i På svenska

En tråkig historia

Efter ett tag tröttnar man på att skriva om det som händer i Ryssland, för det blir alltid samma sak. En tråkig historia.

Visst, Moskva är en superintressant världsstad.

Visst, ingen kan avslöja och analysera regimens vidrigheter lika dräpande som ryska journalister och forskare gör – i det fåtal oberoende medier som fortsatt finns kvar.

Och visst, här och var i världens största land finns det eldsjälar som fortsätter att göra allsköns bra saker, som om Ryssland vore ett fritt land. Men så kommer statens ångvält och kör över dem. Det är en tråkig historia.

Julia Tsvetkova är en 26 år gammal feministisk aktivist i Komsomolsk i staden Komsomolsk-na-Amure i ryska Fjärran östern. Den sovjetiska industristaden byggdes ur intet av Stalins fångar på 1930-talet, tågresan dit från Moskva tar sex dygn.

För drygt ett år sedan ritade Julia Tsvetkova några teckningar för konstprojektet Zjensjtjina ne kukla (”En kvinna är inte en docka”) och publicerade dem på det ryska sociala nätverket VK.com. Teckningarna, som har vissa likheter med Liv Strömquists serier, spreds bland annat i VK-gruppen Bodypositive, men de fick ingen bred uppmärksamhet innan polisen i mars kallade henne till förhör.

Eftersom teckningarna föreställde nakna kvinnor anklagades hon nu för spridande av pornografi, ett brott vars straffskala börjar vid höga böter och slutar vid fängelse i upp till sex år. Senare visade det sig att hon även misstänktes för spridande av gaypropaganda i samband med en barnteaterföreställning om mobbning och könsstereotyper.

För säkerhets skull slutade hon syssla med barn- och ungdomsteater, men i oktober förhörde polisen henne igen. Pornografimisstankarna hade stärkts eftersom hon lagt ut teckningar som föreställde vaginor i VK-gruppen Vaginamonologerna. Den 20 november hörde polisen henne igen, varefter hon belades med reseförbud. När hon på grund av ett missförstånd åkte till grannstaden greps hon av polisen och dömdes till husarrest.

I rätten fick hon veta att hon förutom spridande av pornografi misstänks för spridande av gaypropaganda, eftersom hon är administratör för en lokal VK-grupp med LGBT-inriktning samt en annan VK-grupp om intersektionell feminism.

Nu väntar hon på rättegången i Komsomolsk-na-Amure. Sex dygns tågresa närmare oss, i Moskva, sitter den 21-årige studenten Jegor Zjukov och väntar på sin dom.

Sista inlägget på Jegor Zjukovs videoblogg.

Han anklagas för extremism, efter att han på sin populära Youtubekanal i somras uttryckt sitt stöd för de omfattande protestaktionerna mot fusket i lokalvalet i Moskva. Så här sade han i sista inslaget innan han greps misstänkt för ”massoroligheter”:

Med stöd av lagparagrafen om massoroligheter, som egentligen ska tillämpas vid våld och mordrand, låser man in folk på fem år enbart för slagord. Vad, om inte detta, skulle kunna vara en perfekt definition av begreppet ”politisk förföljelse”? Våldsmonopolet är totalt och fullständigt enigt, enigt i sin önskan att förgöra oss alla. Vem kan vi hoppas på? Vem kommer att hjälpa oss under dessa avgörande stunder i Rysslands historiska utveckling? Ingen. Vi har bara varandra.

Inte ens den i vanliga fall extremt kreativa ryska åklagarmyndigheten lyckades till slut hitta något sätt att anklaga Jegor Zjukov för delaktighet i ”massoroligheter”. I stället åtalades han för ”uppmanande till extremism i massmedier eller informationsnätverk, däribland på internet”, ett brott som straffas med upp till fem år i arbetsläger. Åklagaren kräver fyra.

Domen över honom faller den 6 december, men oavsett vilken den blir har Jegor Zjukov redan skrivit in sig i den ryska demokratirörelsens historia genom sitt avslutande tal, som tar sats i hur den ryska staten i dag vill positionera sig som en försvarare av ”traditionella värden”. Förutom familj och patriotism utpekas den kristna tron som den viktigaste traditionella värderingen, säger han, och fortsätter:

Ärade ordförande, jag tror att detta till och med kan vara bra. I den kristna etiken ingår två värden som sannerligen står mig nära. För det första handlar det om ansvar. För det andra, kärlek. ”Du ska älska din nästa som dig själv” – detta är den kristna religionens viktigaste sats. Kärlek är tillit, medlidande, humanism, kärlek är att hjälpa och ta hand om varandra. Ett samhälle som är byggt på sådan kärlek är ett starkt samhälle, egentligen det starkaste som överhuvudtaget kan finnas.

Därefter visar han upp spegeln och förklarar hur avlägsen den ryska staten i verkligheten är från detta kristna kärleksbud. Den enda traditionella värdering som den nuvarande ryska staten verkligen respekterar och förstärker är enväldet.

Det är svårt att säga emot. Vladislav Inozemtsev har skrivit en hel bok om Ryssland med titeln Nesovremennaja strana,”Ett omodernt land”, där han oroväckande övertygande argumenterar för att Ryssland på många sätt rör sig bakåt i tiden i stället för att moderniseras, och att detta är en utveckling som kommer att fortsätta, eftersom det ligger i den styrande elitens intressen:

Ryssland positionerar sig som konservatismens och de traditionella värderingarnas högborg inte i första hand därför att landets ledare verkligen skulle tro i dessa, utan därför att de förstår att utveckling i ordets moderna betydelse inte kan kombineras med deras kontroll över ekonomin och samhället. (s. 200)

Samma sak gäller även kyrkans allt starkare ställning i Ryssland, som enligt Inozemtsev inte har särskilt mycket med kristen tro att göra:

Exakt denna uråldriga koppling mellan kyrkan och staten gör Ryssland allt mindre modernt, om man nu har europeiska samhällen som ideal, och inte Iran eller Saudiarabien. Kyrkan i Ryssland erbjuder makthavarna en stärkt känsla av legitimitet, men drar landet tillbaka det förgångna. Tron vill allt mer ivrigt ersätta vetandet men den är inte i stånd att lösa sociala problem. (s. 232)

I stället försöker makthavarna lösa sociala problem med förbud och kontroll. Hela tiden kommer det nya lagar som förbjudet något som nyss var tillåtet. Bara i veckan skrev Vladimir Putin under en ny lag som gör det olagligt att sälja mobiltelefoner utan förinstallerade ryska appar.

För några år sedan kunde man förfäras över att staten kunde motarbeta en organisation som vill bevara gulagfångarnas minne genom att förklara den ”utländsk agent”, eller att samma öde kan drabba en organisation som försöker stoppa spridningen av hiv bland sprutnarkomaner. Eller Nordiska Ministerrådets kontor i Sankt Petersburg.

Sedan blev de ”utländska agenterna” så många att ingen längre orkade hålla koll på hela listan. För ett par år sedan lades även utländska massmedier på listan, och nu kan även enskilda frilansjournalister eller bloggare vid behov bli utländska agenter.

Men det behöver vi inte prata mer om, det är en tråkig historia.

Uppdatering: Jegor Zjukov fanns skyldig till ”spridning av extremism medelst internet” men klarade sig denna gång med tre års villkorlig dom. En liten positiv nyhet mitt i allt elände, alltså.

Mer på temat: