdade Rysslands president Boris Jeltsin ett dekret som gjorde det möjligt för Radio Svoboda att för första gången öppna en egen redaktion i Moskva.

    Under en period efter Sovjetunionens fall i slutet av samma år minskade Radio Svobodas betydelse när mediefriheten i Ryssland ökade och journalistiken utvecklades. Även under 1990-talet var Radio Svoboda dock en viktig plattform för kritisk journalistik i Ryssland. Efter Vladimir Putins makttillträde vid millennieskiftet började utrymmet för oberoende inhemska medier snabbt begränsas och även Radio Svobodas lokala sändningar i Ryssland stoppades.

    2017 utsåg de ryska myndigheterna Radio Svoboda till ”utländsk agent”, vilket gjorde det betydligt svårare för stationen att verka i Ryssland. Efter att Ryssland inlett det fullskaliga kriget mot Ukraina i februari 2022 blev det omöjligt för Radio Svoboda att verka i landet. Redaktionen i Moskva, som hade öppnats efter augustikuppen 1991, stängdes. Det journalistiska arbetet upphörde dock aldrig, inte heller efter februari 2024, då de ryska myndigheterna utsåg Radio Svoboda till en ”oönskad organisation”, vilket gör det straffbart för invånare i Ryssland att ha någon som helst kontakt med Svoboda.

    Den första fria, ickestatliga radiostationen med nyhetssändningar i Sovjetunionen var Echo Moskvy, som började sända den 20 augusti 1990, knappt tre veckor efter att den nya sovjetiska lagen om massmedier gjort det möjligt. Echo Moskvy stängdes av de ryska myndigheterna den 1 mars 2022. Dessa datum markerar början och slutet för fria massmedier i Ryssland.

    Det var Putin som tryckte på knappen när Echo Moskvy tystades. Den som nu tystar Radio Svoboda på ryska och alla andra språk är å andra sidan Donald Trump. Finansieringen för RFE/RL och Voice of America drogs utan förvarning in på fredagskvällen. På Vita husets webbplats förklaras beslutet med att Voice of America sprider ”radikal propaganda”, bland annat eftersom stationen 2019 hade ett inslag om transpersoner som söker asyl i USA.

    Demokratins fiender i Ryssland behöver inte längre bekämpa Radio Svoboda, Trump gör jobbet åt dem. Det är ett logiskt steg för en man som kallat journalister för folkets fiender, som vill förbjuda kritisk rapportering och själv har satt i system att ljuga från morgon till kväll.

  • Informationskriget om Ukraina pågår även i våra egna huvuden

    Informationskriget om Ukraina pågår även i våra egna huvuden

    flat screen monitor showing color bars
    Foto: Tim Mossholder Pexels.com

    De första rapporterna om att ett flygplan kraschat i närheten av Belgorod kom vid tiotiden på onsdagsmorgonen. En video på det störtande flygplanet och ett stort eldklot på nedslagsplatsen nära byn Jablonovo spreds snabbt på nätet.

    En halvtimme senare meddelade det ryska försvarsministeriet att planet var ett militärt transportplan av typen IL-76. Enligt uppgifter från ministeriet fanns det 65 ukrainska krigsfångar ombord, sex besättningsmän samt tre vakter.

    Ungefär samtidigt citerade ukrainska medier en anonym källa inom det ukrainska försvaret som uppgav att flygplanet hade transporterat ryska luftvärnsmissiler av typen S-300 och skjutits ner av det ukrainska luftvärnet över ryskt territorium.

    För många var detta fullt tillräcklig information.

    I Ryssland tog det inte lång tid innan man från högst officiellt håll slog fast att Ukraina i stället för att genomföra ett överenskommet fångutbyte med berått mod hade begått ”ett terrordåd” och på så sätt visat sin oberäknelighet.

    ”Det är uppenbart att Zelenskyjs kriminella regim som omhuldas av USA och dess satelliter i Nato utgör ett reellt och allvarligt hot inte bara mot Ryssland, utan också mot Ukraina själv, landets vanliga medborgare och hela världen”, meddelade det ryska utrikesministeriet i ett officiellt uttalande.

    Lika ögonblickligen blåste militärt överintresserade personer på sociala medier upp en storm mot västliga medier som återberättade de ryska uppgifterna om ukrainska krigsfångar ombord på det störtade planet. Uppgifterna kom ju från Ryssland, alltså var de per definition lögn.

    För att avfärda den ryska berättelsen om händelsen spreds snabbt en stor mängd uppgifter som skulle bevisa att ryssarna ljuger: Krigsfångar transporteras inte med flyg. Flyget var inte alls på väg till Belgorod, utan från Belgorod mot Moskva. Ryssarna hade själva skjutit ner planet bara för att kunna skylla på Ukraina.

    Problemet med alla dessa påståenden var att faktaunderlaget var svajigt eller obefintligt. Huvudargumentet för de alternativa förklaringarna verkade vara att ryssarna alltid ljuger, alltså måste motsatsen vara sanningen.

    Det är naturligtvis sant att hela den ryska krigföringen i Ukraina grundar sig på lögnaktiga påståenden. Officiellt pågår det ju inte ens något krig, bara en ”militär specialoperation” mot en ”fascistisk regim” i Kiev. Men hur gärna man vill så betyder inte det automatiskt att alla påståenden från ukrainska myndigheter är sanna – eller att allt som kommer från Ryssland är lögn.

    Ett krig är alltid även ett informationskrig. Alla krigförande parter anstränger sig för att lägga fram fördelaktig information och förtiga det som kan gynna fienden. Om egna militära mål träffas håller man helst tyst om det. Däremot sprider man gärna bilder på civila mål som träffats av fiendens bombardemang.

    Men informationskriget förs inte bara av de krigförande parterna – det pågår också i våra egna huvuden. Eftersom vi vet att det aggressiva och odemokratiska Ryssland är angriparen medan Ukraina står för demokrati och mänskliga rättigheter, vill vi ogärna tro på sådant som är ofördelaktigt för Ukraina.

    Det är därför Amnesty väckte vrede även i Sverige med en rapport som innehöll kritik av de ukrainska väpnade styrkornas sätt att föra krig. Organisationen anklagades för att gå Rysslands ärenden, eftersom delar av kritiken hade likheter med påståenden som figurerar i rysk propaganda.

    Ett påstående blir dock inte automatiskt falskt bara för att det har använts i rysk propaganda.

    Inte heller besannas våra förhoppningar bara för att de upprepas av välmenande analytiker. Den länge väntade segerrika ukrainska storoffensiven förra sommaren materialiserades aldrig. De fromma förhoppningarna räckte inte, Ukraina hade behövt större vapenleveranser från väst.

    Och hur var det egentligen med det militära transportflyget? Ja, det vet vi ännu inte med säkerhet. Trots bergsäkra påståenden om både det ena och det andra är mycket fortfarande oklart.

    En hel del tyder på att det sannolikt var ukrainska krigsfångar ombord flyget. Det är inte heller omöjligt att det militära transportplanet faktiskt sköts ner av det ukrainska luftvärnet som inte kände till att just denna flygning inte var en vapenleverans.

    En före detta ukrainsk krigsfånge har bekräftat att han visst förflyttades med flyg i Ryssland. Ukrainska myndigheter har bekräftat att en fångutväxling var planerad till onsdagen, men ställdes in i sista stund av den ryska sidan.

    Påståendet att ukrainska luftförsvaret skjutit ner flyget har inte dementerats av den ukrainska sidan. Däremot påpekar den ukrainska militära underrättelsetjänsten att Ryssland inte hade begärt säker passage för flyget.

    President Volodymyr Zelenskyj själv ställde in sin planerade resa i centrala Ukraina och förbjöd allt firande av sin födelsedag på torsdagen. Han begärde en internationell utredning av flygkatastrofen.

    Det ryska svaret var givet. Det behövs absolut en internationell utredning – av Kievregimens brott, meddelade Putins presstalesman Dmitrij Peskov. Precis som så många andra vet han redan i förväg vem som ljuger – och det är inte han själv.

    Sydsvenskan 2024-01-25

  • Putin lär skolbarnen hur de ska leva

    Putin lär skolbarnen hur de ska leva

    Putin undervisar skolbarn i Kaliningrad i patriotism. Foto: Kremlin.ru

    Lärdomens dag, den 1 september, är ett viktigt datum både i Ryssland och i Ukraina. Årets första skoldag infaller alltid denna dag. Eleverna har med sig blommor till lärarna och framför allt firas förstaklasseleverna.

    I år fick många ukrainska elever och föräldrar fira den första skoldagen på distans – många skolor har förstörts i striderna och i stora delar av landet är det inte säkert för barnen att samlas i skolan. Alla skolor i Ukraina måste nu ha ett godkänt skyddsrum för att undervisning ska kunna ordnas på plats.

    Sammanlagt har över tvåtusen skolor i Ukraina skadats eller totalförstörts under kriget. Över en halv miljon ukrainska barn går nu i skola i olika EU-länder. De barn som läser på plats i Ukraina och faktiskt går till skolan måste ha med sig en överlevnadsväska med det nödvändigaste, i fall de skulle behöva övernatta i skolans skyddsrum.

