Det farligaste med kriget i Ukraina är om en upptrappning leder till att Ryssland använder kärnvapen. Däremot finns det inget som talar för att Sverige eller Finland skulle angripas, säger professor Sergej Radtjenko, som specialiserat sig på kalla krigets historia.
Radtjenko är uppvuxen i ryska Fjärran östern men sedan många årverksam vid amerikanska Johns Hopkins-universitetet. Han ser många likheter mellan dagens situation och kalla kriget – men också avgörande skillnader.
– Motsättningen mellan Ryssland och Kina å ena sidan och väst å andra påminner om kalla kriget. Det är ju inte så att Kina kommer att kriga mot väst bredvid Ryssland, men båda länderna ser väst som sin motståndare, de förstår att deras intressen är liknande i denna fråga.
En annan likhet med kalla kriget är risken för upptrappning till en kärnvapenkonflikt.
– Det var den faktorn som ledde till att kalla kriget blev så långt. På 1950-talet skedde en kärnvapenrevolution, när man lärde sig att fästa kärnvapen på robotar. Efter det vågade inte Moskva och Washington längre öppet konfrontera varandra. Vi ser samma fruktan för kärnvapenkonfrontation i dag, därför önskar väst inte direkt delta i krigshandlingar i Ukraina. Det har man sagt många gånger, ingen tänker kriga där.
Den stora skillnaden jämfört med kalla kriget är att den ideologiska motsättningen saknas, menar Sergej Radtjenko:
– Under kalla kriget hade Sovjetunionen en ideologi om att ändra hela världen. Nu finns inget sådant. Den ryska ideologin, om det nu alls är något mer än en samling obegripliga begrepp, så är det nationalismen. Den handlar om att skapa en stor rysk nation, ett ryskt imperium. Men den kan bara tillämpas på närliggande områden där man talar ryska, därför finns inte det globala elementet i konflikten.
Innebär det att det inte heller finns något ryskt hot mot Sverige eller Finland?
– Det enda resten av Europa behöver vara rädd för är att konflikten trappas upp till nukleär nivå, antingen genom att Ryssland använder kärnvapen eller attkärnkraftverk i Ukraina skadas. Vad gäller en invasion av Sverige eller Finland så tror jag att den är ungefär lika sannolik som 1980-talets teorier om att Sovjetunionen och Kuba skulle anfalla USA. Det gjordes till och med en film om ett sådant angrepp, men det tycker jag bara är snurrigheter.
Sveriges och Finlands allt mer sannolika Nato-medlemskap är inget Ryssland gillar, men det innebär knappast någon ökad risk för ryskt angrepp, säger Sergej Radtjenko. De hotfulla uttalanden som hittills hörts är mest spel för gallerierna, tror han.
– Att Nato nu verkar utvidgas genom att Sverige och Finland ansluter sigär en lustig följd av Putins politik. Här måste man komma ihåg att själva grundandet av Nato i april 1949 var en omedelbar konsekvens av Stalins aggressiva Tysklandspolitik med Berlinblockaden 1948-49. Nu gör man samma misstag igen, Rysslands aggressiva politik leder till skapandet av den fientliga omringning man själv säger sig vara rädd för.
Risken att kärnvapen skulle kunna komma till användning, är den reell?
– Kärnvapen är som geväret Tjechov talade om, hänger det på väggen så någon gång måste det avfyras. De här farhågorna är ju förklaringen till att de ledande kärnvapenmakterna sedan 1960-talet försökt begränsa spridningen, man är rädd för att någon till slut ändå kommer att vilja använda vapnet.
För att minska risken måste man göra allt man kan för att försöka trappa ner konflikten, säger Sergej Radtjenko.
– För den ryska regimen handlar det om regimens bevarande. Jag säger inget om nationella intressen, för ingen förstår längre vad Rysslands nationella intressen är, men om det anses nödvändigt för den nuvarande regimens bevarande så kan man inte utesluta att Putin beordrar användning av taktiska kärnvapen.
– Utifrån detta är det nödvändigt att sträva efter nedtrappning, men det ser vi inte alls nu. Det vi ser är i stället en upptrappning av konflikten och eufori över attRyssland inte har lyckats uppnå sina ursprungliga målsättningar. Men det här kriget kan pågå mycket länge, och varianten med nukleär eskalation finns kvar som en tragisk möjlighet.
Den amerikanska försvarsministern Lloyd Austin har sagt att USA nu vill se ett försvagat Ryssland. Den typen av uttalanden gör det inte lättare att få stopp på kriget, tycker Radtjenko.
– Sådana uttalanden är till absolut ingen nytta. I Ryssland är det en rådande uppfattning att väst strävar efter Rysslands sönderfall, att man vill förvandla Ryssland till en massa småstater som bråkar med varandra. Det här stödjer bara den ryska berättelsen. Man ska göra som Teddy Roosevelt, tala mjukt men bära på en stor påk. I detta fall är påken vapenhjälpen till Ukraina.
Ukrainakriget har vissa likheter med Koreakriget i början av 1950-talet, och kriget kan sluta på liknande sätt, tror Sergej Radtjenko.
– Om frontlinjen stabiliseras blir det en frusen konflikt, och det är inte den första. Kriget i Korea är det mest typiska exemplet. Det kriget pågick i tre år. Jag hoppas att detta krig inte blir lika långt, men det mest intressanta är att frontlinjen stabiliserades våren 1951 och ändå pågick kriget i två år till, tills Stalin dog.
I Koreakriget var det FN-styrkor ledda av USA som kämpade på Sydkoreas sida medan Nordkorea fick hjälp från Kina och Sovjetunionen, som nyss hade genomfört sitt första kärnvapenprov. Först efter Stalins död skrevs ett avtal om vapenstillestånd under i gränsbyn Panmunjom.
– När man tar hänsyn till kärnvapen och att ingen sida har en önskan att eskalera konflikten tror jag att vi i Ukraina kommer att landa i den koreanska varianten, att en del av Donbass fortsätter att vara under rysk kontroll. Om inte ukrainska styrkor hjältemodigt återerövrar hela Donbass. Men skulle det ske kan ingen förutspå konsekvenserna, då finns risken av fortsatt eskalering.
Om resultatet blir en frusen konflikt, hur kan man förhindra att Ryssland upprepar det man har gjort?
– Trots propagandan måste man utgå ifrån att stödet för kriget i Ryssland är mindre än det ser ut att vara, och det kan vara så att långt ifrån alla i Putins omgivning stödjer kriget. Putin fyller snart 70, gubben är gammal, han kanske inte vill fortsätta kriget om fem eller sju år. Vi måste helt enkelt överleva Putin och försöka föreställa oss ett Ryssland utan Putin, ett Ryssland efter Putin.
Zelenskyj träffar Bachmuts försvarare i december 2022. Foto: president.gov.ua
När Vladimir Putin inledde kriget i Ukraina i februari uppmanade han den ukrainska militären att ta makten från det ”kriminella band av narkomaner och nynazister” som enligt honom styr landet. Hans påstående hade ingenting med verkligheten att göra, men Putin är inte den förste att anklaga sin ukrainske kollega för att vara narkotikamissbrukare.
Påståendet ingick i en omfattande smutskastningskampanj mot Volodymyr Zelenskyj under den bitvis farsartade presidentvalskampanjen 2019 som slutade med en jordskredsseger för Zelenskyj. Förutom narkoman anklagades Zelenskyj för att vara oligarken Ihor Kolomojskyjs marionett och Putins nickedocka.
Huvudmotståndarna i presidentvalet var den sittande presidenten Petro Porosjenko och den tidigare premiärministern Julia Tymosjenko. Båda hade varit med i den ukrainska politiken sedan 1990-talet, båda hade utpekats som delaktiga i korruptionshärvor och båda hade hunnit göra väljarna besvikna genom att misslyckas genomföra utlovade reformer.
Zelenskyjs trumfkort i valkampanjen var att han inte framstod som en politiker. Porosjenko satsade på traditionell ukrainsk identitetspolitik med slagorden ”armén, språket, tron” men väljarna ville inte längre lyssna på det örat. De ville ha en verklig förändring, och Zelenskyjs löften om att göra slut på korruptionen och svågerpolitiken verkade lovande, eftersom han själv framstod som obefläckad.
Sakfrågor hade till slut en begränsad betydelse i valet. I stället tog kampen mellan Zelenskyj och Porosjenko formen av en absurd teaterföreställning som lika gärna hade kunnat platsa i Zelenskyjs komediserie om historieläraren Vasilij Goloborodko som råkar bli president.
Förutom att Zelenskyj anklagades för att vara narkoman försökte Porosjenko tvinga honom till en tv-debatt bland annat genom att objuden storma in i en direktsändning när Zelenskyj inte ens var i Ukraina. Från studion ringde president Porosjenko upp Zelenskyj som meddelade att han var upptagen i ett möte med en annan president, Emmanuel Macron i Paris. Sedan lade han på.
Vid ett annat tillfälle debatterade Porosjenko med en tom talarstol. När debatten till slut blev av på riktigt, på en stor idrottsarena, som Zelenskyj hade krävt, lämnade de två först blodprov under massiv mediebevakning för att bevisa att ingen av dem var narkoman.
Petro Porosjenkos valkampanj försökte slå mynt av hans politiska erfarenhet: ”Det finns många kandidater men en president.” Bild: Kalle Kniivilä
Sammanblandningen mellan Zelenskyj och hans rollfigur Goloborodko var inget hans kampanjmakare försökte förhindra, snarare tvärtom. Zelenskyj slog också mynt av sin oerfarenhet och ordnade möten med företagare för att samla in förslag till nödvändiga reformer.
Slagorden som Zelenskyj använde var fyndiga men luddiga, vilket innebar att han undvek att stöta bort någon väljargrupp. Ett var ”inga löften, inga ursäkter”, en anspelning på en ukrainsk 1990-talsschlager med samma titel. En annan var ”Vesna pryjde – sadzjaty budemo”, som kan tolkas antingen som ”Våren kommer – dags att plantera” eller ”Våren kommer – dags att bura in dem”.
Det outtalade – och mycket populära – budskapet var givetvis att de gamla, korrupta politikerna skulle straffas för sina synder. Zelenskyj utlovade också slut på fattigtiden men var inte särskilt tydlig med hur han skulle höja ukrainarnas levnadsstandard.
Dessutom gillade många krigströtta ukrainare Zelenskyjs förhoppning om att den lågintensiva konflikt som pågått i östra Ukraina sedan 2014 på något sätt skulle kunna lösas genom direkta förhandlingar med Vladimir Putin.
Det var denna förhoppning, samt den ryskspråkige Zelenskyjs ord om att det inte spelar någon roll vilket språk en ukrainare talar, som användes för att peka ut honom som Kremls nyttiga idiot. Men väljarna gillade budskapet och Zelenskyj vann andra valomgången med 73 procent av rösterna.
För första gången i modern ukrainsk historia fick han dessutom en klar majoritet av väljarna bakom sig i nästan hela landet – den gamla politiska tudelningen av Ukraina i öst och väst var för tillfället nästan bortblåst.
Den tidigare premiärministern Julia Tymosjenko lovade ”en ny kurs för Ukraina”. Bild: Kalle Kniivilä
Själv kommer Zelenskyj alltså från den sydöstra, huvudsakligen ryskspråkiga delen av landet. Han växte upp som enda barn till Oleksandr Zelenskyj och Rimma Zelenska. När Volodymyr Zelenskyj var liten arbetade pappan under flera år i Mongoliet, där sovjetiska specialister höll på att bygga upp en hel gruvstad. Hela familjen bodde där tills Volodymyr hade gått ut första klass. I mitten på åttiotalet flyttade han och hans mamma tillbaka till Ukraina så att han kunde gå i en vanlig sovjetisk skola.
I stället för gruvstaden Erdenet i norra Mongoliet växte Volodymyr Zelenskyj därför upp i gruvstaden Kryvyj Rih i sovjetrepubliken Ukraina där han också är född. Han skulle precis fylla 14 år när Sovjetunionen upphörde att existera och Ukraina blev självständigt.
Volodymyr Zelenskyj kommer från en judisk familj. Vid 16 års ålder lyckades han bra i en tävling i engelska och erbjöds ett stipendium för studier i Israel. Han ville gärna åka, men hans far sade nej.
– Jag flyttade hemifrån och bodde hos vänner. Jag skrek på honom, hotade honom. Jag kastade en toffel på honom, och han kastade den på mig. Men han sade nej, berättade Zelenskyj senare i en ukrainsk tv-intervju.
1990-talet var en tuff och fattig tid i Ukraina. Andra som fick samma stipendium åkte och kom aldrig tillbaka, men Zelenskyj stannade i hemstaden och studerade där. Han läste till jurist och gifte sig så småningom med sin gamla skolkamrat Olena Kijasjko som studerade arkitektur. På ett foto från bröllopet 2003 kan man se den 25-årige Volodymyr Zelenskyj i en grå kostym som är två storlekar för stor.
Under studenttiden var han framgångsrik i den spexliknande humortävlingen KVN (”De roligas och påhittigas klubb”), och scenen lockade till slut mer än juristyrket. Zelenskyj var kapten i flera KVN-lag, varav det sista, Kvartal 95, blev så populärt att det kunde starta en egen humorshow på ukrainsk tv. Kvartal 95 är förresten namnet på en stadsdel i Zelenskyjs gamla hemstad.
”Inga löften, inga ursäkter”, förkunnade Zelenskyjs valaffischer. Han var den enda kandidaten som inte hade sin bild på affischerna. Porosjenkos anhängare delade ut flygblad där de uppmanade väljarna att stoppa Zelenskyjs ”proryska revansch”. Bild: Kalle Kniivilä
Från 2003 fram till presidentvalet 2019 arbetade han heltid som skådespelare, producent och manusförfattare. Han spelade mest på ryska, och under några år bodde och arbetade han i Moskva. 2006 vann han den första ukrainska säsongen av ”Let’s Dance”. Efter tävlingen klagade han på att någon hade snott hans telefon medan han dansade.
I juli 2010 framträdde Zelenskyj på den då nyvalde presidenten Viktor Janukovytj 60-årskalas på Krim. Tre och ett halvt år senare flydde Janukovytj till Ryssland medan ryska trupper ockuperade Krimhalvön och kriget i östra Ukraina inleddes.
Politisk satir hade alltid haft en viktig roll i Zelenskyjs humorshower och den föll inte alltid i god jord. I en parodi på dåvarande president Petro Porosjenko 2016 jämförde han Ukraina med en porrskådis som ”är beredd att ta emot hur mycket som helst från vilket håll som helst”.
Repliken väckte stor uppståndelse, särskilt eftersom framträdandet hade ägt rum utanför Ukrainas gränser, i Lettland. Zelenskyj tvingades förklara sig. I ett Facebookinlägg skrev han att han inte ville kritisera vanliga ukrainare, utan landets ledning som lånade enorma summor pengar från utlandet.
”Vi är patrioter, men vilka är de? Ni känner dem sedan tjugo år tillbaka. Det är väl ett tag, eller hur?”
Skandalen i Lettland, och Facebookinlägget där Zelenskyj beskrev sig som en av de vanliga ukrainarna som är förbannade på landets korrupta makthavare, kanske markerade början på hans politiska karriär.
Då hade den första säsongen av hans nu världsberömda tv-serie ”Folkets tjänare” – om historieläraren som råkar bli president – redan visats i den ukrainska tv-kanalen ”1+1”. Kanalen ingår i oligarken Ihor Kolomojskyjs massmedieimperium, och när Zelenskyj på nyårsnatten mot den 1 januari 2019 i samma kanal meddelade att han tänkte kandidera i presidentvalet var det många som menade att Zelenskyj i presidentpalatset på Bankgatan i Kiev i praktiken skulle innebära att Kolomojskyj fick makten.
Volodymyr Zelenskyj tvekade länge innan han fattade beslutet att ge sig in i politiken. Till en början var hans fru absolut mot hela idén. Även hans föräldrar försökte övertyga honom att inte kandidera, men den här gången lydde han inte sina föräldrar. Han ställde upp i valet och blev president. Sedan gick det som det brukar.
Eller kanske inte riktigt. Den ukrainska politiken är av hävd genomkorrupt, men Volodymyr Zelenskyj själv har hittills inte kunnat anklagas för att använda sin position för personlig vinning. Ändå är det allmänt känt att även parlamentsledamöterna i hans parti – som förresten heter ”Folkets tjänare” – får extra lön i bruna kuvert, rimligtvis från sponsorer som vill påverka deras arbete.
I Ukraina förekommer det korruption på alla nivåer i statsapparaten och rättssystemet. Den har inte Zelenskyj lyckats avskaffa, eftersom det finns många makthavare ända upp till konstitutionsdomstolen som själva tjänar på korruptionen.
Inte heller har han gjort slut på svågerpolitiken som han kritiserat. Många av hans närmaste medarbetare är hans gamla vänner och kolleger från skådespelartiden.
Rösträkning under presidentvalets första omgång 2019 i en vallokal i Tjerkasy i centrala Ukraina. I den här valkretsen vann Zelenskyj helt överlägset. Bild: Kalle Kniivilä
I början av sin mandatperiod hade Zelenskyj ändå vissa framgångar i de förhandlingar med Ryssland han under valrörelsen hade talat sig varm för. Hösten 2019 genomförde Ukraina och Ryssland ett fångutbyte. Ryssland lämnade tillbaka tre mindre ukrainska örlogsfartyg, som ett år tidigare under våldsamma former bordats och beslagtagits av ryska säkerhetsstyrkor.
I december 2019 träffade han Vladimir Putin i Paris för förhandlingar, men ungefär där tog framgångarna slut. Det fanns helt enkelt ingen vilja på den andra sidan att försöka nå en lösning på konflikten i Donbass som Ukraina skulle kunna acceptera.
Som alltid i Ukraina har presidentens popularitetssiffror sjunkit stadigt sedan han blev invald – men från en ovanligt hög nivå. I maj 2020, när Zelenskyj suttit ett år, var det för första gången en majoritet av ukrainarna som inte stödde presidentens politik – men alla andra politiker var fortfarande betydligt mindre populära än han.
Fram till krigsutbrottet har Zelenskyjs politik saknat tydlig riktning och uthållighet. Han har skällt ut sin premiärminister i tv i bästa Putinstil – fast vid ett runt mötesbord i stället för Putins fyrkantiga. Han har bytt ut regeringen och sin närmaste rådgivare. Hans partigrupp i parlamentet har splittrats och han har hamnat i konflikt med konstitutionsdomstolen som motarbetat antikorruptionsarbetet.
För ett år sedan deklarerade Zelenskyj öppet krig mot de Kremlvänliga krafterna i ukrainsk politik. Hans nationella säkerhetsråd införde sanktioner mot Putins närmaste man i Ukraina, oligarken och parlamentsledamoten Viktor Medvedtjuk. Oligarkens tre tv-kanaler som ansågs sprida Kremlpropaganda förbjöds. Medvedtjuk själv anklagades för landsförräderi och sattes i husarrest.
De konkreta anklagelserna handlade om förbjudna inköp av kol från rebellkontrollerade områden under pågående stridshandlingar 2014. I december 2021 anklagades även den tidigare presidenten Petro Porosjenko för delaktighet i kolaffärerna med rebellsidan. Han hotades av upp till 15 år i fängelse för landsförräderi, men domstolen i Kiev beslutade inledningsvis att inte häkta honom.
När Zelenskyj inte lyckades uppfylla sina andra vallöften verkade han ha återkommit till slagordet ”Våren kommer – dags att bura in dem”. Men den ryska invasionen ändrade allt. De två ärkerivalerna Zelenskyj och Porosjenko har slutit fred och hela det ukrainska folket har enat sig i kampen mot den gemensamma fienden i öst.
