Månad: juli 2023

Symboler mot bomber?
Moderlandsmonumentet i Kiev uppfördes 1981. Foto: Kalle Kniivilä 2019.

Lektionerna i ukrainska på Zoom varje torsdag är till stor nytta inte bara för att förbättra språkkunskaperna, de ger också viss förståelse för vardagslivet i krigets Kiev och en inblick i vad vanliga människor i Ukraina diskuterar, utöver det självklara som syns i nyhetsrubrikerna varje dag.

I går eftermiddag var min lärare Olena upprörd över det omfattande vägarbetet på Bohdan Chmelnytskyjgatan vid Nationaloperan i centrala Kiev, där asfalt byts ut mot gatsten. Visst är det vackert, men är det verkligen sådant man ska lägga pengar och resurser på när det är krig, undrade hon – borde inte även de pengar gå till försvaret?

Än mer upprörd var hon över kulturministeriet som lägger en massa pengar på att anslå 450 miljoner hryvnia – 125 miljoner kronor – till produktionen av ukrainska tv-serier mitt under brinnande krig. Och så Moderlandsmonumentet! 28 miljoner hryvnia – 8 miljoner kronor – ska man lägga på att byta ut det i och för sig förbjudna sovjetiska statsvapnet på statyns sköld mot det ukrainska.

Också de pengarna borde i stället läggas på drönare eller något annat som direkt skyddar Ukraina, i stället för en symbolisk sköld, tyckte hon. Och hon var långt ifrån den enda. Någon timme senare kom beskedet: kulturminister Oleksandr Tkatjenko meddelade på Facebook – som brukligt är i Ukraina – att han lämnat in sin avskedsansökan ”på grund av en våg av missförstånd gällande kulturens betydelse i krigstid”.

Ungefär samtidigt publicerades president Zelenskyjs dagliga tv-tal, där han berättade att han uppmanat premiärminister Smyhal att hitta en annan kulturminister och se till att statliga medel i första hand går till försvaret.

”Museer, kulturcentra, symboler och tv-serier är alla viktiga saker, men nu finns det andra prioriteringar. Leta efter medel utanför budgeten. Inte statliga medel”, sade han.

Så sent som dagen innan hade den nu avgående kulturministern Tkatjenko i en intervju med Radio Svoboda argumenterat för att det trots kriget är rätt att lägga drygt 500 miljoner hryvnia (140 miljoner kronor) statliga pengar på färdigställande av det nationella museet över Holodomor, den stora hungersnöden på 1930-talet.

Precis som museibygget är även bytet av Moderlandsmonumentets sovjetiska statsvapen till det ukrainska ett projekt som diskuterats i många år. Sovjetiska symboler är sedan 2015 olagliga och jämställda med nazistisk symbolik i Ukraina, och har avlägsnats från allmänna platser eller täckts över.

Skiss på det gamla och nya utseendet av Moderlandsstatyns sköld från ukrainska statliga arkitekturinspektionens webbplats.

Den drygt 60 meter höga statyn som står på en 40 meter hög piedestal är en av Kievs symboler, men att byta ut det enorma statsvapnet på hundra meters höjd är ingen enkel uppgift. Dock är det särskilt viktigt att få detta gjort nu när landet är under angrepp, argumenterade kulturminister Tkatjenko för bara ett par dagar sedan i en personligt hållen text, där han berättade att han var 15 år gammal när statyn färdigställdes 1981.

Då var statyn inte bara ett minnesmärke över segern i andra världskriget, utan också en symbol för den totalitära sovjetiska regimen, skrev han. Men nu, och särskilt sedan den 24 februari 2022, upplevs den enligt honom av många som en symbol för det självständiga Ukrainas motståndskraft.

Redan 2017 var det 85 procent av deltagarna i en elektronisk omröstning som ställde sig bakom förslaget att byta ut det sovjetiska statsvapnet mot det ukrainska. Det är hög tid att genomföra bytet, för att ”återställa historisk rättvisa, rensa det offentliga rummet från sovjetiska, kommunistiska markörer och ideologiska symboler och fylla landskapet i huvudstaden för en suverän, oberoende stat med de rätta patriotiska betydelserna”, argumenterade han.

Pengarna skulle dessutom inte komma från statens budget, utan från företag som valt att stödja projektet, tillade han.

”I dag räknar ukrainarna alla summor i antalet drönare, och det är rätt. Men varje myndighet måste befatta sig med sina egna uppgifter inom ramarna för sina egna befogenheter, och kulturministeriets uppgift är att befria det offentliga rummet från sovjetrester och allt ryskt.”

Kulturminister Oleksandr Tjatjenko tar en selfie framför Moderlandsstatyn.

Precis innan ministern till slut lämnade in sin avskedsansökan publicerade Anton Drobovytj, frontsoldat och chef för Ukrainska institutet för det nationella minnet, en artikel under titeln ”Symboler krigar och segrar”, där han passionerat argumenterade för att hammaren och skäran, symbolen för det sovjetiska förtrycket, måste bort från ”vår historiska huvudstads självaste hjärta”.

När kritiken mot projektet växte argumenterade kulturministern att det hela var en rysk desinformationskampanj som syftade till att bryta ner ukrainarnas motståndsvilja – en vanlig strategi i Ukraina, där många av förståeliga skäl är benägna att se ryska femtekolonnare bakom varje misslyckande. Strategin slog dock fel när president Zelenskyj ställde sig bakom kritikerna och tvingade kulturministern att avgå.

Vad som nu sker med skölden är inte omedelbart klart. Projektet uppges ju ha extern finansiering och arbetet med det nya statsvapnet har redan kommit långt, men den omfattande kritiken kan mycket väl leda till att pengarna dirigeras om till något mer konkret än en vapensköld som skyddar Ukraina mot det ryska angreppet.

Oavsett vilket fortsätter symboler att vara viktiga i Ukrainas försvarskrig mot Ryssland, och en av de mest centrala symbolerna är det ryska språket. En stor del av landets befolkning talar visserligen ryska, och språket används flitigt även inom försvarsmakten, men bara i informella sammanhang.

Ukrainska är landets enda officiella språk sedan 1991, och under åren som gått sedan det ryska angreppet inleddes 2014 har det ryska språket till stor del försvunnit från det offentliga livet och från stadsbilden.

Ryska popmusiker som tidigare var populära i Ukraina, men som ställde sig bakom den ryska ockupationen av Krim, belades med inreseförbud och rysk musik slutade sändas i radio. Ändå försvann den fientliga musiken inte helt ens efter den 24 februari 2022 – upprörda ukrainare skriver då och då i sociala medier om kaféer och busschaufförer som inte vill sluta spela låtar av ryska artister som ställt sig bakom det ryska anfallskriget.

Det var kanske framför allt den typen av ”kulturprodukter” Kievs stadsfullmäktige ville komma åt häromdagen, när politikerna beslutade att förbjuda ”offentlig användning av ryska kulturprodukter” i staden. Argumentet var att det ryska språket är angriparlandets språk.

Kritikerna menar att politikerna genom den här sortens förbud bara imiterar Ryssland och bidrar till splittring i samhället.

– Men det blir allt svårare att diskutera detta i Ukraina, eftersom det markeras som fientlig diskurs, säger den ukrainska författaren Jevhenija Belorusets till Deutsche Welle.

Förbudet får dock ingen praktisk betydelse, eftersom stadsfullmäktige inte har befogenheter att utfärda den typen av förbud, utan förblir ännu ett symboliskt slag i luften i kampen mot angriparen.

I den ryska propagandan kan beslutet å andra sidan användas som ännu ett argument för påståendet att det ryska språket är förbjudet i Ukraina.

Mer på temat:
2023-07-21
Ukraina hade hoppats på mer från Natomötet i Vilnius

Volodymyr Zelenskyj och Jens Stoltenberg på Nato-mötet i Vilnius i juli 2023. Foto: Nato

Stödet för Natomedlemskap har sedan krigsutbrottet för ett och ett halvt år sedan ökat kraftigt i Ukraina. Enligt en färsk opinionsundersökning vill 89 procent av ukrainarna i hela landet att Ukraina ska ansluta sig till försvarsalliansen.

Även i de regeringskontrollerade östra delarna av landet, där motståndet mot Nato tidigare varit starkt, är 79 procent av befolkningen nu för medlemskap. Och inför Natotoppmötet i Vilnius var förhoppningarna högt ställda.

Om Ukraina inte omedelbart accepteras som medlem i Nato är det ett tecken på att USA spelar under täcket med Putin. Så påstods det i ukrainska nätdiskussioner dagarna före mötet.

Mindre extrema debattörer menade att USA vill väl – men inte vågar släppa in Ukraina i Nato, eftersom alliansens länder är rädda för Ryssland. Att ta in Ukraina skulle vara enda sättet att snabbt få slut på kriget – om villkoret för medlemskap är att kriget först ska ta slut kommer Ryssland aldrig att sluta kriga, menade många.

Det drogs paralleller till Natotoppmötet i Bukarest våren 2008, då Ukraina och Georgien fick luddiga utfästelser om att länderna någon gång i framtiden skulle släppas in i alliansen. Det beskedet ses av många som startskottet till Rysslands krig i Georgien några månader senare, som ett sätt att stoppa landets närmande till Nato.

Någon verklig chans att Ukraina under toppmötet eller snabbt därefter skulle kunna bli medlem i försvarsalliansen fanns naturligtvis aldrig i verkligheten, även om Turkiets president Recep Tayyip Erdogan inför mötet sade att Ukraina ”förtjänar en plats i Nato”.

Ändå fanns det även bland beslutsfattarna högt ställda förhoppningar om att Nato denna gång skulle ge Ukraina något mer konkret, kanske en tidtabell för anslutning.

Underhandsuppgifter inför mötet gjorde gällande att det bästa Ukraina kunde hoppas på var att landet – på samma sätt som Sverige och Finland – skulle slippa gå igenom Natos sedvanliga handlingsplan för medlemskap. Det ansåg många i Ukraina inte var tillräckligt.

Inför toppmötet gick Ukrainas utrikesminister Dmytro Kuleba därför ut offentligt och berättade att det redan fanns konsensus bland Natoländer att låta Ukraina hoppa över handlingsplanen. Han efterlyste mer.

President Volodymyr Zelenskyj å sin sida sade att han lika gärna kunde stanna hemma om det inte kunde väntas några konkreta löften om närmande till Nato. Hotet var förmodligen mest ett spel för gallerierna, men fick stor uppmärksamhet i Ukraina.

Till slut åkte Volodymyr Zelenskyj till Vilnius, med sin fru Olena Zelenska. Allt annat hade varit otänkbart. Men han fortsatte att ställa krav i odiplomatiska ordalag:

”Det verkar inte finnas beredskap att bjuda in Ukraina eller göra Ukraina till medlem av alliansen. Detta innebär att man lämnar en öppning för att köpslå om Ukrainas medlemskap i Nato i förhandlingar med Ryssland. Och för Ryssland ger detta en anledning att fortsätta terrorn”, skrev han i sociala medier på väg till toppmötet.

Representanter för USA och Storbritannien lät förstå att den ukrainska ledningen skulle göra klokt i att vara försiktigare i sina utspel och visa uppskattning för det stöd landet faktiskt får. Det gjorde Zelenskyj också, när det stod klart att det som stod till buds var det bästa han kunde hoppas på.

Att ge Ukraina medlemskort i Nato mitt under brinnande krig innebär en risk för utbredning av konflikten. Den risken är de flesta Natoländer inte beredda att ta, hur gärna Ukraina än skulle vilja det.

Landet fick ändå en hel del löften och utfästelser om närmande till alliansen, men problemet är att de villkor som ställs för landets medlemskap inte är tydliga, sade Ukrainas utrikesminister Dmytro Kuleba i en intervju med amerikanskfinansierade Radio Svoboda efter mötet:

– Det är där problemet ligger. När kommer villkoren att vara uppfyllda? Vad är det för villkor? Vem ska formulera dem?

Det mest grundläggande kravet på Ukrainas medlemskap i Nato lär dock vara att kriget – eller åtminstone stridshandlingarna – på ett eller annat sätt tar slut. Det viktigaste för Ukraina är därför nu inte medlemskortet utan det konkreta stöd som landet kan få i form av vapen och ammunition.

Sydsvenskan 2023-07-14

2023-07-14
Nytt rasistbråk skakar Finlands regering

Finansminister och vice statsminister Riikka Purra (Sannfinländarna) står i centrum för den senaste skandalen kring Finlands regering, som bara suttit några veckor. Foto: Statsrådets kansli.

”Turkiska apor”, rikliga förekomster av n-ordet samt våldsfantasier om att skjuta ihjäl mörkhyade barn på lokaltåget.

Finlands nya finansminister, Sannfinländarnas partiordförande Riikka Purra, har i praktiken erkänt att det är hon som står bakom pseudonymen ”riikka”, som skrev en lång rad rasistiska kommentarer på en den kända främlingsfientliga bloggen Scripta för 15 år sedan.

Under Natotoppmötet i Vilnius tvingades Finlands utrikesminister Elina Valtonen be Turkiet om ursäkt för Purras skriverier. Efter ett par dagars tvekan har även Purra själv gått med på att be om ursäkt för sina gamla nätkommentarer.

Hela regeringen har dessutom gjort ett gemensamt uttalande för att ta avstånd från rasism och diskriminering. Därmed är krisen avklarad och allt är frid och fröjd igen, meddelar Finlands statsminister Petteri Orpo, som representerar det konservativa Samlingspartiet.

Ungefär på samma sätt har han viftat undan de två tidigare skandalerna.

Först tvingades näringsminister Vilhelm Junnila (Sannfinländare) avgå, när allt fler kopplingar till extremhögern uppdagades.

Sedan valde Sannfinländarna hans efterträdare: den avhoppade samlingspartisten Wille Rydman, som bland annat talat om ett pågående ”folkutbyte”, ett kodord för en rasistisk konspirationsteori. Dessutom deltog Rydman nyss i en näthatkampanj mot en kritisk journalist.

Rydman är en röd flagga för Orpo – han tvingades lämna Samlingspartiet förra året, efter att han anklagats för att ha trakasserat unga kvinnor och minderåriga flickor. Rydman åtalades aldrig, men partiledaren Orpo ansåg honom olämplig för fortsatta förtroendeuppdrag.

Rydman hoppade över till Sannfinländarna, och nu tvingas Orpo tolerera honom i sin egen regering som står och faller med Sannfinländarnas röster. Valet av ny minister sågs allmänt som Sannfinländarnas hämnd när deras tidigare minister tvingats avgå efter tio dagar i tjänsten.

Men nu är det alltså Sannfinländarnas partiordförande Riikka Purra och hennes 15 år gamla rasistiska skriverier som är i fokus. Henne kan Orpo inte tvinga avgå, för då skulle hela regeringen falla. I stället låtsas han som att det regnar.

”Orpo leder regeringen med slutna ögon”, skrev Finlands största dagstidning Helsingin Sanomat i en ledare på torsdagen. Kvällen innan hade Orpo i en lång tv-intervju bedyrat att han ingenting visste om Purras gamla kommentarer.

Orpo upprepade att hela regeringen tagit avstånd från rasism och diskriminering. Det är viktigt att arbeta mot rasism, sade han tidigare under onsdagen, under en gemensam presskonferens med Purra.

Dagen därpå blev det känt att justitieministeriet, som nu leds av Sannfinländarna, precis hade raderat hela webbplatsen för regeringens antirasistiska kampanj ”Jag är antirasist”.

En del oppositionspolitiker kräver att riksdagen sammankallas under sommaruppehållet för att rösta om förtroendet för finansministern. Men det behövs inte, säger både statsministern och riksdagens talman Jussi Halla-aho.

Den sistnämnde är tidigare ordförande för Sannfinländarna. Han blev en gång känd genom sin främlingsfientliga blogg Scripta, där ”riikka”publicerade sina rasistiska kommentarer.

Halla-aho har avfärdat hela krisen som en ”psykos” som piskats upp av den gröna vänstern och journalisterna som har svårt att uthärda att Finland inte längre har en vänsterregering.

Många lokala representanter för Sannfinländare menar precis som Halla-aho att det bara handlar om en klappjakt och att det inte fanns någon anledning för Purra att be om ursäkt.

Första gången Sannfinländarna togs med i regeringen 2015 ledde det till att partiet splittrades och de högerextrema krafterna tog över ledningen. Då såg Petteri Orpo det som omöjligt att regera tillsammans med Halla-ahos falang.

Nu är det exakt det han gör. Det har lett till aldrig tidigare skådad polarisering i finsk politik och chockartade reaktioner när finnar plötsligt ser hur stora utländska medier nu beskriver Sannfinländarna som ”extremhöger”.

Oavsett vilket ord man använder om partiet blir det en extremt svår balansgång för Petteri Orpo att hålla ihop den borgerliga fyrpartiregeringen och få någonting uträttat utan att totalt solka sitt eget och Finlands internationella rykte.

Sydsvenskan 2023-07-13

2023-07-13
Rysk statsvetare: ”Upproret kunde ha lyckats”

Vladimir Gelman är professor i rysk politik vid Helsingfors universitet sedan 2012. Fram till 2022 var han även professor vid Europeiska universitetet i Sankt Petersburg. Foto: Kalle Kniivilä.

Den viktigaste lärdomen av Jevgenij Prigozjins och Wagnergruppens myteri i midsommarhelgen är att den ryska statsapparaten inte fungerar. Det säger den ryske statsvetaren Vladimir Gelman som nu arbetar vid Helsingfors universitet.

– Prigozjin hade av staten fått enorma resurser som han använde för att stärka sina positioner. Om han hade kunnat avsätta ledningen för försvarsministeriet hade han i förlängningen efter ett tag kunnat göra anspråk på att flytta undan Putin.

Det fanns en reell möjlighet för Prigozjins upptåg att lyckas, eftersom ingen gjorde motstånd. Försvarsminister Sjojgu, som själv inte ens har gjort lumpen, är hatad inom militären, säger Vladimir Gelman.

– Om planen verkligen var att gripa Sjojgu som kom till Rostov några timmar innan kolonnen sattes i rörelse så hade det kunnat lyckas. Sjojgu har ingen större egen livvakt. Militären skulle knappast göra något för honom, de gjorde ju inget när Wagnergruppen intog Rostov.

Ändå var Prigozjins tilltag inget regelrätt försök till statskupp, menar Gelman. Snarare kan det jämföras med den typ av militära uppror som ofta sker i olika afrikanska länder, säger han.

– Det är länder som Prigozjin mycket väl känner till från sin tidigare verksamhet, och där är det inte så ovanligt att trupper gör uppror när de exempelvis inte får betalt. I Europa har vi knappt sett något liknande sedan 30-åriga kriget på 1600-talet.

Att situationen kunde uppstå och utvecklas så långt som det gjorde visar helt enkelt att Ryssland inte fungerar som en modern europeisk stat, anser Vladimir Gelman.

