Galina Sokolova är född 1926 och bor i en prydlig etta i Kaliningrads södra utkant, i ett grått höghus från Sovjettiden. Hon har inte mycket till övers för världskapitalismens kris, hon har sett andra tider.
– Jag växte upp på barnhem i Gorkij, eller Nizjnij Novgorod heter det nu. När kriget började 1941 ville jag till fronten direkt, men jag var ju för ung.
Till slut fick Galina Sokolova börja på en militär utbildning för unga spanare som skulle smyga sig över fronten till tyskockuperat område. Kvinnor ansågs lämpliga, eftersom de väckte mindre misstankar.
På spanarkursen lärde hon sig också den nya sovjetiska nationalhymnen. Före kriget fanns ingen nationalhymn, bara Internationalen.
– När jag kom till fronten så fick ställa mig upp framför hela truppen och lära ut sången.
Galina sjunger de första verserna och får tårar i ögonen. “De fria republikernas eviga förbund…”
Två gånger gick hon över frontlinjen. Tredje gången blev hon sårad när hon skulle krypa tillbaka över en äng. I sicksack som hon hade lärt sig, annars kunde tyskarna se spåret efter henne och skjuta.
– Så hörde jag att det låg någon annan där på ingenmansland och ropade efter sjukvårdare, på ryska. Han hade fått en granatskärva i magen och höll med båda händerna så att inte tarmarna skulle komma ut.
Galina kunde inte bära den sårade soldaten själv, men hon visste att de sovjetiska positionerna var nära. Hon började också ropa efter sjukvårdare. Då började tyskarna skjuta och hon fisk tre granatskärvor i sitt högra ben. Men båda klarade sig.
Efter kriget bosatte Galina Sokolova sig i det tyska Königsberg som nu hade blivit det ryska Kaliningrad. Här träffade hon Anatolij, gifte sig, och fick en dotter.
Nu är Anatolij sedan länge död, men Galina har sin dotter, och dottersonen Sergej. Han jobbar inom polisen och bor i grannhuset.
Själv klarar Galina sig på sin lilla pension, hon har inga höga anspråk och är mest glad över att hon ser rätt bra igen efter starroperationen.
– Men de har byggt så många konstiga hus. Den nya kyrkan är ju fin, men de kunde ha byggt den någon annanstans, så hade de inte behövt flytta Leninstatyn.
En något förkortad version av texten publicerades i Sydsvenskan den 15.6.2009.
Mer på temat:
2 svar på ”Tre gånger gick hon över frontlinjen”
Vad bra du är på att invervjua! Hon öppnade verkligen upp sig! Det var hemskt intressant, men jag missade tyvärr en hel del för att jag inte kan så bra ryska.
Tack, men det är nog mer hon som är bra på att berätta – och har mycket att berätta. Jag lyssnade mest, och försökte bara styra lite.