Etikett: Ryssland

  • Inte alla ryssar är onda

    Inte alla ryssar är onda

    Pavel Talankin i en bild från filmen.

    Pavel Talankin är själv huvudperson i filmen han gjort. Han säger att filmen i grunden handlar om kärlek.

    Och det kanske inte borde behöva sägas, men ändå: Alla ryssar är inte onda.

    Samtidigt ser vi tydligt att det inte hjälper särskilt mycket att vara en snäll människa om man lever i en totalitär diktatur av det slaget som Ryssland har blivit. Alla tvingas att bli kuggar i maskineriet, på ett sätt eller annat. Det enda man kan göra är att försöka hålla sig undan bäst man kan.

    Fast det kan man inte om man jobbar på en skola, för skolorna i Ryssland har snabbt förvandlats till en central del i regimens propagandaapparat, precis som de var på Sovjettiden.

    Det är den här förvandlingen Pavel Talankin ska dokumentera för de styrande. Filmerna han spelar in ska skickas uppåt i den byråkratiska hierarkin för att bevisa att skolorna verkligen indoktrinerar barnen enligt instruktionerna. Och nu får vi också se hur den här propagandamaskinen fungerar.

    Själv började jag studera ryska redan på 1970-talet, när jag gick på högstadiet. Jag har bott i Ryssland i omgångar och Ryssand har på sätt och vis blivit en del av mitt liv. Men sedan februari 2022 känns hela landet för mig som ett stort svart hål som sprider död och ondska kring sig.

    Jag har haft många vänner i Ryssland. Och nu vet jag inte hur jag ska förhålla mig till dem. För det har blivit väldigt uppenbart att de flesta ryssar som inte aktivt stödjer kriget föredrar att blunda och låtsas att inget särskilt pågår.

    Man kan tycka att det är naturligt. Det kanske inte är så mycket annat man kan göra om man inte vill hamna i fängelse och inte vill eller kan lämna landet. Men hur ska man kunna umgås med människor som föredrar att låtsas som om kriget inte fanns, samtidigt som gemensamma vänner i Kiev bombas varje natt.

    I Ukraina har de flesta strukit över allt som har med Ryssland att göra från sina liv. Många menar att alla ryssar är medskyldiga till kriget, eftersom de låter det ske. Och så är det kanske. Men det är lätt för oss att döma utifrån, mycket svårare att veta vad vi skulle göra om det hände här, om Sverige plötsligt blev en fascistisk diktatur. Jag vet inte om jag skulle vara särskilt modig själv.

    Det är också det Pavel Talankin säger i filmen. Han berättar om protesterna som ägde rum i många större städer i Ryssland i början av kriget. Själv är han inte så modig, säger han.

    Fast det är exakt det han är. I början av kriget säger han upp sig från sitt jobb på skolan. Han vill inte bli en kugge i krigspropagandans maskineri. Men sedan ändrar han sig. Han går tillbaka till jobbet och gör det som krävs av honom – men samtidigt börjar han samla material till den här filmen. Sedan lämnar han staden och landet han älskar för att kunna visa oss vad som sker där.

    Han är verkligen inte en Mister Nobody, trots filmens titel.

    Och anledningen till att den här filmen skakade om mig är som sagt inte att jag inte visste vad som pågår i de ryska skolorna, för det har jag själv skrivit om flera gånger. Det som är det speciella med Pavel Talankins film är att han lyfter fram sina kolleger i skolan, eleverna, sina vänner, han visar dem som hela, komplexa människor.

    Han visar dem med värme och kärlek. Vi kommer nära dem, och på så sätt blir det lättare för oss att föreställa oss hur vi själva kanske hade agerat i samma situation. Och det är en skrämmande tanke. Vi kanske också hade valt att anpassa oss. De flesta gör ju det.

    I Ryssland har Pavel Talankin kallats för en landsförrädare som utnyttjar barnen i sin skola för att göra en antirysk film på beställning från Väst. Men det här är inte en antirysk film. Det här är en kärleksförklaring till det Ryssland Pavel Talankin vill leva i, och han är en sann rysk patriot.

    Inte alla ryssar är onda.

    Presentation av filmen Mr Nobody Against Putin för Näsets filmstudio den 29 september 2025.

    Fediverse reactions
  • Åsne Seierstad tar sig bakom Putins järnridå

    Åsne Seierstad tar sig bakom Putins järnridå

    Tunnelbanestationen Kievskaja i Moskva 2018, med porträtt av Ukrainas nationalpoet Taras Sjevtjenko. Foto: Kalle Kniivilä

    För oss i väst har Ryssland blivit ett svart hål. Det enda som kommer ut från Ryssland nu är bomber och granater som sliter sönder Ukraina, dödar landets försvarare, släcker ljuset och stänger av värmen i ukrainska städer. Och så oljan och gasen förstås, som omvärlden fortsätter att köpa, och på så sätt håller i gång det ryska krigsmaskineriet.

    Men det bor fortfarande människor i det svarta hålet. På något vis har de anpassat sig till den nya verkligheten, till den nya järnridån som den ryska ledningen drog ner hela vägen den 24 februari 2022. Hur lever de, hur ser verkligheten ut från den andra sidan av händelsehorisonten?

    Åsne Seierstad har tagit sig in i den alternativa verklighet som finns bakom den ryska gränskontrollen. Hon har också tagit sig bakom kulisserna i Putins Ryssland – till vanliga människors vardagsrum långt borta från Kreml i Moskva, hem till en ständigt övervakad oppositionspolitiker i Pskov vid estniska gränsen och till en tidningsredaktion som inte längre får göra tidning.

    Det är ett storverk hon har skrivit, och inte bara till omfång. Bokens titel, ”Ofred”, är en mindre farlig variant av det i Ryssland förbjudna ordet ”krig”. De 650 sidorna kunde ha blivit två eller tre böcker – en om Wagnersoldaten Andrejs krig i Ukraina och flykten till Norge, en om livet i sibiriska byar i krigets skugga, och en om medlöpare, oppositionella och opportunister i storstäderna.

    Men de tre spåren hänger ihop, kompletterar varandra och skapar en mångfacetterad, nyanserad bild av livet i dödsskuggans dal, i landet där kriget är tabu men samtidigt allestädes närvarande. En berättelse om människans anpasslighet och om hur lätt det är för oss att titta bort för att undvika jobbiga tankar om vår egen skuld.5

    Allt börjar med soldaten Andrejs barndom i en liten by i Sibirien. Föräldrarna super, en mörk vinternatt blir mamman överkörd av en full traktorförare, Andrej hamnar på glid och blir till slut legosoldat i Ukraina. Hans kamrater dödas en efter en, själv lyckas han fly till Norge. Även där går allt snett, och en dag försöker han fly tillbaka till Ryssland.

    Till skillnad från Andrej lyckas Åsne Seierstad upprepade gånger ta sig över gränsen, in till Ryssland. Det är uppenbart att de ryska myndigheterna för det mesta har koll på var hon befinner sig, men särskilt i Andrejs lilla hemby i Sibirien blir det ändå många förtroliga samtal. När hon själv inte öppnar munnen får hon dessutom ibland höra vad byborna säger när de inte vet att en utlänning är närvarande.

    Berättelserna från Sibirien är den starkaste delen av boken. Här kallas krig för krig, oavsett pekpinnar från ovan – alla känner någon som tagit värvning och kommit tillbaka i en plåtlåda. Samtidigt är maktlösheten total. Och den rabiata propagandan för kriget som inte får kallas krig i rysk stats-tv når naturligtvis fram även här.

    Andrejs idrottslärare Ivan Ivanovitj, som han heter i boken, var en av få positiva figurer i hans barndom. Han åkte ut på utflykter med de besvärliga barnen.