    Medan de ukrainska barnen tvingas lära sig vad krig är på riktigt ska de ryska barnen nu få lära sig den officiella ryska sanningen om vad som pågår i Ukraina. Ett helt nytt patriotiskt läroämne har lagts till alla elevers schema. Varje skolvecka ska inledas med en lektion under rubriken ”Samtal om det viktiga”.

    Det nya ämnet införs för alla årskurser från ettan till elfte klass. Redan i tredje och fjärde klass förväntas barnen ha lärt sig att Fosterlandets lycka är dyrare än livet, samt att Moderlandet är värt att dö för. Detta framgår av läromaterial som den exilryska nyhetssajten Vazjnyje istorii tagit del av.

    Enligt de ryska myndigheterna är syftet med de nya patriotiska lektionerna att ”försvara det ryska samhället från destruktiv informationspåverkan” samt att ”stärka traditionella ryska andliga och moraliska värderingar”.

    Det framgår tydligt att påbudet om mer patriotisk fostran i den ryska skolan kommer från högsta ort. Vladimir Putin ville själv hålla den första, symboliska lektionen, som även sändes i tv.

    Lektionen hölls i Kaliningrad, dit utvalda elever i god tid hade transporterats från alla delar av landet samt från utbrytarrepublikerna DNR och LNR i Ukraina. Under lektionen framgick det att barnen hade hållits i karantän i tio dagar, men i gengäld fick flera av dem möjlighet att skaka hand med presidenten.

    Vladimir Putin gav eleverna goda råd inför vuxenlivet. Det viktigaste för en människa är att hitta sig själv, förklarade han.

    – Om en människa känner att hon ägnar sig åt det hon älskar, då kommer hon att ha framgång.

    Men det är också viktigt att vara ihärdig, sade han.

    – Flit är en talang i sig, det handlar inte bara om, ursäkta mig, att ha en gummirumpa. Det är en talang, att tvinga sig att arbeta och göra det på ett produktivt sätt.

    Ordet ”gummirumpa” blev snabbt ett mem i ryska sociala medier, vilket kanske var meningen – men den viktigaste delen av lektionen handlade ändå om kriget i Ukraina.

    För en flicka från det ryskkontrollerade Donetsk förklarade Vladimir Putin att eleverna i Ukraina inte får lära sig sanningen om sin egen historia i skolan.

    – De har ingen aning om att Ukraina och Ryssland har ingått i samma stat, Sovjetunionen.

    Och det är inte bara barn som är vilseledda, tillade han.

    – Till och med många vuxna verkar inte veta att Ukraina aldrig hade existerat som stat innan Sovjetunionen bildades. Någon sådan stat fanns aldrig.

    Rysslands agerande handlar inte om angrepp utan försvar, förklarade Putin.

    – På nuvarande Ukrainas territorium har man börjat bygga upp en antirysk enklav som hotar vårt land. Våra killar som krigar där försvarar därför både invånarna i Donbass och själva Ryssland.

    Ockupationsmyndigheterna i södra och östra Ukraina har infört den ryska läroplanen i skolorna. Där ska även de ukrainska barnen få lära sig älska Ryssland.

    Sydsvenskan 2022-09-03

  • ”Ryssland ska rädda världen från moraliskt förfall”

    ”Ryssland ska rädda världen från moraliskt förfall”

    Vladimir Putin inspekterar en modell av de väpnade styrkornas katedral som ska börja byggas. Foto: Kremlin.ru 2018.

    För att rättfärdiga kriget i Ukraina har den ryska ortodoxa kyrkan lånat ut sin auktoritet och sina religiösa begrepp till den ryska maktapparaten. Under ytan har den nya religionen inget med kristendom att göra.

    Det menar den ukrainske filosofen och teologen Cyril Hovorun som är verksam som professor vid det privata lärosätet Enskilda högskolan i Stockholm.

    Dagen innan kriget började var han hemma i Boryspil utanför Kiev för att hälsa på sin familj. Även familjen var i Sverige under en period men har nu återvänt till Ukraina.

    Rysslands angrepp mot Ukraina har sin grund i en ideologi som går igen, säger han.

    – I grunden ligger idén att det finns en speciell rysk civilisation, ”den ryska världen”, som har en exklusiv roll i världshistorien. Ideologerna bakom detta menar att Ryssland har en särskild mission från Gud.

    Tanken om Rysslands särskilda roll går tillbaka till medeltiden, då Moskva beskrevs som ”tredje Rom”. Den utvecklades vidare av slavofiler på 1800-talet och eurasianismens anhängare i början av 1900-talet.

    Även den sovjetiska staten var ett uttryck för Rysslands speciella roll i historien, säger Cyril Hovorun.

    – Före revolutionen ansågs Rysslands mission vara att rädda världen från antikrist, från den globala ondskan. För kommunisterna blev missionen att rädda världen från kapitalismen.

