Månad: januari 2024

  • Informationskriget om Ukraina pågår även i våra egna huvuden

    Informationskriget om Ukraina pågår även i våra egna huvuden

    flat screen monitor showing color bars
    Foto: Tim Mossholder Pexels.com

    De första rapporterna om att ett flygplan kraschat i närheten av Belgorod kom vid tiotiden på onsdagsmorgonen. En video på det störtande flygplanet och ett stort eldklot på nedslagsplatsen nära byn Jablonovo spreds snabbt på nätet.

    En halvtimme senare meddelade det ryska försvarsministeriet att planet var ett militärt transportplan av typen IL-76. Enligt uppgifter från ministeriet fanns det 65 ukrainska krigsfångar ombord, sex besättningsmän samt tre vakter.

    Ungefär samtidigt citerade ukrainska medier en anonym källa inom det ukrainska försvaret som uppgav att flygplanet hade transporterat ryska luftvärnsmissiler av typen S-300 och skjutits ner av det ukrainska luftvärnet över ryskt territorium.

    För många var detta fullt tillräcklig information.

    I Ryssland tog det inte lång tid innan man från högst officiellt håll slog fast att Ukraina i stället för att genomföra ett överenskommet fångutbyte med berått mod hade begått ”ett terrordåd” och på så sätt visat sin oberäknelighet.

    ”Det är uppenbart att Zelenskyjs kriminella regim som omhuldas av USA och dess satelliter i Nato utgör ett reellt och allvarligt hot inte bara mot Ryssland, utan också mot Ukraina själv, landets vanliga medborgare och hela världen”, meddelade det ryska utrikesministeriet i ett officiellt uttalande.

    Lika ögonblickligen blåste militärt överintresserade personer på sociala medier upp en storm mot västliga medier som återberättade de ryska uppgifterna om ukrainska krigsfångar ombord på det störtade planet. Uppgifterna kom ju från Ryssland, alltså var de per definition lögn.

    För att avfärda den ryska berättelsen om händelsen spreds snabbt en stor mängd uppgifter som skulle bevisa att ryssarna ljuger: Krigsfångar transporteras inte med flyg. Flyget var inte alls på väg till Belgorod, utan från Belgorod mot Moskva. Ryssarna hade själva skjutit ner planet bara för att kunna skylla på Ukraina.

    Problemet med alla dessa påståenden var att faktaunderlaget var svajigt eller obefintligt. Huvudargumentet för de alternativa förklaringarna verkade vara att ryssarna alltid ljuger, alltså måste motsatsen vara sanningen.

    Det är naturligtvis sant att hela den ryska krigföringen i Ukraina grundar sig på lögnaktiga påståenden. Officiellt pågår det ju inte ens något krig, bara en ”militär specialoperation” mot en ”fascistisk regim” i Kiev. Men hur gärna man vill så betyder inte det automatiskt att alla påståenden från ukrainska myndigheter är sanna – eller att allt som kommer från Ryssland är lögn.

    Ett krig är alltid även ett informationskrig. Alla krigförande parter anstränger sig för att lägga fram fördelaktig information och förtiga det som kan gynna fienden. Om egna militära mål träffas håller man helst tyst om det. Däremot sprider man gärna bilder på civila mål som träffats av fiendens bombardemang.

    Men informationskriget förs inte bara av de krigförande parterna – det pågår också i våra egna huvuden. Eftersom vi vet att det aggressiva och odemokratiska Ryssland är angriparen medan Ukraina står för demokrati och mänskliga rättigheter, vill vi ogärna tro på sådant som är ofördelaktigt för Ukraina.

    Det är därför Amnesty väckte vrede även i Sverige med en rapport som innehöll kritik av de ukrainska väpnade styrkornas sätt att föra krig. Organisationen anklagades för att gå Rysslands ärenden, eftersom delar av kritiken hade likheter med påståenden som figurerar i rysk propaganda.

    Ett påstående blir dock inte automatiskt falskt bara för att det har använts i rysk propaganda.

    Inte heller besannas våra förhoppningar bara för att de upprepas av välmenande analytiker. Den länge väntade segerrika ukrainska storoffensiven förra sommaren materialiserades aldrig. De fromma förhoppningarna räckte inte, Ukraina hade behövt större vapenleveranser från väst.

    Och hur var det egentligen med det militära transportflyget? Ja, det vet vi ännu inte med säkerhet. Trots bergsäkra påståenden om både det ena och det andra är mycket fortfarande oklart.

    En hel del tyder på att det sannolikt var ukrainska krigsfångar ombord flyget. Det är inte heller omöjligt att det militära transportplanet faktiskt sköts ner av det ukrainska luftvärnet som inte kände till att just denna flygning inte var en vapenleverans.

    En före detta ukrainsk krigsfånge har bekräftat att han visst förflyttades med flyg i Ryssland. Ukrainska myndigheter har bekräftat att en fångutväxling var planerad till onsdagen, men ställdes in i sista stund av den ryska sidan.

    Påståendet att ukrainska luftförsvaret skjutit ner flyget har inte dementerats av den ukrainska sidan. Däremot påpekar den ukrainska militära underrättelsetjänsten att Ryssland inte hade begärt säker passage för flyget.

    President Volodymyr Zelenskyj själv ställde in sin planerade resa i centrala Ukraina och förbjöd allt firande av sin födelsedag på torsdagen. Han begärde en internationell utredning av flygkatastrofen.

    Det ryska svaret var givet. Det behövs absolut en internationell utredning – av Kievregimens brott, meddelade Putins presstalesman Dmitrij Peskov. Precis som så många andra vet han redan i förväg vem som ljuger – och det är inte han själv.

    Sydsvenskan 2024-01-25

  • Kan Ryssland falla sönder?

    Kan Ryssland falla sönder?

    Polisen använde tårgas för att skingra tusentals demonstranter som protesterade utanför en domstolsbyggnad i den lilla basjkiriska staden Bajmak. Foto: Sota Vision

    Mitt i vintern är det inte helt enkelt att ta sig till den lilla bergstaden Bajmak, men redan på måndagen började demonstranter anlända från andra delar av den ryska delrepubliken Basjkirien. De samlades kring domstolsbyggnaden där den basjkiriska aktivisten Fail Alsynov skulle ställas inför rätta.

    Alsynov ledde tidigare en nu förbjuden organisation som krävde ökad självbestämmanderätt för Basjkirien, där över hälften av befolkningen tillhör turkfolken basjkirer och tatarer. Han var också en av ledarna för en framgångsrik proteströrelse mot gruvdrift i de basjkiriska bergen, och han har uttalat sig kritiskt om kriget i Ukraina.

    För att få den besvärliga aktivisten bakom lås och bom valde myndigheterna dock att åtala honom för hets mot folkgrupp, för två basjkiriska ord han använt i ett tal: kara chalyk. Svart folk.

    Orden är en traditionell benämning för det medeltida mongolväldets skattepliktiga undersåtar i denna del av Ryssland, men åklagarsidan menade att Fail Alsynov hade använt det i nedsättande syfte om gästarbetare från Centralasien. Straffet blev fyra år i arbetsläger.

    När domen föll på onsdagen hade tusentals demonstranter samlats kring domstolsbyggnaden i Bajmak. Enligt ögonvittnesskildringar skanderade de bland annat ”Vi är kara chalyk!”

    Demonstranterna krävde att Alsynov skulle släppas fri. De vädjade till Vladimir Putin att han skulle sparka republikens ledare Radij Chabirov, som allmänt anses vara den drivande kraften bakom förföljelsen av Fail Alsynov.

    Enligt ögonvittnen fanns det flera hundra poliser på plats när domen föll, men de blev inringade av demonstranterna som bland annat kastade snöbollar mot dem. Polisen använde tårgas och uppges även ha skjutit i luften, men först när förstärkningar anlände flera timmar senare fick de läget under kontroll och lyckades föra bort den fängelsedömda Fail Alsynov.

