OS i Sotji är Rysslands största och dyraste pr-kampanj genom tiderna. Ingenting får stoppa miljardprojekten. I väst har aktivister som slåss för homosexuellas rättigheter krävt bojkott av spelen, men på gayklubben Majak hoppas ägarna på stöd från utländska OS-besökare.
Det är en absurd syn. Den gamla vägen från Svartahavskusten slingrar sig upp i de molntäckta bergen, genom skogen på floden Mzymtas västra strand. Plötsligt öppnar sig utsikten åt nationalparken i öster. Mitt i flodfåran står en betongkoloss.
Världens enda snedkabelbro i ett bergslandskap, och södra Rysslands längsta, står det i informationsmaterialet. Pylonerna är åttio meter höga. Rytande lastbilar med fyllnadsmassor kör fram och tillbaka i gyttjan. Två grävmaskiner och en orangegul lyftkran på larvfötter gör sitt bästa för att färdigställa allt i tid.
Den vita snedkabelbron, den elektrifierade järnvägen med långa fackverksbroar och den splitternya fyrfiliga motorvägen upp till OS-anläggningen i Krasnaja Poljana löper genom ett fredat naturområde.
– Tillfartsvägarna till det här bygget har gjort att oersättlig skog huggits ner på båda sidor floden. Utsläppen har förstört dricksvattnet i området, säger miljöaktivisten Vladimir Kimajev.
I veckan blockerade invånare i byn Achstjyr infarten till det enorma grustaget som grävts vid byn för vägbygget. Grävarbetena har gjort att byn sedan länge saknar tjänligt vatten. Barnen kan inte ta sig till skolan, eftersom vägen är borta.
Myndigheterna har hittills försökt blidka byborna med tomma löften – och hot om hårda straff för demonstranter. En av de mest kända miljöaktivisterna i trakten, biologen Suren Gazarjan, har flytt landet och sökt asyl i Estland. Också Vladimir Kimajev har fått besök av polisen.
– Vi förföljs hela tiden. De har gjort husrannsakan hemma hos mig och hos båda mina söner. Vapen och narkotika letade de efter, sade de. Det är framför allt jobbigt för familjen, ena svärdottern väntar barn. Jag vet inte vad jag ska göra om de kommer igen.
Trafiken upp mot bergstopparna består huvudsakligen av tunga lastbilar med byggmaterial. Vid en vågstation för lastbilarna spanar en uniformerad vakt. ”Vattenskyddsområde”, står det på en skylt vid vägkanten. Det första som syns vid infarten till bergsbyn Krasnaja Poljana är en enorm, nybyggd polisstation.
Det är här utomhusdelen av vinter-OS ska äga rum. Nu står grå byggbaracker staplade vid vägkanten i flera våningar. En säkerhetsvakt stiger ombord på pressbussen och kontrollerar allas dokument.
•••
– Det här är världens finaste bobbana, det är min personliga åsikt.
Vjatjeslav Sjtjavlev var Sovjetunionens bästa bobåkare på 1980-talet och representerade landet i vinter-OS i Sarajevo 1984. På 1990-talet var han huvudtränare för Rysslands OS-lag, och nu är han chef för Sotjis stolthet, världens längsta bobbana som Vladimir Putin själv teståkte i våras.
Men Vjatjeslav Sjtjavlev kan inte svara på frågan om vad banan har kostat.
– Nej, det är inte mitt bord.
Det finns en anledning till hans tystlåtenhet.
Enligt den ursprungliga planen skulle kälkbacken ha kostat motsvarande 400 miljoner kronor, men den slutgiltiga prislappen landade på närmare två miljarder. Pengarna hade räckt till ungefär åttio enkla idrottshallar med en 25-metersbassäng av samma typ som under senare år byggts i många ryska städer.
OS-bygget i Sotji är Vladimir Putins personliga pr-projekt och beräknas bli det dyraste av alla olympiska spel hittills, minst fem gånger dyrare än föregående vinter-OS i Vancouver 2010.
Huvuddelen av investeringarna har storföretag tvingats ta ansvar för, både statsägda bolag och privata företag som måste hålla sig på god fot med statsmakten.
•••
Några kilometer högre upp i bergen, vid sidofloden Atjipse, stannar bussen vid något som liknar Jakriborg i större skala – en nybyggd centraleuropeisk alpby, komplett med ett klocktorn och en bred strandpromenad. För ett par år sedan fanns här ingenting.
Alpbyn heter Roza Chutor och ska vara centrum för skidsporten. Aleksandr Belokobylskij är vd för hela anläggningen och pekar stolt på en modell på det omfattande linbanesystemet som ska föra de tävlande upp i bergen. Samma modell har Vladimir Putin inspekterat inför tv-kamerorna.
Det är oligarken Vladimir Potanin, Rysslands fjärde rikaste man, som betalat för bygget. Till skillnad från de statligt anställda presstalesmännen gör Aleksandr Belokobylskij ingen hemlighet av vad det hela kostat.
– Den sammanlagda kostnaden ligger på 2,2 miljarder dollar. Det hoppas vi kunna tjäna tillbaka på femton tjugo års sikt, det här ska bli ett viktigt skidcentrum för södra Ryssland.
Prislappen motsvarar ungefär sjuhundra idrottshallar med en 25-metersbassäng. Är det verkligen realistiskt att vänta sig att investeringen kan bli lönsam, frågar jag en rysk journalist när vi skilt oss från gruppen och stängt in oss i linbanans gondol som långsamt reser sig över den falska alpbyn som försvinner i dimman.
– Äsch, det där är bara snack. De pengarna är bortkastade, det fattar alla.
I slutänden lägger de statliga bolagen över sina kostnader på de ryska skattebetalarna. De privata storföretagen får se pengarna som betalning för att staten inte ska blanda sig i deras verksamhet.
•••
Alla huvudvägar i närheten av OS-anläggningarna kantas av identiska, två meter höga plank. Nedre delen av planket är en stenimitation, övre delen ser ut som fem breda brädor i ljust trä över varandra. Vid närmare inspektion visar det sig att planken är byggda av lättmetallelement.
Bakom planken gömmer sig mer eller mindre prydliga privata hus. Tittar man noga kan man se att husen ofta redan har egna plank som nu skyms av lättmetallkulissen.
Det har bråkats en hel del om planken i Sotji. Kommunpamparna tyckte att staden inte såg tillräckligt välvårdad ut med alla olika sneda staket, husen som här och där var i behov av ommålning samt de ibland skräpiga gårdarna. Alla husägare vid genomfartslederna ska sätta upp identiska staket på sin egen bekostnad, beordrade kommunen.
Husägarna vägrade, trots att kommunen gick dem till mötes och lovade räntefria lån till inköp av lättmetallplank. Till slut gav kommunpamparna efter och betalade staketen med skattepengar.
Det är viktigt att allt kring OS ser snyggt och välordnat ut, och det är inte bara sneda staket som ska gömmas undan. Helst ska det bara vara positiva nyheter om OS-förberedelserna i massmedierna, trots att alla vägbyggen lett till totalt trafikkaos med timslånga bilköer och strömmen bryts stup i kvarten på grund av gammal, överbelastad infrastruktur.
När Sydsvenskans reportageteam är i staden drabbas Sotji av ett skyfall. Vi blir genomblöta, den nybyggda flygplatsens ankomstterminal översvämmas, strömmen går i stora delar av staden och de enorma vattenpölarna på de ojämna gatorna gör det nästan omöjligt att ta sig fram till fots.
– Sådant här väder brukar vi bara ha i februari, säger expediten i närbutiken.
Det är i februari OS ska äga rum.
•••
Nästa morgon intervjuas Sotjis borgmästare i lokal-tv. Jovisst, det har regnat en hel del, men stadens dagvattennät har fullt tillräcklig kapacitet. Eventuella problem beror på att privata fastighetsägare inte rengör sina brunnar, förklarar borgmästaren. Journalisten ställer inga kritiska frågor.
Två dagar senare är en nybyggd fotgängartunnel under en central gatukorsning fortfarande helt vattenfylld. Handikapphissen ligger till hälften i vatten. Fotgängarna får bege sig ut i den vilda biltrafiken eller klättra mellan en plantering och ett byggstaket för att ta sig förbi vattenhindret.
På kvällen har en lokal medborgarrättsorganisation kallat till presskonferens för att berätta om miljöförstöringen och olagliga byggprojekt i samband med OS-förberedelserna. I sista stund har presskonferensen flyttats till en restaurang, eftersom den bokade lokalen plötsligt blivit otillgänglig.
Hälften av de få journalisterna i publiken är från internationella medier. En av de få ryssarna är Olga Beskova, chefredaktör för den oberoende nyhetsportalen Sotjinskie Novosti. Att tala öppet om problem med OS-bygget har blivit mycket känsligt, säger hon.
– Journalisterna är rädda för att hamna i onåd. Men även vanliga människor har blivit försiktiga. Framför allt de offentliganställda, de är rädda för att förlora jobbet, säger Olga Beskova.
Så var det också när Sydsvenskan frågade vanliga Sotjibor ute på stan vad de tycker om OS-förberedelserna. Ingen som hade kritiska synpunkter ville framträda med namn och bild.
Olga Beskova var med och startade en av Sovjetunionens första oberoende tidningar i Sotji 1990. Hon lämnade tidningen 2004, när den hade bytt ägare och hennes kritiska artikel om den lokala guvernören stoppats.
Nyhetsportalen hon nu arbetar på ägs av en affärsman utan kopplingar till makthavarna och kan därför tillåta sig att skriva om miljöförstöring och andra känsliga ämnen. De flesta andra massmedier i Sotji fungerar i praktiken som pr-tjänst för beslutsfattarna, menar hon.
– Det sorgligaste är att den nya generationen av så kallade journalister inte ens verkar förstå skillnaden.
•••
På Umid Alimovs ljusblå tröja står det ”Russia – Sochi 2014” med stora bokstäver. Som många andra har han kommit från Uzbekistan för att hjälpa bygga upp OS-anläggningarna i Sotji. Som många andra har han blivit lurad på sin lön.
Vi träffar Umid Alimov och tre andra grundlurade gästarbetare på ett snabbmatsställe vid ett köpcentrum i centrala Sotji. De flesta andra i bygglagen har gett upp och åkt hem utan sina lönepengar.
– Från början var vi tolv man från Uzbekistan i arbetslaget. Arbetsgivaren tog våra pass och lovade att vi skulle få betalt senare, berättar Umid Alimov.
Laget jobbade i fyra månader, bygget blev färdigt, men den utlovade lönen betalades aldrig ut. Arbetsgivaren krävde att uzbekerna skulle jobba vidare på ett nytt bygge, för att så småningom få ut sina pengar och sina pass.
Uzbekerna vände sig till åklagarmyndigheten, men inget hände.
– De är mäktiga, de har beskydd, åklagarna gör inget åt dem. Och de kan hitta oss, det är farligt för oss att stanna kvar, säger Umid Alimov.
Först efter det att en journalist från den amerikanskfinansierade radiostationen Svoboda börjat undersöka fallet lyckades uzbekerna få tillbaka passen. Någon ringde och meddelade att passen fanns i en soptunna i centrala Adler.
Det uzbekiska arbetslaget skulle enligt överenskommelsen få motsvarande 200 000 kronor för arbetet. Förutom ett litet förskott har inget betalats ut, och Umid Alimov verkar ha gett upp hoppet att någonsin se sin lön.
– Det är enorma pengar för oss. Men nu säger de bara att den firman inte längre finns. Det är massor med uzbeker och tadzjiker som blir lurade här.
•••
Toirzjon Ablojarov berättar en liknande historia. I hans arbetslag fanns ett sextiotal byggare. Först fick de betalt, men sedan blev det fördröjningar, och sedan april har ingen fått ett rött öre.
– Nu har vi varit utan lön i ett halvår. Alla har en familj hemma att försörja. Dottern till en av oss dog, men han kunde inte ens åka hem för att begrava henne, det fanns inga pengar. Han är kvar här.
I augusti tröttnade Toirzjons Ablojarovs arbetslag på att arbeta gratis och inledde en strejk. Resultatet var att arbetarna kastades ut från barackerna där de bodde och hamnade på gatan.
– Sedan dess har vi bott lite varstans. Vi har sovit hos kompisar, eller så har man byggt en koja.
Men nu är sommaren i Sotji över, det går inte längre att bo i koja. Dessutom jagar polisen aktivt centralasiatiska arbetare vars arbetstillstånd gått ut. På väg till mötet med oss har gruppen blivit stoppad av polisen två gånger.
