i På svenska

Därför är Enade Ryssland inget parti

Efter helgens spektakel är det ovanligt tydligt att Rysslands styrande parti i verkligheten inte alls styr landet och inte alls är något parti, utan en korporation vars huvudsyfte är att upprätthålla den oskrivna överenskommelsen om ömsesidig lojalitet mellan den ryska maktapparatens olika våningar och förgreningar.

Här är fem punkter som jag stödjer min tes på – de kunde givetvis ha varit fler eller färre, beroende på hur man väljer att strukturera verkligheten. Dessutom har jag säkert glömt bort något viktigt – både kompletteringar och invändnignar är välkomna.

1. Ingen politisk linje. Enade Ryssland driver ingen egen politik. Partiets slagord är lika allmängiltiga och intetsägande som partiets namn. ”Framåt, Ryssland!” är ett typexempel. Partiets politiska linje är i stället helt beroende av vad Vladimir Putin för tillfället förkunnar. Partiapparatens funktion är bara att säga ja till allt han föreslår. (Ibland låter han först Medvedev läsa upp talet.)

Inför helgens partikongress samlade Enade Ryssland ”folkets synpunkter” för att sätta ihop ett ”folkets valprogram”. Men de insamlade synpunkterna fick ingen som helst praktisk betydelse. I stället beslöt man på partikongressen att de tal Vladimir Putin och Dmitrij Medvedev höll på kongressen ska utgöra partiets valprogram.

2. Administrativ resurs. Enade Rysslands kandidater och partiet som helhet får alltid automatiskt stöd av de lokala myndigheterna. Det uppstår aldrig några svårigheter med att registrera Enade Rysslands kandidatlistor inför val, medan andra partier ofta får problem.

De officiella massmedierna berättar gärna om allt bra Enade Ryssland har gjort, men nämner inte gärna andra partier, i alla fall inte i positiva sammanhang. Detta blir speciellt tydligt inför val, när en stor del av tv-tiden i de nationella kanalerna ägnas åt smygpropaganda och öppen propaganda för Enade Ryssland, medan de andra partierna på sin höjd pliktskyldigt nämns i förbifarten.

När det blir valdag kommenderas offentliganställda ut till vallokalerna för att rösta på Enade Rysslands kandidater. Det händer ibland att de också beordras att ta mobilkort på sina valsedlar i båsen för att bevisa för arbetsgivaren att de röstat rätt. Detta och alla andra knep som kan användas för att manipulera valresultatet används enbart för att höja Enade Rysslands röstetal. Några av knepen beskriver jag här.

Alla andra partier kan i bästa fall hoppas få det antal röster som verkligen lagts på dem, aldrig mer, men ofta mindre.

Allt detta sammantaget brukar kallas för ”administrativ resurs”. Även nästa punkt skulle kunna räknas in under samma begrepp.

3. Hemlig kassa. Enade Rysslands stora utgifter finansieras från källor som till stor del förblir okända. Troligen kommer mycket av pengarna från den hemliga kassa som journalisten Natalia Morari avslöjade, vilket ledde till att hon deklarerades en fara för rikets säkerhet och förbjöds att återvända till Ryssland.

Prislappen på de tre största ryska partiernas partikongresser i helgen talar sitt tydliga språk. Tidnignen Izvestija har räknat ihop kostnaderna för helgens begivenheter och kommit fram till att Enade Ryssland måste ha lagt minst 231 miljoner rubel (ungefär 50 miljoner kronor) på sitt arrangemang, som bland annat innebar att Luzjnikistadion i Moskva fylldes med 10.000 hurraropare och andra statister.

Beställningen var tydlig. Enligt tidningen New Times var det specificerat att 40% av de ditbussade manliga statisterna från partiets ungdomsavdelning skulle vara klädda i kavaj, men inte i slipts. 60% skulle vara klädda i skorta utan kavaj – och ingen slips. Träningsskor var inte tillåtna.

Slagorden som statisterna skulle ropa ut var följande: ”Ryssland” (minst 5 gånger), ”Folket! Medvedev! Putin!” (minst 5 gånger), ”Putin!” (minst 5 gånger), framgår det av ett dokument som New Times lagt sina händer på. Och så skulle Unga gardets jourgrupp (ГБР, группа быстрого реагирования) skandera ”Framåååååt
Ryssland!”, varpå regionalorganisationernas representanter skulle svara med samma slagord.

Inte att undra på att partikongressen enligt Izvestijas beräkning alltså kostade 231 miljoner rubel, och då är inte måltiderna inräknade. Som jämförelse kan man ta kommunisternas partikongress som enligt samma beräkningar kostade ynka 3 miljoner rubel, medan Rättvisa Rysslands kongress gick på 5 miljoner.

4. Korporation för karriärister. Till skillnad från riktiga politiska partier har Enade Rysslands medlemmar inte gått med i partiet för att påverka politiken. Som regel ansluter de så kallade partimedlemmarna sig inte heller till partiet för att ge sitt stöd till en bestämd politisk agenda (för det finns inget sådant agenda).

I stället blir de medlemmar för att gynna sina egna karriärer. Därför är Enade Ryssland snarast en fackförening eller korporation för karriärister. Den som ansluter sig till partiet ingår ett lojalitetsavtal med makthavarna. I utbyte mot lojalitet utlovas bättre karriärmöjligheter eller andra lockbeten. Hit hör också de medlemmar i ungdomsförbundet som bussades till Luzjnikistadion för att heja på Putin. För ungdomar i provinsen kan redan en gratis resa till Moskva vara lockande nog.

Partiet har givetvis även helt vanliga medlemmar som inte har gjort någon karriär och knappast heller kommer att göra det. Då brukar det handla om personer som kollektivanslutits därför att deras arbetsgivare (oftast skolor och liknande skattefinansierade verksamheter) måste hjälpa till att få upp siffrorna.

5. Nickedocka. Trots att Enade Ryssland nominellt är det styrande partiet i Ryssland kan partiet i praktiken inte ens bestämma över sig självt. Inte bara medlemmarna i Enade Ryssland, utan hela partiet som sådant har noll inflytande över vilka personer som leder partiet. Partiets medlemmar eller ”beslutsfattande organ” kan inte heller bestämma vilka personer som ska kandidera för partiet i Rysslands så kallade parlament. Alla beslut fattas i stället av Vladimir Putins närmaste krets.

Detta blev ovanligt tydligt inför helgens partikongress, när Vladimir Putin först beordrade att primärval skulle hållas för att utse partiets kandidater i det kommande parlamentsvalet. Det hävdades då att detta var bevis på hur demokratiskt Ryssland i allmänhet och Enade Ryssland i synnerhet är. Putin föreslog till och med lagstiftning som skulle tvinga alla partier att hålla liknande primärval, även om förslaget senare drogs tillbaka.

Men när resultaten av primärvalen inom Enade Ryssland var färdiga föll de inte Vladimir Putins närmaste krets på läppen. Därför kastades listorna från primärvalen i papperskorgen, och tjänstemännen på Vladimir Putins kontor skrev egna listor som delegaterna på partikongressen inte ens hann läsa igenom innan de godkändes. Givetvis deltog inte Dmitrij Medevedev i primärvalen, men trots det blev han första namn på partiets lista.

När Vladimir Putin i april 2008 lät sig väljas till ledare för Enade Ryssland valde han att inte bli medlem i partiet. På så sätt kan han leda partiet samtidigt som han befinner sig utanför och över partiet, som den Nationella Ledare han är. Inte heller Dmitrij Medvedev har gått med i partiet.

Det är bara logiskt – varför skulle de gå med i ett parti som inte finns?

47 Comments

  1. Under en tunn fernissa av demokrati verkar Sovjetunionen leva vidare i högsta välmåga…

  2. Tack, Kalle! Utmärkt, förstås!
    Hälsn. Alexander P-M

  3. Det var en hel del du tog upp där, Kalle. Jag har inte så mycket tid att lägga på detta, så låt mig börja med att bemöta lite av det som står i punkt 1, och sedan kan jag kanske återkomma om andra punkter senare.

    Kalle skrev: ”Enade Ryssland driver ingen egen politik. Partiets slagord är lika allmängiltiga och intetsägande som partiets namn.”

    Allmängiltiga och intetsägande slagord är väl ganska typiskt för nutidens politik, inte bara i Ryssland. I Sverige har vi en Allians som har slagordet ”Allians för Sverige”. Snacka om intetsägande. Tittar man på de partier som ingår i denna brokiga samling så använder t.ex. Moderaterna slagord om att de är ”Det nya arbetarpartiet”. Vad säger det? Helt meningslöst. Men det är så man marknadsför partier i den tid vi lever, efter ”ideologiernas död”. Alla partier som vill bli vad Moderaterna kallar för ”statsbärande partier” måste söka sig mot mitten, och att positionera sig i mitten innebär att skala av (eller diskret gömma undan) alla former av ideologi, så att man kan fånga upp stora grupper av medelklassväljare. Enade Ryssland gör så i Ryssland, Alliansen gör så i Sverige.

    Att Enade Ryssland ”inte driver någon egen politik” är väl inte riktigt sant? Hur menar du egentligen? De har ett program, eller om de nu kallar det en ”plattform”, där de specificerar sin prioriteringar och inriktningar. Och såvitt jag kan se så genomför de politiska åtgärder i enlighet med programmet. Vill man läsa en sammanfattning av programmet så finns det på deras sajt här:

    http://er.ru/party/program/

    Självklart finns det en del allmänna och intetsägande slagord i början, men huvuddelen av själva programmet finns under rubrikerna 2.1 till 2.5. En del av det är allmänt och svepande (”satsningar på kultur”), annat är mer konkret och specifikt (”datorisering i skolor och bibliotek”). Där nämns kända storsatsningar, som t.ex. den på nanoteknologi. Massor av specifika projekt nämns med namn, de kallas för ”partiprojekt”, t.ex. ”партийный проект Транспортный коридор” eller ”партийный проект Энергетическая безопасность”. Googlar du på projektnamnen kan du hitta mer detaljerad information om vad de går ut på.

    Såvitt jag kan se är det ett ungefär lika detaljerat program som t.ex. Moderaternas handlingsprogram (som f.ö. också inleds med en allmängiltig och intetsägande floskel: ””Moderaterna är ett parti för hela Sverige och arbetar för alla människors frihet.” Vill man jämföra finns det här:

    http://www.moderat.se/web/Vart_handlingsprogram.aspx

    • ”Allians för Sverige” är inte slagord, utan namn på sagda allians. Intetsägande är det så klart ändå. Givetvis har du rätt i att vissa av mina punkter i viss mån är tillämpbara på riktiga politiska partier. Men sammantaget visar dessa punkter i min mening att Enade Ryssland inte är ett politiskt parti i ordets vanliga betydelse. Statsbärande, ja. Parti, nej.

  4. När jag läser ovanstående går tankarna helt osökt till 30-talets Tyskland… En ledare som skapar en personkult kring sin egen person, omöjligt för politiska motståndare att verka fritt mm

  5. Nu har jag tittat lite på din punkt 2. Du skrev:

    ”De officiella massmedierna berättar gärna om allt bra Enade Ryssland har gjort, men nämner inte gärna andra partier, i alla fall inte i positiva sammanhang.”

    Och ger en länk till ett WikiLeaks-dokument. Läckan är av samma typ som vi sett mýcket av på sistone från WikiLeaks. De hade en viktig funktion att fylla när de avslöjade krigsbrott av folkmordskaraktär i bl.a. Irak, men det här läckandet av ambassadrapporter ger inte mycket information av substans. Antingen är det spekulationer och rent skvaller, eller så är det faktauppgifter som redan var kända. I det här fallet var det väl lite av bådadera. Vad gäller fakta så tar den amerikanska ambassadören (som naturligtvis är objektiv och opartisk ;) ) bland annat upp statistik om fördelningen av massmediautrymme för olika partier. Inget nytt med uppgifterna, som bland annat bygger på ”opublicerad statistk” från Transparency International. De skriver bland annat:

    ”newspapers mentioned United Russia nearly three times more
    (1371 mentions) than Just Russia (490 mentions) or the
    Liberal Democratic Party of Russia (LDPR) (437 mentions).”

    Låter inte uppseendeväckande i mina öron. Enade Ryssland är ett mycket större parti än Ett Rättvist Ryssland och nämns därför oftare i pressen. Tittar man på valresultatet från 2007 så är relationen mellan Enade Ryssland och Ett Rättvist Ryssland 38% av rösterna mot 8%. Det är ungefär som relationen mellan Socialdemokraterna (31%) mot Vänsterpartiet (6%) i senaste riksdagsvalet. Helt ovetenskapligt har jag nu kollat antal träffar man får om man söker på orden ”Socialdemokraterna” och ”Vänsterpartiet” på DN.se och SVD.se med en begränsning på 6 månader. Jag ser att DN skrev ungefär fyra gånger så mycket om S som om V, medan SVD skrev ungefär tre gånger så mycket om S som om V. Det är alltså samma relation, på ett ungefär. ER är ca 4 ggr större än RR och omskrivs ca 3 ggr så mycket i pressen. S är ca 5 ggr större än V och omskrivs 3-4 ggr så mycket i pressen.

    Det vore intressant att jämföra med USA, som ambassadören själv kommer ifrån. Hur mycket mediautrymme ges i USA åt alternativa partier? Jag vet inte, men mitt intryck är att nästan allt ljus faller på Demokraterna och Republikanerna, och att det är extremt svårt för andra partier att slå sig in på den mediala scenen. Är inte det odemokratiskt?