    Efter Sovjetunionens fall föll idén om Rysslands särskilda mission i världen i glömska under en tid – men nu har den gjort en ordentlig comeback. En viktig vändpunkt var 2012 års Pussy Riot-rättegång. Performancegruppen som tog några danssteg i en kyrka fick i Kremls propaganda representera hela den ogudaktiga västvärlden.

    – Genom att ställa sig bakom deras fängslande blev kyrkan delaktig i skapandet av denna politiska religion som nu är grunden för och den drivande kraften bakom kriget i Ukraina.

    Den uppdaterade ideologin går återigen ut på att Ryssland har en särskild roll i världen. En positiv roll.

    – Det handlar om att landet återigen ska rädda världen, denna gång från moraliskt förfall, från den västliga dekadensen. Kyrkan har utgått från de gamla idéerna, byggt en mycket populär ideologi och tuggat den färdig. I den här formen har idén om ”den ryska världen” tagits upp av Kreml.

    ”Politisk religion” är ett begrepp som ursprungligen utvecklades av kritiska filosofer på 1930-talet för att beskriva nazismen, men den kan definitivt även användas för att beskriva det som sker i Ryssland i dag, säger Cyril Hovorun.

    – Alla totalitära ideologier har former som liknar religion. Även kommunismen var en politisk religion, trots att den bekämpade religionen. Man placerade avgudabilder av Lenin lite varstans, menade att Lenin lever evigt som en gudomlighet och hade olika intieringsritualer.

    Den ukrainske filosofen Cyril Hovorun tror att Vladimir Putin egentligen är rädd för Ukraina. Foto: Privat.

    En politisk religion behöver symboler, säger Cyril Hovorun. Leninmausoleet, som byggdes för att efterlikna ett grekiskt tempel, var en central helgedom i kommunismens politiska religion. Hela Kreml är egentligen en religiös symbol för tsartidens politiska religion, menar han.

    – Utanför Kreml ser vi en hel ansamling av sådana religiösa symboler, och Putin har lagt till sin egen.

    Statyn över Kievs storfurste Vladimir den helige invigdes med pompa och ståt ett par år efter annekteringen av Krimhalvön. Kriget i östra Ukraina hade då gått i stå, men statyn blev ett synligt tecken på Vladimir Putins påstående om att Ukraina egentligen är Ryssland.

    Volodymyr den helige – som han heter i Ukraina – står sedan 1853 staty på en kulle vid floden Dnepr i centrala Kiev. Han var storfurste av Kiev för drygt tusen år sedan och hedras för att ha infört kristendomen i sitt rike.

    Den snarlika statyn i Moskva är något större än förlagan i Kiev. Statyns budskap är att Kiev ingår i ”den ryska världen” och att det är härskaren i Moskva som är den rättmätiga arvtagaren av tronen.

    – Den nya tsaren Putin har ställt sin egen symbol eller avgudabild utanför Kreml.

    Förutom Vladimir den helige har Vladimir Putin under senare tid i Ryssland jämförts med Peter den Store, nationalhelgonet Alexander Nevskij från 1200 talet och även Ivan den förskräcklige, som i dagens ryska historieskrivning är en positiv figur.

    – För mig är det här kalejdoskopet av olika figurer som hela tiden byts ut i Kremls politiska diskurs och propaganda ett tecken på Kremls osäkerhet när det gäller det egna motivet till kriget.

    Till skillnad från ukrainarna vet ryssarna inte varför de krigar, säger Cyril Hovorun.

    – Därför erbjuder man dem nu många olika förklaringar som hela tiden ändras, men det spär bara på osäkerheten, som det verkar för mig.

    På många sätt är kriget också en kamp om symboler. I Ukraina har alla Leninstatyer avlägsnats för att landet vill bli av med det sovjetiska arvet. Något av det första de ryska ockupanterna såg till att göra när de intagit staden Henitjesk i Chersonlänet var att ställa tillbaka Leninstatyn.

    – Symboler och ikoner är viktiga i den ortodoxa miljön. För att övervinna det kommunistiska förflutna har det för oss varit viktigt att förinta dess symboler. Ryssland tänker på samma sätt – och återställer Sovjetunionen genom sina symboler, genom den sovjetiska politiska religionens ikoner.

    Cyril Hovorun hoppas på en ukrainsk seger i kriget. Men inte bara en militär seger, utan en idéernas seger, en seger över den ryska politiska religionen och dess symboler.

    – Den slutliga ukrainska segern blir inte när Putin är besegrad, utan när hans idéer försvinner från samhällsdiskussionen i Ryssland, när ryssarna övertygas om att de är skadliga. För om Putin dör eller avsätts men idéerna blir kvar, så kommer det en ny ledare som propagerar samma idéer, och då är krigsfaran kvar.

