Blodfläckar, bagage och en barnvagn utanför stationen i Kramatorsk. Bild: Volodymyr Zelenskyjs Telegramkanal.
Ryssland har angripit ett grannland och de ryska styrkorna har gjort sig skyldiga till fruktansvärda övergrepp. Hela städer håller på att jämnas med marken, med tusentals dödsoffer. Invånare vittnar om plundring, förnedring, våldtäkter och summariska avrättningar av civila. Lik som upptäcks i Butja utanför Kiev efter den kortvariga ryska ockupationen bär tydliga tecken av tortyr.
Invånare i östra Ukraina har nu börjat fly undan de förväntade hårda striderna – efter det som hänt i Butja vill ingen riskera att hamna under rysk ockupation. På fredagsmorgonen hade flera tusen människor samlats vid järnvägsstationen i Kramatorsk i östra Ukraina, bara ett par mil från fronten, för att vänta på ett evakueringståg. Då träffades stationsområdet av två missiler.
Den ryska sidan hävdar nu att det var ukrainarna som attackerade sig själva, något som ryska talespersoner regelmässigt påstår. Direkt efter attacken skröt ryska Telegramkanaler dock om att ukrainska militärer vid stationen hade träffats.
Minst 35 människor dödades, närmare hundra skadades, många av dem barn. Det finns svårt skadade utan armar och ben. Och på en av missilerna hade angriparna klottrat de ryska orden ”Za detej” – ”För barnen”.
De som sköt iväg missilerna hade knappast tänkt att de skulle döda barn. De ville hämnas de oskyldiga barn vars död den ukrainska, ”nazistiska” staten enligt den ryska propagandan är skyldig till. Många på den ryska sidan av fronten är helt övertygade om att Ukraina är under ondskans makt och måste befrias av det goda Ryssland.
I verkligheten är det så klart inte Ryssland som är den goda sidan i kriget. Ryssland är angriparen, Ukraina försvarar sig med stor framgång. Men det innebär inte automatiskt att allt den ukrainska sidan gör är rätt och riktigt.
För två veckor sedan spreds de första trovärdiga uppgifterna om misstänkta ukrainska krigsbrott. En film som lokaliserats till ett mejeri strax öster om Charkiv uppgavs visa ukrainska militärer som sköt på hjälplösa ryska krigsfångar. Ukrainska myndigheter förnekade kännedom om övergreppen men inledde en undersökning.
Nu visar en ny video från byn Dmytrivka strax söder om Butja hur ukrainska militärer dödar en sårad rysk soldat som ligger på marken. Minst en av de döda ryska soldaterna som syns i videon har bakbundna händer. Videon har verifierats både av New York Times och BBC.
Ukrainska myndigheter har lovat att undersöka incidenten men hänvisar samtidigt till den stora upprördhet som händelserna i Butja har skapat i det ukrainska samhället och även inom den ukrainska försvarsmakten.
– Ryssland angriper barn, kvinnor och åldringar på bred front, och det är oundvikligt att det leder till en motreaktion hos ukrainska militärer, säger Mychajlo Podoljak, rådgivare till president Zelenskyj, i en kommentar till BBC.
Så är det säkert – övergrepp leder till övergrepp, hämnd leder till hämnd och den onda cirkeln går inte längre att bryta. Krig tar fram det värsta i människan, krig är absolut ondska – och därför kan det aldrig finnas en absolut god sida i något krig.
”Stalingulag” är en populär rysk regimkritisk grupp på Telegram, med över 400 000 följare.
Sanning och lögn, allt och alla finns på Telegram. Det är bara att välja.
Det är här Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj lägger ut sina korta videoinslag. Det är här Aleksej Navalnyjs advokater lägger ut de senaste nyheterna om den nu pågående rättegången mot honom.
Det är också här den ryska tillsynsmyndigheten Roskomnadzor meddelar att Youtube alldeles snart kommer att blockeras i Ryssland, om sajten fortsätter att strunta i rysk lag. Och det är här ryska troll sprider lögner om kriget i Ukraina. Ukrainska troll också, för den delen.
Men vad är egentligen Telegram, vem står bakom tjänsten, och är den säker att använda?
Mannen bakom Telegram är Pavel Durov, ibland kallad för Rysslands Mark Zuckerberg. För femton år sedan skapade han den ryska motsvarigheten till Facebook, VK. Sajten blev snabbt en av de mest populära i Ryssland och stora delar av före detta Sovjetunionen, och Durov blev miljonär.
Under den första fasen av Rysslands aggression mot Ukraina 2014 vägrade han att samarbeta med ryska myndigheter och lämna ut personuppgifter på ukrainska användare av VK. Det ledde till att han hamnade i onåd, tvingades lämna Ryssland och fick sparken från sitt eget företag.
Den ryska säkerhetstjänsten har nu öppen tillgång till all information den anser sig behöva från VK. Men i utlandet skapade Pavel Durov den nya tjänsten Telegram, där alla sorters meddelanden kan spridas i privata chattar eller stora grupper med hundratusentals användare.
Tjänsten blev snabbt oerhört populär i Ryssland och många andra länder i före detta Sovjetunionen. Anledningen är framför allt att grundaren kommer från Ryssland, säger Marcin de Kaminski, chef för säkerhet och innovation på den svenska människorättsorganisationen Civil Rights Defenders:
– Vilka chattappar som används är ganska kontextuellt, i vissa länder och regioner används en viss app och det finns inte alltid någon logik i det. En anledning till att Telegram är populärt är att det är väldigt lätt att sprida information och vidareförmedla meddelanden.
Telegram har också varit mindre restriktiv än de flesta andra plattformar när det gäller vad som är tillåtet att sprida, säger Marcin de Kaminski.
Marcin de Kaminski menar att plattformen Telegram är långt ifrån så säker som den ger sken av att vara. Bild: Civil Rights Defenders
Våren 2018 beslutade den ryska tillsynsmyndigheten Roskomnadzor att blockera Telegram i Ryssland, eftersom Durov inte lämnade över information som den ryska säkerhetstjänsten krävde av honom.
Försöket att blockera den mycket populära tjänsten blev dock ett farsartat misslyckande. Telegram lyckades snabbt peka om sina adresser för att komma undan blockeringen, medan myndigheternas allt bredare rallarsvingar ledde till omfattande störningar även på några myndigheters webbplatser.
När även högt uppställda regeringsföreträdare och statliga myndigheter samtidigt fortsatte att använda den ”blockerade” tjänsten tvingades makthavarna till slut backa. Sedan sommaren 2020 är Telegram åter tillåten i Ryssland, och snart öppnade alltså tillsynsmyndigheten Roskomnadzor sin egen kanal i Telegram.
Pavel Durov har upprepade gånger anklagats för att samarbeta med ryska myndigheter, bland annat när han sommaren 2021 efter lång tvekan gick med på att blockera kanaler som deltog i den fängslade oppositionsledaren Aleksej Navalnyjs kampanj för strategisk röstning.
Durov själv har påpekat att även Google och Apple gick med på att blockera Navalnyjs appar i samband med det ryska parlamentsvalet. Sedan kriget i Ukraina började i februari har Durov återigen försäkrat att han inte lämnar någon som helst information till ryska myndigheter.
På sin egen Telegramkanal påminner han om att han 2014 vägrade lämna ut uppgifter om ukrainska användare, trots att han tog en stor risk eftersom han då fortfarande bodde i Ryssland:
”Mycket har ändrats: Jag bor inte längre i Ryssland, jag har inte längre några företag eller anställda där. Men en sak är oförändrad – jag är på våra användares sida vad som än händer. Deras rätt till integritet är densamma. Nu mer än någonsin.”
Problemet är att vi egentligen bara har Durovs ord på detta, säger Marcin de Kaminski:
– De uttalanden han har gjort är ju spetsiga och kanske lite modiga till och med om man tänker på att han är rysk medborgare. Det är så klart häftigt, men vi vet egentligen väldigt lite. Väldigt lite är verifierat, Telegram har inte gjort några oberoende genomlysningar av koden.
Ett uppenbart säkerhetsproblem i Telegram är enligt Marcin de Kaminski att appen samlar mycket information om användaren och sprider den vidare på ett okontrollerat sätt. Det kan exempelvis handla om var användaren befinner sig.
– Vi vet inte hur metadata hanteras på Telegram, det finns inga transparensrapporter som alla större, seriösa plattformar har i dag. Och det finns väldigt tydliga tecken på att positionsdata har läckt och är åtkomligt för vem som helst.
Anonyma Telegramkanaler har använts i Ryssland och Belarus för att samordna oppositionens verksamhet. Då innebär det stora risker om data om användare läcker, säger Marcin de Kaminski.
I Ukraina har säkerhetstjänsten SBU särskilt varnat för anonyma Telegramkanaler som sedan kriget började använts för att sprida rysk desinformation. Många ukrainare misstänker att Durov samarbetar med ryska myndigheter, eftersom plattformen fortfarande fungerar i Ryssland, men det kan finnas andra förklaringar, säger Marcin de Kaminski.
– Själv är jag lite orolig om myndigheter som vi vet har hög förmåga till övervakning låter en tjänst vara i gång. Det är ett varningstecken. Men i det här fallet tror jag också att det finns en social anledning till att man inte har gjort mer för att blockera Telegram i Ryssland. Det skulle röra upp känslor på ett sätt som man vill undvika. Dessutom vill myndigheterna kanske själva använda Telegram.
Greta Thunberg är en sinnessjuk, bortskämd och okunnig latmask som lever lyxliv och sprider sagor om den icke-existerande växthuseffekten för att stoppa den ekonomiska utvecklingen i länder som konkurrerar med Väst. Hennes vidriga föräldrar som samvetslöst utnyttjar henne misstänks nu för våldsbrott mot henne i Sverige. Så har det låtit i ryska Kremltrogna medier de senaste veckorna.Någon är uppenbart rädd för henne.
Vanligtvis handlar det ryska medienarrativet om Sverige om tre saker: militarism, migration och moralförfall. Förutom sport då, som överskuggar allt. Ja, Zlatan ska få en staty i Malmö, det är en viktig nyhet även i Ryssland. Fast denna månad fick nog Greta-hatarna till och med mer plats än sporten.
Häromdagen uttalade sig även Vladimir Putin om Greta Thunberg. Det är någon som utnyttjar henne i sina egna intressen, menade han. Fast jämfört med den smutskastning som pågår i ryska medier är Putins uttalande bara små blommor. Som man säger på ryska.
Andra svenska nyheter som fick uppmärksamhet i ryska medier under september var krokodilattacken på Skansen (som visserligen skedde redan i skedde i augusti, men fortsatte att engagera eftersom krokodilen en gång tillhört en sovjetisk kosmonaut), en alkoholpåverkad rysk sjökapten som greps efter att ha kört på grund i Öresund samt nya svenska forskningsrön om fetma.
Lite svenskt moralförfall blev det också: (den falska) nyheten om att en svensk forskare förordar kannibalism uppmärksammades bland annat i stats-tv och tidningen Izvestija. När det väl hade etablerats att svenskar nu vill rädda planeten genom att tugga på människoburgare fick ryska proffstyckare chansen att förklara hur vidriga de svenska miljökannibalerna är.
Det absolut mest synliga miljömonstret i ryska massmedier och även sociala medier var dock Greta Thunberg. Det politiskt korrekta i Ryssland är helt klart att hata Greta – de som har något positivt att säga om henne är inte många och de får utstå nästan lika mycket spott och spe som Greta själv. Om hon nu hade brytt sig om ryska medier.
Eftersom Greta-hat är mainstream i Ryssland får även helt falska nyheter om henne stor spridning, förutsatt att de passar i det rådande medienarrativet. Regeringsorganet Rossijskaja Gazeta rapporterade den 26 september att Greta Thunbergs föräldrar nu utreds av sociala myndigheter som misstänker att de våldfört sig på henne, oklart på vilket sätt:
Svenska sociala myndigheter kommer att förhöra aktivisten Greta Thunbergs föräldrar. Tjänstemännen oroas av den 16-åriga skolflickans tillstånd under hennes framträdande om miljön i FN:s generalförsamling, meddelar sajten Daily Dot.
Specialisterna uppmärksammade att hon knappt kunde hålla tillbaka sina känslor i talarstolen och tidvis hade tics i ansiktet.
Den verkliga källan till det falska påståendet är troligen den svenska sajten Samhällsnytt, som dagen innan braskande berättade om en uppenbar okynnesanmälan som en twittrare skickat till Kungsholmens socialtjänst. Förutom via regeringstidningen spreds den falska nyheten även av den stora tv-kanalen Ren-TV, den Kreml närstående nyhetssajten Vzgljad samt militärnationalistiska Tsargrad.
Newsfront: ”Barnens korståg försvarar Soros och den liberala globaliseringens intressen”.
I huvudsak uttrycks det ryska Greta-hatet dock i form av mångordiga ”analyser” som försöker leda i bevis att Greta Thunberg inte bara är en okunnig snorunge som borde sitta på skolbänken, utan också en listig och girig person som utnyttjas av onda krafter och passar på att tjäna sig en hacka på att vilseleda ungdomar till en kamp mot Västvärldens fiender, däribland Ryssland.
Under ingressen ”Varför har man gjort en 16-årig svensk skolflicka till den europeiska ungdomens miljöikon” skriver regeringstidningen Rossijskaja Gazeta bland annat följande:
En sak har Greta rätt i: det är knappt någon som är intresserad av att lyssna på framträdanden av en okunnig flicka som har lämnat skolan för hajp och PR-pengar – förutom hennes egna följare som inte heller vill skaffa sig kunskap men ändå ställer krav på hela världen. Lika satirisk är även Thunbergs uppmaning att samlas kring vetenskapen, om vars landvinningar ”gurun” själv inte har den minsta aning.
Programledaren och toppropagandisten Vladimir Solovjovs uttalande om att det är tunga affärsintressen som står bakom Greta Thunberg fick stor uppmärksamhet i ryska medier, däribland hos den stora statliga nyhetsbyrån Rian. Statsvetaren Igor Druz på Tv-kanalen Ren-tv:s sajt är inne på samma spår i en ”analys” under rubriken ”Stackars Greta”:
Det är ingen tvekan om att Greta förkunnar exakt de ”punkter” som den globala eliten vill, och det är givetvis enbart av den anledningen hon har fått så stort politiskt, finansiellt och publicistiskt stöd. Tänk om någon svensk skolelev exempelvis hade försökt att lika ihärdigt, strejkande och skolkande, predika för vänskap mellan det egna landet och Ryssland, till försvar för kristna moraliska värderingar, eller fördömt den ukrainska arméns beskjutning av fredliga städer i Donbass. I bästa fall hade eleven straffats av rektorn och försmäktat i obermärkthet, men mest sannolikt hade han hamnat på mentalsjukhus.
Konspirationsteorier är mycket populära i Ryssland, och den som inte tror att allt i världen styrs bakom kulisserna av illasinnade krafter betraktas ofta som en naiv idiot. Det är också så makthavarna vill ha det, för då är det lättare att övertyga befolkningen om att det inte är någon idé att förändra något – och att de som trots allt protesterar mot regimen nog är betalda av onda krafter i Väst som vill Ryssland illa. Vilket ju i stort sett alla i Väst vill, vet den som tittar på rysk tv.
I ett annat inlägg på Ren-TV:s sajt skriver den populära programledaren Anatolij Vasserman under rubriken ”Dockspelarna är galnare än marionetterna”:
Sagan om växthuseffekten har man författat för att blockera industrin utanför de länder där den grundlades redan på 1800-talet. Den sinnessjuka flickan har hajpats upp för att göra det svårt och skamligt att motsätta sig henne – och därmed lögnen om växthusgaser. Mor och dotter Thunberg har redan nominerats för Nobels fredspris. Visst har Gore och Obama lyckats!
Kanske är det där skon klämmer – växthuseffekten måste förnekas, eftersom Rysslands ekonomi är helt beroende av att västvärlden fortsätter att elda upp ryska fossila bränslen i ökande takt. Den populära sensationssajten Life.ru skriver under rubriken ”En bomb som heter Greta. Hur svenskarna förvandlade en autistflicka till ett vapen”:
När det gäller historien om Greta Thunberg är det viktigt att förstå att kommersiella projekt (och ett sådant är Thunberg utan tvekan) har ett vinstsyfte. Så långt har den här historien med klimathysteri ännu inte kommit, men det är helt uppenbart att man inte behöver vänta länge till. Till en början släpper Thunberg – som säkerligen skapar någon sorts egen rörelse för djurs/människors/marsianers rättigheter – en lista över ”godkända” länder. Dessa stater kommer säkerligen att vara belägna i Europa eller långt borta på andra sidan oceanen. Den som inte hamnar på listan blir föremål för miljöaktivisternas attacker. Vilka länder som drabbas av dessa ”miljösanktioner” kan man bara gissa.
Det är givetvis inte så att de Greta-hatande skribenterna fjärrstyrs från Kreml. Precis som så många andra opportunister i Ryssland försöker de helt enkelt lista ut vad de som bestämmer vill höra och så levererar de. Den som gissar rätt kan räkna med framgång i livet.
Det cyniska Greta-hatandet går dessutom hem i stugorna, för det är mycket trevligare att höra att andra är manipulerade än att inse att man själv är det.
En bild som fått spridning på sociala medier i Ryssland publiceras av den ryska engelskspråkiga propagandasajten South Front.
Greta-hatet som riktar sig utåt liknar den främlingsfientliga propaganda som sprids av samma ryska statliga aktörer. Det bakomliggande syftet är inte i första hand kopplat till klimatfrågan, flyktingar, kristna familjevärden, omsorg om den ariska rasens fortlevnad i Västeuropa eller andra konkreta ämnen som uppmärksammas. Propagandan syftar i stället till att skaffa sympati och stöd i kretsar som är mottagliga för budskapet, stöd som sedan kan användas för att driva frågor som är strategiskt viktiga för Kreml, exempelvis Rysslands rätt att bestämma över Ukraina eller kampen mot Natos utvidgning. Och alltför ofta verkar strategin fungera.
Anledningen till att Greta Thunborg blivit föremål för ryska mediers hatkampanj hemma i Ryssland är att hon har blivit en symbol för en spontan folkrörelse som vill genomföra en stor förändring i samhället. En sådan folkrörelse vill de styrande i Ryssland absolut inte se hemma hos sig. Därför måste det ryska folket övertygas om att spontana folkrörelser inte kan finnas, utan allt styrs av cyniska manipulatörer.
Kanske tror de ryska propagandisterna själva på vad de säger – eller så gör de inte det. För dem spelar det ingen roll, för de är cyniska manipulatörer. Men någon i Ryssland är uppenbart rädd för Greta Thunberg, och det är inte illa.
CIA står bakom en dödlig attack mot ryska ambassaden i Libyen och mord på oppositionella i Moskva. Tv-serien som började visas på en av Rysslands mest populära tv-kanaler den 9 oktober är ”baserad på verkliga händelser”, hävdas det.
Möte mellan två amerikanska agenter i Moskva.
Det är fascinerande att titta på den påkostade nya ryska tv-serien Spjasjtjie (”De sovande”) som ryska ettan började sända häromveckan. Handlingen i serien ger oväntat bra inblick i vad som går hem i stugorna.
Precis som svenska eller amerikanska tv-serier är givetvis också de ryska serierna någon sorts sagor som inte har speciellt mycket med den verkliga världen att göra – men det krävs ändå viss verklighetsförankring för att handlingen ska kännas trovärdig. För att stärka den förankringen skriver Första kanalen på sin sajt att serien är ”baserad på verkliga händelser”.
Den regimkritiska eliten i Moskva har kritiserat serien som ren propaganda och regissören Jurij Bykov har offentligt ångrat vad han gjort. Många vanliga tittare nickar dock igenkännande: ungefär så här är det världen fungerar. Att USA står bakom allt ont i världen har ju rysk stats-tv berättat i över femton år.
Inte heller är det speciellt oväntat att det är den ryska säkerhetstjänsten FSB som är the good guys i en spionserie som sänds på en rysk statlig tv-kanal.
Givetvis har USA hemliga agenter i Ryssland, precis som Ryssland har hemliga agenter i USA. Men det var faktiskt verkliga ryska (före detta sovjetiska) infiltratörer i USA som avslöjades i USA 2010, där en del av dem hade bott sedan 1980-talet under falsk identitet. Avslöjandet gav upphov till tv-serien The Americans som började sändas i USA 2013.
Den tidigare KGB-agenten Vladimir Putin, som 2010 var Rysslands premiärminister, träffade senare samma år de utvisade ryska infiltratörerna och sjöng patriotiska sånger med dem. Fast här blir det tvärtom.
Och inte nog med det. I september 2012 angreps USA:s konsulat i Benghazi i det kaotiska Libyen. Fyra amerikaner, däribland USA:s ambassadör, dödades. Men i den ryska tv-serien angrips i stället den ryska ambassaden i Libyen. Bakom terrorattacken står USA som vill stoppa en planerad gasledning från Ryssland till Kina.
Dessutom har CIA kontroll över ett hundratal populära ryska bloggare, som på kommando ska börja sprida förutbestämda budskap. Listan över teman som ska tas upp överlämnas av CIA:s chef i Moskva till en av de ”sovande” amerikanska agenterna, som nu är en ledande rysk internetexpert. De ryska internettrollen som alla pratar om styrs alltså inte alls från Kreml, utan från Vita huset.
Så visst stämmer det att den ryska tv-serien är baserad på verkliga händelser – som de ser ut i en skrattspegel. Oligarken Michail Chodorkovskijs planer på en egen oljeledning från Ryssland till Kina var ju droppen som fick bägaren att rinna över för Vladimir Putin. I april 2003 såg Putin till att Chodorkovskij greps och dömdes till ett långt fängelsestraff. I december 2013 benådade Putin till slut Chodorkovskij, som omedelbart lämnade landet.
Så här bor en oppositionell journalist i Ryssland, i tv-seriens värld.
I tv-serien är året 2013, men i ett Ryssland som på ett märkligt sett skiljer sig från det årets verklighet.
I det verkliga Ryssland är det de statliga propagandisterna som lever lyxliv, men i tv-serien är det den oppositionelle journalisten Ivan Zjuravljov som har en enorm villa i ett miljonärskvarter, en dyr bil och fem medhjälpare som gör hans jobb.
Dessutom är journalisten givetvis en amerikansk agent. Även en annan oppositionell journalist och ”människorättsförsvarare”, som uppenbarligen ska likna den mördade Anna Politikovskaja, är klart i maskopi med amerikanerna.
Även en variant av oppositionspolitikern och antikorruptionskämpen Aleksej Navalnyj är med i första avsnittet, där han kallas för ”grundaren av ryska Wikileaks” och fritt får hålla en stor presskonferens för att avslöja det hemliga rysk-kinesiska oljeavtalet och anklaga säkerhetstjänsten FSB för korruption.
Därefter mördas han av en amerikansk agent för att smutskasta FSB. I följande avsnitt mördas även ”Politkovskaja” av amerikanerna, eftersom hon kommit i kontakt med ett ögonvittne till första mordet.
Återigen är kopplingarna mellan verkligheten och tv-serien talande: både mordet på journalisten Anna Politkovskaja 2006 och oppositionspolitikern Boris Nemtsov 2015 skyllde många i Ryssland på mörka krafter i utlandet som ville smutskasta den ryska ledningen.
När det gällde mordet på Anna Politikovskaja hette den populäraste syndabocken Boris Berezovskij. Han var en oligark som berikade sig under Boris Jeltsins tid vid makten. Efter Vladimir Putins makttillträde flydde han till Storbritannien där han bodde fram till sin död 2013. Ett porträtt av Berezovskij tillsammans med president Jeltsin kan ses på väggen i chefredaktörens arbetsrum på tidningen där den oppositionelle journalisten och amerikanske agenten Ivan Zjuravljov arbetar.
De amerikanska agenterna som stod bakom arabiska våren och nu konspirerar för att starta en revolution i Ryssland är givetvis falska, sluga och rakt igenom motbjudande, medan de ryska agenterna är rakryggat patriotiska. Lite tortyr kan de kanske använda, men bara i fosterlandets tjänst och för att förhindra något värre.
Även de ryska kontorslokalerna är hemtrevliga trots all modern utrustning, medan amerikanerna får hålla till i otrevligt kala och sterila rum – eller i den amerikanske ambassadörens smaklöst pråliga residens.
Den kloke och mänsklige FSB-generalen Nefedov har två porträtt på väggen i sitt stramt lyxiga arbetsrum – president Putin samt Putins store idol och tidigare chef, Jurij Andropov som ledde KGB från 1967 till 1982, då han blev hela Sovjetunionens ledare.
Det finns även andra talande detaljer i bildsättningen av den mycket kompetent och genomtänkt filmade serien. Exempelvis är det ett sovjetiskt mynt FSB-officeraren Rodionov snurrar på sitt soffbord hemma i Moskva, när han inte kan sova efter terrorattacken i Libyen som han bevittnade några dagar tidigare.
När myntet faller ser vi det sovjetiska statsvapnet med hammaren och skäran över hela jordklotet och den sovjetiska stjärnan högst upp. I nästa klipp svävar vi högt uppe i luften, vid den stora gyllene stjärna som fortfarande pryder spiran på en av de stora Stalinskraporna i Moskva, kanske den som är Rysslands utrikesministerium.
På utrikesministeriets fasad, precis som på många andra officiella byggnader i Ryssland, kan man förresten även i verkligheten fortfarande se det gamla sovjetiska statsvapnet.
De förrädiska oppositionella journalisterna dricker så klart whisky, medan den patriotiske FSB-agenten föredrar rysk vodka. När de amerikanska agenterna misslyckats med att genomföra sin revolution i Ryssland drar de vidare till Ukraina. Och hur det gick där sedan vet vi ju.
Serien om de onda amerikanska agenterna har stora likheter med sovjetiska spionserier som även de givetvis var genomsyrade av politisk propaganda, men det finns också en grundläggande skillnad. I de sovjetiska spionserierna var landet omgivet av fiender som ville förstöra det goda Sovjetunionen. Fiendeagenterna motarbetades av kloka och patriotiska sovjetmedborgare.
I de sovjetiska serierna kunde man sällan se inre fiender – hotet kom utifrån. I den nya tv-serien återfinns den fientliga omgivningen som vi känner igen från sovjetpropagandan, men dessutom finns fienderna nu också mitt ibland oss. Vi måste vara på vår vakt, för vem som helst kan visa sig vara en amerikansk infiltratör. Och framför allt ska man akta sig för oppositionella och kritiska journalister.
Den ryska tv-serien är givetvis fiktion, en saga. Men tyvärr är det många i Ryssland vars föreställning av verkligheten liknar fiktionen i tv-rutan.
– Sådana som jag har återtagit landet, och sådana som jag kommer att försvara det, säger FSB-mannen Rodionov i en replik
Och det stämmer ju även i verkligheten, det är mycket riktigt FSB-folk som har makten i Ryssland nu. Med tillhörande verklighetsbild.
PS: Den som undrar varför jag inte bloggat på ett tag hittar svaret här.
Artikeln, vars första version publicerades på nätet i januari, kommer att tryckas senare i år i den välkända vetenskapliga tidskriften The Journal of Strategic Studies. Alla artiklar i tidskriften utsätts för referentgranskning (peer review). Om en artikel har godkänts för publicering kan man alltså utgå ifrån att den uppfyller höga kriterier när det gäller vetenskaplig standard och objektivitet.
I ett avsnitt i rapporten nämns det att Aftonbladet Kultur har publicerat ett stort antal artiklar med innehåll som kan betraktas som desinformation och som stödjer den bild av verkligheten som den ryska ledningen gör allt för att sprida. Man kan givetvis diskutera i vilka fall det är lämpligt att kalla vilseledande eller ensidiga påståenden för ”desinformation”, men det är obestridligt att Aftonbladet Kultur länge har varit en viktig kanal för åsikter som är i samklang med rysk statlig propaganda.
Till skillnad från utländska medier är det märkligt nog enbart avsnittet där Aftonbladet Kultur nämns som har fått uppmärksamhet i Sverige. I den vetenskapliga artikeln nämns inga namn på skribenter i Aftonbladet, men konkurrenten Expressen avslöjade snabbt alla de anonymiserade skribenterna. Expressens i och för sig intressanta genomgång flyttar dock fokuset till enskilda personer och ännu längre bort från sakfrågan.
Det centrala i Kraghs och Åsbergs vetenskapliga artikel är nämligen inte vad enskilda personer har skrivit i Aftonbladet och varför. Artikeln är ett försök att utifrån publiceringar i kända ryska propagandakanaler (framför allt Sputnik) slå fast vilka berättelser om omvärlden de ryska makthavarna vill föra fram, och därefter granska vilka andra medel förutom öppen propaganda som används för att sprida och stärka dessa berättelser. Publiceringarna i Aftonbladet fungerar då i första hand som exempel på vilken legitimitet dessa berättelser och påståenden har fått i etablerade svenska medier.
Kraghs och Åsbergs genomgång av närmare fyra tusen artiklar från den sedermera hädangångna svenska versionen av Sputnik visar att den ryska staten torgför en berättelse där ”västvärldens kris”, ”positiv bild av Ryssland” och ”västlig aggressivitet” är centrala delar. Nato beskrivs som det aggressiva USA:s militära redskap och den viktigaste arkitekten bakom västs politik gentemot Ryssland. Europeiska beslutsfattare och byråkrater beskrivs som inkompetenta nickedockor till USA. En grundbult i analysen är påståendet att USA och dess allierade omringar Ryssland och hotar landet militärt.
Ett fascinerade exempel på hur intrikata lögner används för att stödja denna berättelse är de förfalskade brev och dokument som framställs och sprids av ryska propagandister och deras underhuggare. Ett av de mest framgångsrika exemplen var påståendet om att amerikanska byråkrater förberedde en utnämning av Carl Bildt till Ukrainas premiärminister.
Påståendet härstammar från en förfalskad e-postläcka, publicerades sedan i olika statliga ryska medier och slutligen även i Dagens Nyheter, Expressen och Dagens Industri. Det spelar ingen större roll att Carl Bildt fick dementera påståendet – genom att uppdiktade nyheter av den här sorten får publicitet i etablerade medier sprider och befäster de ryska propagandisterna sin bild av verkligheten hos de mottagliga läsarna.
I februari 2015 spreds ett förfalskat brev av försvarsminister Peter Hultqvist, där han påstods ha utlovat en leverans av artillerisystemet Archer till Ukraina.
I september samma år spred ryska statliga medier ett förfalskat brev där Tora Holst, chefsåklagare på Internationella åklagarkammaren i Stockholm utlovade en ukrainsk myndighetsperson ”full insyn” i en rättsprocess som gällde en svensk medborgare som misstänktes för krigsbrott i Ukraina samt att rättegången skulle hållas bakom stängda dörrar.
Det förfalskade brevet.
Brevet från ”Tora Holst” var så skickligt författat att även en del seriösa utländska journalister som inte känner till hur det svenska rättsväsendet fungerar trodde att det var äkta.
Jag har själv fått frågor om just detta brev och fått förklara varför det inte kan vara äkta – bland annat därför att en åklagare inte skulle använda justitiedepartementets brevpapper, men framför allt därför att en åklagare inte skulle ge en utländsk myndighetsperson några utfästelser om hur en rättegång kommer att gå till.
En annan framgångsrik förfalskning med koppling till Sverige var påståendet att bördig ukrainsk jord i stora mängder fraktades till Sverige som en påtvingad motprestation för det västliga ekonomiska stödet till Ukraina. Påståendet rimmade väl med den gamla sovjetiska berättelsen om hur de nazityska ockupationstrupperna fraktade bort stora mängder bördig ukrainsk jord. Till råga på allt hävdades det att jorden kom från Poltava, där Peter den Store en gång hade besegrat Karl XII. En svensk revansch, alltså.
Den väl uttänkta berättelsen fick snabbt fart på olika ryska nyhetssajter, där Sverige givetvis jämfördes med Nazityskland. Dagens Nyheter berättade om ryktet den 15 juli 2015. Tio dagar senare hamnade berättelsen i den ryska regeringstidnignen Rossijskaja Gazeta, med rubriken ”Poltava flyttas till Sverige”. Som källa till informationen angavs… Dagens Nyheter.
Förfalskningar av den här typen får enligt rapporten sprining i Sverige bland annat genom anonyma Facebokkonton och Ukrainabulletinen, som Aftonbladet Kultur rekommenderar. ”Ukrainabulletinen är programmatiskt ensidig. På så sätt påminner den om Dagens Nyheter, fast tvärtom. Läser man båda får man kanske något slags rimlig balans”, skriver Torsten Kälvemark.
Så kan man uppenbarligen också se på saken.
I sin rapport konstaterar Kragh och Åsberg dock att de ryska påverkansförsöken generellt inte har varit politiskt effektiva i Sverige. Rapporten visar å andra sidan tydligt att de styrande i Ryssland vill påverka politiska beslut i Sverige och att de riktar sig in på specifika målgrupper. Den kunskapen borde man använda som stöd i förberedelser för att bemöta eventuella mer offensiva försök i framtiden – i stället för att skjuta budbäraren och sticka huvudet i sanden.
Sovjetiskt frimärke från 1943 till minne av ”Panfilovs 28 skyttar”.
Patriotiska myter är heliga och den som vill avslöja sanningen om dem är ett obotligt kräk. Det slog Rysslands kulturminister Vladimir Medinskij fast i veckan. Han fick stöd av Vladimir Putins talesman Dmitrij Peskov, som menade att ministern med sitt uttalande ”försvarar den historiska sanningen”.
Denna märkliga definition av historisk sanning har på senare år blivit allenarådande i den officiella ryska diskursen: sant är det och bara det som gagnar makthavarnas syften. Allt annat är lögn.
Speciellt tydligt blev detta förra veckan, när den internationella utredningsgruppen JIT presenterade sin rapport av nedskjutningen av passagerarplanet MH17 över rebellkontrollerat område i östra Ukraina för drygt två år sedan.
Av rapporten framgår det tydligt att planet sköts ned med en rysktillverkad luftvärnsmissil av typen Buk. Missilen sköts från rebellkontrollerat område. Vapensystemet transporterades in från Ryssland och fraktades snabbt tillbaka till Ryssland efter nedskjutningen. Allt detta har varit känt i två år, det nya i rapporten är att JIT nu bland annat genom teknisk undersökning på plats och vittnesförhör samlat tillräckligt med bevismaterial för att helt kunna avfärda alla andra versioner.
Officiella representanter för Ryssland avfärdade dock i stället omedelbart JIT-rapporten som en inkompetent partsinlaga som enbart syftade till att svartmåla Ryssland. Ryska utrikesministeriets taleskvinna Maria Zacharova hävdade lögnaktigt att rapporten enbart baserade sig på material som levererats av ukrainska myndigheter.
Under de två år som gått har ryska statsstyrda massmedier och ryska myndigheter spridit ett oändligt antal versioner om vad som egentligen hände när MH17 sköts ner. Den enda gemensamma nämnaren för dessa versioner (förutom att de inte stöds av fakta) är att Ryssland inte har någon skuld i händelsen. Bland annat har det hävdats att det var ukrainska luftförsvaret som sköt ner planet eftersom man trodde att det var Putins plan.
Det ”hemliga vittnet” intervjuas av Komsomolskaja Pravda.
En särskilt absurd men mycket detaljerad version handlade om ett ”hemligt vittne” som skulle ha arbetat på en ukrainsk militärflygplats och som ”bekräftade” att det var ett ukrainskt stridsflygplan som sköt ner MH17.
Påståendena om ett ukrainskt stridsflygplan hade direkt efter nedskjutningen förts fram av ryska försvarsministeriet med stöd av radarbilder – som dock enligt experter inte alls visade något stridsflygplan, utan bara fragment av det sönderfallande passagerarplanet. Ungefär samtidigt spred ryska regeringstrogna medier en skröna om en ”spansk flygledare” som skulle ha observerat det ukrainska stridsflygplanet.
I december 2014 dök så det ”hemliga vittnet” upp. Vittnet intervjuades först av den regimtrogna tidningen Komsomolskaja Pravda, och förhördes senare av statliga undersökningskommissionen, vars dåvarande chef Vladimir Markin slog fast att vittnesmålet var tillförlitligt och hade avgörande betydelse när det gäller att bevisa Ukrainas skuld i det inträffade.
Markin berättade dessutom att flera andra vittnen som bor i området hade sett ett militärflygplan i närheten av MH17 precis innan planet sköts ner – ganska imponerande med tanke på att MH17 flög på tio kilometers höjd.
Sedan dess har dock både ryska myndigheter och regimtrogna massmedier i Ryssland hunnit ändra sin version av det inträffade flera gånger om. När en ihärdig ukrainare i studiopubliken hos Andrej Norkin på tv-kanalen NTV häromveckan försökte påpeka att det faktiskt var ryska försvarsministeriet och statliga undersökningskommissionen som spred den märkliga versionen om ett ukrainskt stridsflygplan, inte ”en amerikansk bloggare”, kastade Norkin därför ut den besvärliga människan från direktsändningen.
Ungefär på samma sätt gör man med alla sanningssägare i dagens Ryssland. Levada, det enda någorlunda tillförlitliga opinionsinstitutet i landet, har nyligen av ryska justitieministeriet stämplats som ”utländsk agent”, vilket i praktiken gör det omöjligt för Levada att fortsätta sitt arbete.
Samma öde har nu också drabbat ytterligare en sektion av människorättsorganisationen Memorial, Internationella Memorial. På ett Kafkaartat sätt har Internationella Memorial förklarats vara ”utländsk agent” bland annat för att organisationen kritiserat lagen om ”utländska agenter”. Ett av Memorials viktigaste uppgifter har sedan organisationens grundande varit att bevara minnet av Stalins offer.
Kulturminister Vladimir Medinskij besöker ett militärpatriotiskt läger utanför Moskva. Foto: Leonrid CC
Men hur var det nu med kulturministern? Jo, Vladimir Medinskij är bland annat författare till fem monografier om historia som ingen har sett. Böckerna existerar bara i litteraturlistan som han bifogat sammanfattningen av sin doktorsavhandling. Själva avhandlingen är ett intressant men knappast vetenskapligt försök att bevisa att elaka utlänningar redan på 1400-talet spred illvilliga lögner om Ryssland, på beställning av utländska härskare som ville smutskasta och försvaga den växande stormakten.
Förra året gick Medinskij i taket när Sergej Mironenko, chefen för ryska statsarkivet, vågade påpeka att den den sovjetiska hjältelegenden om Panfilovs 28 skyttar som räddade Moskva helt enkelt inte är sann, och att det verkliga händelseförloppet finns dokumenterat. Något förvirrande hävdade kulturministern att arkivchefen inte har rätt att bedöma historiska dokument, och några månader senare fick arkivchefen gå.
Nu har det kommit en patriotisk film om Panfilovs 28 skyttar som delvis finansierats av kulturministeriet. När Vladimir Putin i veckan besökte Kazakstan passade han på att se den nya filmen tillsammans med Kazakstans evige president Nursultan Nazarbajev.
I samband med de två presidenternas gemensamma biobesök fick kulturministern en möjlighet att slå fast vad som gäller: det är hädelse att överhuvudtaget diskutera huruvida den sovjetiska hjältelegenden om Panfilovs 28 skyttar är sann eller inte.
… даже, если бы эта история была выдумана от начала и до конца, даже, если бы не было Панфилова, даже, если бы не было ничего – это святая легенда, к которой просто нельзя прикасаться. А люди, которые это делают, мрази конченые.
… även om den här historien skulle vara påhittad från början till slut, till och med om det inte hade funnits någon Panfilov, om det inte hade funnits någonting alls – det är en helig legend som man helt enkelt inte får röra vid. Och de människor som gör det är obotliga kräk.
Bra rutet av Medinskij, tyckte Putins presstalesman Dmitrij Peskov som sagt – det är ju naturligt att kulturministern använder hårda ord för att försvara den historiska sanningen. Och den historiska sanningen har givetvis inget att göra med vad som faktiskt hände en gång i tiden. Precis som när det gäller nedskjutningen av MH17 är sanningen det som för tillfället gagnar makthavarnas syften: militärpatriotisk fostran och propaganda som skyller allt som är fel i Ryssland på onda utlänningar.
Därför är Medinskij med sina sagor om elaka Väst som har fört informationskrig mot Ryssland sedan 1400-talet exakt rätt kulturminister. Krig är fred. Okunnighet är styrka.
Inte heller är det speciellt oväntat att det är den ryska säkerhetstjänsten FSB som är the good guys i en spionserie som sänds på en rysk statlig tv-kanal.
Även de ryska kontorslokalerna är hemtrevliga trots all modern utrustning, medan amerikanerna får hålla till i otrevligt kala och sterila rum – eller i den amerikanske ambassadörens smaklöst pråliga residens.
På utrikesministeriets fasad, precis som på många andra officiella byggnader i Ryssland, kan man förresten även i verkligheten fortfarande se det gamla sovjetiska statsvapnet.