I början av mars sade 93 procent av ukrainarna att de stödjer presidentens politik. I slutet av förra året menade två tredjedelar att utvecklingen i landet går åt fel håll, men sedan kriget börjar tycker 78 procent att det går åt rätt håll.
Det är så klart ingen som tycker om att tusentals ukrainare dödas, men en mycket stor majoritet är nöjd med hur presidenten, regeringen och den ukrainska försvarsmakten hanterar den uppkomna situationen. Volodymyr Zelenskyj är inte längre en komiker, han är Ukrainas president. Det är den viktigaste rollen i hans karriär, och de flesta anser att han spelar den med stor värdighet.
Det innebär ändå inte att han kan gå med på fredsvillkor som det ukrainska folket inte accepterar – då skulle hans stöd försvinna ögonblickligen. Det är också därför han har sagt att villkoren i ett eventuellt fredsavtal måste godkännas i en folkomröstning. Han är folkets tjänare.
Redaktionen för Echo Stockholm: Jurij Gourman, Olga Maxe och Maksim Lapitsky (med ryggen mot kameran). Foto: Bahnhof.
Enligt ett EU-beslut ska de ryska propagandasajterna RT och Sputnik blockeras inom hela unionen. Det har de flesta svenska internetleverantörer gått med på – men inte Bahnhof.
I stället för att begränsa tillgången till rysk propaganda har Bahnhof startat egna nyhetssändningar på ryska. Det är inte motpropaganda, utan en oberoende redaktion som ska producera tillförlitliga nyheter på ryska, säger Markus Eriksson, informatör på Bahnhof.
– Vi gör det för att vi såg att det behövdes. Det finns brist på balanserade nyheter i Ryssland. Vi vill göra skillnad och hjälpa Ukraina genom att upplysa det ryska folket om vad som sker.
Redaktionen består av tre erfarna journalister som arbetade på Sveriges Radios ryska redaktion innan den lades ner 2016. De producerar tre sändningar i veckan under namnet Echo Stockholm. Programmen finns tillgängliga på nätet, men de sänds också på kortvåg från en sändare i Tyskland, och når på så sätt lyssnare i Ryssland.
Vad är kopplingen mellan beslutet att inte blockera ryska propagandasajter och radiosatsningen?
– Vi anser att det är rätt att göra så här, för vi står för informationsfrihet. Det är sant att de ryska sajterna sänder lögner och propaganda, det är vi väl medvetna om. Men vi tror att det kan vara en poäng att vi i väst får ta del av de här lögnerna, som ett vaccin för oss själva. Och att blockera ger ju bara Putin argument för att blockera västerländska medier.
Det finns forskare som argumenterar för att propagandan bör blockeras eftersom den är en del i Rysslands krigföring, håller inte det argumentet?
– Det är klart att det är en del av krigföringen. För oss är det uppenbart att det exempelvis RT sysslar med är propaganda, och så är det för de flesta i Sverige. Sedan finns några som intalar sig att det är någon slags sanning, och det kommer de att fortsätta att tro oavsett om vi blockerar eller inte.
Max Lapitsky arbetade på Sveriges Radios ryska redaktion från 1991 till 2016 då den ryska redaktionen lades ner. Nedläggningen var ett konstigt beslut, tycker han.
– Det var efter Krim, Ryssland hade redan visat sitt fula ansikte, det kändes jättefel.
Varför är Echo Stockholm viktigt?
– Först och främst för att vi sänder på kortvåg och inte bara på internet. Det är så mycket blockeringar sista tiden, men vi kan gå igenom och komma fram till lyssnare som har kvar sina kortvågsradioapparater. Och det finns många, vi får rapporter från lyssnare dagligen.
– Sedan är det viktigt att ha en svensk medieröst på ryska. Det anses av många fortfarande som mer trovärdigt än till exempel Voice of America. Nu är vi ett privat initiativ, men vi har alla jobbat på Sveriges Radio, vi har den bakgrunden, och vi går inte ut med obekräftade uppgifter.
Under den månad som Echo Stockholm har varit igång så har sajten inte blockerats av de ryska myndigheterna, men om det sker finns sändningarna tillgängliga exempelvis på plattformen Telegram som är mycket populär i Ryssland.
Vad tycker du om Bahnhofs beslut att inte blockera ryska propagandasajter?
– Jag förstår argumenten men jag håller inte med. Det är ingen information de sysslar med, utan krigspropaganda. Det är ett vapen, och om det var mitt beslut skulle jag blockera, säger Max Lapitsky.
De ryska statliga nyhetskanalerna är inte massmedier utan verktyg för krigspropaganda. Därför är det rätt att blockera dem, säger forskaren James Pamment.
James Pamment. Foto: Lunds universitet/Johan Persson
Medan allt fler bevis om ryska krigsbrott grävs fram i Butja utanför Kiev berättar rysk tv att alla påstådda övergrepp där är iscensatta av ukrainarna själva, med hjälp av brittiska specialister.
Desinformation är en viktig del av den ryska krigföringen i Ukraina. Sedan kriget började har anslagen till de statliga ryska massmedierna höjts kraftigt.
Under mars månad var budgetposten 11,9 miljarder rubel (1,4 miljarder kronor), två gånger så mycket som under de två föregående månaderna sammanlagt. Huvuddelen av pengarna går till statliga tv-kanaler.
Hemma i Ryssland verkar den statliga propagandan fungera bra – enligt opinionsundersökningar har stödet för Vladimir Putin ökat kraftigt under kriget och en klar majoritet av ryssarna uppger sig stödja den så kallade militära specialoperationen.
– De har lyckats koppla budskapet till rysk nationell identitet, det är väldigt patriotiskt och lockande. Det går inte hem i väst men verkar fungera alldeles utmärkt i Ryssland, säger James Pamment.
James Pamment säger att de ryska myndigheterna ännu inte har lyckats ta fram ett sammansatt budskap om kriget som skulle kunna fungera i väst.
– Tidigare har de använt sprickor i väst för att placera desinformation, nu verkar de inte ha en strategi på samma sätt, utan de bara förnekar allt. Nej, vi har inte gjort det utan det var Ukraina, nej vi är inte skyldiga till krigsbrott men det är Ukraina. Sedan finns det alltid människor som vill tro på detta och tar emot budskapet.
Vilka i väst vill tro på det ryska budskapet?
– De som inte tror på staten, de som är mot etablissemanget. Det är samma grupper som inte tror på vacciner eller klimatförändring.
I Ryssland verkar en ganska bred allmänhet acceptera statens budskap som går ut på att allt är USA:s fel, att Ryssland bara försvarar sig och att det är ukrainska trupper som dödar ukrainsk civilbefolkning. Men det är svårt att veta hur övertygade de som säger sig stödja ”specialoperationen” egentligen är, säger James Pamment.
– Den nyansen kommer inte fram i opinionsundersökningar och kanske inte heller i personliga kontakter. Ingen vågar visa tvivel på sociala medier, man visar sig patriotisk för man vet att det man säger kan kollas. Men det är väldigt svårt att tro att det inte skulle finnas en del av befolkningen som ändå ser nyanserna.
Försvinner inte nyanserna i diskussionen även hos oss när det är skarp konflikt?
– Ja, under en tid, men det håller inte i särskilt länge. Efter fyra-fem veckor börjar mer nyanser komma fram i västerländsk diskussion, saker är inte längre bara svarta eller vita.
I Ryssland har oberoende medier nu helt förbjudits och tillgång till fria medier som verkar utanför landet har begränsats kraftigt. Ändå är det långt ifrån omöjligt för ryssar att ta del av oberoende rapportering om de verkligen vill – men en stor del av befolkningen vill inte. De väljer att lita på den officiella ryska berättelsen och avfärdar allt annat som lögner.
– Det är ett tecken på svaghet i argumentationen, det är inte så man beter sig när man är säker på sin sak.
Men är det i så fall inte också ett svaghetstecken att man nu i väst har börjat blockera ryska statliga kanaler?
– Nej, det tycker jag faktiskt inte. RT och Sputnik är propagandakanaler som används för att sprida krigspropaganda. De är en del av kriget och de ska motverkas. Det är viktigt att de inte fritt ska kunna leverera propagandan.
Då hävdar den ryska sidan att de gör samma sak som vi, de blockerar BBC och vi blockerar RT. Vad är skillnaden, frågar de.
– Men vi vet vad skillnaden är. Det finns en väldigt stor skillnad mellan självständig journalistik och statspropaganda. Man tänker fel om man ser RT som en nyhetsbyrå, man ska se det som en del av ett propagandasystem. Man måste hitta sätt att stoppa spridningen.
Sedan kriget i Ukraina inleddes har Youtube stegvis blockerat allt mer innehåll som produceras av ryska statliga medier, och enligt ett EU-beslut ska ryska RT och Sputnik blockeras inom hela unionen – ett beslut som inte alla svenska internetleverantörer accepterar.
Begränsningarna har haft en viss effekt, men den ryska propagandan har redan börjat hitta nya vägar, säger James Pamment.
– Enligt våra mätningar har de ändrat taktiken sedan mitten av mars och kommit i gång igen. De använder bland annat ambassadernas konton på sociala medier. Men jag ser inget stort genomslag utanför grupper som redan är mot etablissemanget. Det är de grupperna som tar till sig budskapet.
Så kan man argumentera mot desinformation
Det är ofta frustrerande att försöka övertyga personer som tagit till sig propaganda enbart med hjälp av fakta. Enligt James Pamment kan man tänka på tre saker när man försöker motarbeta propagandanarrativ.
1. Vad är syftet med samtalet? Handlar det om att övertyga personen om att hen har fel, eller räcker det att personen slutar sprida desinformation vidare? Är det möjligt att uppnå syftet?
2. Vilken gemensam grund kan man stå på? Det finns alltid något man kan vara överens om, och det kan vara lättare att inleda diskussionen där.
3. Kom ihåg att du talar med en annan människa med egna övertygelser. Det kan ta tid, ibland måste man ge upp för tillfället. Den andra kanske ändrar sig över tid.
Blodfläckar, bagage och en barnvagn utanför stationen i Kramatorsk. Bild: Volodymyr Zelenskyjs Telegramkanal.
Ryssland har angripit ett grannland och de ryska styrkorna har gjort sig skyldiga till fruktansvärda övergrepp. Hela städer håller på att jämnas med marken, med tusentals dödsoffer. Invånare vittnar om plundring, förnedring, våldtäkter och summariska avrättningar av civila. Lik som upptäcks i Butja utanför Kiev efter den kortvariga ryska ockupationen bär tydliga tecken av tortyr.
Invånare i östra Ukraina har nu börjat fly undan de förväntade hårda striderna – efter det som hänt i Butja vill ingen riskera att hamna under rysk ockupation. På fredagsmorgonen hade flera tusen människor samlats vid järnvägsstationen i Kramatorsk i östra Ukraina, bara ett par mil från fronten, för att vänta på ett evakueringståg. Då träffades stationsområdet av två missiler.
Den ryska sidan hävdar nu att det var ukrainarna som attackerade sig själva, något som ryska talespersoner regelmässigt påstår. Direkt efter attacken skröt ryska Telegramkanaler dock om att ukrainska militärer vid stationen hade träffats.
Minst 35 människor dödades, närmare hundra skadades, många av dem barn. Det finns svårt skadade utan armar och ben. Och på en av missilerna hade angriparna klottrat de ryska orden ”Za detej” – ”För barnen”.
De som sköt iväg missilerna hade knappast tänkt att de skulle döda barn. De ville hämnas de oskyldiga barn vars död den ukrainska, ”nazistiska” staten enligt den ryska propagandan är skyldig till. Många på den ryska sidan av fronten är helt övertygade om att Ukraina är under ondskans makt och måste befrias av det goda Ryssland.
I verkligheten är det så klart inte Ryssland som är den goda sidan i kriget. Ryssland är angriparen, Ukraina försvarar sig med stor framgång. Men det innebär inte automatiskt att allt den ukrainska sidan gör är rätt och riktigt.
För två veckor sedan spreds de första trovärdiga uppgifterna om misstänkta ukrainska krigsbrott. En film som lokaliserats till ett mejeri strax öster om Charkiv uppgavs visa ukrainska militärer som sköt på hjälplösa ryska krigsfångar. Ukrainska myndigheter förnekade kännedom om övergreppen men inledde en undersökning.
Nu visar en ny video från byn Dmytrivka strax söder om Butja hur ukrainska militärer dödar en sårad rysk soldat som ligger på marken. Minst en av de döda ryska soldaterna som syns i videon har bakbundna händer. Videon har verifierats både av New York Times och BBC.
Ukrainska myndigheter har lovat att undersöka incidenten men hänvisar samtidigt till den stora upprördhet som händelserna i Butja har skapat i det ukrainska samhället och även inom den ukrainska försvarsmakten.
– Ryssland angriper barn, kvinnor och åldringar på bred front, och det är oundvikligt att det leder till en motreaktion hos ukrainska militärer, säger Mychajlo Podoljak, rådgivare till president Zelenskyj, i en kommentar till BBC.
Så är det säkert – övergrepp leder till övergrepp, hämnd leder till hämnd och den onda cirkeln går inte längre att bryta. Krig tar fram det värsta i människan, krig är absolut ondska – och därför kan det aldrig finnas en absolut god sida i något krig.
Ikäviä asioita ei tarvitse kuulla, jos mölisee itse jotain kovalla äänellä ja läpsyttää samalla korvia kämmenillään. Juuri näin Venäjällä nyt toimitaankin. Mölinässä auttaa toki valtion propagandaa syytävä televisio ja korvien läpsyttelyssä valtion sensuurivirasto Roskomnadzor, joka blokkaa soraäänet netistä.
Suuri osa venäläisistä ei tosin edes halua tietää, mitä Ukrainassa itse asiassa tapahtuu. On helpompi elää, kun luottaa valtion viralliseen totuuteen, jonka mukaan Venäjä on Ukrainassa rauhantekijänä, vapauttamassa sorrettua kansaa natsien ikeestä.
Ukrainanvastaista propagandaa on Venäjän televisiosta tullut lähes jatkuvalla syötöllä jo yli kahdeksan vuotta, ja se jättää toki jälkensä. Kun Kremlistä nyt kerrotaan, että meneillään on ”erikoisoperaatio” Ukrainan vapauttamiseksi, monet venäläiset ovat valmiita uskomaan. Täydestä näyttävät menevän myös väitteet, joiden mukaan Venäjän joukot hyökkäävät vain sotilaskohteisiin, ja jos vaikka väestönsuojana toiminut teatteri Maripolissa sattuu räjähtämään tuusan nuuskaksi, syyllisiä ovat tietenkin Ukrainan natsijoukot, jotka tappavat siviilejä mustamaalatakseen venäläisiä rauhanjoukkoja.
Sotaahan Ukrainassa ei virallisesti käydä, joten sodasta ei saa puhua, ja etenkään sitä ei saa vastustaa. Valtiontelevisiossa väitetään nyt vakavalla naamalla, että kielletty iskulause ”Ei sodalle!” on natsipropagandaa – näin luki kuulemma lentolehtisissä, joita natsit suuren isänmaallisen sodan aikana pudottelivat piiritettyyn Leningradiin. Ainoa oikea, isänmaallinen iskulause on ”Za mir”, ”Rauhan puolesta”. Ja juuri tätä tarkoittaakin ”erikoisoperaation” tunnusmerkiksi noussut Z-kirjain, jonka muotoon päiväkotilapsiakin nyt asetellaan todisteeksi siitä, että kansan syvät rivit seisovat yhtenä miehenä Venäjän rauhanjoukkojen takana.
Sama Z-kirjain käydään tuhrimassa ”kansanpettureiksi” todettujen rauhanoperaation vastustajien kotioviin. Vastikään liian vapaamielisenä lakkautetun Eho Moskvy -radioaseman entisen päätoimittajan Aleksei Venediktovin kotiovi koristettiin Ukrainan vaakunalla, johon oli lisätty saksankielinen sana Judensau – jutkusika. Oven eteen oli jätetty irti leikattu sian pää. Näin etenee rauhanoperaatio Ukrainan vapauttamiseksi natseista.
Lukuisat mielipidetiedustelut osoittavat, että suuri enemmistö venäläisistä kysyttäessä sanoo tukevansa ”erikoisoperaatiota”. Toisin kuin Krimin valtaus vuonna 2014, nyt meneillään oleva operaatio ei kuitenkaan ole saanut kansaa kaduille riemuitsemaan. Pikemminkin suuri osa venäläisistä vaikuttaa tekevän kaikkensa ollakseen huomaamatta, että mitään erityistä ylipäätään on meneillään. Jos se ei onnistu, nettiin jaetaan ”todisteita” siitä, että todellisia pahiksia ovat ukrainalaiset itse.
Kaikenlainen mölinä kelpaa, kun korvat on tukittava siltä ikävältä tosiasialta, että oma maa nyt käy raakaa hyökkäyssotaa, joka on jo tappanut tuhansia siviilejä ja ajanut miljoonia pakoon kodeistaan. Harva tietysti haluaa tunnustaa itseään sotaan syylliseksi, joten syylliset on etsittävä muualta – ja lännestähän ne aina löytyvät.
Vielä vaikeampi on tunnustaa omaa poikaa murhamieheksi. Monet ukrainalaiset ovat sodan alettua lopullisesti katkaisseet välinsä venäläisiin sukulaisiinsa, nämä kun mieluummin uskovat valtiontelevision valheita kuin omia sukulaisiaan.
Ukrainan viranomaiset ovat julkaisseet videoita, jossa sotavangeiksi jääneet venäläispojat ovat saaneet soittaa kotiin. Usein omaiset kieltäytyvät uskomasta, että Ukrainassa tosiaan käydään sotaa ja tapetaan siviilejäkin, vaikka oma poika sen heille kertoo.
Saksalaisen yleisradioyhtiön Deutsche Wellen venäjänkielinen toimitus teki äskettäin puhelinhaastattelun Ukrainassa kaatuneen venäläisen sotilaan äidin kanssa. Äiti katsoi pojan kaatuneen rauhan puolesta:
– Jos me emme olisi jysäyttäneet pommeilla niin ukrainalaiset olisivat jysäyttäneet meitä. Kyllä siellä varmaan piti jysäyttää. Se oli ainoa vaihtoehto. Ei kukaan tietysti tällaista odottanut. Mutta nyt, kun niin paljon poikia on kaatunut, ei pysähtyäkään enää voi. Pitää jatkaa. Voittoon asti.
Voitonpäivää vietetään Venäjälla 9. toukokuuta, ja sitä ennen Putin haluaa varmaan tavalla tai toisella julistaa voittaneensa tämänkin sodan. Mutta miten? Moni Venäjälläkin toivoo, että tappaminen loppuisi heti ja Ukraina jätettäisiin rauhaan, mutta pelkästä poikkipuolisesta sanastakin voi nyt joutua telkien taakse. Ei siis ihme, että useimmat pitävät suunsa supussa tai toistelevat Putinin valheita.
Sitä suurempi merkitys on niillä harvoilla venäläisillä, jotka uskaltavat osoittaa mieltään sotaa vastaan ja levittää tietoa siitä, mitä Ukrainassa todella tapahtuu. Jo muutama Kremlin kuorosta poikkeava soraääni voi saada muutkin miettimään, miksi taisteluita käydään Kiovan esikaupungeissa jos hyökkääjänä oli Ukraina, tai miksi sorrettuja venäjänkielisiä Ukrainassa puolustetaan pommittamalla heidän kotinsa sorakasaksi.