    Det står en massa annat i den där diplomatrapporten, som jag gärna återkommer till om vi diskuterar vidare. Det är t.ex. intressant att de nämnet REN-TV, som hållt en lite mer oppositionell profil än andra TV-kanaler. Likaså Ekho Moskva, där enbart oppositionella framträder, och som det står var och en fritt att lyssna på om man vill. Mig veterligen har vi ingen motsvarande oppositionell radiokanal i Sverige. Vi har dels det statskontrollerade SR, som enligt sina regler skall vara ”objektiva”, vilket i praktiken innebär att de utestänger verkligt oppositionella åsikter, som faller utanför det politiska spektrum som är representerat i Riksdagen. Och så har vi lite kommersiella radiostationer som enbart sänder musik och reklam. Var i det svenska radio- och TV-landskapet företräds till exempel mina Putinvänliga åsikter? Ingenstans, såvitt jag märkt. De är helt hänvisade till Internet, och inte ens där är de lätta att hitta.

    Finns mkt fler aspekter på detta, men det här var vad jag hann skriva idag..

    • Du skippade det mest intressanta i den amerikanska ambassadens rapport, det står direkt i början:

      All one has to do is watch the national
      nightly news to see that President Putin, his administration,
      and United Russia garner the majority of coverage in the run
      up to the December 2 Duma elections. Over the past two
      months, three-fourths of the national television coverage and
      over half of the national print media coverage has gone to
      United Russia and Putin. The cause of this skewed coverage
      is clearly a combination of Kremlin influence and media
      self-censorship. Even insiders at the state-run media have
      candidly told us that the media coverage is lopsided and
      cited examples of Kremlin pressure.

      En anledning till att jag länkade dit är att texten är på engelska, på ryska finns det ju hur mycket som helst på detta tema. Men vi kan strunta i tidningsartiklar, amerikanska diplomatrapporter och Wikileaks, det räcker att titta på nyhetssändningarna i de nationella ryska tv-kanalerna för att se att det jag skriver är sant. Och det viktiga är inte bara utrymmet Enade Ryssland får, utan framför allt att det bara är positiva eller i bästa fall neutrala saker som nämns om Enade Ryssland. När det gäller andra partier är det negativa eller i bästa fall neutrala inslag som visas.

      Detta givetvis med tillägget att andra partier som Kreml för tillfället av en eller annan anledning vill föra fram också kan få sin del av tv-kakan. Det skedde med Rätta saken tills Prochorov hamnade i onåd, och just nu kan man skönja en liten tendens till att Jabloko förs fram, uppenbarligen vill makthavarna ge Javlinskij en stol i parlamentet för att uppmuntra honom att ställa upp i presidentvalet. För det ser ju bra ut om man har en i väst känd liberal som får ett par procent i första omgången, då är det svårare att hävda att allt var uppgjort från början.

    • ”Var i det svenska radio- och TV-landskapet företräds till exempel mina Putinvänliga åsikter?”

      Putinvänliga åsikter är ju inte särskilt vanliga i Sverige så det vore väl konstigt om de fick mycket medieutrymme.

      Sveriges radios Vladislav Savic har väl för övrigt gjort en hel del någorlunda Putinvänligt, eller? Hans bok tog ju i alla fall till stor del Putins sida mot Sverige, om jag minns rätt.

  6. Kalle, när du skriver såhär:

    ”Och det viktiga är inte bara utrymmet Enade Ryssland får, utan framför allt att det bara är positiva eller i bästa fall neutrala saker som nämns om Enade Ryssland.”

    .. så undrar jag om du har några bra exempel att ge mig på hur du menar med ”positiva” saker? Bara så att jag förstår hur du menar. Det är ju en bedömning vad man anser vara positivt, neutralt och negativt, och det kan delvis ligga i betraktarens öga. Men om du ger mig några exempel att titta på så har jag lättare att avgöra till vilken grad jag håller med dig.

    • Du behöver inte hålla med. Men om du tycker att det är fullt med negativa inslag om Enade Ryssland och positiva om KPRF i rysk stats-tv så får du gärna komma med några exempel.

      • Jag tycker inte det är fullt av negativa inslag om ER. Jag undrade bara var du drar skiljelinjen, på ett ungefär, mellan positiva och neutrala inslag. Det mesta jag ser tolkar jag eprsonligen som neutralt. Du kanske inte gör det. Jag tycker det är intressant att se vad vi uppfattar olika och fundera på varför. Sedan behöver du inte hålla med mig heller, om du inte vill. Jag gör en seriös ansträngning att försöka förstå hur du tänker.

        • Ok, vi tar inslaget som ligger högst på Vesti just nu:

          http://www.vesti.ru/only_video.html?vid=366226

          Typiskt inslag. Medvedev inspekterar ett slumpmässigt valt (ha ha) supermodernt pannrum, ringer på hos folk och lovar att se till att värmen kopplas på snarast. Så lyssnar han på rapport om skurkaktiga bolag som tar för mycket betalt och beordrar sina inderlydande att åtgärda problemen. Enligt mitt sätt att se är detta ett rent propagandainslag för Medvedev och Enade Ryssland. Fullt med sånt hela tiden på rysk tv. Om du tycker att detta är neutralt så håller jag inte med.

  7. Mmm, ok. Det är ju å andra sidan sådan här rapportering som har gett väljarna en tydlig bild av hur Medvedev är som ledare och en chans att jämföra med Putin. Att M konsekvent legat lägre i alla opinionsmätningar är ingen slump. De flesta som ser sådana här inslag tar inte in ”propagandan” okritiskt. Vad propagandamakarna ville säga ignorerar de flesta tittare, och tar istället in information som hjälper dem att utvärdera olika ledare. Jag menar, om du visar det här inslaget för 100 ryssar, hur många är det som okritiskt kommer att ”köpa” budskapet och säga ”aha, nu förstår jag att det är M jag skall rösta på!” och hur många är det som ser rakt igenom propagandan och istället ger andra kommentarer (positiva eller negativa) som visar att de tänkt själva? Ryssar i gemen har, till skillnad från t.ex. svenskar, god vana vid att värdera propaganda, genomskåda den, och tänka själva. Det är i alla fall mitt intryck.

    Jag tyckte Daniel Treismans undersökning av vad det är som får ryssar att rösta som de gör var intressant. Han har gått väldigt noggrant till väga. Resultaten visar entydigt att det inte beror på vad de säger eller på någon ”propaganda”, utan på vad de åstadkommer. Jag klipper in ett par stycken från sammanfattningen:

    ”Some argue that Putin’s extremely high popularity reflects Russians’ approval of his disciplined, forceful personality, which contrasts with the image of the ailing, mercurial, and often inebriated Yeltsin. Others see in the support for Putin an endorsement of his military campaign to destroy the Chechen guerrillas and of his project of imposing order on Russian society. Still others suppose that Russians approve of Putin because they have been brainwashed by a state-controlled media from which criticism of the Kremlin has been eliminated.

    Analysis of the patterns of approval of Russia’s presidents suggests none of these factors has been fundamentally important. Most of the variation over time in presidents’ approval ratings can be explained with just measures of the public’s perceptions of the economy during the preceding six to eight months. Much like citizens in Western democracies, Russians approve of their president when they see the economy improving and feel confident about its future performance. Their assessments of the economy, in turn, reflect objective economic indicators—the levels and recent changes in real wages, wage arrears, inflation, and unemployment. When the economy is bad, Russians turn against their presidents without hesitation—witness Yeltsin’s six percent approval rating in October 1998. But when collapse turns to recovery, they come to believe in their leaders’ competence and become more optimistic.”

    Hela rapporten finns här:

    http://www.hse.ru/data/351/229/1237/paper-Treisman.pdf

    Så, vad ville jag säga med den utvikningen? Att jag visserligen kan hålla med dig om att vissa nyhetsprogram är rätt så vinklade. Å andra sidan menar jag att:

    1. Våra nyheter i Sverige är knappast fria från vinklingar och propaganda heller. Ett litet exempel kan vara hur SD konsekvent har kallats för ”det främlingsfientliga partiet SD” i svenska nyhetssändningar, medan andra partier kort och gott har kallats vid sina namn. Jag stödjer visserligen inte SD (jag tycker det är ett skitparti med vidriga åsikter), men emellanåt har jag äcklats av hur svensk stats-TV har genomfört en konsekvent mobbningskampanj emot dem. Det är propaganda-TV.

    2. Ryssar i gemen sitter inte passivt och tror på allt de ser på TV. Naturligtvis är individ-variationen stor, men jag vågar hävda att en genomsnittlig ryss tittar mycket mer kritiskt och genomskådande, och tänker mer själv, än vad en genomsnittlig svensk tittare gör. Påståendet är dock antagligen, tyvärr, omöjligt att vare sig bevisa eller motbevisa.

    3. Mitt intryck är att folk använder TV för att få nyheter, och tidningar för att läsa åsikter. Det förs en livlig och allsidig debatt i ryska tidningar. Det handlar inte alls om bara Novaja Gazeta och det handlar inte alls om läsare bara i Moskva. Kritiska perspektiv tas upp i andra tidningar som läses över hela landet.

    • Jag tycker du motsäger dig själv. Å ena sidan håller du med om att (i alla fall vissa av) nyhetssändningarna är vinklade, men samtidigt menar du att de ger väljarna en bra chans att bedöma Medvedev och att de ger en tydlig bild av hur han är som ledare. Det som går att bedöma från de flesta ”ledaren-gör-studiebesök-i-verkligheten-nyhetssändningar” i Ryssland är möjligen skådespelartalangerna och till viss mån personligheten/karisman (och där är Putin otvivelaktigt den starkare). Missade du när Putin nyligen i nyhetssändning gjorde sensationella arkeologiska fynd i samband med dykning? http://www.youtube.com/watch?v=LMz_bIzx8HM Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag ser sådant (eller kanske slå kullerbyttor).

      Självklart har du rätt i att många ryssar genomskådar propagandan – man måste ju vara oerhört naiv för att inte göra det, och de flesta ryssar är väl snarare cyniska än naiva – men tyvärr har ju den där typen av nyhetssändningar väldigt lite med verkligheten att göra, så jag förstår inte hur de kan hjälpa någon att bedöma hur ledarna egentligen sköter sitt uppdrag. Den rimliga slutsatsen när man ser sådant borde tvärtom vara att ledarna uppenbarligen missköter sitt uppdrag eftersom de slösar bort sin tid med att spela teater för folket.

  8. Det här blir en vinklad diskussion, eftersom Kalle plockade ut ett särskilt oinformativt nyhetsinslag. ALla nyhetsinslag ser ju inte ut sådär. Jag tycker faktiskt man får mer information om vilka beslut som statsledningen fattas genom ryska nyhetssändningar än vad man får i svenska. Det är möjligt att Medvedev och Putin förekommer lite väl mycket, men jag kan ju å andra sidan tycka att Reinfelt m.fl. förekommer lite väl sällan i svenska nyheter. Jag har dålig inblick i vad de pysslar med och känner mig oinformerad, även när jag tittar ofta.

    Det där med om ledarna missköter sitt uppdrag eller inte tycker jag inte beror på exakt i vilken form de framträder i TV. Jag tittar på vilka resultat de åstadkommer i verkligheten. Jag ställer mig frågor som: Växer ekonomin, ökar lönerna, stiger levnadsstandarden, minskar osäkerheten, blir det bättre samhällsservice, bir gator och vägar bättre, förbättras transportsystemen, görs det mer investeringar, startas det fler företag, ökar pensionerna, får vi bättre sjukvård, minskar köerna till daghem, förbättras skolsystemet, minskar onödig byråkrati, blir det färre alkoholister, minskar kriminaliteten, osv, osv? Svaret är inte ”ja” på allt, men på mycket, och det är det som till sist avgör hur man röstar.

    Man får komma ihåg att den här bloggen drivs av en journalist, då fästs naturligtvis stor vikt vid hur det ser ut i medierna och sådana nyhetsprogrammens utformning. För de flesta andra människor – inklusive mig – så är det bara en liten pusselbit i ett stort pussel med massor av delar. Det är dessutom en av de minst viktiga bitarna.

    • Särskilt oinformativt inslag? Nja… det var helt enkelt det inslag som råkade ligga högst på Vesti. Dessa brukar som regel handla om antingen Medvedev eller Putin. Gårdagens var ett ganska genomsnittligt inslag om Medvedev, tycker jag väl. Här är vad jag tidigare skrivit om ett par nyhetssändningar, det har inte blivit bättre sedan dess:

      http://www.glasnost.se/2008/usa-ar-lojligt-och-elakt-men-ryssland-ar-starkt/

      http://www.glasnost.se/2005/nyhetsvardering-a-la-kreml/

      Av en slump var veckans huvudnyhet i sändningen från 2005 att president Putin avsatt Korjakiens guvernör eftersom en underlydande till denne försnillat pengar som skulle användas till eldningsolja. Påminner ganska mycket om gårdagens inslag där Medvedev beordrar att hans underlydande ska ta i tu med bolag som tar för mycket betalt för centralvärme…

      Ditt sista argument – att propagandan i de statsstyrda medierna egentligen inte spelar någon roll – tycker jag är ganska svagt, eftersom du från början hävdade att medierna är neutrala och inte alls propagandistiska.

      Att jag som journalist skulle överdriva mediernas roll kan givetvis äga sin riktighet, men här handlar det faktiskt om punkt nummer 2 av sammanlagt 5 som du försöker (och misslyckas) motbevisa.

  9. Kan du förklara hur du exakt avgör vilket inslag som ligger högst på Vesti? Jag provade nyss att gå till http://www.vesti.ru och klicka på länken ”Video” i knappraden överst på sidan. Man kommer då till sidan http://www.vesti.ru/videos. Jag vet inte exakt vad du menar med ”ligger högst” på den sidan. Den översta avdelningen heter ”Sejchas smotrjat”, är det den du menar? Just nu ligger där längst upp till vänster (vilket känns som ”högst”) ett inslag om ett stort polisingripande i Jekaterinburg:

    http://www.vesti.ru/only_video.html?vid=366084

    Iofs en rätt otrevlig händelse, som påminner om de väpnade företagskidnappningar som var vanliga förr, men jag ser ingen Medvedev eller Putin i inslaget. Inte heller något propagandistiskt skönmålande av tillståndet i landet.

    Jag tror det jag skriver inte handlar om att ”motbevisa” dina punkter. Dina punkter utgör inte heller ”bevis” för något. I alla fall inte för tesen att Enade Ryssland inte är ett parti. Det är väl klart att det är. Däremot kan man diskutera vilken sorts parti det är och hur det fungerar. Att det inte fungerar enligt svensk malla 1A för hur ett politiskt parti skall vara organiserat betyder inte att det inte är ett parti.

    • Jag menade dagens huvudnyhet från sändningen Vesti, brukar ligga högst under rubriken “Сегодня” varje kväll. Just nu ligger där en annan positiv nyhet om Enade Ryssland, nämligen att de denna gång minsann tänker delta i valdebatter. Vilken överraskning. Ja, det är det faktiskt, för de brukar inte delta, de har ju rätt och andra har fel, så det är ingen idé att tjafsa om det.

      http://www.vesti.ru/doc.html?id=584367

      Jo, och att bröderna Putin inte ligger högst upp i tittartoppen är väl å andra sidan inte direkt en överraskning.

  10. Tillägg: Och nu när jag kollade samma sida några minuter senare, så ligger följande inslag högst:

    http://www.vesti.ru/only_video.html?vid=366087

    Ett flygbolag som fått sin licens indragen. Här kunde man tänka sig ett propagandistiskt uppvisande av Medvedev för att visa att han minsann tar krafttag mot flygbolag som brister i säkerhet, men ingen Medvedev förekommer i inslaget.

  11. Vad som ligger högst under rubriken ”Sevodnja” verar variera hela tiden. Jag kollade tre gånger under dagen och en gång nu på kvällen. Och det var en nyhet varje gång. I ett av de fyra inslagen förekom Medvedev. En av de andra handlade om en bil som kört av en bro och hamnat i vattnet. En annan, den senaste, handlade om tillståndet för någon som blev skjuten på en restaurang:

    http://www.vesti.ru/only_video.html?vid=366603

    Att ER planerar delta i debatter var väl en positiv nyhet? Du ser, det blir bättre. Man skall inte vara så pessimistisk. Ge det några årtionden, så skall du se att den ryska demokratin nog kommer att fungera ungefär likadant som den svenska.

  12. Lite mer om punkt 2. Det är möjligt att man använder ”administrativ resurs” i någon utsträckning, men det verkar i så fall inte ha någon större påverkan på valresultaten. Här är ett exempel:

    Levada center gjorde inför presidentvalet en opinionsundersökning om vilken av de fyra kandidaterna väljarna planerade att rösta för. Resultatet ser vi här:

    http://www.russiavotes.org/president/presidency_vote_2008.php#461

    När man tittar på kandidaternas väljarstöd där får man komma ihåg att där ingår ett antal procent som inte tänkte rösta alls, ett antal som inte hade bestämt sig, och ett antal som svarat ”mot alla”. Sammanlagt var det 74% av de tillfrågade som hade valt en av de fyra kandidaterna. Det är alltså bara de 74% av de tillfrågade soom är relevanta när vi jämför med valresultatet. Så om vi räknar om siffrorna enligt formeln 58/74, 8/74, 7/74 och 1/74 så får vi följande fördelning:

    Medvedev 78%
    Zjuganov 11%
    Zjirinovskij 9%
    Bogdanov 1%

    Jämför detta med valresultatet (de siffrorna tar jag från Wikipedia):

    Medvedev 71%
    Zjuganov 18%
    Zjirinovskij 9%
    Bogdanov 1%

    Alltså, Medvedev fick ett LÄGRE resultat i valet än i Levadas opinionsundersökning, medan Zjuganov fick ett HÖGRE resultat i valet än i opinionsundersökningen. Om man nu misstänker fusk i rösträkningen så skulle detta alltså tyda på ett fusk till Zjuganovs fördel och till Medvedevs nackdel! Å andra sidan finns det naturligtvis ett intervall av osäkerhet i alla opinionsundersökningar, så vi kan väl säga att resultaten stämmer på ett ungeför överrens.

    Man ser samma mönster när man tittar på andra opinionsundersökningar. Valresultaten avspeglar, på det stora hela, väljarnas preferenser. Förekommer det fusk så har det i så fall en marginell inverkan på resultaten.

    Här har jag valt Levada för att de brukar anses oberoende och det är oftast Levada man hänvisar till om man stödjer oppositionen. Det finns andra opinionsinstitut, men de kommer (såvitt jag har sett) fram till i stort sett samma resultat.

    • I presidentvalet fanns det ingen anledning att använda den administrativa resursen för att fuska med valsedlarna på valdagen, eftersom man hade använt samma resurs tidigare, genom att inte registrera olämpliga kandidater. Och framför allt har man givetvis använt den administrativa resursen för att göra det omöjligt för personer som eventuellt skulle kunna bli populära politiker att verka och bli kända. Hade jag varit tvungen att välja mellan Putins lillebror Medvedev, stalinisten Ziuganov, Kremls köpta nickedocka Zjirinovskij och Enade Rysslands pr-man Bogdanov hade jag nog stannat hemma. Vilket många också gjorde.

      Angående huruvida valfusk förekommer i Ryssland vill jag återigen hänvisa till mitt blogginlägg om lokalvalet i Moskva år 2009:

      http://www.glasnost.se/2009/var-kom-luzjkovs-roster-ifran/

      • kalle: ”Vilket många också gjorde.”
        Nja, det var ju högt deltagande i valet. Runt 70% tror jag (hittar ingen exakt siffra under en stunds googlande). Det är ju skyhögt i jämförelse med amerikanska presidentval, t.ex. Det är också en siffra som stämmer bra med vad folk säger i opinionsundersökningar.

        Jag misstänker att de flesta ryssar helt enkelt inte tycker som du, kalle. :)

  13. Tillägg: Jag ser att Levada förresten själva hade räknat fram väljarstödet bland de som avsåg att rösta (kolumnen ”Intending to vote”). Där är siffran för Medvedev något högre än i min beräkning, de får det till 80%. I valresultatet var Medvedevs stöd 71%. Kort sagt, man skulle faktiskt kunna misstänka att det fuskades till Medvedevs NACKDEL i rösträkningen! Inte för att det är en tes jag tänker driva, men helt otänkbart är det väl inte att det kan finnas valdistrikt där personer med sympatier för Kommunistpartiet har lyckats fuska till Zjuganovs fördel..