    Flera demonstranter greps och en förundersökning om massupplopp samt våld mot tjänsteman inleddes. På samma sätt som vid tidigare protester vill myndigheterna uppenbarligen skrämma de missnöjda till tystnad – den som döms för att ha organiserat ”massupplopp” kan få sitta i fängelse i 15 år.

    Protesterna i Basjkirien är dock inte är riktade mot centralmakten i Moskva. Tvärtom vädjar demonstranterna till den gode tsaren i Kreml att han ska avsätta en lokal ledare de ogillar. Kriget vågar ingen kritisera öppet, det är för farligt.

    Några organiserade protester mot kriget har inte kunnat ske i Ryssland sedan våren 2022. De stora protestaktioner som skett under senare tid har handlat om andra saker och varit mer eller mindre spontana, som i den muslimska delrepubliken Dagestan i slutet av oktober.

    Där stormade en upprörd folkmassa flygplatsen i Machatjkala när ett flyg från Israel landat. Polisen togs på sängen och tvingades hjälplöst se på när aggressiva demonstranter tog sig ut till flygplanet och sprang efter flygplatsbussen där passagerarna tagit sin tillflykt.

    Formellt är Ryssland en federation, med ett antal självstyrande republiker, ungefär som USA. I verkligheten är givetvis Vladimir Putin fri att tillsätta och avskeda lokala ledare bäst han vill.

    Det innebär dock inte att de lokala ledarna är maktlösa. Så länge de levererar det Kreml vill ha – i form av ekonomiska resurser, bra valresultat för Putin och unga män till fronten – har de ganska fria händer att styra sina förläningar.

    Tidigare var politiska protester i Ryssland något som framför allt ägde rum i Moskva, Sankt Petersburg och ytterligare en handfull välmående städer. Där kvävs nu minsta missnöjesyttring hårdhänt, samtidigt som makthavarna sett till att den urbana medelklassen märker så lite som möjligt av kriget i sin plånbok och i sitt vardagsliv.

    I stället är det fattigare, mer perifera delar av landet som i första hand får bära krigets kostnader när priserna för basvaror skjuter i höjden. Nya soldater till fronten rekryteras också lättast från områden där arbetslösheten är hög och lönerna låga, knappast från Moskva eller Sankt Petersburg.

    Centralmakten i Moskva och Vladimir Putin personligen har dock hittills varit skickliga på att lägga skulden för alla problem på de lokala ledarna. Det ingår dessutom i de lokala ledarnas jobb att vara syndabockar. Så länge denna konstruktion fungerar kan inga lokala protester hota maktpyramidens topp.

    Ju mer resurser som går till kriget i Ukraina, desto mindre pengar finns det dock att avvara till allt annat. Skulle det visa sig att centralmakten inte längre har kapacitet att snabbt rycka ut för att slå ner protester var som helst i världens största land, då har de regionala ledarna problem.

    Där är vi dock ännu inte. Protesterna är få och små. Inget tyder på att några regionala ledare eller delar av den ryska våldsapparaten skulle vara på väg att byta sida. Ryssland faller inte sönder nu.

    Sydsvenskan 2023-01-18

  • Alla vill att någon annan ska skicka fler soldater till fronten

    Alla vill att någon annan ska skicka fler soldater till fronten

    En militärbegravning i Lviv 2022.

    En ung man i Kiev går in i en jourbutik för att köpa en flaska vatten. Precis när han kommer in låser expediten dörren bakom honom och hänger upp en stängt-skylt i rutan. Anledningen är tre män med pärmar under armen som dykt upp femtio meter från butiken.

    ”Jag fick stanna i butiken och dricka kaffe i en halvtimme, för vad skulle man göra annars, gå ut precis framför näsan på dem? Och expediten var ju uppskrämd.”

    När en bekant i Kiev skrev detta på nätet häromdagen hade jag först svårt att förstå vad det handlade om. Varför var expediten rädd för tre män med pärmar? Men för en ukrainare var det uppenbart.

