Revolutioner står inte högt i kurs i dagens Ryssland. I stället är det ordning och reda, starka ledare och militär makt som hyllas.
Därför blev det inte heller något storslaget firande av oktoberrevolutionens hundraårsdag den 7 november i år. Det ordnades visserligen en stor militärparad på Röda torget denna dag, men paraden hade ingenting med revolutionsdagen att göra. Den hyllade i stället 76-årsdagen av paraden som Stalin höll på samma plats den 7 november 1941, under det så kallade stora fosterländska kriget.
Visserligen var det just med anledning av revolutionsdagen paraden hade ordnats för 76 år sedan, men den biten av berättelsen föll visst bort någonstans på vägen. Ryssland är ju ett land med ett oförutsägbart förflutet, där historieskrivningen ständigt anpassas till dagens politiska behov. Det gör man visserligen världen över, men just i den idrottsgrenen hör Ryssland tveklöst till världseliten.
Med hjälp av kreativ historieskrivning har det stora fosterländska kriget blivit grundbulten för den nationella identiteten i Putins Ryssland. Det var Ryssland och bara Ryssland som räddade världen från fascismen, under ledning av den store ledaren Josef Stalin. Hans korta romans med Adolf Hitler under krigets inledningsskede är som bortblåst från historieböckerna.
Även Stalins stora terror är bara en randanmärkning i dagens ryska historieskrivning. Han är den starke mannen som efter revolutionens kaos återställde ordning och reda samt återupprättade Rysslands stormaktsstatus. Det är därför Stalins namn kom på första plats när ryssar nyligen i en opinionsundersökning fritt fick nämna de tio mest framstående personerna i hela världshistorien.
På andra plats efter Stalin kom förresten Vladimir Putin.
Det är som sagt starka ledare som är dagens melodi i Ryssland. Vladimir Putin har snart styrt landet i 18 år, längre än någon annan sedan Stalin, som satt vid makten i drygt 30 år. För att slå honom skulle Putin bara behöva sitta kvar ytterligare två mandatperioder, till 2030, då han fyller 78 år. Det skulle han ju kunna klara.
Men inget är evigt, inte ens Putin, och på senare år har han uppenbarligen blivit allt mer besatt av sin plats i Rysslands historia. Han vill bli ihågkommen som den starke ledaren som återställde stabiliteten och Rysslands stormaktsstatus efter 1990-talets revolutionära kaos och internationell förnedring.
En av Putins förebilder är Nikolaj II:s hårdhänte premiärminister och inrikesminister Pjotr Stolypin, som fick en staty i centrala Moskva redan 2011 efter att Putin donerat en månadslön till ändamålet och uppmanat sina ministrar att göra samma sak.
I lördags, den 18 november, avtäckte Putin ännu en staty, denna gång i det ockuperade Krim, vid Nikolaj II:s sommarpalats Livadia, där Stalin, Churchill och Roosevelt under Jaltakonferensen 1945 delade upp Europa – ett högst symboliskt val av plats.
Den nya statyn föreställer Alexander III, Nikolaj II:s far, som kom till makten 1881 efter att hans far mördats av revolutionära terrorister. Kampen mot revolution blev huvudmålet för hans politik, och den kampen förde han med reaktionära medel. Han avled 1894 i Livadia.
På statyns fundament står en mening som ofta förknippas med Alexander III: ”Ryssland har bara två bundsförvanter: armén och flottan.” Orden passar bra i dagens ryska diskussionsklimat, men lär aldrig ha yppats av Alexander III.
Ännu bättre hade kanske ett annat, äkta citat passat. Någon konstitutionell monarki ville Alexander III inte höra av, och det gjorde han klart med följande ord: ”En konstitution? Skulle en rysk tsar svära trohet till några fän?”
Vladimir Putin har ett mer pragmatiskt tillvägagångssätt. Han har svurit trohet till Rysslands konstitution, men läser den mycket selektivt.
(Inledningsreplik på Utrikespolitiska institutets seminarium om ryska revolutioner den 24 november 2017.)