    • Just det ”höga” valdeltagandet är ju ett tecken på de oegentligheter som förekom under valet 2008. Medvedev fick ju betydligt bättre resultat på de platser som rapporterade överraskande högt valdeltagande.

    • Nu tycker jag din argumentation börjar spåra ur rejält. Att någonting ”inte är helt otänkbart att det kan finnas” är inget särskilt starkt argument, det förstår du nog själv. Och som Kalle redan påpekat användes (och fortfarande används) den ”administrativa resursen” som det kommit att kallas inte i första hand för att manipulera själva rösträkningen – det är det aldrig någon som har hävdat.

      Att det åtminstone lokalt förekommer en hel del valfusk även i rösträkningsmomentet (dock inte i sån utsträckning att det innebär några jättesvängningar jämfört med federala opinionsundersökningar) finns det dock väldigt mycket (bland annat statistiska analyser – jag tänker på dem från bloggaren http://podmoskovnik.livejournal.com – men även rena ”anekdotiska” bevis såsom dem från Ingusjetien) som tyder på.

      • Om du tycker den är urspårad, så läser du kanske min argumentation som fan läser bibeln. Poängen var ju att Medvedev fick ett lägre resultat än i opinionsundersökningen och att Zjuganov fick ett högre. Jag skulle vilja se någon förklaring till hur detta går ihop med anklagelserna om valfusk till Medvedevs fördel. Hur kan någon som fuskar få ett SÄMRE resultat än förväntat?

        (Med den frågan påstår jag alltså ingenting. Inte ens att det är teoretiskt möjligt att det förekommit fusk till Zjuganovs fördel. Så slipper du använda din tolkning av det faktakonstaterandet som en ursäkt för att undvika att resonera själva frågeställningen.)

        Det där om fusk vid rösträkning, kontra fusk i röstproceduren, gör ju ingen skillnad när det gäller valresultat kontra resultat i opinionsundersökningar. Oavsett om man har man använt administrativ resurs för att få fler att röst på Medvedev, eller fuskat med rösträkningen, så borde det synas som en diskrepans mellan opinionsmätningarna och valresultaten. Som sagt, diskrepansen verkar snarare ha varit till Medvedevs nackdel. Är det inte mysko?

        • För det första skulle jag inte utgå ifrån att opinionsundersökningar i Ryssland är tillförlitliga. Landet är i mina ögon idag en diktatur (om än en relativt mjuk sådan i jämförelse med t.ex. Nordkorea – det har vi diskuterat förr) och opinionsundersökningar är en ytterst känslig politisk fråga som de styrande sannolikt inte ignorerar. Och även om man är rakt igenom hederlig så tror jag det är svårt att göra bra opinionsundersökningar bara med tanke på landets storlek och på vissa håll dåliga infrastruktur.

          För det andra är jag övertygad om att de styrande är alltför smarta för att låta opinionsundersökningar skilja sig nämnvärt ifrån valresultaten.

          För det tredje är några få procentenheter hit eller dit ganska ointressant i val där någon (delvis tack vare den administrativa resursen – främst mediabackning och ickeregistrering av värdiga motståndare) dominerar fullständigt. Vore valen jämna åtminstone i någon form då vore det mer intressant att börja analysera valvuskets påverkan och svängningar gentemot opinionsundersökningar.

          • Levada Center brukar anses tillförlitliga, såvitt jag vet. Har du något konkret som tyder på motsatsen?

          • I sin artikel i tisdagens SvD har Martin Kragh en rolig jämförelse angående opinionsundersökningar och marknadsundesökningar:

            Att tala om en odemokratisk ledares stöd är som att fråga kunder om vad de gillar bäst, Coca Cola eller Pepsi, i ett land där Pepsi är förbjudet. Man kan som kund förvisso fortfarande ha vissa ärliga preferenser för Coca Cola, men i bristen på alternativ är det omöjligt att säga hur starka dessa preferenser egentligen är. Endast när du har verklig konkurrens om kundernas plånboksval kan man dra några trovärdiga slutsatser.

            Man skulle kunna vidareutveckla jämförelsen och säga att Enade Ryssland är Coca Cola, medan Rättvisa Ryssland är Coca Cola Light. Då är kanske Zjirinovskij Dr Pepper, brunt och med en äckligt bitter bismak, medan Ziuganovs stalinister är rödfärgad sockerdricka.

            Coca Cola säljs ständigt till extrapris i alla butiker och på tv visas hela tiden reklam för Coca Cola. Även nyhetsuppläsarna tar då och då en slurk Coca Cola i rutan, och de berättar gärna om nya välgörenhetsprojekt som The Coca Cola Company initierat. Tidigare berättade de ibland även om Cola Light, men på senare tid har det blivit känt att Cola Light inte är så bra för hälsan, och den varianten har försvunnit från rutan och från de flesta butiker.

            Dr Pepper finns i en del butiker, och de som gillar den bittra bismaken kan oftast hitta en försäljare i sitt eget bostadsområde, men det förekommer sällan reklam för drycken i tv.

            Samma sak gäller för den rödfärgade sockerdrickan. Den har dock sin trogna anhängarskara som sprider ordet om att de bruna drycken är ett imperialistiskt påfund. Ryktena om att den rödfärgade sockerdrickan egentligen inte innehåller blodapelsiner och i verkligheten tillverkas av ett dotterbolag till The Coca Cola Company förnekas å det bestämdaste.

            Äpplejuice och lingondricka är drycker som inte förekommer i tv-nyheterna och som inte heller får marknadsföras i tv. På sin höjd kan det nämnas att ryssarna på 90-talet drack alltför mycket äpplejuice, vilket ledde till en svår baksmälla. Att baksmällan egentligen orsakades av hembränt som hade blandats i juicen är något som de marginaliserade juiceanhängarna förgäves försöker föra fram i Echo Moskvy. Äpplejuice säljs bara i ett fåtal butiker i utkanten av staden, medan all handel med lingondricka är förbjuden och enbart sker i smyg.

            Nu ringer det någon från ett marknadsundersökningsinstitut och frågar vad du tänker dricka till din hamburgare nästa gång du går till McDonald’s. Vad svarar du?

            • ”Förbjudet?” Det är fritt för de tillfrågade i opinionsundersökningar att säga att de sympatiserar med ”Solidaritet” eller ”Folkets frihet”, eller vad det nu är Nemtsovs senaste parti heter, precis som det är fritt för svenskar att säga att de sympatiserar med Nationaldemokraterna eller Kalle Anka-partiet. I båda fallen kan man väl försöka bortförklara avsaknaden av opinionsstöd med att partierna i fråga inte omnämns i Aktuellt eller Vremja, om man vill, men personligen tycker jag inte förklaringen låter särskilt trovärdig.

              Coca Cola och Pepsi är en intressant metafor, men den används väldigt konstigt i Kraghs hata-Putin-propaganda. Det vore mer intressant att tillämpa den på t.ex. de amerikanska presidentvalen, nu när vi ser hur Obama / Pepsi genomför i stort sett samma politik som Bush / Coca Cola förde på sin tid. Pepsi är visserligen mycket skickligare på att formulera sig, ger inteyck av att vara mer liberal, och tycks mer intresserad av sociala frågor. Samtidigt ser vi på punkt efter punkt hur innehållet i läskedrycksburken är samma sörja oavsett vilket varumärke som står på etiketten.

              Hmm.., Pepsi / Obama kontra Bush / Coca Cola, det är ju lite som Medvedev kontra Putin, när jag tänker efter. En låter snällare och verkar mer liberal än den andre, men i praktiken för de samma politik. Och journalister gillar den ena, för att det han säger låter så bra, men hatar den andra, och skriver därför artikel efter artikel avsedd att få läsarna att tycka lika illa om hatobjektet som journalisten själv gör.

  14. Adbul har du en länk där man kan titta på de siffrorna?

    • Här är en bra grafik som visar hur stödet för Putvedev konsekvent ökar när valdeltagandet ökar. I de regioner som har valdeltagande nära 100% är även stödet för bröderna Putin nära 100%, vilket är högst anmärkningsvärt.

      Som det tydligt framgår i diagrammet kan inte liknande fenomen upptäckas i de två första presidentvalen, då vinnaren hette Jeltsin – trots att presidentvalet 1996 brukar anklagas för att ha varit ett fuskval. Alltså var Jeltsin bättre på att fuska än Putin, eller?

      Grafiken är beräknad utifrån den ryska centralvalnämndens officiella siffror och finns hos organisationen Golos som arbetar för rättvisa val och mot valfusk, på denna sida:

      http://stat.golos.org/pages/3

      Det är alltså ganska uppenbart att fuffens har förekommit i de regioner som på pappret hade högst valdeltagande. Sedan är det en annan sak att Putvedev hade vunnit ändå.

  15. Jag tror också att det fuskas i t.ex. Tjetjenien. Men samtidigt är det fortfarande så att valresultaten stämmer väldigt väl överrens med opinionsundersökningar. Ja tendensen är snarare, såvitt jag sett, att det går lite sämre för Putvedev i valen än i opinionsundersökningarna. Fusket verkar med andra ord vara väldigt ineffektivt.

    … och därför är Förenade Ryssland inget parti?

  16. En kommentar om punkt 4 i originalinlägget:

    ”Partiet har givetvis även helt vanliga medlemmar som inte har gjort någon karriär och knappast heller kommer att göra det. Då brukar det handla om personer som kollektivanslutits”

    Kollektivanslutning är naturligtvis inte bra. I Sverige tillämpades kollektivanslutning i stor skala genom att alla medlemmar av LO-förbund fram till år 1990/91 var kollektivanslutna till Socialdemokratiska partiet. När kollektivanslutningen upphörde sjönk partiets medlemsantal direkt från ca 1 miljon till 250.000. Oavsett om det gäller S eller ER så är det såklart inte bra med kollektivanslutning, men jag har aldrig förut hört någon använda det som argument för att säga att det parti som tillämpar kollektivanslutning inte är ett parti.

    Ett annat exempel på odemokratiskt fiffel med medlemsantal i S såg vi 2005, då SSU avslöjades med att ha fuskat till sig 2,8 miljoner i partistöd genom att fuska med medlemsantalet. Inte heller det föranledde någon att dra slutsatsen att S inte är ett politiskt parti.

  17. Ett förtydligande till Bjolso. Jag hatar inte Putin, och inte heller älskar jag Medvedev. Överlag tror jag den typen av resonemang är väldigt lite tillämpbara i en analys av politik. Vad vi kan bedöma är vilken typ av politik som förs, och vilka konsekvenserna är.

    Du gör en intressant reflektion kring USA:s två-partisystem, men jag tror du missat en viktig detalj. Två jämbördiga partier är allt som behövs för att du ska få politisk konkurrens, i vart fall så länge partierna inte samarbetar i smyg eller konspirerar mot väljarna. Så länge du har två partier kan väljarna byta ut det parti de är missnöjda med. Dessutom har du gräsrotsrörelser som Tea Party-rörelsen, som internt inom republikanerna kunnat göra sin röst hörd.

    Jag kan endast konstatera att sådana förutsättningar saknas i dagens Ryssland. Och du har inte gett mig några skäl till att omvärdera denna slutsats.

    Slutligen är det lustigt hur ofta man får höra att man bedriver ”hatpropaganda” mot Ryssland. Inte minst i en artikel som min, där jag lovprisar ryssar i gemen, och uttrycker förhoppningar om ökat samarbete mellan våra länder. Jag gissar att det beror på en sammanblandning mellan ”folket” och ”dess ledare”, och kritiserar man den senare så kritiserar man också den förra. Så är dock inte fallet hos mig.

  18. Tack för svaret, Martin. Jag vill för tydlighets skull säga att jag inte skrev att det var ”hatpropaganda mot Ryssland”. Du påstod inte heller att jag skrev det, men en del läsare kan nog tolka det som om du riktade den kritiken mot mig. Jag förstår att det var mer allmänt menat.

    Angående din artikel i SvD tyckte jag resomemangen om företagande i icke-demokratier var lite märkliga. Du skrev att det är en myt att företagande skulle frodas i icke-demokratier. Men är det inte precis det vi ser i t.ex. Kina? Dvs ett företagande som frodas, och som drar nytta av en talrik befolkning med låga löneanspråk, minimala rättigheter gentemot arbetsgivarna och ännu mindre rättigheter gentemot myndigheterna. I jämförelse med den totalitära fascistdiktaturen Kina är Ryssland relativt demokratiskt och liberalt, och därmed kan inte västerländska företag på samma sätt som i Kina dra nytta av en underkuvad befolkning som billig arbetskraft.

    Det finns naturligtvis en massa andra skillnader mellan länderna, men min poäng är att jag inte riktigt får ihop resonemangen. Alltså hur man hela tiden får höra att företagandet frodas i Kina, men inte i Ryssland, och att det samtidigt skulle vara en ”myt” att företagande frodas i icke-demokratiska länder. Något känns väldigt bakvänt med den slutsatsen, tycker jag.

    • Exemplet med Kina är intressant och något jag funderat lite över själv. Kina är en kommunistdiktatur med vittgående repression och censur. På så vis är Ryssland ett mycket trevligare land på alla sätt.

      Skälen till varför Kina har haft en fenomenal tillväxt är emellertid speciella. De har utnyttjat det faktum att en stor landsbygdsbefolkning kunnat migrera till städer och industrier som billig arbetskraft. Vidare har de varit öppna för utländska företag att förlagga produktion i landet.

      Rysslands befolkningsstruktur liknar inte Kinas, utan snarare Europas. Det är första skillnaden mot Kina. Men inte heller har Ryssland varit lika attraktivt för utländska företag. Det är resultatet av rysk politik.

      Jag tror personligen att tillväxten i Kina kommer avta över tid, såtillvida de inte liberaliserar sin ekonomi. De är helt beroende av utländsk teknologi, och de är kända för patentstöld och liknande. Sådant kommer inte länge accepteras av västerländska företag. Tillväxten har kommit från investeringar i kapital (exempelvis flygplatser, vägar etc), men den inhemska konsumtionen är väldigt låg. Där finns inga kinesiska företag som är bra på innovation. Dagens Kina har sålunda vissa likheter med Sovjet på 1930-talet.

      Den kinesiska modellen ser jag som en återvändsgränd. Men Rysslands tillväxt kommer explodera den dagen de reformerar ekonomin i en mer liberal riktning. Dock ser jag inga förutsättningar för reformer under Putin. Det är min bedömning.

  19. Skillnaderna mellan Kina och Ryssland är flera. Av BRIC-länderna är Ryssland det som har högst BNP per capita, är mest industriellt utvecklat och har högst utbildningsnivå. Därmed kan inte Ryssland, som Kina och Indien, leva på att sälja sin befolkning till lägstbjudande på den internationella arbetsmarknaden. Ryssland befinner sig i en mellanposition. De ligger långt före u-länderna Kina och Indien, men de ligger samtidigt efter västvärlden. Att göra som baltstaterna dvs gå med i EU, öppna gränserna, låta bortåt en tredjedel av befolkningen utvandra till andra EU-länder för att städa, snickra och renovera badrum, och skicka hem pengar till familken, den strategint funkar inte heller för Ryssland. Det kan gå för en liten baltstat med 1-3 miljoner invånare, vars arbetskraft kan sväljas på EUs arbetsmarknad, men det är inget alternativ för ett så stort land som Ryssland. Kort sagt befinner sig Ryssland i ett annat läge än varje annat land, och måste därför hitta en egen strategi.

    Det här med uteblivna reformer under Putin har man ju hört förut, minst sagt. Däremot har jag aldrig hört en närmar specifikation av vilka reformer det egentligen handlar om. Vad är det, rent konkret, Putin inte har gjort men borde göra?

    • Visst finns flera skillnader mellan Kina och Ryssland, jag har aldrig hävdat något annat.

      Exakt vad Ryssland ska göra är en bra fråga. Jag skulle börja med att stärka invånarnas äganderätt och rättsliga skydd. Så jag skulle börja med att massavskeda anställda inom polis, förvaltning, skattemyndigheter, domstolar och åklagarmyndigheter (givetvis inom en viss sekvens, inte alla samtidigt). Sedan skulle jag återanställa cirka en tredjedel, men med bättre löner och utbildningsstöd.

      Sedan skulle jag omedelbart avskaffa den fixerade växelkursen, och övergå till helt flytande växelkurs. Centralbanken skulle göras helt oberoende och få ett inflationsmål likt i Sverige.

      Först när de grundläggande institutionerna hade reparerats hade jag börjat fundera över demokratibygge. Historiskt vet vi att demokrati inte kan föregå fungerande instiutioner. I Europa var detta en process som började på 1600-talet, och som kulminerade i exempelvis Sverige 1921 då vi fick allmänn rösträtt. Inte så att det behöver ta så lång tid, men sekvensen måste vara 1) institutioner, sedan 2) demokrati. Inget annat verkar fungera (se Afghanistan och Irak som avskräckande exempel).

  20. Jag håller faktiskt med dig i allt du skrev nu. Framför allt att man måste börja med institutionerna (och en stabil ekonomisk tillväxt),istället för att börja i fel ände, vilket är ett misstag som upprepats på flera håll med dåliga resultet.

    Men sedan tror jag att det är precis det du önskar som kommer att hända. Jag noterar t.ex. att det togs ett beslut i början av året om att minska antalet anställda inom de sektorer du räknade upp. Enligt planen skall de minska med 20% på två år:

    http://news.kremlin.ru/ref_notes/831

    Vad gäller rubeln så har jag för mig att man gradvis har ökat flexibiliteten i rubelkursen, med målsättning att släppa kursen helt fri inom något år eller två. Här är i alla fall en artikel där detta påstås:

    ”Bank Rossii has managed the ruble against the basket since 2005 as it seeks to limit swings in the currency that erode exporter competitiveness. The floating corridor system is aimed at making the ruble more flexible and preparing currency markets for it to trade freely by the central bank’s target of 2012, First Deputy Chairman Alexei Ulyukayev said Oct. 13.”

    http://www.businessweek.com/news/2010-11-23/ruble-range-moved-five-times-as-currency-falls-nordea-says.html

  21. а вот и не подерётесь!
    смеюсь я с вас, ребята. пустое место обсуждаете. ни один себя уажающий свободный гражданин на выборы сам не явится. погонят солдатиков-невольников присяги, сотрудников газпрома и северстали, заключённых. 25% через жопу натянут – выборы будут считаться состоявшимися.

    • Какие 25%? Как я помню, порог явки давно уже отменили. Однако официальная явка всегда намного выше. Что насчет того, что на выборы никто не ходит по своей воли – вот я лично знаю некоторых. :-)

    • ”на выборы сам не явиться”
      Вот к этому и сводится план немцова, призвание не пойти на выборы, а сидеть на диванчике, жалуясь на жизнь. И конечно же, проклинать Милова. Ни к чему хорошему не приведет, и Яшин (как известно, боящийся поссориться со своим начальником) за этим пошел. А куда пошли? В тупик!

      Лично я разделяю позицию Милова. Он более сознательный, изначально боролся против каспаровских экстремистов.
      Они закрыли глаза на действительность. В президенты не НАХ-НАХуешь, увы. Я и заранее догадывался…

      Но интересно бы узнать, у вас какие предложения-то есть? Прислушаться надо к людям, прежде всего. Немцов этого не умеет. Он всех раздалбывает как хочет, что в последствии будет отталкивать людей. Так и сидеть будете до кончины своей если не сумеете изложить план и как-то добиться свободных выборов.
      Сегодня рулит Навальный. Знаете, как он оказался в обладании таким авторитетом, с которым властям нужно считаться?

      Сложа руки сидеть НЕЛЬЗЯ.

Kommentarer inaktiverade.

Webmentions

  • Överallt kan man läsa om Ryssland | Smilesuss 2011-10-19

    […] man faktiskt ska läsa ett blogginlägg. Journalisten Kalle Kniivila har skrivit ett oerhört bra blogginlägg om varför Putins parti (som han för övrigt inte ens är medlem i!), egentligen inte är ett […]