Umid Alimovs och Toirzjon Ablojarovs fall är ganska typiska, säger Semjon Simonov, som jobbar heltid med att hjälpa lurade gästarbetare. Vart pengarna tar vägen är svårt att bevisa, men det sannolika är att mellanhänder betalar mutor till beslutsfattare i den statliga beställarorganisationen för att sedan kunna lägga resten av pengarna i egen ficka.
I juli anmälde Semjon Simonov ett fall med trehundra uzbeker som byggt ett hotell för OS-journalister men inte fått betalt för sitt arbete. Myndigheterna reagerade blixtsnabbt och gjorde en razzia redan nästa dag – men inte hos byggbolaget utan på Semjon Simonovs kontor.
I veckan trappade polisen i Sotji upp jakten efter människor som inte ser ryska ut. Hundratals människor spärrades in på en gård där många fick vänta under bar himmel i flera dygn utan mat medan deras identitet kontrollerades. Den officiella förklaringen till razziorna var att illegala migrantarbetare skulle samlas in för utvisning, men det fanns även ryska medborgare med icke-ryskt utseende bland de frihetsberövade.
•••
Klubben heter Majak, Fyren, och ligger på en mörk bakgata. Det finns inga skyltar på det sjabbiga envåningshuset, inga lampor, alla fönster är övertäckta med plywood. Bredvid den tjocka metalldörren finns en ringklocka med en liten, inbyggd videokamera.
Jag trycker på knappen. Efter en halv minut klickar det till, och vi kliver in i värmen. Kontrasten mellan utsidan och insidan är slående. Guldglitter, mysiga soffor, rödmålade väggar med inramade konstverk, en välutrustad bar, och längst fram en upphöjd scen.
Sotjis enda gayklubb är en offentlig hemlighet. Den är inget man talar mycket om, men vill man hitta dit är det bara att fråga någon som jobbar på en restaurang. De flesta vet var stället ligger.
Reklam är inte att tänka på, det skulle vara ett brott mot nya lagen om homosexuell propaganda. Och några skyltar har det aldrig funnits.
– Så är det alltid med gayklubbar i Ryssland, säger Andrej Tanitjev, en av de två ägarna.
Tidigare var han anställd chef på en gayklubb i Moskva, men han hade länge velat starta eget. 2005 var han och partnern Roman Kotjagov på semester i Sotji. De blev förtjusta i staden och bestämde sig för att stanna.
– Det enda som fanns då var ett öppet sommarkafé där bögar brukade samlas. Ingen här hade kommit på idén att öppna en riktig gayklubb. Kanske var de rädda för myndigheterna, säger Andrej Tanitjev.
Andrej Tanitjev och Roman Kotjagov har aldrig försökt dölja att de är homosexuella, varken när de bodde i Moskva eller nu i Sotji. Några större problem har de inte stött på – men det första de gjorde när de öppnade klubben var att anställa vältränade vakter.
•••
Den nya lagen som förbjuder ”homosexuell propaganda” har lett till att atmosfären hårdnat, många har blivit rädda, och antalet besökare på Majak gått ner kraftigt, säger Andrej Tanitjev.
– Vi har haft en minskning på närmare 80 procent. Innan hade vi många turister, nu åker de kanske till utlandet. Och offentliganställda Sotjibor har blivit rädda för att bli avslöjade som homosexuella och få sparken.
En lesbisk kvinna som är lärare sommarjobbade tidigare på Majak. Nu har hon sagt upp bekantskapen med alla homosexuella och låtsas ha en pojkvän, allt för att inte förlora sitt lärarjobb, berättar Andrej Tanitjev.
Å andra sidan har OS-satsningen inneburit att många Sotjibor fått mer pengar att röra sig med, och de homosexuella som inte tycker att de har något att vara rädda för spenderar gärna sina pengar på Majak. Det har inneburit att klubben hittills klarat sig. Nu hoppas Andrej Tanitjev att också utländska OS-turister ska hitta till Majak.
– Vi har redan anställd en person som kan engelska, berättar han stolt.
Att bojkotta OS i Sotji som protest mot propagandalagen är ett dåligt förslag, det skulle inte hjälpa någon, tycker Andrej Tanitjev.
– Jag tycker tvärtom att så många som möjligt ska komma hit, vara sig själva och visa vad det innebär att vara en tolerant människa.
Sydsvenskan 2013-09-22
Foto av Sydsvenskans Thomas Löfqvist finns här.
Mina kort från resan finns här.