    ”Det var en manlig expedit, och som jag uppfattade det ville han verkligen undvika kontakt med militären”, förklarar min bekant, som inte heller själv hade något emot att hålla sig undan. Det fanns en uppenbar risk att få en inkallelseorder i handen.

    När kriget började i februari 2022 ringlade köerna långa utanför militärens rekryteringskontor runt om i Ukraina. En stor del av dem som frivilligt anmält sig till landets försvar tjänstgör fortfarande. Andra har stupat.

    Militärledningen vill mobilisera ytterligare en halv miljon ukrainare, berättade president Volodymyr Zelenskyj i slutet av december. Vad han själv vill sade han inte – vem som ska skickas till fronten är en het politisk potatis som alla gärna skickar vidare till någon annan.

    Var är rättvisan? frågar anhöriga till män som sedan snart två år riskerar sina liv i det militära, medan andra fortsätter att leva sina liv nästan som det var före kriget. En del av dem som skulle kallats in mutar sig fria eller skaffar falska läkarintyg.

    I augusti sparkade Zelenskyj alla chefer för militärens regionala rekryteringskontor efter att det avslöjats att chefen i Odessa under kriget blivit så rik att hans familj kunnat köpa en lyxvilla och en kontorslokal i Marbella i Spanien samt flera dyra bilar. De sparkade cheferna ersattes av veteraner som själva redan tjänstgjort vid fronten.

    Det var ett typiskt populistiskt beslut av Zelenskyj – populärt, men knappast något som kunde lösa de underliggande strukturella problemen. Rekryteringsprocessen framstår ofta som slumpartad och orättvis. Många som vill undvika att tjänstgöra i militären hävdar att de har moralisk rätt att hålla sig undan, eftersom det förekommer korruption och missförhållanden inom militären.

    Men hur ska rekryteringen till Ukrainas försvar då gå till? Och hur ska den heta potatisen kunna hanteras så att ingen politisk kraft får skulden för det impopulära beslutet att tvinga ut fler män i krig? Dragkampen har pågått i månader, och på juldagen lade regeringen till slut fram ett nytt lagförslag.

    Åldersgränsen för mobilisering till försvaret ska sänkas från 27 till 25 år och det ska bli svårare att få frisedel med hänvisning till hälsoproblem. Alla män under 60 år ska registrera sig hos militären, även de ukrainska medborgare som bor utomlands. Inkallelseorder ska framöver kunna överlämnas elektroniskt, och den som håller sig undan begränsas i sina rättigheter – bland annat blir det omöjligt att ta körkort eller få banklån.

    Men lagförslaget är lika orättvist som nuvarande praxis, hävdar många. De som redan tjänstgjort länge får inget besked om när de får komma hem, och de som kallas in garanteras inte tillräcklig utbildning innan de skickas till fronten, anser kritikerna.

    Oppositionspartier har lagt egna, alternativa lagförslag som de menar är mer rättvisa. Presidentens parti, Folkets tjänare, har egen majoritet i parlamentet – men ledamöterna vill inte ta på sig ansvaret för att klubba igenom det kritiserade förslaget.

    Efter överläggningar i ett slutet sammanträde med överbefälhavaren Valerij Zaluzjnyj och försvarsminister Rustem Umjerov beslutade en parlamentarisk kommission i stället på torsdagseftermiddagen att skicka tillbaka lagförslaget till regeringen för omarbetning.

    Gruppledaren för Zelenskyjs parti, David Arachamija, förklarade att politikerna ”förstår militärledningens behov” men att det fanns klara brister som behöver åtgärdas i lagförslaget.

    ”Detta förklarade vi öppet för militärledningen”, skriver han på sociala medier.

    Det är tydligt att han försöker lägga den heta potatisen på militärens tallrik. Det vanliga politiska spelet är i gång igen i Ukraina, trots kriget.

    Men oavsett vilka ändringar regeringen nu gör i lagförslaget och när det till slut klubbas i parlamentet måste Ukraina snabbt få nya krafter till fronten. Fienden bryr sig inte om den demokratiska processen.

    Sydsvenskan 2024-01-11