Etikett: demokrati

  • En tråkig historia

    En tråkig historia

    Efter ett tag tröttnar man på att skriva om det som händer i Ryssland, för det blir alltid samma sak. En tråkig historia.

    Visst, Moskva är en superintressant världsstad.

    Visst, ingen kan avslöja och analysera regimens vidrigheter lika dräpande som ryska journalister och forskare gör – i det fåtal oberoende medier som fortsatt finns kvar.

    Och visst, här och var i världens största land finns det eldsjälar som fortsätter att göra allsköns bra saker, som om Ryssland vore ett fritt land. Men så kommer statens ångvält och kör över dem. Det är en tråkig historia.

    Julia Tsvetkova är en 26 år gammal feministisk aktivist i staden Komsomolsk-na-Amure i ryska Fjärran östern. Den sovjetiska industristaden byggdes ur intet av Stalins fångar på 1930-talet, tågresan dit från Moskva tar sex dygn.

    För drygt ett år sedan ritade Julia Tsvetkova några teckningar för konstprojektet Zjensjtjina ne kukla (”En kvinna är inte en docka”) och publicerade dem på det ryska sociala nätverket VK.com. Teckningarna, som har vissa likheter med Liv Strömquists serier, spreds bland annat i VK-gruppen Bodypositive, men de fick ingen bred uppmärksamhet innan polisen i mars kallade henne till förhör.

    Eftersom teckningarna föreställde nakna kvinnor anklagades hon nu för spridande av pornografi, ett brott vars straffskala börjar vid höga böter och slutar vid fängelse i upp till sex år. Senare visade det sig att hon även misstänktes för spridande av gaypropaganda i samband med en barnteaterföreställning om mobbning och könsstereotyper.

    För säkerhets skull slutade hon syssla med barn- och ungdomsteater, men i oktober förhörde polisen henne igen. Pornografimisstankarna hade stärkts eftersom hon lagt ut teckningar som föreställde vaginor i VK-gruppen Vaginamonologerna. Den 20 november hörde polisen henne igen, varefter hon belades med reseförbud. När hon på grund av ett missförstånd åkte till grannstaden greps hon av polisen och dömdes till husarrest.

    I rätten fick hon veta att hon förutom spridande av pornografi misstänks för spridande av gaypropaganda, eftersom hon är administratör för en lokal VK-grupp med LGBT-inriktning samt en annan VK-grupp om intersektionell feminism.

    Nu väntar hon på rättegången i Komsomolsk-na-Amure. Sex dygns tågresa närmare oss, i Moskva, sitter den 21-årige studenten Jegor Zjukov och väntar på sin dom.

    https://www.youtube.com/watch?v=jNxYQ1d7KHA&feature=youtu.be
    Sista inlägget på Jegor Zjukovs videoblogg.

    Han anklagas för extremism, efter att han på sin populära Youtubekanal i somras uttryckt sitt stöd för de omfattande protestaktionerna mot fusket i lokalvalet i Moskva. Så här sade han i sista inslaget innan han greps misstänkt för ”massoroligheter”:

    Med stöd av lagparagrafen om massoroligheter, som egentligen ska tillämpas vid våld och mordrand, låser man in folk på fem år enbart för slagord. Vad, om inte detta, skulle kunna vara en perfekt definition av begreppet ”politisk förföljelse”? Våldsmonopolet är totalt och fullständigt enigt, enigt i sin önskan att förgöra oss alla. Vem kan vi hoppas på? Vem kommer att hjälpa oss under dessa avgörande stunder i Rysslands historiska utveckling? Ingen. Vi har bara varandra.

    Inte ens den i vanliga fall extremt kreativa ryska åklagarmyndigheten lyckades till slut hitta något sätt att anklaga Jegor Zjukov för delaktighet i ”massoroligheter”. I stället åtalades han för ”uppmanande till extremism i massmedier eller informationsnätverk, däribland på internet”, ett brott som straffas med upp till fem år i arbetsläger. Åklagaren kräver fyra.

    Domen över honom faller den 6 december, men oavsett vilken den blir har Jegor Zjukov redan skrivit in sig i den ryska demokratirörelsens historia genom sitt avslutande tal, som tar sats i hur den ryska staten i dag vill positionera sig som en försvarare av ”traditionella värden”. Förutom familj och patriotism utpekas den kristna tron som den viktigaste traditionella värderingen, säger han, och fortsätter:

    Ärade ordförande, jag tror att detta till och med kan vara bra. I den kristna etiken ingår två värden som sannerligen står mig nära. För det första handlar det om ansvar. För det andra, kärlek. ”Du ska älska din nästa som dig själv” – detta är den kristna religionens viktigaste sats. Kärlek är tillit, medlidande, humanism, kärlek är att hjälpa och ta hand om varandra. Ett samhälle som är byggt på sådan kärlek är ett starkt samhälle, egentligen det starkaste som överhuvudtaget kan finnas.

    Därefter visar han upp spegeln och förklarar hur avlägsen den ryska staten i verkligheten är från detta kristna kärleksbud. Den enda traditionella värdering som den nuvarande ryska staten verkligen respekterar och förstärker är enväldet.

    Det är svårt att säga emot. Vladislav Inozemtsev har skrivit en hel bok om Ryssland med titeln Nesovremennaja strana,”Ett omodernt land”, där han oroväckande övertygande argumenterar för att Ryssland på många sätt rör sig bakåt i tiden i stället för att moderniseras, och att detta är en utveckling som kommer att fortsätta, eftersom det ligger i den styrande elitens intressen:

    Ryssland positionerar sig som konservatismens och de traditionella värderingarnas högborg inte i första hand därför att landets ledare verkligen skulle tro i dessa, utan därför att de förstår att utveckling i ordets moderna betydelse inte kan kombineras med deras kontroll över ekonomin och samhället. (s. 200)

    Samma sak gäller även kyrkans allt starkare ställning i Ryssland, som enligt Inozemtsev inte har särskilt mycket med kristen tro att göra:

    Exakt denna uråldriga koppling mellan kyrkan och staten gör Ryssland allt mindre modernt, om man nu har europeiska samhällen som ideal, och inte Iran eller Saudiarabien. Kyrkan i Ryssland erbjuder makthavarna en stärkt känsla av legitimitet, men drar landet tillbaka det förgångna. Tron vill allt mer ivrigt ersätta vetandet men den är inte i stånd att lösa sociala problem. (s. 232)

    I stället försöker makthavarna lösa sociala problem med förbud och kontroll. Hela tiden kommer det nya lagar som förbjudet något som nyss var tillåtet. Bara i veckan skrev Vladimir Putin under en ny lag som gör det olagligt att sälja mobiltelefoner utan förinstallerade ryska appar.

    För några år sedan kunde man förfäras över att staten kunde motarbeta en organisation som vill bevara gulagfångarnas minne genom att förklara den ”utländsk agent”, eller att samma öde kan drabba en organisation som försöker stoppa spridningen av hiv bland sprutnarkomaner. Eller Nordiska Ministerrådets kontor i Sankt Petersburg.

    Sedan blev de ”utländska agenterna” så många att ingen längre orkade hålla koll på hela listan. För ett par år sedan lades även utländska massmedier på listan, och nu kan även enskilda frilansjournalister eller bloggare vid behov bli utländska agenter.

    Men det behöver vi inte prata mer om, det är en tråkig historia.

    Uppdatering: Jegor Zjukov fanns skyldig till ”spridning av extremism medelst internet” men klarade sig denna gång med tre års villkorlig dom. En liten positiv nyhet mitt i allt elände, alltså.

    Mer på temat:

  • Sanningen gör oss fria

    Sanningen gör oss fria

    952_originalDet är helt i sin ordning att journalister ljuger i tv-rutan om det är i statens intressen. Det tycker mer än hälften av ryssarna. De tycker också att statsstyrda massmedier är de mest tillförlitliga. Därför är Ryssland inte ett fritt land.

    Opinionsundersökningen är gjord av det statsnära institutet FOM och publicerades den 27 mars. Den visar att de flesta ryssar får sina nyheter genom tv. De flesta tycker att massmedierna i Ryssland ger en objektiv bild av verkligheten, och att det framför allt är de statsstyrda medierna som är tillförlitliga.

    Med tanke på hur nyhetsprogrammen i rysk tv ser ut är resultatet skrämmande – det visar att den grova propagandan som sprids i rysk stats-tv går hem. Än mer skrämmande är siffrorna som visar att ryssarna gärna låter sig luras av propaganda om det är vad staten vill.

    Är det rätt att massmedier förvrider information om samhälleligt viktiga ämnen, ifall det är i statens intressen? Ja, säger 54 procent av de tillfrågade. 28 procent säger nej, och 18 procent vet inte. När frågan ställdes förra gången, i maj 2013, var det bara 32 procent som tyckte att det var okej att ljuga.

    Siffrorna är bara ett av många tydliga tecken på hur snabbt samhällsklimatet förändrats i samband med händelserna i Ukraina. Den förljugna, allt grövre propagandan i rysk stats-tv är kanske den viktigaste enskilda anledningen till den patriotiska yran.

    Får massmedier ljuga i statens intressen? Grönt=ja, Rött=nej, Grått=vet ej.
    Finns det saker som massmedier får ljuga om ifall det ligger i statens intressen? Grönt=ja, Rött=nej, Grått=vet ej.

    Hela 79 procent av de tillfrågade menar att journalisterna nu har lika mycket eller mer frihet att uttrycka sin åsikt än de tidigare haft. För den som regelbundet tittar på rysk tv är det uppenbart att journalisterna verkligen har börjat ge uttryck för extrema åsikter i rutan – dock bara för sådana åsikter som är sanktionerade från högre ort. Kritik av statsledningens politik förekommer inte.

    Åsikter i all ära, men det mest oroande är ändå att en klar majoritet av ryssarna accepterar att journalister ljuger dem rakt i ansiktet, bara det är i statens intressen. Och vem bestämmer vilka lögner som är i statens intressen? Jo, den högsta statsledningen, vem annars.

    I sovjetsamhället var journalistens roll inte att vara en neutral observatör. Neutralitet och objektivitet betraktades under sovjettiden inte som ouppnåeliga men eftersträvansvärda ideal, utan som ett borgerligt påhitt som bara syftade till att kamouflera klassfiendens onda avsikter. Den västliga demokratin sågs som en väl genomtänkt dimridå som skulle dölja maktens mekanismer. Den sovjetiska journalistens uppgift var att föra fram det som gagnade partiets linje.

    Mycket av den här synen lever förresten fortfarande kvar i den nuvarande ryska statsledningens agerande: det finns ingen sanning, alla ljuger. Alltså gäller det att ljuga bäst och bygga upp egna dimridåer för att segra. Tyvärr verkar synen delas av en allt större del av ryska folket: ljug gärna för oss, bara det är i statens intressen.

    Skillnaden mellan ett demokratiskt statsskick och ett icke-demokratiskt är att demokratin grundar sig på sanningen. I en demokrati accepterar vi inte att de makthavare som vi valt som våra representanter ljuger för oss. I en demokrati är det den fria pressens uppgift att söka sanningen, oavsett i vems intressen den är – för i slutänden är det i allas vårt intresse att sanningen kommer fram.

    Mer på temat

  • Putins sju skruvar sätter stopp för allt

    Putins sju skruvar sätter stopp för allt

    På två månader har Putin hunnit få gjort mer än hans ställföreträdare på presidentposten, Dmitrij Medvedev, på fyra år. Medvedev talade vackert om frihet men gjorde mest som storebror Putin sade. På en punkt fick Medvedev ändå som han ville. Ryssland avstod från att använda sin vetorätt i FN:s säkerhetsråd för att stoppa Nato-länders inblandning i inbördeskriget i Libyen. Ett stort misstag, säger Putin nu.

    Aldrig mer tänker Putin tillåta att västmakter blandar sig i suveräna staters inre angelägenheter. Inte i Syrien, och inte heller i Ryssland. Därför använder Ryssland sin vetorätt i FN:s säkerhetsråd så fort någon andas om sanktioner mot Bashar al-Assad.

    Den gällande sanningen i ryska statsstyrda medier är att både upproren i arabvärlden och den stora protestvågen i Ryssland är resultat av utländsk inblandning. I långa smutskastningsinslag på bästa sändningstid utmålas oppositionsaktivister som amerikanska – eller ibland svenska – agenter. En ny lag som officiellt döper om medborgarorganisationer som arbetar för demokrati till ”utländska agenter” är den största av de sju skruvar som Vladimir Putin dragit åt.

    (mer …)

  • Domare med barn saknar samvete

    Det är tillåtet att demonstrera ensam. Alltså skickar ryska polisen fram provokatörer för att kunna gripa demonstranterna. Samma två, gång på gång. En demonstrant frågar de två varför de gömmer sina ansikten. Svar: ”För att vi är extremister.” De riktiga demonstranterna får böter. En av dem frågar domaren: ”Har ni inget samvete?”. Domaren svarar ärligt: ”Nej, inget samvete, jag har barn.”

    Citatet och en videosnutt som visar de två polisprovokatörernas agerande finns här. Ett bra bildspel med provokatörerna finns här. Kort engelsk text om händelsen hos RFE/RL.

  • Bäst i klassen bland diktaturerna

    Aziza Abdurasulova. Foto: Johan BävmanAziza Abdirasulova suckar djupt. Klockan är över sju på kvällen, det är helt mörkt ute, och hon är ensam kvar på kontoret på fjärde våningen.

    Korridorerna i det sovjetiska bygget är mörka och labyrintaktiga. Höger, vänster, höger igen – och den brunmönstrade linoleummattan slutar tvärt i en betongvägg. Här skulle man kunna spela in en skräckfilm.

    Också de grå pärmarna i människorättsaktivisten Aziza Abdirasulovas hylla är som hämtade ur en skräckfilm. Hon knyter upp bandet och tar fram obduktionsbilder på unga, friska män som avlidit på häktet efter polisförhör. Man måste tvinga sig att titta.

    (mer …)

  • Tack, Boris Nikolajevitj

    Det är sällan jag berörs av rysk statstelevision, men i dag hände det. Nikolaj Svanidzes minnesprogram om Boris Jeltsin var verkligen tänkvärt. Det stora och det lilla länkades samman så att man plötsligt inte längre visste vilket som var det stora och vilket som var det lilla.

    När Boris Jeltsin berättade om sin fru Naina, som han träffade för femtio år sedan i en studenkorridor i Sverdlovsk, var det uppenbart att de två fortfarande var kära. Nu har universitet de läste på fått hans namn.

    Så fick han frågan om vad som var det bästa som inträffat under hans tid vid makten.

    – Det fria ordet! Att man avskaffade censuren.

    Han är uppenbart rörd själv. Och han om någon vet vilka nackdelar det fria ordet kan innebära för en makhthavare. Han kunde bli irriterad. Men han stod ut. För honom var det fria ordet viktigare än att få rätt till vilket pris som helst.

    Och vad är det viktigaste ni själv uppnått, Boris Nikolajevitj, frågar Nikolaj Svanidze.

    Han funderar en stund. Men det är ingen tvekan i hans röst när han svarar.

    – Slutet på enpartistaten, slutet på den kommunistiska diktaturen.

    Vem har uppnåt mer här i världen?

    Många i väst minns Boris Jeltsin mest i egenskap av en lallande gubbe som försökte dirigera en militärorkester när han var på statsbesök i Tyskland. Och visst kunde han ta både ett och två glas för mycket. Men vad är det, jämfört med vad vissa andra ställt till med.

    Tankki Valkoisen talon edessäNär Boris Jeltsin avgick, på 1900-talets sista dag, bad han alla ryssar om ursäkt. Allt hade inte blivit som han och de hade hoppats. Det kanske kunde ha gått bättre. Men framför allt kunde det ha gått riktigt åt skogen, och det gjorde det inte. Det blev inget inbördeskrig med kärnvapen.

    Det är ett år sedan Boris Jeltsin gick ur tiden. Jag såg honom på långt håll när han höll sitt segertal på baksidan av Vita Huset i Moskva den 21 augusti 1991, när kuppmakarna hade gett upp och Sovjetunionen tagit slut. Först nu förstår jag vad det var jag såg. Det var världshistoria. Och utan Boris Nikolajevitj kunde världen ha sett helt annorlunda ut.

    Tack, Boris Nikolajevitj.