i På svenska

Navalnyj har skickats till ett svart hål

Det kan alltid bli värre. Det verkar vara budskapet från ryska myndigheter till Aleksej Navalnyj – och kanske framför allt hans anhängare. Nu ska oppositionsledaren som överlevde en attack med ett förbjudet kemiskt stridsmedel totalisoleras i en straffkoloni som är ökänd för sina stränga metoder.

Navalnyj grips i Moskva i januari 2018. Foto: Jevgenij Feldman/Navalnyjs presidentkampanj.

Aleksej Navalnyj försvann från säkerhetstjänsten FSB:s häkte i Moskva i torsdags. Han har nu förflyttats till Straffkoloni nr. 2 i staden Pokrov drygt tio mil öster om Moskva. Det är en mycket obehaglig institution.

Det ryska fängelsesystemet är genomkorrupt och i många straffkolonier är det i praktiken den organiserade brottsligheten som sätter spelreglerna. Droger, sprit och mobiltelefoner smugglas in av anställda. Men Straffkoloni nr 2 i Pokrov är vad den ryska fångvårdsmyndigheten FSIN kallar för en mönsteranstalt.

Här är det väktarna som styr med järnhand – fram till nyligen rent bokstavligt: nyanlända fångar misshandlades systematiskt. Den fysiska misshandeln uppges ha upphört när straffkolonins nuvarande chef tillträdde för drygt ett år sedan, men i övrigt lär den tortyrliknande behandlingen fortgå. Exempelvis väcks ”rymningsbenägna” fångar med ett par timmars mellanrum under hela natten och tvingas rabbla upp sitt namn, brottet de dömts för och straffet de fått.

Och mycket riktigt förklarades Navalnyj rymningsbenägen häromveckan, lika grundlöst som han tidigare dömdes till fängelsestraff. Europadomstolen har beslutat att han ska friges omedelbart, men i stället skickas han alltså nu till en straffkoloni som även tidigare använts för att isolera farliga politiska fångar – exempelvis demokratiaktivisten Konstantin Kotov, som dömdes till 4,5 år i straffkoloni för att ha demonstrerat mot makthavarna. (Straffet ändrades senare till 1,5 år.)

Även extremnationalisten Dmitrij Djomusjkin, som 2017 dömdes till 2,5 år i straffkoloni för hets mot folkgrupp efter att han på nätet publicerat ett foto från en nationalistisk demonstration, fick avtjäna sitt straff på samma ställe. Djomusjkin har berättat att han direkt efter ankomsten fick en fråga om hur han förhåller sig till Putin. När han sade att han inte gillar Putin placerades han under särskild kontroll:

Jag fick åtta månader i den där straffbaracken. Jag pratade inte med någon där, folk blir galna där. Det är stående order, man ska ställa sig upp när någon aktivist visar sig. Kan ni föreställa er, 20 aktivister går runt och du blir som en nickedocka. Antingen står du, eller så sitter du, men du ska hela tiden hålla ihop benen, hålla huvudet böjt, händerna bakom ryggen. I baracken får man överhuvudtaget aldrig ta fram händerna. Alltid bakom ryggen, du ska alltid vara orörlig, inte gunga, inte snegla med ögonen, inte titta på något, blicken ska vara orörlig och riktad nedåt. Du måste be om tillstånd för att klia näsan. Till toaletten får man bara gå med tillstånd och med följeslagare.

Djomusjkin förutsätter att Navalnyj placeras under liknande förhållanden. Det innebär i så fall att han inte kommer att ha någon kontakt med omvärlden. Djomusjkin fick använda 15 minuter i veckan för att skriva brev, så det tog en hel månad att skriva ett enda brev, berättar han.

Han fick inte ta emot några paket och det var bara ett fåtal brev till honom som kom fram. Han vägde 105 kilo när han kom till straffkolonin och under 60 när han frigavs, säger han.

”Aktivisterna” Djomusjkin pratar om är fångar som samarbetar med ledningen. Navalnyj kommer utan tvekan att vara under deras konstanta övervakning, säger Djomusjkin:

De kommer att ha ett litet häfte för honom, precis som för alla andra fångar som har någon betydelse och vikt, ett häfte där de skriver ner allt han säger och allt som svaras till honom. Det skriver aktivisterna varje dag och levererar till den operativa avdelningen på morgonen, när de får sina instruktioner.

Demokratiaktivisten Konstantin Kotovs advokat Maria Eismont berättar om första gången hon lyckades få till ett möte med Kotov i straffkolonin:

Han tittade inte upp överhuvudtaget, bara i golvet, han sade att det är helt förbjudet att titta åt sidorna. Det gjorde ett väldigt intryck på mig. Dessutom gav de mig ett papper från Kotov där det stod med hans handstil att han ber advokaten att inte ta med mobiltelefonen till mötet och att mötet inte ska ske i ett separat rum som sig bör, utan i ett gemensamt.

Eismont gick inte med på kraven, men säger att Straffkoloni nr 2 i Pokrov är ett ställe där det är sällsynt svårt för advokater att få träffa sina klienter, som också i övrigt är ovanligt isolerade från omvärlden.

Kotov berättar att fångarna tvingades titta på tv flera timmar om dagen, även om de inte ville. Ungefär en timme om dagen hade han möjlighet att själv bestämma vad han ville göra, exempelvis läsa en bok.

Under tiden i straffkolonin var det förbjudet för Kotov att överhuvudtaget tala med andra fångar med undantag för jourhavande och vaktmästaren. Liknande regler kommer med all sannolikhet att gälla för Navalnyj, för att hålla honom helt isolerad från omvärlden.

Under tiden på FSB:s häkte i Moskva har han lyckats få ut korta texter till sitt Instagramkonto, förmodligen med hjälp av advokaterna. I en av texterna jämförde han fängelsedomen med en rymdresa – och nu är det som om han hade försvunnit i ett svart hål.

Aleksej Venediktov, den välinformerade chefredaktören för radiostationen Echo Moskvy, menar att makthavarna har tagit Aleksej Navalnyj som gisslan och att hans villkor i straffkolonin nu kommer att användas som ett påtryckningsmedel för att tvinga hans organisationer att tona ner sin verksamhet.

Ja, och vad gör Amnesty?

En film om straffkolonin dit Navalnyj troligen har anlänt. Engelsk text.
”Hej, det här är Navalnyj!” Gruppen Elizium har tonsatt Instagramtexten där Aleksej Navalnyj jämför fängelsedomen med en rymdresa. Med engelsk text.

Mer på temat: