Etikett: krig

För två år sedan befriades Butja, Boris Johnson besökte Ukraina och fredsförhandlingarna med Ryssland avbröts. Sedan dess har den ryska propagandan hävdat att Ukraina kastade bort ett i praktiken färdigt fredsavtal på order från Boris Johnson, eftersom väst hellre vill är kriget ska fortsätta.

Men vad var det som egentligen hände, och kunde kriget verkligen ha tagit slut för två år sedan?

Det är mycket vi inte vet, och alla parter har intresse av att förtiga det som inte är till deras fördel samtidigt som de gör sitt bästa för att sprida uppgifter som får motparten att framstå i dåligt ljus.

Det var därför Vladimir Putin i juni förra året framför besökande afrikanska statschefer samt tv-kamerorna viftade med papper som han hävdade var ett fredsavtal som Ukrainas förhandlingsdelegation hade skrivit under men sedan desavouerat på order från väst.

Att Putin ljuger är snarast ett axiom, och vad som faktiskt stod i pappren han viftade med fick vi aldrig veta, men det är ett faktum att det under flera veckor i början av kriget pågick fredsförhandlingar. Anledningarna till att Ukraina för två år sedan avslutade förhandlingarna är dock betydligt mer komplicerade än Putin ger sken av.

En grundläggande orsak till att fredsförhandlingarna strandade är att Putin och hans styre inte är att lita på. För att det påstådda avtalet Putin viftade med skulle vara värt mer än själva pappret hade det behövts någon sorts tillförlitliga säkerhetsgarantier för Ukraina, något mer än Putins ord. Men sådana garantier fanns inte att få.

Bland annat tack vare en artikel som nyligen publicerades i den ansedda amerikanska tidskriften Foreign Policy vet vi i dag en hel del om vad som pågick bakom kulisserna. De uttalanden som artikelförfattarna baserar sin text på är naturligtvis partsinlagor och det finns säkerligen mycket som fortfarande ingen kan säga öppet. Ändå går det att pussla ihop en någorlunda sammanhängande bild av processen.

Under krigets första veckor var det högst oklart för den ukrainska ledningen hur länge man skulle klara av att hålla emot den överlägsna fienden som anföll samtidigt på flera fronter. Därför var det brådskande för att omedelbart sondera vad som skulle krävas för att få slut på stridshandlingarna.

När parterna för första gången möttes vid förhandlingsbordet i Belarus den 28 februari leddes den ryska delegationen av Putins före detta kulturminister Vladmir Medinskij – en av arkitekterna av den storryska historieskrivning som Vladimir Putin använder för att rättfärdiga kriget mot Ukraina. Han hade inga befogenheter att förhandla, bara att ställa ultimatum.

Några veckor senare, när det hade visat sig att Ukraina faktiskt kunde försvara sig, fortsatte diskussionerna i Turkiet, där Ukrainas utrikesminister Dmytro Kuleba mötte sin ryske kollega Sergej Lavrov. Då blev det riktiga förhandlingar.

Under den fortsatta processen offentliggjorde den ukrainska sidan konkreta kompromissförslag som bland annat gick ut på att Ukraina kan avstå från att ansluta sig till Nato om landet får tillförlitliga säkerhetsgarantier av andra länder. Men sedan strandade förhandlingarna.

Putins påstående om att det fanns ett färdigt fredsavtal som stoppades av väst är felaktigt. Det som fanns var olika skisser som dels lämnade en central fråga – ockuperade territorier – till en senare förhandling, dels utgick från att Ukraina skulle kunna stanna utanför Nato men ändå på något sätt få säkerhetsgarantier från väst.

Ett centralt krav från Ryssland var att Ukraina skulle förbinda sig att inte ansluta sig till Nato — men också att Ukraina drastiskt skulle minska sina väpnade styrkor, samtidigt som inga liknande krav ställdes på Ryssland.

Det enda som då skulle kunna stoppa Ryssland från att vid ett lämpligt tillfälle – om en månad, om ett år eller om fem år – att riva upp pappret och återigen anfalla ett försvagat Ukraina hade då varit någon sorts bindande säkerhetsgarantier. Tanken var att sådana garantier skulle lämnas av de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd, samt Turkiet (som Ukraina ville lägga till) och Belarus (som Ryssland ville lägga till).

Problemet var inte bara att inga sådana garantier hade utlovats – de aktuella länderna hade inte ens blivit tillfrågade. Ryssland begärde dessutom att ett beslut att utlösa garantierna skulle tas kollektivt. Ryssland skulle alltså ha vetorätt, precis som i FN:s säkerhetsråd.

Med andra ord: Ryssland skulle reservera sig rätten att anfalla Ukraina igen och samtidigt få möjlighet för att stoppa andra länder från att försvara Ukraina vid ett sådant anfall.

De andra länder som Ukraina gärna ville ha säkerhetsgarantier av var inte involverade i fredsförhandlingarna och tanken att sådana garantier överhuvudtaget skulle kunna lämnas var snarast önsketänkande från Ukrainas sida.

Som Mark Galeotti påpekar i sin utmärkta podcast var detta sannolikt budskapet Boris Johnson överlämnade till den ukrainska ledningen under sitt besök i april 2022: Storbritannien, USA och Nato som helhet är beredda att stödja Ukrainas försvar med vapen, ammunition och pengar – men kan inte ge några bindande garantier som skulle tvinga länderna att skicka trupper till Ukraina.

Kort och gott: det fanns inget färdigt fredsavtal som kunde ha stoppat kriget i april 2022. Inte heller fanns det några förutsättningar för ett fredsavtal, eftersom Ryssland ställde krav som i praktiken hade inneburit en ukrainsk kapitulation.

Vad innebär det då att den ryska ledningen då och då viftar med pappren från Istanbul och låter förstå att det skulle vara en bra idé att sätta sig vid förhandlingsbordet igen?

Inte mycket. Det fanns inget färdigt fredsavtal att skriva under då, och det finns det inte nu heller. Ryssland har formellt annekterat ytterligare fyra ukrainska områden (Donetsk, Luhansk, Zaporizjzja och Cherson), vilket i praktiken gör fredsförhandlingar omöjliga.

Det enda som parterna därför realistiskt skulle kunna diskutera är ett eldupphör, och det lär också vara där man förr eller senare landar. På samma sätt som i Koreakriget för 70 år sedan kommer stridshandlingarna någon gång att avstanna, men ett formellt fredsavtal framstår som en politisk omöjlighet.

Än så länge anser dock båda sidor att de har mer att vinna på att fortsätta striderna i hopp om att uppnå en bättre förhandlingsposition. Det amerikanska stödpaket som i helgen klubbades i USA:s representanthus hjälper Ukraina att stoppa och i bästa fall trycka tillbaka Ryssland. Så länge den ryska ledningen tror att de västliga stödet på sikt kommer att tryta verkar Kreml ändå utgå ifrån att tiden är på Rysslands sida.

För att stoppa kriget utan att Ukraina förlorar sin självständighet skulle det därför sannolikt krävas någon sorts västliga säkerhetsgarantier. Ett förslag som då och då nämnts är att den regeringskontrollerade delen av Ukraina skulle tillåtas ansluta sig till Nato.

Varken Ukraina eller Nato-länderna är dock än så länge beredda att gå med på en sådan lösning. Den skulle å ena sidan innebära att Ukraina i praktiken delas på samma sätt som Korea, eller Tyskland under kalla kriget – och å andra sidan tvinga Nato att försvara den icke-okuperade delen av Ukraina med alla tillgängliga medel, inklusive marktrupper.

Mer på temat

• Förhandling under vapenhot (Sydsvenskan 2022-02-28)
• Kriget fortsätter – ingen gillar fredsförslaget (Sydsvenskan 2022-03-30)
• Foreign Affairs – The Talks That Could Have Ended the War in Ukraine
• In Moscow’s Shadows 144 – Of Talks and Thugs
• The Independent – Putin repeats ‘nonsense’ claim Boris Johnson scuppered efforts to end Ukraine invasion
• TASS – Key points of Vladimir Putin’s meeting with African peace mission
• Ukrainska Pravda – Head of Ukraine’s leading party claims Russia proposed ”peace” in exchange for neutrality
• УП – Арахамія заявив, що росіяни зваблювали Україну ”миром” за нейтралітет
• Медуза – Историк Сергей Радченко — о том, как РФ и Украина едва не остановили войну на переговорах в 2022 году. Но передумали
• Мосейчук+: Давид Арахамія

När kriget började den 24 februari 2022 hade Serhij Udovitjenko nyss anlänt till den lilla byn Bajrak i östra Ukraina där han arbetade på ett jordbruk.

– Han var anställd som agronom och skulle förbereda maskinerna inför den kommande odlingssäsongen, berättar hans bror Oleksandr Udovitjenko.

De två bröderna pratade ofta i telefon. När det ryska anfallet inleddes var läget först inte akut, det var trots allt nästan tio mil till gränsen. Men Serhij Udovitjenko bestämde omedelbart att han skulle åka hem till föräldrarna, några mil längre bort från gränsen.

Det visade sig dock vara lättare sagt än gjort.

– Vägarna var avstängda. Han hade ingen egen bil, och bussarna slutade gå på grund av bombningarna. Vi bestämde att han skulle vänta några dagar. Men det blev bara värre. Alla som hade bilar flydde, men de tog bara med sig sina egna släktingar. Och redan i början av mars ockuperades området av ryska trupper.

Det var inte längre möjligt att åka till regeringskontrollerat territorium. Strömmen i byn bröts, och den närmaste mobilmasten hade skjutits sönder. Men bröderna kunde fortfarande prata med varandra om Serhij Udovitjenko klättrade upp på en kulle i närheten av gården där han bodde. Då fick hans telefon kontakt med en fungerande basstation.

Serhij Udovitjenko berättade att han brukade se några ryska soldater från kullen dit han klättrade för att få uppkoppling.

– De stod ett par hundra meter därifrån och tittade på honom. Jag sade till honom att han inte skulle gå dit, att det kunde verka suspekt. Men han sade att det inte var något problem, att soldaterna redan hade vant sig vid honom.

Sista gången Oleksandr Udovitjenko talade med sin bror var den 19 mars. Då var planen att Serhij nästa dag skulle försöka ta sig till den närliggande staden Balaklija, och om möjligt, vidare till regeringskontrollerat område. Han skulle ringa när han kommit i väg, men hörde aldrig av sig.

– Då ringde jag honom vid tolvtiden den 20 mars. Någon svarade, men det hördes inget. Jag tänkte att det nog var dålig signal, eller att han var nära en rysk postering och inte kunde tala. Men han ringde aldrig tillbaka, inte den dagen och inte senare.

När Oleksandr Udovitjenko förlorade kontakten med sin bror började han ringa runt till alla möjliga ukrainska myndigheter, men det var inte mycket myndigheterna kunde göra – brodern hade försvunnit på ockuperat område.

På omvägar fick han till slut höra att ryssarna mycket riktigt hade fört bort en man i byn Bajrak som inte var folkbokförd där.

– Samtidigt började jag söka runt på sociala medier och såg att unga män hade börjat föras bort i Balaklija redan i början av mars. En del unga killar bara försvann, ingen vet något om deras öde. Andra, mest lite äldre män, fördes till polisstationen.

När Balaklija i september 2022 befriades rapporterade ukrainska myndigheter att ockupationstrupperna hade hållit minst 40 personer fångna i polisstationens källare där de hade torterats. Oleksandr Udovitjenkos bror hittades dock inte där.

– Jag förlorade inte hoppet, för han fanns inte bland de avlidna som upptäcktes när Balaklija och Charkivlänet befriades. Det gjordes en dna-analys och det blev ingen träff.

Länge fanns det inga spår av brodern, men i november 2022 fick Oleksandr Udovitjenko till slut genom omvägar veta att brodern troligen var vid liv och hölls fången på ett häkte på den ryska sidan gränsen.

Även några andra försvunna män från Balaklijas omgivningar uppgavs befinna sig på samma ställe, men någon formell bekräftelse var omöjlig att få. Så länge de bortförda ukrainarna inte ställs inför rätta för något påstått brott finns de officiellt inte.

Till skillnad från militärer som tagits till fånga tas de civila inte heller upp vid förhandlingar om fångutbyte. De ukrainska myndigheterna kräver att alla tillfångatagna civila ska släppas villkorslöst och vägrar därför diskutera utbyte av civila.

Många anhöriga till bortförda ukrainska civila har varit kritiska till den inställningen, men Oleksandr Udovitjenko säger att han förstår resonemanget.

– Det finns ju hur många som helst som bor på ockuperat område, i så fall hade Ryssland kunnat ta så många de vill som gisslan och krävt att de ska bytas ut mot ryska krigsfångar.

Ukraina har inte glömt bort de civila krigsfångarna, säger han.

– Problemet är att det inte finns någon som kan sätta press på Ryssland. De enda som kanske skulle kunna göra det är Kina, men de vill inte blanda sig i. Och möjligen Turkiet eller arabländer.

Oleksandr Udovitjenko är aktiv i en grupp anhöriga till civila krigsfångar som nu har 262 bortförda personer på sin lista. Han tror att de allra flesta lever och befinner sig någonstans i det ryska fängelsesystemet och hoppas att internationell uppmärksamhet gör det svårare för Ryssland att fortsätta att hålla dem undangömda.

– För det är det Ryssland gör i dag, de erkänner inte att de håller dessa människor i fångenskap. De ställs inte inför rätta, för då skulle det behöva bevisas att de har varit delaktiga i krigshandlingar.

Sydsvenskan 2023-11-17

Krig tar slut när båda sidor har blivit övertygade om att det inte går att uppnå ett bättre resultat genom att fortsätta kriga. Det gäller även för den ryska invasionen av Ukraina, och än är vi inte där.

Det stämmer naturligtvis att kriget i Ukraina har pågått sedan 2014. Men sedan februari 2015 och det andra Minskavtalet hade kriget i Donbass i praktiken mer eller mindre varit en frusen konflikt, där antalet dödsoffer minskade varje år – fram till februari 2022, då Vladimir Putin beslutade sig för att starta kriget på nytt, nu på bred front och med full styrka.

Det var det sämsta beslut någon rysk statsledare någonsin fattat, sade statsvetaren Vladimir Gelman i mars 2022, och så kan det vara, även om det finns många andra beslut som tävlar om den hedersbetygelsen.

Anledningarna bakom det dåliga beslutet var flera: Putins envälde, inkompetens på många nivåer i statsapparaten, västs underlåtenhet att reagera på annekteringen av Krim samt felaktiga förväntningar på att den ukrainska statsledningen snabbt skulle ge upp motståndet.

När det nya kriget bara hade pågått i ett par månader förutspådde kallakrigshistorikern Sergej Radtjenko att kriget förr eller senare skulle sluta som Koreakriget:

”Om frontlinjen stabiliseras blir det en frusen konflikt, och det är inte den första. Kriget i Korea är det mest typiska exemplet. Det kriget pågick i tre år. Jag hoppas att detta krig inte blir lika långt.”

Striderna i Korea upphörde 1953, men formellt ligger Nord- och Sydkorea fortfarande i krig med varandra.

I början av 2022, innan det fullskaliga kriget i Ukraina inleddes, var 7 procent av landet ockuperat av Ryssland (Krimhalvön samt delar av Donetsk- och Luhansklänen). Under 2022 fluktuerade frontlinjen fram och tillbaka, men i slutet av året hade Ryssland fått kontroll över ytterligare 11 procent av territoriet.

Under 2023 har Ryssland enligt New York Times å andra sidan sammantaget lyckats utöka det ockuperade territoriet med bara o,o8 procent. Framgångarna i det länge väntade ukrainska motanfallet har blivit begränsade och förändringarna i frontlinjen har varit marginella sedan årsskiftet. Många dör, men det är oklart till vilken nytta.

Frontlinjen har alltså i stort stabiliserats. Uppenbart anser dock båda sidor fortfarande att det är möjligt att uppnå ett bättre resultat genom att fortsätta strida. Ukraina hoppas naturligtvis kunna återta ockuperade områden, medan den ryska ledningen hoppas att Ukrainas västliga stödjare och framför allt USA tröttnar på krigets kostnader när ständigt nya kriser pockar på uppmärksamhet.

Dessutom kan knappast Vladimir Putin avsluta kriget utan en entydig seger före det ryska presidentvalet som ska hållas i mars 2024. Även denna gång kommer Vladimir Putin naturligtvis att väljas till Rysslands president redan i första valomgången, kanske med över 80 procent av rösterna – så ser planen ut, enligt läckta uppgifter.

När Putin väl har blivit omvald börjar han vänta på nästa presidentval. Han hoppas att USA:s nästa president heter Trump och stoppar stödet till Ukraina. Till skillnad från det så kallade valet i Ryssland är resultatet av presidentvalet i USA i november 2024 ännu inte känt, och i väntan på det kommer Putin knappast att vilja lägga ner vapnen.

Allt tyder därför på att positionskriget kommer att fortsätta med varierande intensitet även hela nästa år. På längre sikt verkar det dock alltmer sannolikt att Radtjenko får rätt och det blir en koreansk lösning med vapenstillestånd vid en frontlinje, vars exakta sträckning avgörs av det kommande årets strider.

Forskaren Vladimir Pastuchov har nyligen beskrivit ett sådant resultat som en seger för Ukraina, även om det med tanke på förväntningarna skulle se ut som en förlust – och en förlust för Ryssland, även om den ryska propagandan naturligtvis kommer att utmåla det som en seger.

Han menar att Ukraina i verkligheten redan har segrat över Ryssland, eftersom landet har lyckats bevara sin suveränitet och funktionsduglighet – medan Ryssland har förlorat, eftersom man inte har lyckats tvinga sin vilja på Ukraina och förändra hela styrkebalansen i världen, som det uttalade syftet var.

Något formellt fredsfördrag där Ukraina avträder territorier till Ryssland kommer aldrig att undertecknas, det är en politisk omöjlighet i Ukraina. På samma sätt är det en politisk omöjlighet för Vladimir Putin att återlämna områden som han i rysk grundlag låtit skriva in som evigt ryska territorier.

När kriget väl tar slut – för det gör alla krig förr eller senare – blir det därför sannolikt ett vapenstillestånd som konstaterar sakernas tillstånd, enligt koreansk modell. Hur ett sådant stillestånd ska kunna uppstå är ännu höljt i dunkel, men klart är att det kommer att uppfattas som en förlust framför allt i Ukraina – trots att det är en seger.

Det bästa vore naturligtvis om Ukraina lyckades befria alla ockuperade territorier, helst redan nästa vecka – eller om Putin halkade på badrumsmattan, slog i huvudet och kom till sans. Det mest sannolika är ändå att så inte sker.

Det viktiga är då att vapenstilleståndet, när det väl inträder, blir så fördelaktigt för Ukraina som möjligt – och Rysslands strategiska förlust så uppenbart som möjligt. För det krävs att vi i väst fortsätter att stödja Ukraina både så länge striderna pågår och när de tystnar. Resultatet måste bli att Ryssland inte tillåts kontrollera Ukraina.

Ukraina måste därför få hjälp att återta så mycket som möjligt av sina territorier, men framför allt måste landet denna gång få verkliga och trovärdiga säkerhetsgarantier samt en tydlig väg för anslutning till EU. Det är vad ukrainarna önskar sig (över 90 procent stödjer anslutning till EU) och det är också det tydligaste sättet att fastställa Rysslands förlust i kriget.

Den ryska ledningens syfte med kriget är att återställa Rysslands stormaktsstatus samt fastställa en världsordning där den starkes rätt gäller och kärnvapenmakter får allt de pekar på. I den världsordningen har demokratin ingen roll och nationell suveränitet är förbehållen supermakterna.

Försvaret av demokrati och mänskliga rättigheter är en hörnsten i vårt samhällssystem. Därför måste vi fortsätta att stödja Ukrainas kamp och inte låta den ryska diktaturen få igenom sin vilja. I annat fall kommer Ryssland att återuppta kriget när det passar. Det har vi redan sett hända en gång.

En version av denna text publicerades i Sydsvenskan 2023-11-03