    Ivan Ivanovitj, som nu är i sextioårsåldern, bjuder Åsne Seierstad på te vid sin dignande bokhylla och visar bilder på gamla elever. Sedan nämner han atombomberna som i slutet av andra världskriget tvingade Japan till kapitulation.

    ”Jag tror att vi måste göra samma sak nu. En bomb över Kiev. Så. Sen är kriget över.”

    Samtalen i storstäderna är mer förutsägbara. Många vill helst inte låtsas om att kriget pågår alls, fast det är ändå naturligtvis Västs fel. Vardagsbekymren överväger.

    Den Kremltrogne professorn Fjodor Lukjanov pratar förvånansvärt öppet om hur chockerad han blev när Putin inledde kriget i februari 2022 och vilka misstag makthavarna begått. Till skillnad från många andra vet han exakt vad en man i hans position kan säga utan att få problem – och vad han inte ens kan tänka, än mindre säga.

    Ögonblicksbilderna från den bannlysta tidningen Novaja Gazetas redaktion i centrala Moskva och oppositionspolitikern Lev Sjlosbergs övervakade hem i Pskov ger insikt i vad det innebär att ställa sig mot regimen, men det är ändå intrycken från Sibirien som biter sig fast hårdast.

    I slutet av boken berättar Åsne Seierstad om sina källor, inspelningar och omfattande faktagranskning. Det mesta i boken framstår som trovärdigt, även om Andrejs berättelser från fronten i Ukraina ibland är röriga.

    Några smådetaljer ruckar dock en liten aning på mitt förtroende för berättaren. När hon besöker Kristus Frälsarens katedral i Moskva står hon i rulltrappan på tunnelbanestationen Kropotkinskaja och funderar – men tunnelbanestationen från 1930-talet ligger nära markytan och där finns ingen rulltrappa.

    När Fjodor Lukjanov tar hem en bok om Karlsson på taket till sin tioåring berättar Åsne Seierstad att ryska utbildningsdepartementet vill rensa ut boken som opatriotisk. Något sådant påbud finns dock inte, även om Astrid Lindgren har hängts ut som nazist i en ryujjuisk propagandakampanj.

    Det är dock bagateller. Förmodligen stod Åsne Seierstad och funderade i någon annan rulltrappa, och massor av böcker har faktiskt rensats ut, särskilt sådana som anses strida mot ”traditionella värderingar”.

    Jan Stolpes översättning flyter generellt på bra, även om några konstiga ordval skvallrar om att det kan ha gått fort. Inte så konstigt med tanke på att händelserna i boken sträcker sig ända till sensommaren 2025 och den norska originalupplagan kom ut i september.

    Har man öppnat boken är den svår att lägga ifrån sig. Ibland kan det vara svårt att hålla reda på vem som är vem i det stora persongalleriet, men det gör kanske inte så mycket om personerna flyter in i varandra. Det är ett stort kollektivt porträtt Seierstad målar. Det svarta hålet är inte fullt så svart längre.

    Åsne Seierstad: Ofred. Ryssland inifrån. Översättning: Jan Stolpe. Polaris.

    Sydsvenskan 2025-12-03

    Fediverse reactions
  • Putin vill inte förhandla

    Putin vill inte förhandla

    Putin talar till pressen i Kreml natten mot söndagen. Foto: Kremlin.ru

    Vladimir Putins beslut att låta sin namne, den avdankade kulturministern Vladimir Medinskij, leda den ryska förhandlingsdelegationen i Istanbul är inte ens ett skämt – det är en förolämpning och ett tydligt tecken att det inte ska bli några verkliga förhandlingar mellan Ryssland och Ukraina.

    Medinskij är en andra rangens byråkrat vars befogenheter i detta fall rimligtvis är begränsade till att läsa högt ur kravlistan som Vladimir Putin har skickat med. Hans huvudsakliga kvalifikation till jobbet som den ryska delegationens ledare är att han är född i Ukraina men inte anser att Ukraina bör existera som en självständig stat.

    Genom att skicka en delegation på denna låga nivå och med Medinskij som huvudförhandlare visar Putin tydligt att han inte är intresserad av att förhandla, utan bara vill få ytterligare ett tillfälle att lägga fram sina krav och klaga på att Ukraina inte vill gå med på dem.

    Särskilt beklämmande är det att Medinskij även fick leda den ryska delegationen direkt i början av kriget i februari 2022, då det var högst oklart hur försvaret skulle hålla och den ukrainska ledningen beredd att greppa efter halmstrån för att rädda landet.

    skrev jag att Putins val av förhandlare var symboliskt: i sin egenskap av kulturminister var han en av arkitekterna bakom den storryska historieskrivning som Vladimir Putin använder för att rättfärdiga kriget mot Ukraina, som enligt honom inte är något riktigt land.

    Som historieforskare är Medinskij annat känd för sin avhandling om det elaka Väst som fört informationskrig mot Ryssland sedan 1400-talet. I litteraturlistan kan man hitta fem monografier som Medinskij uppges vara författare till.

    Själva böckerna har ingen sett – troligen existerar de bara i hans fantasi. Men det spelar ingen roll. I Putins Ryssland är sanning det som gagnar Kreml. Allt annat är lögn.

    I sitt tal natten mot söndagen, då Putin i nobbade det europeiska kravet på omedelbar vapenvila i 30 dagar, slog han också fast att det är ”kuratorerna” i väst som styr ”regimen” i Kiev och tvingar ”de ukrainska nationalisterna” att föra krig mot Ryssland.

    I stället för vapenvila har den ryska delegationen uppdraget att tala om de ”grundläggande orsakerna” bakom kriget. Detta är ett kodord för Ukrainas vilja att inte låta sig styras från Moskva och i stället närma sig väst – ur Kremls perspektiv är den grundläggande orsaken till kriget Ukrainas själva existens som en suverän stat.

    De ukrainska förhandlare som får det föga avundsvärda uppdraget att möta den ryska delegationen kan förbereda sig på att höra långa föreläsnignar om varför det egentligen är Ukraina som bär skulden till kriget.

    Donald Trump sabbade även den teoretiska möjligheten till den vapenvila han själv krävt redan några timmar efter Putins tal i söndags.

    Då röt han till på sin egen sociala medier-plattform Truth Social, med stora bokstäver, och begärde att Ukraina OMEDELBART skulle gå med på att möta Rysslands representanter – trots att villkoret om vapenvila inte var uppfyllt.

    Volodymyr Zelenskyj försökte vända situationen till sin fördel genom att meddela att han i så fall personligen skulle vänta på Putin i Turkiet. Att Putin själv inte skulle delta i förhandlingarna han kallat till var dock i stort sett klart från början.

    Förhoppningen var dock att han skulle skicka en delegation på hög nivå med befogenheter förhandla på riktigt, kanske ledd av utrikesminister Sergej Lavrov.

    I stället blev det en grupp grå byråkrater som ska låtsas förhandla för att blidka Donald Trump som vill se förhandlingar.

    Den ukrainska sidan kan Putin inte lura, men det behövs inte heller. Hans syfte är bara att dra ut på tiden, blanda bort korten och se till att det inte blir några nya sanktioner mot Ryssland eller vapenleveranser till Ukraina.

    Putin vill inte ha fred, han vill ha Ukraina serverat på ett fat. Han är dock beredd att förhandla om hur rätten ska serveras.


