Det pågår inget krig i Ukraina. Ryssland har inte anfallit Ukraina, Ryssland försvarar sig. Ryssland har inga planer på att ockupera några ukrainska områden eller inkräkta på Ukrainas intressen. Ryska reservister ska inte mobiliseras. Cherson är ryskt för evigt.
Så har det låtit från Kreml sedan den 24 februari, då Vladimir Putin inledde sin ”militära specialoperation” i Ukraina. Allt går enligt plan. Men vad är planen? Det har varit mindre klart och dessutom ändrats under resans gång.
Från början var Putins besked att Ukraina skulle ”demilitariseras och avnazifieras”. I praktiken innebar det att landets ledning skulle bytas ut och försvaret avväpnas. Ukraina skulle göras till en rysk lydstat.
När det visade sig omöjligt beslutade Vladimir Putin i stället att annektera fyra ukrainska regioner. Strax därefter tvingades Ryssland dra sig tillbaka från Cherson – den enda länshuvudstad som Ryssland lyckats erövra sedan den 24 februari.
Trots alla påståenden om det motsatta är det uppenbart att det pågår ett krig i Ukraina – och det kriget går inte alls enligt plan. Planen var nämligen att Ukraina skulle klappa ihop som ett korthus och kriget bara skulle pågå i några veckor.
Varför blev det inte så?
1. Envälde. I grund och botten var det en enda person som fattade beslutet om kriget: Vladimir Putin. Ingen diskussion tilläts och relevant information saknades. Mycket tyder dessutom på att Vladimir Putin själv också ledde operationen fram till oktober.
2. Inkompetens. Den ryska statsapparaten är korrupt och inkompetent. Detta gäller både de väpnade styrkorna och underrättelsetjänsten.
3. Tidigare straffrihet. Det gick utan större problem att annektera Krimhalvön 2014. Därför trodde man att reaktionen från omvärlden även denna gång skulle utebli.
4. Motstånd. Det fanns en förväntning i både Ryssland och väst att det ukrainska ledarskapet snabbt skulle ge upp. Den ukrainska ledningens beslutsamhet från krigets första minuter var avgörande.
Men varför inledde Vladimir Putin kriget, och varför verkar han vara beredd att fortsätta det, trots de stora förlusterna och trots Rysslands totala isolering från omvärlden som kriget lett till?
Svaret är att kriget ur Putins perspektiv handlar om en existentiell kamp, en kamp om Rysslands status som stormakt och Rysslands plats i världen. Sovjetunionens fall 1991 var enligt Putin 1900-talets värsta geopolitiska katastrof. Resultatet var att maktbalansen i världen gick förlorad.
Detta förklarade han i sitt tv-tal den 24 februari, och det är den maktbalansen han nu vill återställa. Han vill helt enkelt återupprätta det sovjetiska imperiet, på samma sätt som det sönderfallande ryska imperiet efter första världskriget återupprättades under Sovjetunionens flagga.
I den världsordning som han vill rädda är Ukraina en del av ”den ryska världen”. Ryssar och ukrainare är samma folk – ett folk som ska styras från Moskva. I denna föreställningsvärld har mindre stater ingen suveränitet – allt bestäms av stormakterna, och Ryssland ska vara en av dessa stormakter.
I Vladimir Putins värld handlar kriget därför om en kamp mellan USA och Ryssland: vem ska få bestämma över Ukraina? Vad invånarna i Ukraina vill spelar ingen roll i sammanhanget, för det handlar om geopolitik.
Därför är Vladimir Putin också uppenbarligen beredd att offra tusentals och åter tusentals ryska soldaters liv i sin strävan att försäkra rysk överhöghet över Ukraina, som enligt honom inte bara tillhör Rysslands legitima intressesfär, utan faktiskt är Ryssland.
Utgångspunkten är, som så ofta i Ryssland, att människorna finns för staten, inte tvärtom. Och därför kommer Vladimir Putin att fortsätta kriget så länge han sitter vid makten. Han utgår ifrån att väst förr eller senare tröttnar på att stödja Ukraina, och då får han som han vill.
Vad innebär det då i praktiken för fortsättningen av kriget? Vad kan vi vänta oss under 2023?
Det finns ingen möjlighet för en hållbar förhandlingslösning så länge Vladimir Putin sitter vid makten – precis som efter annekteringen av Krim 2014 kommer han att fortsätta kriget mot Ukraina så fort tillfälle ges.
Dessutom finns det inget att förhandla om. Den ukrainska sidans krav för att inleda förhandlingar är att Ryssland återlämnar ockuperade områden. Men genom att annektera nya ukrainska områden och förklara att de ”för evigt” är en del av Ryssland har Putin gjort detta omöjligt.
Efter framgångarna kring Charkiv och Cherson har den ukrainska ledningen talat sig varm för att alla ockuperade territorier inom kort kommer att befrias. I verkligheten är det dock orealistiskt att förvänta sig att Ukraina under 2023 skulle kunna återerövra alla de områden som Ryssland erövrat.
Det innebär i praktiken att kriget med största sannolikhet kommer att fortsätta under hela det kommande året. Frågan är hur intensivt det kommer att bli.
Frontlinjen har under de senaste månaderna inte rört sig särskilt mycket, och teoretiskt är det möjligt att kriget saktar ner till en lågintensiv konflikt, ungefär som kriget i Donbass var mellan 2015 och 2022.
För tillfället verkar det dock mer sannolikt att Ryssland fortsätter med sina terrorbombningar av ukrainsk infrastruktur för att försöka tvinga Kiev till förhandlingsbordet, vilket knappast kommer att lyckas. Det är inte heller uteslutet att Ryssland gör nya försök att erövra ukrainskt territorium.
Det är Ryssland som inledde kriget och det är Ryssland som styr kriget nu. Det finns inget sätt för väst att få slut på kriget – om västländerna inte bestämmer sig för att sluta stödja Ukraina och låta Putin få det han vill.
Ett sådant beslut skulle inte bara vara ödesdigert för Ukraina. Det skulle också vara slutet för den regelbaserade världsordningen, inte bara i Europa utan i hela världen. Det skulle innebära att en kärnvapenmakt alltid får allt den pekar på.
Det är i och för sig exakt så Vladimir Putin menar att världen ser ut redan nu. Men har han rätt?
Åtta vändpunkter i kriget
1. Motstånd. Det ukrainska ledarskapets beslutsamhet och motståndsvilja från krigets första ögonblick.
2. Kiev. Anfallet mot Kiev och försöket att omringa staden stoppades redan i början av mars. I början av april befriade ukrainska trupper Butja och andra förstäder till Kiev.
3. Sänkningen av Moskva. Den 14 april sänktes den ryska Svartahavsflottans flaggskepp, robotkryssaren Moskva.
4. Charkiv. I september återtog ukrainska styrkor stora områden kring Charkiv, Ukrainas näst största stad. Ryssland hade sedan början av kriget utan framgång försökt inta Charkiv.
5. Mobilisering. Den 21 september inleddes mobilisering av reservister i Ryssland. Många flydde landet.
6. Annektering. Den 30 september annekterade Ryssland fyra ukrainska regioner: Cherson, Zaporizjzja, Donetsk och Luhansk.
7. Terrorbombningarna. Den 10 oktober inledde Ryssland en omfattande kampanj av terrorbombningar som syftar till att slå ut civil infrastruktur, framför allt el, värme och vatten.
8. Cherson. I november tvingades Ryssland dra tillbaka sina trupper från Cherson, den enda länshuvudstad Ryssland lyckats inta.