    Sydsvenskan 2022-08-14

  • Okunnighet är styrka

    Okunnighet är styrka

    Domstolspersonal försöker hindra den åtalade Aleksej Gorinov att visa en skylt med texten ”Vill ni fortfarande ha det här kriget?”. Bild från den gripne oppositionspolitikern Vladimir Kara-Murzas Twitterkonto.

    Det pågår inget krig i Ukraina, bara en begränsad specialoperation. De ryska medborgarna får all nödvändig information om specialoperationen från de ryska myndigheterna, några andra källor behövs inte. Osanktionerad information kan ju skapa oro och rubba stabiliteten i samhället.

    En av orosmakarna är Ilja Jasjin – en gammal kollega till Aleksej Navalnyj. Han var den absolut mest kända av de ryska oppositionspolitiker som fortfarande var på fri fot och öppet kritiserade kriget i Ukraina. När han nu hotas av upp till tio år i fängelse för att inte ha ljugit om kriget väcker det därför naturligtvis stor internationell uppmärksamhet.

    Sanningen är dock att de ryska myndigheterna in i det längsta har velat undvika att låsa in Jasjin just för att han är en även internationellt välkänd politiker. I stället har man försökt tvinga honom att lämna landet – men precis som Aleksej Navalnyj har han vägrat. Jasjin menar att han som rysk politiker måste verka i Ryssland, även om det innebär att han hamnar i fängelse.

    I den här utmärkta intervjun (med engelsk text) som Jurij Dud gjorde bara för en månad sedan, berättar Jasjin att han är glad varje morgon när han väcks av väckarklockan i telefonen och inte av polisen som knackar på dörren. Han berättar också att han sedan kriget började sett till att laga alla sina tänder, eftersom han vet att han knappast kan vänta sig bra tandvård i fängelset.

    För drygt två veckor sedan greps Jasjin och dömdes till femton dygns administrativ arrest för ohörsamhet mot ordningsmakten – han uppgavs ha gjort motstånd när han greps. Exakt samma tillvägagångssätt användes mot oppositionspolitikern Vladimir Kara-Murza när han greps i Moskva i april.

    Ilja Jasjin i rätten under häktningsförhandlingen. Foto: Aleksandra Astachova, Mediazona.

    När Kara-Murza skulle släppas efter två veckor i arresten häktades han i stället, nu misstänkt för att spridit ”falska” (sanna) nyheter om kriget. Samma sak skedde när Jasjin skulle släppas. Under häktningsförhandlingen den 13 juni var Jasjins budskap till ryssarna samma som Aleksej Navalnyjs: ”Jag är inte rädd – var inte rädda ni heller!”

    Det är dock lättare sagt än gjort. De flesta ryssar som är mot kriget i Ukraina vågar knappt säga något offentligt. Själva ordet ”krig” är farligt, eftersom det officiellt inte pågår något krig. Alla uttalanden som avviker från ryska försvarsministeriets officiella pressmeddelanden kan bedömas vara ”falska nyheter” och ”misskreditera de ryska väpnade styrkorna”.

    Ändå är Jasjin och Kara-Murza långt ifrån ensamma om att anklagas för att ha spridit uppgifter som inte överensstämmer med ryska försvarsministeriets pressmeddelanden – ett brott som alltså kan ge upp till tio år i fängelse. Sammanlagt har redan ett sjuttiotal åtal väckts enligt den nya lagparagrafen, och för en vecka sedan dömdes kommunpolitikern Aleksej Gorinov från Moskva till sju års fängelse för att ha talat sanning om kriget.

    Aleksej Gorinov med skylten ”Vill ni fortfarande ha det här kriget?”. Han dömdes till sju år i fängelse för ”misskreditering av de ryska väpnade styrkorna”. Foto: Aleksandra Astachova, Mediazona.

    De misstänkta finns runt om i landet, men framför allt i Moskva (15 ärenden) och Sankt Petersburg (9 ärenden).

    En av de åtalade i Sankt Petersburg är den 31-åriga poeten och konstnären Sasja Skotjilenko. Hennes brott består i att hon bytte ut prislappar i en livsmedelsaffär mot lappar med några sanningens ord om kriget, exempelvis ”Mina bekanta gömmer sig undan ryska bombningar i tunnelbanan. Av dem är 0 personer nazister. Stoppa kriget!” Hon angavs av en 75-årig pensionär.

    En annan av de åtalade från Sankt Petersburg är den 44-åriga journalisten Maria Ponomarenko, som påstås ha skrivit ett inlägg om Mariupol i en oppositionell Telegramkanal med 1 600 läsare. Även hon hotas nu av upp till 10 år i fängelse.

    Det är alltså farligt att säga sanningen om kriget – men det är också farligt att berätta om dem som säger sanningen om kriget. Den senaste som häktats i Sankt Petersburg är den 34 -årige dokumentärfilmaren Vsevolod Koroljov. Han har gjort filmer om anklagelserna mot Ponomarenko och en konsert till stöd för Skotjilenko. Den formella brottsrekvisiten är hans inlägg på det ryska sociala nätverket Vkontakte om händelserna i Butja och Borodjanka.

    Sasja Skotjilenko. Foto: Telegramkanalen ПЬЯTNIЦА.

    Under häktningsförhandlingen den 13 juli sade Koroljov:

    – Någon gång kanske vi lär oss att inte blanda oss i andras angelägenheter, i andra staters angelägenheter. Vad gäller häktningen så har jag inga planer på att hålla mig undan någonstans. Jag har haft funderingar på att åka härifrån, men jag vill hålla isär landet och staten. Det här landet är fortfarande mitt land. Nu är mitt land sjukt och mår mycket dåligt, men förr eller senare blir allt bra.

    Koroljov häktades i två månader precis som Jasjin och Kara-Murza, och även han hotas av upp till tio år i fängelse.

    Men de sjuttio ryssar som misstänks för brott mot brottsbalkens nya paragraf om ”misskreditering av de väpnade styrkorna” är bara toppen av isberget – de som valts ut för att avskräcka andra eller av någon anledning anses vara av särskild fara för samhällsmoralen, kanske därför att de har ukrainska namn som slutar på -enko.

    Ytterligare ungefär 2 800 ryssar misstänks för ”administrativa lagöverträdelser” mot förvaltningslagens motsvarande nya paragraf 20.3.3 om misskreditering av de väpnade styrkorna. Straffet är upp till 100 000 rubel (18 000 kronor) i böter – och den som döms flera gånger blir en återfallsförbrytare som nästa gång kan ställas till svars enligt brottsbalken och riskera ett långt fängelsestraff. Dessutom kan man förlora jobbet.

    Det var det som hände Ilja Jasjin. I ett uppenbart försök att skrämma honom till tystnad eller till att lämna landet hade han tre gånger dömts till böter för ”misskreditering av de väpnade styrkorna” enligt förvaltningslagen, senast den 25 maj. När det inte hjälpte åtalades han till slut för brott mot brottsbalkens strängare paragraf.

    Vsevolod Koroljov i rätten. Foto: Telegramkanalen Свободу Севе Королёву!

    Jasjin är en av tusentals ryssar som vägrar låta sig skrämmas till tystnad – men de flesta håller truten även om de ogillar kriget. Det kan kännas som ett rationellt val i ett samhälle där den samlade livserfarenheten visar att vanliga medborgare ändå inte kan påverka politiken – varför då utsätta sig för en risk?

    Eftersom ”det ändå inte går att göra något” försöker många ryssar i stället leva sina liv som om kriget inte fanns. Okunnighet är deras styrka, vet man inget behöver man inte heller ta ställning till något. Lagen som förbjuder spridning av information som avviker från försvarsministeriets pressmeddelanden syftar till att hålla så många som möjligt ovetande om vad som pågår.

    Andra väljer aktivt att flyta med strömmen och låter sig övertygas av den officiella propagandan som förkunnar att den ”militära specialoperationen” är nödvändig för landets säkerhet, att de ryska robotarna bara träffar militära mål och att Ukraina behöver ”avnazifieras”. Det är ju bekvämast så – mycket lättare än att acceptera del i skulden för krigsförbrytelser, sätta sig i motvärn och ta stora risker, kanske till ingen nytta.

    Lika lätt är det för oss i Sverige att fördöma ryssarna som inget gör för att stoppa kriget. Men då kan det vara läge att fundera ett varv till – hur mycket hade vi varit beredda att riskera i samma situation? Och vad är vi beredda att avstå nu? Går gränsen vid ett bensinpris på 25 kronor?

    Mer på temat:

  • Lita inte, kolla först

    Lita inte, kolla först

    Vladimir Putin talar till journalister under sitt besök i Turkmenistan den 29 juni. Foto: Kremlin.ru/Dmitrij Azarov.

    Sovjetunionens första och sista president Michail Gorbatjov lär ha blivit less på Ronald Reagan, när den amerikanske presidenten stup i kvarten upprepade ett ryskt ordspråk han lärt sig inför förhandlingarna: Doverjaj no proverjaj – ungefär ”Lita gärna men kolla också”.

    När ryska propagandister och diplomater – om det alls längre finns någon skillnad mellan dessa två yrkesgrupper – nu kommer med de märkligaste påståendena om kriget i Ukraina finns det ingen anledning att glömma ordspråket. Man kan också fundera på om det alls är nödvändigt att alltid referera den ryska synpunkten på en händelse, om inget pekar på att den faktiskt är sann eller relevant.

    Vid halv sju-tiden på söndagsmorgonen väcktes invånarna i Kiev återigen av en rysk robotattack. Bland annat träffades ett niovåningshus, där en invånare dödades i sin lägenhet och flera skadades. En robot exploderade på gården till en förskola och förstörde en stor vattenledning. Inga barn fanns på plats eftersom det var söndag. Ett antal robotar uppgavs ha skjutits ner av det ukrainska luftförsvaret.

    Det gick inte många timmar innan den ryska sidan meddelade att det absolut inte var någon rysk robot som hade träffat bostadshuset. Alla ryska robotar uppgavs ha träffat målet, en vapenfabrik i samma stadsdel. Det var i stället det ukrainska luftförsvaret som hade klantat sig, menade ryska försvarsministeriet.

    Inget nytt där – enligt ryska försvarsministeriet är det alltid ukrainarna själva som skjuter på civila, spränger civila mål eller torterar ihjäl sig själva bara för att få Ryssland att framstå som angripare. Denna gång visade försvarsministeriets talesman, generallöjtnant Igor Konasjenkov, två korta, otydliga videosnuttar som uppgavs styrka den ryska versionen.

    ”Enligt uppgifter från objektiv kontroll träffade alla raketer sina mål, den civila infrastrukturen skadades inte”, meddelar det ryska försvarsministeriet. Vari den ”objektiva kontrollen” består framgår inte, och inga bevis visas upp. Man ska helt enkelt lita på generallöjtnanten när han säger att det ukrainska luftförsvaret sköt ner två av sina egna Buk-robotar och att en av dessa ”kan ha fallit ner på bostadshuset”.

    Ja, det är väl inte omöjligt? Han kanske rent av talar sanning just denna gång?

    Den som till äventyrs var benägen att lyssna på det örat fick en ny påminnelse om ryska myndighetspersoners tillförlitlighet på måndagen, när ett köpcentrum i staden Krementjuk i centrala Ukraina träffades av en rysk robot. Minst 18 besökare dödades och 59 skadades.

    Rysslands biträdande FN-ambassadör Dmitrij Poljanskij gick snabbt ut på Twitter och hävdade att det som vanligt var ukrainarna själva som stod bakom det inträffade:

    Precis på samma sätt som utrikesminister Sergej Lavrov i en uppmärksammad BBC-intervju häromveckan använder Poljanskij tillfället för att antyda att det inte alls är den ryska militären utan ”ukrainska provokatörer” som bär skulden till övergreppen i Butja. I det alternativa universum som den ryska propagandan skapat förstärker och bekräftar lögnerna varandra: eftersom det var ukrainarna som stod bakom händelserna i Butja står de givetvis även bakom dödandet i köpcentret i Krementjuk. Och tvärtom.

    Rysslands OSSE-ambassadör Aleksandr Lukasjevitj hittade ett tungt bevis för att de påstådda händelserna i Krementjuk var en ”ukrainsk provokation”: i tv-bilder kunde man se att flaskor stod kvar på hyllor i det träffade köpcentret. Alltså kunde inte köpcentret ha träffats. ”Det är klart ingen angriper civil infrastruktur”, sade Lukasjevitj i en intervju med den ryska statliga tv-kanalen RT som den ryska statliga nyhetsbyrån TASS citerar.

    Andra ryska konton på sociala medier, däribland Rysslands ambassad i London, spred ogrundade påståenden om att det träffade köpcentret sedan länge var stängt och i stället användes som förråd för försvarsmateriel. Senare bekräftade ryska försvarsministeriet att det var ryska robotar som hade skjutits mot Krementjuk, men hävdade att bara militära mål hade träffats. Så klart.

    De ryska påståendena har motbevisats av många faktagranskare, exempelvis hos BBC, HRW och Bellingcat. Köpcentret var öppet och förödelsen var resultatet av en direkt träff av en rysk robot. Möjligen var själva köpcentret inte målet för robotangreppet, men de gamla ryska robotarna har låg träffsäkerhet. Det ryska snacket om ”högprecisionsvapen” är bara snack.

    Fast i Rysslands alternativa informationsuniversum spelar det ingen roll, för allt som kommer från västliga källor och motsäger den ryska berättelsen är per automatik falskt. Skulle en västlig källa däremot komma med en uppgift som kan användas för att styrka ett ryskt påstående, då är källan naturligtvis absolut tillförlitlig – oavsett om det rör sig om etablerade medier, högerextremistiska propagandasajter eller kända konspirationsteoretiker.

    Innebär det då att det är meningslöst att försöka vederlägga lögnerna som den ryska propagandaapparaten spyr ut från morgon till kväll? Ska man förlika sig med att den objektiva sanningen är omöjlig att fastslå?

    Den ryska propagandans yttersta syfte är inte att vi ska tro på allt som ryska talesmän basunerar ut. Snarare är syftet att skapa osäkerhet om vad som egentligen pågår. Den oändliga mängden falska, motsägelsefulla propagandapåståenden ska dränka alla fakta i bruset och få oss att tvivla på allt. Finns det ens någon objektiv sanning?

    Men sanningen finns. Fakta finns. Den absoluta, kompletta kunskapen om varje enskild händelse kanske inte är möjlig att uppnå, men det är möjligt att sträva efter den. Det är också exakt vad journalistik handlar om – finns det ingen sanning är journalistiken meningslös, den reduceras till propaganda.

    Samtidigt är det uppenbart att det är omöjligt att faktagranska varje ryskt propagandapåstående i detalj. Det är alldeles för enkelt för propagandisterna att ständigt hitta på nya ”fakta” som skulle behöva motbevisas. Allt kan inte kollas, man måste välja sina strider. Den rimliga grundinställningen måste därför vara att det är propagandisterna som måste bevisa sina påståenden för att vi överhuvudtaget ska ta dem på allvar.

    Och då är vi åter tillbaka vid söndagsmorgonens robotangrepp på Kiev, där Ryssland påstår att alla ryska robotar träffade en vapenfabrik medan det ukrainska luftförsvaret bär skulden till civila offer. Varför ska man överhuvudtaget bry sig om vad den ryska sidan säger, om enda beviset är generallöjtnant Konasjenkos ord och en skakig video som kan visa vad som helst?

    Den strategiskt viktiga Ormön i Svarta havet erövrades av den ryska militären alldeles i början av kriget. I veckan tvingade ukrainsk artilleribeskjutning ryssarna att lämna ön. Fast det var inget strategiskt nederlag, hävdade ryska försvarsministeriet – det var ”en gest av god vilja”. Exakt samma formulering användes när den ryska militären efter det totalt misslyckade angreppet på Kiev tvingades dra sig tillbaka från norra Ukraina.

    Tidigt på fredagsmorgonen demonstrerade den ryska militären sin nyvunna goda vilja genom ett nytt robotangrepp som denna gång träffade ett niovåningshus på badorten Serhijivka strax söder om Odessa. Minst nitton människor dödades, däribland två barn.

    Fast hur vet vi det?

    Ukrainska räddningstjänstens bild från Serhijivka utanför Odessa på fredagsmorgonen.

    Ja, därför att den ukrainska räddningstjänsten och andra myndighetsrepresentanter har berättat det, bilder och videor har lagts ut på nätet och ukrainska medier har intervjuat ögonvittnen. Det kan naturligtvis finnas omständigheter som ukrainska myndigheter och massmedier tiger om – det pågår trots allt ett krig – men det finns knappt någon anledning att tvivla på att robotangreppet ägt rum.

    Fast tittar man på den ryska statliga nyhetsbyrån RIA:s sajt så har inget hänt i Serhijivka. Letar man noga så kan man hitta en kommentar av Putins presstalesman Dmitrij Peskov som än en gång upprepar ett axiom: ryska militären skjuter inte på civila mål. Alltså kan inget bostadshus ha träffats.

    Snart dyker det säkert återigen upp femtioelva ryska versioner som förklarar vad som egentligen hände i Serhijivka, men när det gäller rysk krigspropaganda är det nog på sin plats att vända på det gamla ordspråket. ”Lita gärna men kolla också” duger inte längre. ”Lita inte – kolla först” passar bättre.

    Om det finns två parter i en konflikt är det oftast rimligt att låta båda två komma till tals. Men det innebär inte att fakta är förhandlingsbara. När den ukrainska sidan säger att Ryssland har angripit Ukraina medan den ryska sidan säger raka motsatsen ligger inte sanningen mittemellan.

    Av ren slentrian citerar man alltför ofta i nyhetsrapporteringen den ryska sidans uppenbart lögnaktiga påståenden, eftersom ”båda sidor ska höras”. Men att kritiklöst upprepa lögner bistår inte till vår förståelse av händelserna, det skapar bara ett falskt intryck av balans och generell förvirring, vilket är exakt vad propagandan syftar till.

    Därför kan det vara värt att fundera ett varv till på vilka obekräftade påståenden som alls är rimliga att ägna uppmärksamhet. Om en statschef ljuger bör man naturligtvis berätta det. Men då ska man också vara noga med att berätta vad som är sant och vad som inte är det, och hur vi kan veta det.

    Mer på temat: