Glasnost.se

Månad: augusti 2012

  • Åtta år i skuggan av Pussy Riot

    Åtta år i skuggan av Pussy Riot

    I förrgår fyllde den ryska oppositionsaktivisten Taisia Osipova 28 år. I går dömdes hon till åtta år i fängelse. Hon har redan suttit bakom galler i nästan två år och bara fått träffa sin sexåriga dotter Katrina en enda gång.

    I november 2010 stormade polisen Taisia Osipovas lägenhet i Smolensk, 35 mil sydväst om Moskva, och hittade fem påsar med vitt pulver och en märkt femhundrarubelssedel i en byrålåda med Katrinas kläder. Det hela är ett typexempel på varför ryska politiska processer inte brukar bli stora nyheter i väst.

    Fallet med performancegruppen Pussy Riot blev ett undantag, eftersom det för betraktare i väst var uppenbart att två år i fängelse för några danssteg på en altartrappa inte är ett rimligt straff. Den absurda teatern i rättssalen, där kyrkvaktmästaren talade om det djupa trauma som dansstegen åsamkat honom, gjorde det glasklart för de flesta att det låg något annat bakom den hårda domen.

    Pussy Riot var ett undantag också därför att medlemmarna i gruppen dömdes för en gärning som de faktiskt hade begått – i alla fall två av dem, Nadezjda Tolokonnikova och Maria Aljochina. Den tredje, Jekaterina Samusevitj, stoppades redan vid ingången till kyrkan, eftersom hon hade en gitarr med sig. Ändå dömdes hon lika hårt som de andra två, som medlem i en ”brottslig sammansvärjning”.

    De flesta rättegångar mot politiska aktivister i Ryssland är betydligt svårare att göra svarta rubriker av, eftersom brotten aktivisterna anklagas för som regel inte har något med politik att göra – och ofta aldrig har ägt rum.

    Taisia Osipova dömdes för innehav och försäljning av narkotika. Det är givetvis omöjligt att hundraprocentigt slå fast att hon är oskyldig – det är precis det som är meningen: att misstänkliggöra enskilda oppositionella och därmed alla regimmotståndare. Men mycket talar för att det inte var Taisia Osipova själv som placerade påsarna med vitt pulver i byrålådan.

    De två personer som hävdar att de köpt narkotika av henne är själva aktiva i Kremlstyrda ungdomsorganisationer. Dagarna före husrannsakan fick en bekant till Osipova flera gånger besök av civilklädda poliser som försökte tvinga henne att ta med sig vitt pulver och pengar till Osipovas lägenhet.

    Under husrannsakan hotade polisen Osipova med att hon inte skulle få se sin dotter växa upp om hon inte hjälpte polisen att sätta dit sin man, en känd anarkist. När hon vägrade hittades det vita pulvret.

    I december dömdes Taisia Osipova till tio år i fängelse. Hon överklagade, och under den nya rättegången sade ett vittne att det var någon av de ansvariga för husrannsakan som hade lagt det vita pulvret i byrån. Trots det dömdes Osipova alltså i går till åtta år i fängelse.

    En del oppositionella menar att domen egentligen är straffet för hennes tilltag för några år sedan, när hon kastade en blomsterbukett i ansiktet på den lokala guvernören. Hur det än är med den saken så är hon bara en i raden av regimkritiker och antikorruptionsaktivister som hamnat bakom galler.

    Det mest kända exemplet är juristen Sergej Magnitskij, som avslöjade en omfattande korruptionshärva bland anställda inom skattemyndigheten och åklagarmyndigheten, vägrade att vittna falskt mot sin arbetsgivare, och därför själv burades in, misstänkt för delaktighet i skattebrott.

    Magnitskij blev känd eftersom han plågades ihjäl i rannsakningshäktet, och eftersom hans brittiska arbetsgivare drivit en världsomfattande kampanj för att avslöja hans plågoandar. De flesta andra fall får ingen uppmärksamhet i väst, eftersom det är komplicerat och ibland omöjligt att reda ut vad som är den verkliga anledningen till den rättsliga processen. Precis som det var tänkt.

    Tre nya fall

    1. Aleksej Navalnyj. Jurist och antikorruptionsaktivist. Hotas av tio år i fängelse för förskingring av skog. Inget tyder på att brottet ägt rum, men åtalet drivs aktivt av höga myndighetspersoner. Navalnyjs webbprojekt RosPil använder på ett kreativt sätt crowdsourcing och den ryska statliga upphandlingsdatabasen för att avslöja korruption inom statliga myndigheter. Navalnyj myntade också begreppet ”Svindlarnas och tjuvarnas parti” för maktpartiet Enade Ryssland. Öknamnet spred sig som löpeld på nätet.

    2. Maria Baronova. Oppositionsaktivist. Hotas av två år i fängelse. Tillsammans med Aleksej Navalnyj var hon var bland de mest aktiva deltagarna i den gångna vinterns och vårens omfattande protestvåg. Nu är hon en av sammanlagt 16 personer som anklagas för delaktighet i ”massupplopp” vid den stora demonstrationen i Moskva den 6 maj. ”Upploppet” var en våldsam men kortvarig sammandrabbning med polisen vid en avspärrning. Baronova var inte ens närvarande men åtalas för att ha ”organiserat” sammandrabbningen. Andra åtalade hotas av upp till 13 år i fängelse.

    3. Suren Gazarjan. Miljöaktivist. Hotas av fem år i fängelse. Har lagt mycken möda på att kartlägga lagstridiga lyxbyggen i naturskyddsområden vid ryska Svartahavskusten. Störst uppmärksamhet har han fått för sina avslöjanden om ett jättelikt, nybyggt palats som uppges tillhöra ett obskyrt bolag på Cypern, men som skyddas av Vladimir Putins vaktstyrka och besöks av Putins lyxbåt. Nu anklagas han för att ”ha hotat vakter utanför palatset till livet”. Enligt vakternas vittnesmål ”viftade han med en sten”.

    Sydsvenskan 2012-08-19

    Mer på temat

  • Tyskarna har intagit Moskva

    Tyskarna har intagit Moskva

    Jag vaknar mitt i natten med en tanke i huvudet: Eberhard har fått sparken. Hur ska han klara det? Finns det något liv för honom utanför den byråkratiska labyrinten i Moskva, där han klättrat upp till en grön kvist som chef för presstjänsten i en stadsdelsförvaltning och med hjälp av invecklade intriger lyckats klamra sig fast i tio år. Finns han överhuvudtaget, annat än som en roll i det byråkratiska spelet där allt kan köpas och säljas?

    Nej, han finns inte. Inte fysiskt. Han existerar bara i en bok. En elektronisk bok i min androidplatta. Inte heller finns ”Väst-sydliga prefekturen” i Moskva där Eberhard är anställd. Ändå är det omöjligt att sluta tänka på Eberhards liv när man väl kommit in i Aleksandr Terechovs nya roman Nemtsy (”Tyskarna”). Det är den bästa bok jag läst på länge. Helt omöjlig att lägga ifrån sig är den också.

    Boken heter som sagt ”Tyskarna”, och flera av huvudpersonerna i boken har tyska namn. Terechov själv ger inte någon direkt förklaring, men några recencenter menar att dessa ”tyska” blodsugande byråkrater beter sig som utlänningar i sitt eget land, som en härskande klass, som en ockupationsmakt.

    I viss mån är boken förmodligen självbiografisk. Terechov var under ett antal år presschef för prefektskontoret i Moskvas västra administrativa distrikt, ett distrikt med 1,3 miljoner invånare. Men den byråkratiska kampen, den allomfattande korruptionen och palatsintrigerna som Terechov på lysande sätt beskriver är inte det centrala i boken. Eller visst är de det, men i överförd bemärkelse. Kampen för en egen plats i byråkratin blir en bild av hela livet. Eberhard kan inte sluta klättra, då trillar han. Målet är allt, medlen räknas inte. Men vad är målet, och går det att uppnå?

    Eberhards samtal med en poliskapten som vaktar utanför en möteslokal är en nyckel till spelreglerna i denna värld. Polismannen undrar om presschefen vet vartåt det lutar i maktkampen i republiken Tatarstan – om Putin sparkar Tatarstans ledare hoppas han att inrikesministern flyttas dit, då blir det ändringar i den högsta polisledningen, och det i sin tur måste leda till att gränserna för de lokala polisdistrikten i Moskva ändras så att han får tillbaka ansvaret för stationstorget i Pestjanoje, där man kan samla massvis med mutor från försäljare som saknar tillstånd.

    — Alltså Sjajmijev tvingas avgå… — Eberhard fattade inget. — Nurgalijev lämnar sin plats, Moskvas polischef sparkar distriktschefen…
    Kaptenen gick över hela skissen en gång till och kontrollerade att allt hänger ihop:
    – Sedan åker Pljaskin ut, efter honom Tjupryna, — och så tittade han med frågande min: uppfattat?
    – Och? — frågade Eberhard försiktigt.
    – Och jag kommer till Nizjneje Pestjanoje! — avslutade kaptenen fientligt, förnärmad över att Eberhard inte hade fattat det viktigaste.
    – Inte kan ju Putin som konstitutionens garant låta bli att lägga sig i det som händer i Tatarstan! Jag tror aldrig Sjajmijev kan sitta kvar! Jag håller koll på nätet hela tiden, det är rena medeltiden i Tatarstan… Allt är som vi lärde oss: någon sorts tatarfurstar! Feodalism! Och folket, hur man än försöker skrämma dem, tålamodet är inte oändligt. Någon gång tar det väl slut? De tar sig ut på torget och kräver rättvisa! Och reser sig. Och talar ut! Eller hur?

    Men det är inte det feodala förtrycket i Tatarstan som bekymrar poliskaptenen, det är mutpengarna från stationstorget i Pestjanoje som han är intresserad av. Han är en liten kugge i det stora maskineriet där allt påverkar allt, rätten att pumpa pöbeln på pengar ges uppifrån, i utbyte mot en del av pengarna, helt enligt feodalismens spelregler. Också Eberhard är en spelpjäs, kanske inte en bonde som polismannen utan en löpare, men reglerna kan han inte att ändra på, han kan bara försöka att komma så långt som möjligt längs den lediga diagonalen på brädan.

    Vem är det då Putin betalar till för att få hålla på, undrar Eberhard senare i boken. Kanske är det Gud?

    Hela Eberhards liv är ett enda spel där han har reducerat sig själv och andra till kuggar i maskineriet, ett maskineri där man måste trycka på rätt knapp, säga rätt saker till rätt person person i rätt ögonblick för att livet ska rulla vidare, så att allt inte bryter ihop.

    På sitt sätt försöker Eberhard köpa sig frihet, med förödande resultat. Efter flera års dubbelliv har Eberhard skiljt sig för att flytta ihop med sin älskarinna Ulrike. Han försöker hoppa av det gamla ekorrhjulet men hamnar direkt i ett nytt. Spelreglerna har följt med Eberhard.

    Den nya familjen blir ett nytt projekt, en ny lägenhet ska byggas och inredas. Snart behöver Eberhard ett nytt andningshål i form av vårdnadsjuristen Larissa eller Svetlana, Eberhard vill aldrig minnas vad hon heter. Men också hon upphör snabbt att representera friheten och blir ytterligare en knapp som man måste trycka på, och Eberhard börjar leta efter ännu ett nytt andningshål.

    En röd tråd genom boken är Eberhards kamp för att behålla kontakten med dottern Erna, som hans före detta fru Sigild använder som en spelpjäs i kampen om pengar och makt. Pengar och makt i form av mutor och kontakter är vad Eberhard i sin tur använder i kampen om umgängesrätten.

    Erna själv är bara en röst i telefonen, sedan inte ens det. Hon är allt det mänskliga Eberhard saknar i sitt liv.

    Allt rasar samman när Eberhard förlorar sitt fotfäste i den byråkratiska apparaten och efter ett fatalt felsteg i utkanten av spelbrädan hamnar i skuld till maffian.

    Både den gamla älskarinnan Ulrike och den nya Larissa-Svetlana väntar barn som Eberhard är pappa till när mörkermännen sparkar omkull Eberhard och kräver mer pengar. Den nya lägenheten är redan såld. Först när allt verkar förlorat börjar Eberhard fundera på spelreglerna. Vad är då meningen med spelet? Med livet? Har han levt? Är han bara en skugga? Varför har han inte sett allt det goda i sitt liv?

    Något av Eberhard finns det i var och en av oss, men sällan har jag känt mig så lycklig över mitt eget liv och min familj som efter att ha läst ut denna bok. För jag är trots allt inte Eberhard. Och det är inte han själv heller i slutet av boken, men kanske är det för sent.

    Aleksandr Terechovs roman Nemtsy har tilldelats priset Nationell bästsäljare 2012. Boken finns än så länge bara på ryska. Terechovs förra roman Kamennyj most (”Stenbron”) är enligt vissa kritiker ännu bättre. Den kommer snart i engelsk översättning.

    Mer på temat

  • Hårda linjen segrar i Moskva

    Hårda linjen segrar i Moskva

    Två år i fängelse. Det blev straffet för de tre unga kvinnor som i februari hoppade upp på altartrappan i Frälsarkatedralen i Moskva, dansade och försökte framföra en punklåt.

    Att de åtalade var skyldiga och att domen skulle bli hård blev uppenbart i det ögonblick domaren Marina Syrova öppnade sin mun i den fullproppade, svettiga rättssalen där de åtalade stod instängda i en glaslåda, i handfängsel och bevakade av sex beväpnade poliser som stirrade på dem genom rutan.

    – Medlemmarna i gruppen Pussy Riot har ingått en brottslig sammansvärjning med syfte att göra sig skyldiga till grovt störande av den allmänna ordningen med uppenbar brist på respekt mot samhället, läste hon högt ur en tjock pärm med papper.

    Det tog Marina Syrova tre timmar att läsa upp hela domslutet och komma fram till straffet. Själva brottet, de tre åtalades dansföreställning på altartrappan, tog knappt en minut. Den filmade performansen användes i en musikvideo som gruppen lade ut på nätet. ”Patriarken borde tro på Gud och inte på Putin”, ”Guds moder, driv ut Putin”, sjöng gruppen i sin låt.

    Det hela var en protest mot att den ryskortodoxa kyrkans ledning öppet ställt sig bakom Vladimir Putin inför presidentvalet. Nu döms de för brottet ”huliganism”. Rätten har helt bortsett från de anklagades förklaringar och kommit fram till att motivet bakom brottet var hat mot den ortodoxa religionen.

    Genom att låtsas att Pussy Riot vänder sig mot den ortodoxa religionen – vilket de åtalade själva upprepade gånger förnekat – hoppas makthavarna få troende ortodoxa på sin sida. De religiösa argument som används i domstolen är också ett sätt att låtsas att det inte handlar om en politisk rättegång. Resultatet blir dock att den ortodoxa kyrkans roll som maktens stöttepelare och väktare av den nya statsideologin blir allt tydligare.

    Optimisterna hade hoppats på att strafftiden skulle hamna på under ett år och att de tre medlemmarna i Pussy Riot därefter snart skulle släppas på fri fot. Pessimisterna var rädda för att den hårda linjen skulle segra i Kreml.

    I går publicerade Rysslands ledande affärstidning Vedomosti en debattartikel där Sergej Markov, en representant för den hårdföra falangen i maktpartiet Enade Ryssland, argumenterade för varför medlemmarna i Pussy Riot måste dömas till ett kännbart straff.

    Putin måste visa att han är på den enkla landsbygdsbefolkningens sida, på den ortodoxa kyrkans sida, på ryssarnas sida, menade Markov. I annat fall hotar våld, revolution och inbördeskrig, hävdade han. Dessutom är en hård dom nödvändig för att muslimerna i Ryssland ska respektera de ortodoxa kristna, lade han till.

    Fredagens hårda dom visar att det är Markovs linje som har segrat. Domen är ett tydligt försök att skrämma kritikerna till tystnad. Domen visar också att de som nu bestämmer i Kreml inte bryr sig det minsta om vad det liberala väst tycker om Ryssland.

    I stället för att samtala med oppositionen har Putin valt att ta till storsläggan. Det innebär med stor sannolikhet att fler ryska oppositionella snart kommer att dömas till kännbara straff i rättsprocesser som redan pågår.

    Domslutet upprör hela den liberalt sinnade, demokratiskt tänkande delen av det ryska folket, och oppositionen lär inte tystna så lätt som Putin uppenbarligen hoppas.

    Medan Marina Syrova läste upp domen spelade Pussy Riots anhängare utanför domstolen upp gruppens senaste låt på högsta volym. ”Putin tänder bål” heter låten som spelats in av bandets kvarvarande medlemmar. De åtalade i glaslådan log när de hörde orden.

    Sydsvenskan 2012-08-18

    PS: I den publicerade texten stod ”parlamentsledamoten Markov”. Rätt är att han var parlamentsledamot till 2011. Nu är han ledamot i ”allmänhetens kammare”. Han var också en av Putins nära medarbetare under presidentvalskampanjen.

    Mer på temat

  • Бекман набирает обороты

    Бекман набирает обороты

    På svenska: Bäckman i farten igen

    Ни один другой финн так часто не фигурирует в российских СМИ как наш великий правозащитник и антифашист Йохан Бекман. Он неплохо говорит по-русски, и всем желающим охотно объясняет почему российские власти всегда и во всем правы.

    В Финляндии его давно уже никто всерьез не воспринимает, так как все что он говорит так очевидно однобоко и искажено. Его утверждение о том, что в Финляндии в данный момент происходит геноцид русских – лишь один, но типичный, пример той лжи, которую он любит распространять. Хотелось бы знать, почему его послания в России так охотно воспринимают как достоверную информацию о действительном положении дел.

    На этом фронте некоторое время царило затищье, но сейчас, в преддверии оглашения приговора в деле Pussy Riot, видимо появился спрос на подходящую дезинформацию.

    В среду российские СМИ распространяли фальшивую информацию о том, что профессору Хельсинкского университета угрожает двухлетний срок заключения за разжигание ненависти к православной церкви и за преступление против закона, запрещающего закрывать лицо в общественном месте. Единственным источником этой исключительной информации естественно являлся наш великий борец за права человека, антифашист Йохан Бекман.

    Первым распространителем этих сплетен видимо было агенство Интерфакс. Не проверяя информацию, агенство утверждало, что некий профессор Тейво Тейвайнен 5-ого августа, вместе с группой женщин в балаклавах, попытался проникнуть в православный Успенский собор в Хельсинки, чтобы там повторить перформанс группы Pussy Riot. В статье Интерфакса также утверждается, что у Тейвайнена с собой была канистра с мочой, содержание которой он намеревался вылить в соборе.

    Далее утверждается, что Тейванен вынужден был совершить несанционированную акцию на улице около собора, так как его с женщинами отказались впустить в храм. Также агенство уверждает, не проверяя информацию, что после события была усилена охрана всех православных храмов в Финляндии, и что против Тейвайнена сейчас возбуждено уголовное дело.

    На самом же деле Тейвайнен (действительно профессор международной политики Хельсинкского университета) и две женщины в балаклавах 3-го августа около 18 часов на короткое время остановились у Успенского собора чтобы зачитать заявление в поддержку Pussy Riot и чтобы сфотографироваться на фоне собора, в рамках протестной прогулки с некоторыми остановками в центре Хельсинки. Они хорошо знали, что двери Успенского собора закрываются в 16 часов, и естественно не попытались проникнуть в храм. Никакой канистры с мочой у них с собой естественно тоже не было.

    Нет также в природе уголовного дела, о котором рассказывало не только агентство Интерфакс, но и многие федеранльные и нефедеральные СМИ, в том числе программа Вести. То что есть – это заявление самого Йохана Бекмана и его сотоварищей в полицию. Они конечно же имеют полное право обратиться в полицию, если они считают, что было совершено преступление. Однако никакого уголовного дела нет и не предвидится. Если Бекман действительно обратился в полицию (а это мы тоже пока знаем только с его же слов), то полиция просто констатирует что в случившемся нет состава преступления, и отправит записку Бекмана в электронный архив. А разговоры об угрозе лишения свободы на два года – это вообще бред несусветный.

    Статья финского уголовного кодекса о запрете закрывать лицо в общественных местах применима только в тех случаях, когда очевидно, что человек в маске готовится к применению насилия против людей или собственности. Фотографироваться в зеленой балаклаве на фоне храма в Финляндии не запрещается законом. Также не могут помешать богослужению несколько человек фотографирующиеся на фоне храма, когда храм закрыт для посетителей и никакого богослужения там в данный момент не проводится.

    Так как Йохан Бекман очевидно был главным источником, возможно даже единственным источником, всех российских СМИ, которые дали «информацию» о случившемся, Тейво Тейвайнен лично дозвонился до Бекмана чтобы узнать, был ли тот также источником ложной информации о несуществующей канистре мочи. Бекман сначала не хотел отвечать – пишет Тейвайнен на своей странице в фейсбуке – говоря, что он не может точно помнить абсолютно все что он говорил российским СМИ, но в конце разговора он все-таки решился сказать, что о моче в разговоре с российскими СМИ речи вроде бы не было.

    Кто бы ни был источником мочи в данном случае, очевидно одно. Целью волны дезинформации является компрометация международной кампании в поддержку Pussy Riot, и в то же время распространение абсолютно необоснованныx утверждений о том, якобы схожие акции не только в России но и в других странах могли бы повлечь за собой длительные сроки лишения свободы.

    Данная дезинформационная кампания удалась до той степени, что утверждения о несуществующей канистре с мочой в конце концов появились и в самой Финляндии, по крайней мере на одном, не очень серьезном информационном сайте, который просто переписал утверждения россиских СМИ, ничего не проверяя у первоисточника. В Финляндии утку обнаружили быстро, сайт убрал ложную «новость» и извинился, но в России никто и не собирается опровергать ложную информацию.

    Наоборот, через Федеральное государственное унитарное предприятие Российское агентство международной информации «РИА Новости» утверждения Бекмана об уголовном деле сейчас распространяются дальше, на международный «информационный» рынок. Даже газета Moscow Times, которой обычно можно доверять, перепечатала эту фальшивку. Некогда уважаемое (правда, очень давно это было) информационное агенство UPI пошло дальше и утверждает что Тейвайнена в Хельсинки уже взяли под стражу за его ужасные преступления.

    Фото: Florencia Quesada

    Еще по теме:

  • Bäckman i farten igen

    Bäckman i farten igen

    По-русски: Бекман набирает обороты

    Ingen annan finne förekommer lika ofta i ryska massmedier som Johan Bäckman. Han pratar bra ryska och förklarar gärna för alla som vill lyssna varför ryska myndigheter alltid har rätt i allt. En antifascist och människorättskämpe, samt docent vid Helsingfors universitet, brukar han presenteras som.

    I Finland har man för länge sedan slutat ta honom på allvar, eftersom det han säger är så uppenbart falskt. ”Folkmord på ryssar pågår i Finland” är en typexempel på de ”nyheter” han sprider i ryska medier. Det man kan undra är varför hans budskap går hem så bra där.

    Det har varit lugnt på Bäckmanfronten ett tag, men nu finns det uppenbarligen efterfrågan för en ny dos lämplig desinformation, inför fredagens dom i Pussy Riot-rättegången.

    Under onsdagen spred ryska massmedier därför det falska ryktet att en professor i Helsingfors nu hotas av två år i fängelse för hets mot den ortodoxa kyrkan och för brott mot maskeringsförbudet. Den enda källan var givetvis den store människorättskämpen Johan Bäckman.

    Uppgifterna spreds först av nyhetsbyrån Interfax, som utan att kontrollera fakta hävdade att en viss professor Teivo Teivainen i sällskap av maskerade kvinnor skulle ha försökt ta sig in Uspenskijkatedralen i Helsingfors för att där upprepa gruppen Pussy Riots performans. I artikeln påstås också att Teivainen skulle ha haft med sig en dunk med urin som han hade tänkt hälla ut inne i kyrkan.

    Teivainen och hans sällskap blev inte insläppta i kyrkan men genomförde sin otillåtna aktion utanför dörrarna, vilket lett till att finska ortodoxa kyrkors bevakning skärpts, och för allt detta åtalas nu Teivainen, hävdade Interfax vidare, uppenbarligen helt utan att kolla faktauppgifterna.

    Sant är att Teivo Teivainen, som verkligen är professor i internationell politik vid Helsingfors universitet, samt två maskerade kvinnor vid 18-tiden den 3 augusti verkligen stannade till utanför Uspenskijkatedralen och tog några bilder, som en del i en protestpromenad som bestod av flera ”hållplatser”. De kände mycket väl till att kyrkan hade stängt sina dörrar redan klockan 16, och gjorde inget försök att ta sig in i kyrkan. Någon dunk med urin fanns givetvis inte.

    Något åtal har inte heller väckts, däremot har Johan Bäckman och hans kompisar gjort en polisanmälan, vilket de givetvis har all rätt att göra. Det sannolika är dock att anmälan läggs ner utan vidare åtgärd, och att prata om hotande fängelsedom är bara trams.

    Paragrafen om maskeringsförbud kan bara tillämpas om det är uppenbart att den maskerade personen förbereder sig för våldshandlingar eller förstörelse av egendom. Alltså är det inte förbjudet att bli fotograferad i en gul rånarluva framför en kyrka. Inte heller verkar det särskilt sannolikt att några personer som fotograferar varandra framför kyrkan skulle ha stört en gudstjänst, när nu kyrkan faktiskt var stängd vid det aktuella tillfället och ingen gudstjänst pågick.

    Eftersom Johan Bäckman uppenbarligen har varit huvudkälla, kanske enda källa, för alla ryska medier som ”rapporterat” om händelsen, ringde Teivo Teivainen upp honom och frågade om det var han som också var källa till påståendena om den icke-existerande dunken med urin. Bäckman ville först inte svara och menade att han inte kan minnas allt han sagt till ryska medier, men kom till slut fram att han nog inte sagt något om just urin.

    Hur det än är med den saken är det uppenbart att syftet med just den här desinformationskampanjen är att inför fredagens dom misskreditera den världsomfattande solidaritetskampanjen för gruppen Pussy Riot och samtidigt – helt grundlöst – göra gällande att liknande aktioner även i andra länder skulle kunna leda till långa fängelsestraff.

    Desinformationskampanjen lyckades så väl att påståendena om urindunken till slut dök upp även på minst en mindre nogräknad finsk nyhetssajt som helt enkelt skrev av de ryska uppgifterna utan att kontrollera originalkällan. I Finland sköts ankan ner snabbt och sajten tog ner ”nyheten” samt bad om ursäkt, men i Ryssland pågår rykteskarusellen fortfarande.

    Och inte nog med det, genom statliga ryska nyhetsbyrån Rian snurrar Bäckmans uppgifter om ”åtal” vidare till internationell publik, på engelska. Även vanligtvis trovärdiga Moscow Times upprepar de falska uppgifterna, och den inte längre så respekterade nyhetsbyrån UPI har till och med gått ett steg längre och slagit fast att Teivo Teivainen skulle ha gripits för sina hemska brott.

    Foto: Florencia Quesada

    Mer på temat

  • Medvedev har aldrig funnits

    Medvedev har aldrig funnits

    De som trodde att det var president Medvedev som fattade beslut om den ryska inmarschen i Sydossetien för fyra år sedan kan gå och slänga sig i väggen. I själva verket var Medvedev ingen president utan en velig fegis. Han vågade inte skicka in trupperna innan den stora ledaren Vladimir Putin gav honom en spark i ändan. Det här framgår av en ny film som rysk tv sände lagom till fyraårsdagen av kriget i Georgien.

    Kanske gjorde Dmitrij Medvedev ett ödesdigert misstag när han i slutet av juli i en intervju till The Times sade att han visst kan tänka sig att bli president igen.

    Eller kanske känner Vladimir Putin bara att han behöver få ordning på sina vikande opinionssiffror. Visserligen ligger stödet för Putin fortfarande på 44 procent, och han är den absolut populäraste politikern i Ryssland – men siffran är bland de lägsta i opinionsinstitutet FOM:s mätningar under de senaste tio åren.

    Hur som helst så har Putins stödtrupper nu beslutat att ta tillbaka äran för det populära lilla segerrika kriget, som Dmitrij Medvedev helt omotiverat har fått njuta av i fyra år. I en uppmärksammad intervju för ett år sedan sade han tydligt inte bara att det var han själv som fattade beslutet om inmarschen, utan att han inte ens pratade i telefon med premiärministern Vladimir Putin förrän någon dag senare. Putin var ju på OS i Peking, och det var inte helt enkelt att ordna en säker telefonlinje, hette när Medvedev fortfarande var president.

    Nu dyker plötsligt en massa generaler upp i en tv-dokumentär och hävdar att många människoliv gick till spillo eftersom den velige Medvedev inte kunde bestämma sig för att skicka in trupperna, och att det till slut var storebror Putin som ringde Medvedev och såg till att ryska militären gick över gränsen och in i Georgien. Filmen, som visades på statsstyrda kanalen TV5 som sänder från S:t Petersburg, fick namnet ”Den förlorade dagen – hela sanningen om kriget den 8.8.2008”. En kortvariant som dök upp på YouTube redan den 5 augusti fick ett ännu tydligare namn: ”Medvedevs feghet dödade 1.000 människor”.

    Filmen avslutas med en speakerröst som förklarar vad det hela handlar om:

    Настоящий лидер тот, кто принял на себя ответственность за каждого из нас, кто в тяжелый час готов рискунть своей репутацией, а не своими соотечественниками, кто не будет медлить и колебаться когда льется кровь. То что было летом 2008 никогда не забудется…

    En verklig ledare är den som har tagit på sig ansvaret för var och en av oss, den som i ett svårt ögonblick är beredd att riskera sitt rykte i stället för att riskera sina landsmän, den som inte sölar och tvekar när blod flödar. Det som hände sommaren 2008 kommer aldrig att glömmas…

    Siffran för antalet dödsoffer verkar helt gripen ur luften (det totala antalet dödsoffer under krigets första dygn kan inte rimligtvis ha varit mer än ett femtiotal), men det intressanta är att Putin själv nu plötslig bekräftar det alla hela tiden misstänkt, nämligen att han givetvis pratade med både Medvedev och försvarsministern före den ryska inmarschen. Så här sade han på en presskonferens den 8 augusti när han fick en fråga om filmen:

    Я звонил дважды и Дмитрию Анатольевичу, и 7, и 8 числа, и Министру обороны. Мы обсуждали эту проблему.

    Jag ringde två gånger, både till Dmitrij Anatoljevitj [Medvedev], den 7 och 8 [augusti], och till försvarsministern. Vi diskuterade den här frågan.

    Men i sin iver att visa vem som ska ha äran för det segerrika kriget går Putin ett steg längre och förklarar att den militära insatsen planerades och förbereddes redan under hans egen mandatperiod, innan Medvedev tog över:

    План был подготовлен Генеральным штабом где-то в конце 2006-го или в начале 2007 года. Он был мною утверждён, согласован. Более того, в рамках этого плана проводилась и подготовка южноосетинских ополченцев.

    Planen förbereddes av generalstaben någon gång i slutet av 2006 eller i början av 2007. Jag bekräftade och godkände den. Dessutom genomförde man också utbildning av sydossetiska hemvärnet inom ramarna för den här planen.

    Det sistnämnda är speciellt intressant. Formellt erkände Ryssland fram till 2008 att Sydossetien var georgiskt territorium, och de ryska fredsbevarande trupper som fanns i Sydossetien var formellt neutrala i konflikten. Men samtidigt tränade Ryssland alltså i strid med folkrätten trupper för den separatistiska sydossetiska regeringen.

    Nåväl, inget av detta är väl speciellt förvånande. Det märkvärdiga är att Putin nu öppet erkänner Rysslands dubbelspel i Sydossetien. Uppenbarligen är det viktigare att slå fast att han ska ha äran för segern än att upprätthålla myten om Rysslands fredsbevarande roll i området.

    Mer på temat: