Den viktigaste lärdomen av Jevgenij Prigozjins och Wagnergruppens myteri i midsommarhelgen är att den ryska statsapparaten inte fungerar. Det säger den ryske statsvetaren Vladimir Gelman som nu arbetar vid Helsingfors universitet.
– Prigozjin hade av staten fått enorma resurser som han använde för att stärka sina positioner. Om han hade kunnat avsätta ledningen för försvarsministeriet hade han i förlängningen efter ett tag kunnat göra anspråk på att flytta undan Putin.
Det fanns en reell möjlighet för Prigozjins upptåg att lyckas, eftersom ingen gjorde motstånd. Försvarsminister Sjojgu, som själv inte ens har gjort lumpen, är hatad inom militären, säger Vladimir Gelman.
– Om planen verkligen var att gripa Sjojgu som kom till Rostov några timmar innan kolonnen sattes i rörelse så hade det kunnat lyckas. Sjojgu har ingen större egen livvakt. Militären skulle knappast göra något för honom, de gjorde ju inget när Wagnergruppen intog Rostov.
Ändå var Prigozjins tilltag inget regelrätt försök till statskupp, menar Gelman. Snarare kan det jämföras med den typ av militära uppror som ofta sker i olika afrikanska länder, säger han.
– Det är länder som Prigozjin mycket väl känner till från sin tidigare verksamhet, och där är det inte så ovanligt att trupper gör uppror när de exempelvis inte får betalt. I Europa har vi knappt sett något liknande sedan 30-åriga kriget på 1600-talet.
Att situationen kunde uppstå och utvecklas så långt som det gjorde visar helt enkelt att Ryssland inte fungerar som en modern europeisk stat, anser Vladimir Gelman.
– Man kan inte lägga ut hela statens verksamhet på entreprenad, men här har en utomstående aktör tilldelats enorma befogenheter och stora mängder vapen. En person som inte kontrolleras av statens strukturer har kunnat komma överens om något med Putin och fått fullständig handlingsfrihet.
I en fungerande modern stat är det omöjligt att föreställa sig att någon helt i strid med gällande lagar skulle få möjlighet att åka runt och värva legosoldater på fängelser, bygga upp sin egen armé och tilldelas tunga vapen, säger Gelman.
– Det är inte så moderna stater fungerar.
Statens svaghet blottlades när Prigozjin trots order vägrade att underordna sig försvarsministeriet.
– Det som hände visade att den ryska staten var helt oförberedd. Ingen gjorde motstånd, ingen hindrade honom. Hade han velat så hade Wagnertrupperna kunnat ta sig hela vägen till Moskva. Varken polisen eller nationalgardet ens försökte stoppa räden. Det var helt enkelt ingen som ville försvara makthavarna.
De vanliga medborgare som tog sig ut på gatorna i Rostov var snarast på Prigozjins sida, säger Gelman.
– Vi såg ingen som av egen vilja skulle ha varit beredd att försvara den officiella ordningen. När order hade getts så började olika byråkrater uttala sig till stöd för Putin och skälla ut Prigozjin, men det var ingen som själv tog initiativ till stöd för regimen. Det är så klart ett mycket allvarligt tecken på statens misslyckande.
Ett ytterligare tecken på statsmaktens svaghet är att upprorsmakaren Prigozjin nu av allt att döma tillåts fritt resa runt i Ryssland. Han uppges även ha återfått miljardbelopp i kontanter som beslagtogs i samband med upprorsförsöket.
En anledning till att Putin inte vill slå ner hårt på Prigozjin kan vara att han har stöd bland militären, tror Vladimir Gelman.
Jevgenij Prigozjin i ett av sina många videoframträdanden där han regelbundet kritiserade den ryska försvarsledningen.
– Försvarsminister Sjojgu och generalstabschefen Gerasimov hatar honom så klart. Men på divisionschefsnivå är det fullt möjligt att han har stöd, och det finns risk att deras lojalitet skulle kunna undergrävas.
Allt tyder på att Putin nu försöker återupprätta balansen mellan statens olika, konkurrerande säkerhetsstrukturer som ska hålla varandra i schack.
– När allt fungerade handlade det om att söndra och härska. När kontrollen förlorades hotade allt att rasa.
Än så länge är det omöjligt att veta om balansen kan återställas eller om ett nytt uppror väntar runt hörnet.
– Vi vet ju inte vad som pågår i olika personers huvuden. Men det är en risk som hotar alla självhärskare, särskilt vid motgångar. Och man har inte uppnått de mål som sattes upp när krigshandlingarna inleddes för ett och ett halvt år sedan. Man kommer knappast heller att uppnå målen, och problemen hopar sig.
