Hets mot uzbeker har blivit centralt i kampanjen inför dagens parlamentsval i Kirgizistan. Lokala makthavare struntar i den svaga regeringen i huvudstaden Bisjkek, och styr i symbios med organiserad brottslighet.
Regeringens lösning på landets allvarligaste problem är att sticka huvudet i sanden. Regionala och etniska motsättningar ska inte tas upp i valkampanjen. Sker det har regeringen hotat att utlysa undantagstillstånd och skjuta upp parlamentsvalet till nästa år.
– Vem är uzbek, vem är kirgiz? Kan du se skillnaden?
Frågan ställdes av min uzbekiske vän när vi i höstas promenerade i centrala Osj i södra Kirgizistan.
När de förbipasserande var äldre män var uppgiften enkel. Kirgizerna hade höga vita fälthattar med svart ornament och ett smalt, uppvikt brätte. Uzbekerna i sin tur bar små, svarta, fyrkantiga kalotter med vitt ornament. När de förbipasserande var yngre män och kvinnor i västerländsk klädsel kunde inte jag se någon skillnad.
För dem som bor i Osj handlar det om mer än vita och svarta hattar. En parkeringsvakt vid det heliga berget mitt i staden är självklart en kirgiz, han har ju ett statligt jobb. Praktiskt taget alla anställda i den lokala förvaltningen i Osj är kirgizer, trots att hälften av stadens invånare är uzbeker. Inom polisen är uzbekerna ännu färre, och inom armén finns de inte. I många år har de i Kirgizistan betraktats som en säkerhetsrisk.
Radiohuset i Bisjkek var maktens högborg tills mobben stormade entrén. Anställda flydde genom ett fönster på andra våningen. Nu sitter Andreas Hedfors där. – Radion producerade det makthavarna beställde. Nu vill vi göra radion till ett verktyg för demokratin.
Vad har du för titel?
– Jag sitter i ett flådigt chefsrum med min vän Sultan Kanazarov som har blivit chef för hela radion, men jag har ännu inte fått någon formell titel. En del säger att jag är vice ordförande för statsradion.
Det var en vacker, solig höstdag i Kirgizistans huvudstad Bisjkek för ett halvår sedan och poliserna vill aldrig ta slut.
I överdrivet stora, runda och platta skärmmössor marscherar de unga, magra männen fem i led i takt till en pampig marsch. Var kommer de alla ifrån?
Jag frågar en lite äldre polisman som står i gathörnet vid parlamentshuset i och ser på.
– Vi ska snart fira polisens dag. De övar för paraden, berättar han, och viftar obestämt till vänster när vi undrar om man kan gå över gatan.
Ett jobb hemma i Kirgizistan är en nödlösning. De stora pengarna finns i Ryssland. Där kan en byggarbetare tjäna över femtusen kronor i månaden – när det finns jobb.
Tolv timmar om dagen, varje dag i veckan, sitter Ajbek Rustamov i en blåmålad plåtlåda i basaren. Lådan är en butik som säljer mobilabonnemang och små tillbehör till mobiltelefoner. Här kan man också fylla på pengar i telefonen.
Det är ingen rusning vid luckan. Den gamla bärbara datorn är uppkopplad via mobilen och Ajbek kopplar av med musik han hämtat från nätet: ”… då kom den dagen jag trodde inte fanns, det satte verkligen kanalen ur balans, jag trodde aldrig att jag hade så fel.”
Det är inte svårt att hitta ett jobb i Kirgizistan. Det svåra är att hitta ett jobb som man kan försörja sig på.
Nästan alla industriföretag som byggdes upp under Sovjettiden har gått i konkurs – ingen vill längre köpa dyra inhemska varor av dålig kvalitet när det finns billiga importerade prylar från grannlandet Kina.
En stor del av Kirgizistan befolkning livnärde sig på jordbruk redan på sovjettiden. Ännu fler gör det i dag, när de inte åker till Ryssland för att arbeta på byggen och skicka hem pengar. Två av tre bor på landsbygden, och landets viktigaste exportprodukter är frukt och grönsaker.