När presidentens före detta svärson flydde till Österrike och började blogga drogs sladden ur i Kazakstan. Bloggosfären slocknade i två år.
I den rysktalande världen sitter ingen på kontoret och kollar kompisars Facebookstatus. I stället läser de sin kompislista i ZjeZje. Det är där alla hänger, och där snackas det inte bara om senaste Iphoneappen.
Пару лет назад, когда я летел в Россию в роли обозревателя на парламентских выборах, Евгений Гришковец оказался на борту самолета. Не самолично – к чему бы ему лететь из Копенгагена в Москву, если он живет в Калининграде, – но на страницах глянцевого журнала Аэрофлота.
Это свидетельство его статуса в России, и не только в России. Его книги стоят на полках книжных магазинов во всех бывших советских республиках. Меня даже не удивило, что диск с записью его самого известного спектакля лежал на выигрышном месте у кассы супермаркета в столице Киргизии Бишкеке. Я просто купил его.
Jag köpte Jevgenij Grisjkovets’ bok i hans hemstad Kaliningrad. I en bokhandel högst upp i ett köpcentrum nära det pompösa, nyrenoverade Segertorget. En trevlig, liten, vacker, inbunden bok, ett konstverk i sig. Det är en njutning bara att hålla boken i handen. Det finns tillfällen när tryckta böcker absolut är att föredra framför elektroniska.
Boken heter Sledy na mne, ”Spår på mig”, och består av självbiografiska berättelser. Men berättelserna är inte intressanta därför att de är självbiografiska, de är intressanta eftersom Grisjkovets har förmågan att se. Han ser livet som vi andra bara går förbi i jakt på något annat.
Han ser och kommer ihåg detaljer som visar exakt hur livet var när han var fjorton och funderade på var han skulle studera, eller tjugofyra och kände sig fullärd. I hans berättelser lär man känna det oväntat rika och intressanta livet hans sovjetiska barndomsstad Kemerovo inifrån, men samtidigt upptäcker läsaren hur lika vi alla är.
Jag upptäckte Jevgenij Grisjkovets för ett år sedan, när jag flög till Ryssland för att bevaka parlamentsvalet. Inte så att han var med på flyget, varför skulle han flyga från Köpenhamn till Moskva när han bor i Kaliningrad. Men han var med i Aeroflots glansiga magasin. Det säger något om hans kultstatus i Ryssland.
Intervjun med författaren och skådespelaren, som till skillnad från de flesta andra ryska kändisar inte bor i Moskva, var intressant. I en bokhandel vid Tverskaja hittade jag senare hans första roman, Rubasjka (”Skjortan”). En riktigt bra bok om vänskap, förälskelse, Moskva, en bok som börjar med att huvudpersonen tar på sig en ren, ny skjorta, och slutar samma kväll när skjortan har gjort sitt för dagen.
Grisjkovets är intrigens mästare, och det är svårt att lägga hans böcker åt sidan innan man har läst ut dem. Men det är ändå inte intrigen som är huvudsaken. Grisjkovets är språkets mästare, det är en njutning att läsa hans ryska. Men inte heller är det språket som är huvudsaken. Grisjkovets är framför allt en mästerlig berättare. Med sina ord skapar han en hel värld som är sann, och det är den värld vi lever i, även om vi kanske inte hade förstått det innan han berättade det för oss.