    Putin och Trump står mot Zelenskyj när Ungern väljer Godmorgon Ukraina

    Är det Zelenskyj som står mot både Putin och Trump i parlamentsvalet i Ungern? Ska två miljoner ukrainska män som gömmer sig för att slippa fronten få amnesti? Och tänker det ukrainska parlamentet fortsätta med sitt självskadebeteende trots att pengarna är slut?Producent: Kalle KniiviläUtgivare: Alex VoronovFrågor? Skriv till oss: ukraina@glasnost.sePodden sponsras av säkerhetskoncernen SRS Group.
    1. Putin och Trump står mot Zelenskyj när Ungern väljer
    2. Hemligheten avslöjad: Så tar sig drönarna till Norden
    3. Har EU närt en Putinspion vid sin barm?
  • Ingen vapenvila i Ukraina till påsk – och det är Zelenskyjs fel

    Ingen vapenvila i Ukraina till påsk – och det är Zelenskyjs fel

    Efter attacken i Sumy. Foto: Ukrainska räddningstjänsten.

    Pianisten, organisten och musikläraren Olena Kohut var en av de minst 34 civila ukrainare som dödades när två ryska ballistiska robotar slog ner i den ukrainska staden Sumy i söndags. Vänner, släktingar och kolleger tog avsked av henne på tisdagen, när en stor minnesceremoni hölls på teatern, vars orkester hon spelade i.

    Två av dem som dödades var barn. Flera var på väg till palmsöndagens gudstjänst. Ytterligare minst 117 människor skadades i attacken, många allvarligt.

    Men Ryssland hävdar att centrala Sumy var ett legitimt militärt mål, eftersom en grupp ukrainska militärer hade samlats där för en medaljceremoni. President Zelenskyj avskedade omgående guvernören som hade tillåtit sammankomsten. Det finns dock inga uppgifter om att några militärer skulle ha skadats vid bombningen.

    Inte heller verkar några militärer ha träffats i attacken mot de centrala delarna av staden Kryvyj Rih en dryg vecka tidigare. Där dödades i stället ett tjugotal civila, varav nio barn.

    Attacken var enligt ryska myndigheter riktad mot en restaurang där ukrainska militärer hade ett sammanträde med utländska militära rådgivare.

    Något sådant sammanträde verkar dock aldrig ha ägt rum. I stället var det kosmetologer som hade en konferens på restaurangen, där det också pågick födelsedagsfirande. Den ryska roboten missade dessutom restaurangen med god marginal och slog i stället ner intill en lekplats.

    Sanningen är att den ryska militären inte bryr sig om deras bomber och granater dödar civila. Tvärtom ägnar Ryssland sig regelbundet åt rena terrorbombningar mot områden där inga militära mål finns. De senaste veckorna har dessa attacker bara intensifierats, samtidigt som det påstås att fredsförhandlingar pågår.

    Under valkampanjen lovade Donald Trump att sätta stopp på kriget i Ukraina inom ett dygn. Det dygnet har ännu inte kommit.

    Påsken, som i år firas samtidigt av ortodoxa och västliga kristna, har av många nämnts som en lämplig tidpunkt för att inleda den vapenvila som Ukraina – men inte Ryssland – har gått med på. Även den tidsfristen är dock snart passerad.

    Nu viskas det om att Trump vill få slut på kriget innan det gått hundra dagar från hans makttillträde, det vill säga före slutet av april. Det kan vara därför hans sändebud de senaste dagarna åkt kors och tvärs över jordklotet för att prata med Vladimir Putin, men också med europeiska ledare.

    Däremot verkar Trump inte särskilt intresserad av att tala med ukrainarna, i alla fall inte om annat än de enorma penningsummor Ukraina enligt honom är skyldigt för det militära stödet landet fått från USA hittills.

    Eftersom den amerikanske presidenten inte vill utlova några nya vapenleveranser har hans ukrainske kollega Volodymyr Zelenskyj föreslagit att Ukraina med europeisk finansiering skulle kunna köpa tio amerikanska luftvärnssystem av typen Patriot för att skydda sina städer från ryska robotattacker. Men inte heller det förslaget föll i god jord.

    I stället för att glädja sig över chansen till nya exportinkomster för amerikanska företag blev Trump sur, klagade på att Zelenskyj alltid vill ha fler robotar och hävdade att det var Zelenskyj tillsammans med Joe Biden som bar skulden för kriget. Putins bombning av Sumy var däremot bara ett ”misstag”, menar den amerikanske presidenten.

    Den enda slutsats man kan dra av Trumps agerande är att han ger ryssarna en fribiljett att bomba bäst de vill medan han fortsätter att sätta press på Ukraina för att tvinga landet att kapitulera.

    Putins krav för att ens gå med på en kort vapenvila är å andra sidan att man först kommer överens om avlägsnandet av ”grundorsakerna till konflikten”, det vill säga existensen av ett självständigt Ukraina.

    När Ukraina inte går med på att avskaffa sig självt kommer Donald Trump sin vana trogen att lägga skulden på den ukrainske presidenten. Han vill ju vara kompis med Putin.

    Därför måste Europa ytterligare stärka sitt stöd till Ukraina.

    En något kortare version av texten publicerades i Sydsvenskan 2025-04-16


  • Trump och Putin tystar frihetens röst

    Trump och Putin tystar frihetens röst

    Aleksandr Solzjenitsyns radio av märket Grundig som han använde för att lyssna på Svoboda. Hans verk Gulagarkipelagen lästes upp på Svoboda 1974. Samma år utvisades han från Sovjetunionen. Han lämnade sin radio hos en vän i Moskva. Bilden är tagen på Solzjenitsyns hemmuseum i Moskva som öppnades i december 2018. Foto: Kalle Kniivilä

    Något av det första jag gjorde när jag tillträdde som den finska vänstertidningen Kansan Uutisets nya Moskvakorrespondent våren 1991 var att ratta in Radio Svoboda på min kortvågsradio av märket Grundig Satellit. Min företrädare på posten skakade på huvudet åt den amerikanska propagandan, men för mig var det uppenbart att Svobodas ryskspråkiga sändningar från redaktionen i München var helt nödvändiga för att hålla reda på vad som pågick i det sovjetiska imperium som höll på att skakas om i sina grundvalar.

    Gorbatjovs glasnost hade visserligen redan gjort det möjligt att trycka nästan vad som helst i Sovjetunionen, men internet fanns ännu inte i dagens mening, etermedierna var fortfarande likriktade och att sålla fram information ens från de tidningar jag i Moskva hade tillgång till tog enorm tid. Lyckligtvis fanns Svoboda med sin journalistiskt kompetenta redaktion och sitt växande nätverk av lokala medarbetare.

    Radiostationen Svoboda (på engelska Radio Liberty, RL) grundades efter andra världskriget som ett renodlat propagandaverktyg och finansierades ursprungligen av CIA, men utvecklades under årens lopp till ett mediehus som visserligen arbetade för amerikanska intressen, men i huvudsak genom att ta fram och sprida tillförlitlig information om hur det egentligen var ställt bakom järnridån. Finansieringen flyttades från CIA till kongressen.

    Utöver nyhetssändningarna var litteraturprogrammen med uppläsning av förbjuden litteratur en viktig del av programutbudet på Sovjettiden. Radio Svoboda samlade ett helt bibliotek av samizdat – manuskript som hade kopierats i hemlighet och smugglats ut ur Sovjetunionen. När dessa texter sedan lästes upp i radio hände det att de tecknades ner av lyssnarna och fick större spridning även i skriven form.

    Förutom på ryska sänder RL fortfarande även på ett stort antal andra språk som talas i andra delar av det forna Sovjet. I Centralasien, Azerbajdzjan och andra länder med bristfällig eller obefintlig mediefrihet är RL inte sällan den mest tillförlitliga nyhetskällan. Många av stationens medarbetare har under senare år drabbats av hårda repressalier i de länder där de verkar.

    Under namnet Radio Free Europe (RFE) sände stationen även till de europeiska länder som efter andra världskriget hade blivit en del av det sovjetiska imperiet. De baltiska staternas annektering erkändes aldrig av USA, och följaktligen ingick sändningarna på estniska, lettiska och litauiska i RFE. En av journalisterna på den estniska redaktionen, Toomas Hendrik Ilves, blev senare Estlands utrikesminister och sedan landets president.

    De sovjetiska sändare som användes för att störa ut utländska radioprogram var placerade i närheten av de största städerna. I Moskva och Leningrad var det därför svårt att höra de ocensurerade nyheterna genom bruset av tusen dieselmotorer, men det var omöjligt att täcka hela landets enorma yta med störsändarna.

    Störsändarna stängdes av 1989 och Svoboda, som tidigare hade varit den utländska station vars sändningar mest konsekvent hade störts ut, blev snabbt den mest populära utländska radiostationen i Sovjetunionen. Efter augustikuppen 1991 utfärdade Rysslands president Boris Jeltsin ett dekret som gjorde det möjligt för Radio Svoboda att för första gången öppna en egen redaktion i Moskva.

    Under en period efter Sovjetunionens fall i slutet av samma år minskade Radio Svobodas betydelse när mediefriheten i Ryssland ökade och journalistiken utvecklades. Även under 1990-talet var Radio Svoboda dock en viktig plattform för kritisk journalistik i Ryssland. Efter Vladimir Putins makttillträde vid millennieskiftet började utrymmet för oberoende inhemska medier snabbt begränsas och även Radio Svobodas lokala sändningar i Ryssland stoppades.

    2017 utsåg de ryska myndigheterna Radio Svoboda till ”utländsk agent”, vilket gjorde det betydligt svårare för stationen att verka i Ryssland. Efter att Ryssland inlett det fullskaliga kriget mot Ukraina i februari 2022 blev det omöjligt för Radio Svoboda att verka i landet. Redaktionen i Moskva, som hade öppnats efter augustikuppen 1991, stängdes. Det journalistiska arbetet upphörde dock aldrig, inte heller efter februari 2024, då de ryska myndigheterna utsåg Radio Svoboda till en ”oönskad organisation”, vilket gör det straffbart för invånare i Ryssland att ha någon som helst kontakt med Svoboda.

    Den första fria, ickestatliga radiostationen med nyhetssändningar i Sovjetunionen var Echo Moskvy, som började sända den 20 augusti 1990, knappt tre veckor efter att den nya sovjetiska lagen om massmedier gjort det möjligt. Echo Moskvy stängdes av de ryska myndigheterna den 1 mars 2022. Dessa datum markerar början och slutet för fria massmedier i Ryssland.

    Det var Putin som tryckte på knappen när Echo Moskvy tystades. Den som nu tystar Radio Svoboda på ryska och alla andra språk är å andra sidan Donald Trump. Finansieringen för RFE/RL och Voice of America drogs utan förvarning in på fredagskvällen. På Vita husets webbplats förklaras beslutet med att Voice of America sprider ”radikal propaganda”, bland annat eftersom stationen 2019 hade ett inslag om transpersoner som söker asyl i USA.

    Demokratins fiender i Ryssland behöver inte längre bekämpa Radio Svoboda, Trump gör jobbet åt dem. Det är ett logiskt steg för en man som kallat journalister för folkets fiender, som vill förbjuda kritisk rapportering och själv har satt i system att ljuga från morgon till kväll.


  • Trump ger Putin allt han pekar på

    Trump ger Putin allt han pekar på

    Trump i Vita huset på sin första dag i ämbetet. Foto: The White House.

    Donald Trump menar att han är världens bästa förhandlare. Ändå har han redan gett bort allt Vladimir Putin vill ha, innan förhandlingarna om kriget i Ukraina ens har inletts.

    Vladimir Putin vill att Ukraina inte ska tillåtas gå med i Nato. Det har Trump redan lovat att Ukraina inte kommer att göra.

    Putin vill att varken amerikanska soldater eller Nato ska hjälpa till att försvara Ukrainas självständighet. Det har Trumps sida också redan lovat.

    Putin vill inte att Ukraina ska få tillbaka de territorier han erövrat genom sitt folkrättsvidriga anfallskrig. Det har Trumpadministrationen också redan lovat. Tanken att Ukrainas territoriella integritet någon gång ska kunna återställas är orealistisk, meddelar Trumps försvarsminister.

    Framför allt vill Putin göra upp om Ukrainas öde över huvudet på Ukrainas demokratiskt valda regering, eftersom han varken tror på demokrati eller Ukrainas rätt att existera som en självständig stat. Även detta har Trump nu gett honom. Vad finns det då kvar att förhandla om?

    Vladimir Putin å sin sida har inte lovat några eftergifter alls. Hans krav är fortfarande att Ukraina ska lägga sig platt. Det ukrainska försvaret ska monteras ner och den ukrainska grundlagen skrivas om efter Putins diktat.

    Trump beter sig som en elefant i en porslinsbutik. Han trampar sönder allt som är värdefullt medan Putin hejar på. Tyvärr är det Europas porslinshandel. Det är vår demokrati och säkerhet han trampar på. Inte heller bryr sig Trump om den ukrainska demokratin, som han nu visat sitt totala förakt för.

    För honom existerar inte Ukraina eller ukrainarna, de är för betydelselösa för att bry sig om. Ukraina kanske blir en del av Ryssland, eller kanske inte, men det viktiga är att Amerika får tillbaka sina pengar med ränta, säger Trump. Fast det bryr han sig knappast heller särskilt mycket om, det viktigaste är att han ska framstå som vinnare.

    Det som in i det sista ingav visst hopp för ukrainarna var Trumps rädsla för att se ut som en förlorare. Det var lätt att invagga sig i tron att Trump inte kunde ge bort Ukraina till Putin eftersom det skulle få honom att se ut som en fegis och förlorare. Men det var en falsk förhoppning.

    Sportjournalisten Rick Reilly, som skrivit en bok om Trump och golf, har sagt att Trump är så övertygad om sin egen förträfflighet att han kan fuska i golf och ändå låtsas att han vunnit på riktigt.

    Mot den bakgrunden är det kanske inte så förvånande att den gamle KGB-agenten Vladimir Putin inte hade problem med att övertyga Trump om att han är en lysande förhandlare och en stark ledare som kan få till en bra deal med vem som helst, även med självaste Vladimir Putin.

    Vladimir Putin är så klart inte dum. Han vet exakt vilka trådar han ska dra i för att övertyga Trump att det är han själv som drar i trådarna. Resultatet är som sagt att Trump gett bort alla sina trumfkort innan förhandlingarna ens inletts. Processen lär fortsätta med att Putin lurar skjortan av Trump.

    Problemet är att Trump inte bryr sig om skjortan, för den är inte hans. Det är med Europas skjorta Trump spelar klädpoker och förlorar. Han riskerar att spela bort Europas säkerhet, Europas gränser och den europeiska demokratin – saker som USA sedan andra världskriget lagt sig vinn om att försvara, men som Trump uppenbarligen inte bryr sig det minsta om.

    I Trumps värld verkar det inte finnas några regler. Starkast och fräckast vinner. Det är därför han visar sitt förakt för sina demokratiska allierade och i stället blir bästa kompis med Putin. De har samma syn på världen: den är en stor skolgård där det är mobbarna som styr – och de känner igen varandra.

    Men finns det några vuxna kvar när mobbarna är världens två största kärnvapenmakter? Eller är det enda Ukrainas president nu kan göra att försöka hålla sig väl med sin före detta bästa vän som nu blivit kompis med hans plågoande, i hopp om att det finns något kvar av hans land när de två gjort upp?

    Sydsvenskan 2025-02-13