En attack med syfte att avskräcka

Den nerbrända minibussen. Foto från Aleksandrina Jelaginas Facebooksida.

Den nerbrända minibussen. Foto från Aleksandrina Jelaginas Facebooksida.

Förra veckans attack på minibussen med journalister och människorättsaktivister syftade till att stoppa planerade möten med offer för den tjetjenska regimens skoningslösa våld samt avskräcka från nya resor i området. Förövaren är rimligtvis densamma som vid tidigare attacker av samma typ: den tjetjenska ledningen, som med hjälp av en stulen mobiltelefon hade information om gruppens resplaner.

Attacken fick stor uppmärksamhet i Sverige, eftersom det bland de skadade även fanns en svensk och en norsk journalist. I vanliga fall får regimens offer i regionen inga stora rubriker ens i Ryssland.

Förutom att det knappast finns någon annan tänkbar förövare är det också mycket annat som talar för att det var Tjetjeniens ledning som stod bakom attacken. Framför allt kanske just platsen för attacken: minibussen prejades på en bred, tätt trafikerad väg, på ingusjiska sidan, bara några hundra meter från gränsen mot Tjetjenien.

Valet av plats betyder att gärningsmännen, som uppenbarligen visste exakt varifrån och vart bussen färdades, ville att incidenten skulle äga rum på ingusjiskt territorium, men tillräckligt nära Tjetjenien för att de snabbt skulle kunna slinka över gränsen och försvinna efter attacken. På så sätt får den ingusjiska polisen ansvar för brottsutredningen – men har ingen möjlighet att leta efter gärningsmännen på den tjetjenska sidan.

Senare tog federala polisen över åtminstone en del av brottsutredningen, men inte ens de får agera fritt i Tjetjenien, och i detta fall är det de lokala myndigheterna i Ingusjien som har hand om utredningen. Just på denna plats finns det dessutom ingen ständig polispostering vid den interna gränsen, vilket gör det lättare för de tjetjenska myndigheterna att säga att de inget sett eller hört.

Kartbotten: Openstreetmap.org

Kartbotten: Openstreetmap.org

Dessutom framgår det av en ljudinspelning som en av de attackerade, journalisten Jegor Skovoroda gjorde i smyg, att huliganerna under attacken utbytte några ord på tjetjenska. I huvudsak talade de ryska med tydlig brytning, men en tolk som lyssnat genom inspelningen hörde några korta meningar på tjetjenska i ögonblicket då angriparna hade lyckats ta sig in i minibussen och började dra ut passagerarna.

Först hörs orden ”för ut dem, för ut dem”, därefter ”dra bort henne”. Två minuter senare, när de misshandlade passagerarna tvingats lägga sig i diket, hörs orden: ”Slå inte, slå inte!” och ”Ta telefonerna, telefonerna, ta dem!”

Tjetjenska och ingusjiska är närbesläktade språk, men skillnaden mellan dem är lika tydlig som mellan danska och svenska – för en tjetjen eller ingusjier räcker det att höra ett halvt ord för att veta vilken grupp den andre tillhör. Förövarna var alltså tjetjener. Dessutom är det uppenbart att de har en tydlig plan och ledare som de disciplinerat följer. Det handlar alltså inte om något improviserat rån, utan med stor sannolikhet om en operation som godkänts av Tjetjeniens ledare Ramzan Kadyrov.

Att attacken var välplanerad framgår även av det faktum att gruppen redan på flygplatsen fotograferades på avstånd av okända män. Senare under resans gång skuggades minibussen av mer än en bil, minst en av dem registrerad i Tjetjenien. Sådana operationer vågar ingen genomföra i Tjetjenien på egen hand, utan de måste vara förankrade hos och förmodligen beordrade av den högsta ledningen.

Den attackerade minibussen framfördes av den ingusjiske chauffören Basjir Plijev, som blev svårt misshandlad av angriparna och förlorade familjens inkomstkälla när bussen brändes ner. I bussen färdades Sveriges Radios korrespondent Maria Persson Löfgren, norska tidningen Ny Tids medarbetare Øystein Windstad, de ryska journalisterna Jegor Skovoroda och Aleksandrina Jelagina, fotografen Michail Solunin samt Jekaterina Vanslova och Ivan Zjiltsov från Kommittén mot tortyr som organiserat resan.

Minibussen brinner. Foto: Jegor Skovoroda/Mediazona

Minibussen brinner. Foto: Jegor Skovoroda/Mediazona

Förutom chauffören var det framför allt de som satt längst fram – Maria Persson Löfgren, Øystein Vindstad och Jekaterina Vanslova som blev svårast misshandlade, men alla i bussen fick stryk. Misshandeln avbröts dock innan någon fick bestående skador.

Under attacken skrek angriparna ”Ni är terrorister, ni är inte människorättsaktivister och ni dödar vårt folk!” – ännu ett tydligt tecken på att de mycket väl visste vilka offren var. Flera i gruppen försökte förklara för angriparna att de var journalister, men det hade ingen effekt. Enligt Aleksandra Jelagina skrek angriparna tillbaka: ”Ni har inget i Tjetjenien att göra! Ni ska inte åka dit! Ni representerar ingen! Ni behövs inte där!”

Rundresan i regionen var organiserad av Kommittén mot tortyr – en av ytterst få människorättsorganisationer som trots riskerna fortfarande på något sätt arbetar i Tjetjenien. Kommittén hade tidigare ett kontor i Tjetjeniens huvudstad Groznyj, men efter upprepade attacker tvingades Kommittén förra året flytta kontoret till grannrepubliken Ingusjien.

Den första attacken, då kontoret brändes ner, ägde rum i december 2014, efter det att Kommittén mot tortyr bett ryska riksåklagaren utreda huruvida Ramzan Kadyrovs uttalade hot att bränna ner rebellers släktingars hus var olagligt. Direkt efter förra veckans attack på minibussen attackerades även Kommitténs nya kontor i Ingusjien.

Förra året kom en rysk domstol dessutom fram till att Kommittén mot tortyr är en ”utländsk agent”, ett beslut som i praktiken gör det omöjligt att verka. Kommittén mot tortyr beslutade då att formellt upplösa organisationen och grunda en ny organisation med namnet ”Kommittén för motarbetande av tortyr”.

"Journalisten Maria Löfgren attackerad, jag kräver att de skyldiga hittas!" Denis Sinjakov demonstrerar utanför presidentadministrationen i Moskva.

”Journalisten Maria Löfgren attackerad, jag kräver att de skyldiga hittas!” Denis Sinjakov utanför presidentadministrationen i Moskva. Foto från Maria Aljochinas Twitter.

Huvuddelen av organisationens aktivister som har vågat sig på att arbeta i Tjetjenien har kommit från andra delar av Ryssland, i huvudsak från Nizjnij Novgorod, och som regel bara befunnit sig på plats i regionen under kortare tid, varefter de har bytts ut. Det har dock även funnits ett fåtal tjetjener boende på plats som trots alla risker ända tills nyligen vågat engagera sig i arbetet för mänskliga rättigheter, mot myndigheternas godtycke och tortyr. Det är de som är de största hjältarna, de som har sin familj och släkt i Tjetjenien och inte har någonstans att fly.

Ett par veckor före attacken på minibussen kallades en av dessa tjetjenska medarbetare i Kommittén mot tortyr till ett möte med tjetjenska ”parlamentets” talman Magomed Daudov, som i dagligt tal kallas för ”Lorden”. Lordens maktposition har inget med det meningslösa gummistämpelparlamentet att göra, utan hänger helt och hållet ihop med hans närhet till Ramzan Kadyrov. Lorden hörde sig för om medarbetarens släktingars hälsa och undrade om han inte skämdes för att arbeta för ”utländska pengar”. Lordens underhuggare tog dessutom hand om den tjetjenska människorättsaktivistens mobiltelefon.

Efter det hotfulla samtalet med Lorden sade den tjetjenska medarbetaren snabbt upp sig från jobbet hos Kommittén mot tortyr och lämnade Tjetjenien – hade han inte gjort det hade både medarbetaren själv, hans familjemedlemmar och hela släkt kunnat råka illa ut. Enligt tjetjenska källor bemöttes medarbetarens beslut att säga upp sig och fly inte med någon större förståelse av Kommittén mot tortyr. Många tjetjener känner att ryssar som bara befinner sig i regionen under kortare perioder inte riktigt förstår hur utsatt tjetjenernas situation är.

Hur som helst, faktum kvarstår att den före detta tjetjenska medarbetarens mobiltelefon hamnade hos de tjetjenska myndigheterna, som genom den kan ha fått intern information om den planerade rundresan. Det var också tidigt uppenbart att den tjetjenska ledningen i stora drag kände till den planerade resan, även om detaljer om de planerade besöken i det längsta hemlighölls för alla, även för deltagarna. Både Kommittén mot tortyr och några av de planerade samtalsparterna i Tjetjenien uppges ha fått varningar i förväg, och åtminstone ett par planerade möten fick ställas in, eftersom den andra parten i sista stund drog sig ur.

Enligt vissa lokala bedömare agerade Kommittén mot tortyr oförsiktigt när man trots varningarna inte ställde in eller senarelade och planerade om rundresan, men det är naturligtvis lätt att vara efterklok. Människorättsaktivisters resor i området är alltid riskfyllda, men det tillhör ovanligheterna att utländska journalister angrips fysiskt. Enligt välunderrättade källor brukar den tjetjenska ledningen inhämta någon sorts tyst medgivande från högre ort för sina attacker mot oliktänkande.

Artikel på tjetjenska nyhetsbyrån Info Groznyjs webbplats anklagar människorättsaktivisterna för att ha beställt attacken.

Artikel på tjetjenska nyhetsbyrån Groznyj Informs webbplats anklagar människorättsaktivisterna för att ha beställt attacken.

Huruvida medgivandet gällde även misshandel av utländska medborgare är givetvis omöjligt att veta, men allt tyder på att angriparna mycket väl visste vem de gav sig på. En attack på utländska journalister leder naturligtvis till ogynnsam publicitet för Kreml, medan en attack på ryska människorättsaktivister knappt hade uppmärksammats alls i utlandet. Uppmärksamheten är dock av övergående art och drabbar inte den tjetjenska ledningen direkt, medan den avskräckande effekten av attacken blir betydligt större när det står klart för alla att människorättsaktivister inte kan röra sig säkert i regionen ens i sällskap med kända utländska journalister.

Direkt efter attacken lanserade de tjetjenska officiella medierna en kampanj som går ut på att det var Kommittén mot tortyr själv som beställt attacken för att få mer publicitet och pengar. Den versionen av händelsen nämndes först av det officiella människorättsombudet Nurdi Nuchazjiev och utvecklades sedan i en stor artikel av den officiella tjetjenska nyhetsbyrån Groznyj Inform. Nuchazjiev hävdade också att mordet på den kända tjetjenska människorättsaktivisten Natalija Estemirova i juli 2009 i första hand gagnade människorättsorganisationen Memorial.

Oavsett vilka absurda påståenden tjetjenska myndighetspersoner kommer med är det dock uppenbart att syftet med attacken mot journalister och människorättsaktivister var att ytterligare avskräcka dem från att rapportera om förtrycket och brotten mot mänskliga rättigheter i Tjetjenien. Och så länge den tjetjenska ledningen har sin beskyddare i Kreml finns det ingen som kan skydda dem.

Mer på temat:

En kommentar till “En attack med syfte att avskräcka

  1. Igor Kaljapin, ordförande i Kommittén mot tortyr, angreps och misshandlades i Groznyj på onsdagskvällen. Han bodde i hotellet Grozny City, där även de tidigare angripna journalisterna och människorättsaktivisterna bodde. När poliser från Ingusjien (som undersöker attacken på journalistbussen) ville se journalisternas och människorättsaktivisternas rum blev de inte insläppta i hotellet. Ännu ett bevis på att polisen inte kan agera i Tjetjenien. (Intressant att de ens vågade sig till Tjetjenien – Kadyrov har ju tidigare sagt att tjetjenska polisen kan använda vapenmakt mot poliser från andra delar av Ryssland som utan hans personliga tillstånd tar sig in i Tjetjenien.)

    Mer om angreppet på Kaljapin här, på ryska:
    https://meduza.io/news/2016/03/16/v-groznom-napali-na-pravozaschitnika-igorya-kalyapina
    http://zona.media/news/v-groznom–kalyapin/

    Kort på engelska:
    https://meduza.io/en/news/2016/03/16/another-attack-on-a-human-rights-worker-in-grozny

    Kaljapin är medlem i presidentens människorättsråd.
    http://president-sovet.ru/members/constitution/read/51

Kommentarerna är stängda.