– Man kan inte lägga ut hela statens verksamhet på entreprenad, men här har en utomstående aktör tilldelats enorma befogenheter och stora mängder vapen. En person som inte kontrolleras av statens strukturer har kunnat komma överens om något med Putin och fått fullständig handlingsfrihet.

I en fungerande modern stat är det omöjligt att föreställa sig att någon helt i strid med gällande lagar skulle få möjlighet att åka runt och värva legosoldater på fängelser, bygga upp sin egen armé och tilldelas tunga vapen, säger Gelman.

– Det är inte så moderna stater fungerar.

Statens svaghet blottlades när Prigozjin trots order vägrade att underordna sig försvarsministeriet.

– Det som hände visade att den ryska staten var helt oförberedd. Ingen gjorde motstånd, ingen hindrade honom. Hade han velat så hade Wagnertrupperna kunnat ta sig hela vägen till Moskva. Varken polisen eller nationalgardet ens försökte stoppa räden. Det var helt enkelt ingen som ville försvara makthavarna.

De vanliga medborgare som tog sig ut på gatorna i Rostov var snarast på Prigozjins sida, säger Gelman.

– Vi såg ingen som av egen vilja skulle ha varit beredd att försvara den officiella ordningen. När order hade getts så började olika byråkrater uttala sig till stöd för Putin och skälla ut Prigozjin, men det var ingen som själv tog initiativ till stöd för regimen. Det är så klart ett mycket allvarligt tecken på statens misslyckande.

Ett ytterligare tecken på statsmaktens svaghet är att upprorsmakaren Prigozjin nu av allt att döma tillåts fritt resa runt i Ryssland. Han uppges även ha återfått miljardbelopp i kontanter som beslagtogs i samband med upprorsförsöket.

En anledning till att Putin inte vill slå ner hårt på Prigozjin kan vara att han har stöd bland militären, tror Vladimir Gelman.

Jevgenij Prigozjin i ett av sina många videoframträdanden där han regelbundet kritiserade den ryska försvarsledningen.

– Försvarsminister Sjojgu och generalstabschefen Gerasimov hatar honom så klart. Men på divisionschefsnivå är det fullt möjligt att han har stöd, och det finns risk att deras lojalitet skulle kunna undergrävas.

Allt tyder på att Putin nu försöker återupprätta balansen mellan statens olika, konkurrerande säkerhetsstrukturer som ska hålla varandra i schack.

– När allt fungerade handlade det om att söndra och härska. När kontrollen förlorades hotade allt att rasa.

Än så länge är det omöjligt att veta om balansen kan återställas eller om ett nytt uppror väntar runt hörnet.

– Vi vet ju inte vad som pågår i olika personers huvuden. Men det är en risk som hotar alla självhärskare, särskilt vid motgångar. Och man har inte uppnått de mål som sattes upp när krigshandlingarna inleddes för ett och ett halvt år sedan. Man kommer knappast heller att uppnå målen, och problemen hopar sig.

Sydsvenskan 2023-07-09

2023-07-09
Nazistskämtande minister petades – efterträdaren sexanklagas

Vilhelm Junnila tvingades avgå som minister. Efterträdaren Wille Rydman har anklagats för sexuella kontakter med unga flickor. Foto: Finlands riksdag.

”Skräckkabinettet” är vad en av Tysklands största tidningar nyss kallade Finlands nya fyrpartiregering. Anledningen var de ständigt nya uppgifterna om regeringspartiet Sannfinländarnas kopplingar till högerextremism. Regeringen hade hunnit sitta i en dryg vecka när den började krackelera.

Framför allt var det näringsminister Vilhelm Junnila som hamnade under lupp när det uppmärksammades att han för några år sedan talade på ett offentligt möte som arrangerades av högerextrema grupper.

Han hade också i sociala medier publicerat inlägg med kopplingar till nazistisk symbolik. På ett valmöte hade han skämtat om sitt kandidatnummer 88 som bland nazister står för ”Heil Hitler”.

Oppositionen försökte avsätta Junnila genom en förtroendeomröstning som han klarade med knapp marginal. Svenska folkpartiet, som själv sitter i regeringen, vägrade att rösta för sin egen ministerkollega, vilket naturligtvis fördjupade klyftan mellan dessa två regeringspartier.

Efter omröstningen uppdagades dock ytterligare fler kontroversiella uttalanden, bland annat en skriftlig fråga till riksdagen från 2019 där Junnila förespråkade ”klimataborter” som en lösning på befolkningsökningen i Afrika.

Junnila stod fast vid sitt gamla uttalande och menade att konceptet ”klimatabort” var i samklang även med den nya regeringens politik. Det fick det fjärde regeringspartiet, Kristdemokraterna, att gå i taket och anklaga Junnila för ”ekofascism”. Till slut tvingades Junnila avgå för att rädda regeringssamarbetet.

Framför allt unga kvinnliga journalister som i offentligheten ifrågasatt Junnilas lämplighet som minister utsattes för en hatkampanj där riksdagspolitiker från Sannfinländarna och även Samlingspartiet spelade en central roll.

Hatkampanjen kulminerade i hot om sexuellt våld mot en journalist och fördömdes av den internationella pressfrihetsorganisationen IPI som även uttryckte oro över ökningen i ”extremhögerns fientliga retorik mot medierna i Finland”.

Redan innan det stod klart vem Sannfinländarna skulle välja som ersättare för den avpolletterade ministern menade finska kommentatorer att den nya regeringen hade gjort världsrekord i hur snabbt man kan rasera ett lands internationella rykte.

Ryktet lär inte förbättras av att Sannfinländarnas val föll på Wille Rydman – en av riksdagsledamöterna som deltagit i hatkampanjen mot kritiska journalister och som specifikt pekats ut av IPI. Redan före den senaste kontroversen var Rydman en högst kontroversiell person.

Precis som flera andra politiker i Sannfinländarna har Rydman talat om ett pågående ”folkutbyte”, ett kodord för en rasistisk konspirationsteori. Den största kontroversen kring hans person ledde till att han förra året tvingades lämna det konservativa Samlingspartiet. Detta efter anklagelser om sexuella kontakter med minderåriga flickor.

I juni 2022 publicerade Finlands största tidning Helsingin Sanomat en stor artikel där ett antal unga kvinnor berättade hur Rydman hade trakasserat dem sexuellt eller visat sexuellt intresse för dem när de varit minderåriga. Två av flickorna berättade för tidningen att de hade börjat träffa Rydman redan när de gick på högstadiet.

Polisutredningar ledde aldrig till åtal men Rydman tvingades lämna alla sina uppdrag. Senare anslöt han sig istället till Sannfinländarna. I vårens val blev han omvald till riksdagen som representant för sitt nya parti.

När Sannfinländarna valde Rydman till nästa näringsminister visade han ingen förståelse för varför hans föregångare tvingats avgå. Det var resultatet av en skamlig klappjakt, menade han.

Statsminister Petteri Orpo fick ingen förvarning om Sannfinländarnas planer att ge ministerposten till mannen som han själv några månader tidigare bedömt som olämplig för alla förtroendeuppdrag.

Statsminister Petteri Orpo (samlingspartiet) hade ingen kommentar till sannfinländarnas ministerval.

”Gör Sannfinländarna narr av Samlingspartiet?” Det frågade tv-bolaget Yle när statsministern höll presskonferens efter ministerutnämningen.

Orpo ville inte säga något om vad han tänkte när han fick kännedom om att Wille Rydman skulle sitta i hans regering, utan ville hellre prata om sitt regeringsprogram som går ut på att minska statens skuldbörda.

– Vi måste komma i gång med det riktiga arbetet nu. Jag hoppas att det blir färre brottningsmatcher framöver, sade han.

Sydsvenskan 2023-07-07

2023-07-07