i På svenska

Syndarnas sista ord

Feminismen är en dödssynd inom den ryskortodoxa kyrkan. Det är bara en av alla absurda anklagelser som riktats mot de tre medlemmarna i performancegruppen Pussy Riot under rättegången som började i förra veckan.

Nu är huvudförhandlingen över. Det enda som återstår är avkunnandet av domen. Det får vi konstigt nog vänta på i en hel vecka till, till fredagen den 17 augusti, trots att alla efter den extremt hastigt genomförda rättegången hade förväntat sig ett snabbt domslut. Förklaringen till dröjsmålet är förmodligen att domen först måste förankras på högre nivå i hierarkin.

Ingen tvivlar på att det blir en fällande dom – allt annat vore en sensation. En friande dom skulle betyda att tre oskyldiga kvinnor suttit häktade i över fem månader. De skulle till och med kunna få kompensation. Det kommer inte i fråga i en process som helt uppenbart styrs av politiska intressen.

Under hela processen har åklagarsidan lagt extremt stor möda på att bevisa att brottet Pussy Riot anklagas för abslolut inte är politiskt – med den absurda följden att rättegången i stället tagit formen av en religiöst grundad häxprocess där det ska bevisas att motiven till den knappt en minut långa föreställningen i Frälsarkatedralen var ”religiöst hat”, att medlemmarna i gruppen gjort sig skyldiga till hets mot alla ortodoxa kristna, ja hela kristendomen.

I verkligheten var föreställningen givetvis ett angrepp på två av den ryska maktvertikalens högsta helgon, den förre KGB-officeren Vladimir Putin och den förre KGB-angivaren Vladimir Gundjajev – nu mer känd som patriark Kirill, den ryskortodoxa kyrkans överhuvud. Syftet med processen mot Pussy Riot var att avskräcka andra från liknande helgerån. Frågan är nu vilket straff som bäst tjänar det syftet och huruvida den stora internationella publicitet som rättegången fått kan påverka utgången.

På samma sätt som sovjetiska rättegångar mot dissidenter blev också rättegången mot Pussy Riot en absurd teaterföreställning. Men till skillnad från dissidenträttegångarna, där inga journalister var närvarande och där samizdatkrönikörerna tvingades anteckna i smyg, har hela världen kunnat följa med under den märkliga huvudförhandlingen där en väktare vittnat om hur han åsamkats ett djupt själsligt sår och inte kunnat arbeta på länge efter att ha sett de tre kvinnorna hoppa upp på altartrappan och dansa.

”Det här är inte en teaterföreställning”, skrek domaren Marina Syrova när publiken i rättssalen i går applåderade de åtalades avslutande tal. Hon har fel.

Här är några korta utdrag ur de åtalades slutord i min översättning.

Nadezjda Tolokonnikova

Egentligen handlar den här rättegången inte om tre sångerskor i gruppen Pussy Riot. Hade det varit så hade det som pågår här varit meningslöst. Det här är en rättegång över hela det politiska systemet i Ryska federationen. Imitationen av en rättslig process närmar sig sin förutbestämda final – det är sådana vår förundersökningsledare, domare och åklagare är. Och också de som står över dem: de som lämnade in den politiska beställningen på repressiva åtgärder. Vem bär skulden till att framträdandet i Frälsarkatedralen och processen som följde efter konserten ägde rum? Den skyldiga är det auktoritära politiska systemet. Det gruppen Pussy Riot sysslar med är oppositionell konst, eller politik i konstens form. I alla fall handlar det om en form av medborgaraktivitet under förhållanden där det statliga systemet undertrycker grundläggande mänskliga rättigheter.
/—/
Vi är friare än de människor som sitter mittemot oss på åklagarsidan, eftersom vi kan säga allt vi vill, men de som sitter mittemot oss säger bara det som tillåts av den politiska censuren. De kan inte uttala ord som ”punkandakt” eller ”Gudaföderskan, driv ut Putin!” De kan inte uttala de rader ur vår punktandakt som handlar om det politiska systemet. Kanske anser de att det skulle vara bra att ge oss en fängelsedom också därför att vi reser oss mot Putin och hans system, men de kan inte säga det, eftersom det är förbjudet för dem. Deras munnar är ihopsydda, tyvärr är de bara dockor här. Jag hoppas att de förstår detta och att även de väljer frihetens, sanningens och ärlighetens väg…
/—/
Och till slut skulle jag vilja citera ur gruppen Pussy Riots sång: ”…Öppna alla dörrar, ta av er epåletterna, känn doften av frihet tillsammans med oss”.

Jekaterina Samutsevitj

Jag har blandade känslor när det gäller den här rättsprocessen. Å ena sidan väntar vi en fällande dom. Jämfört med domstolsmaskineriet är vi ingenting, vi har förlorat. Å andra sidan har vi segrat, eftersom åtalet mot oss är förfalskat, och systemet kan inte dölja rättegångens repressiva natur. Än en gång ser Ryssland i världssamfundets ögon inte ut så som Vladimir Putin försöker framställa landet under sina dagliga internationella möten. Alla de åtgärder i riktning mot en rättsstat som han har utlovat har uppenbarligen aldrig vidtagits. Och hans uttalande om att domen i vår rättegång bli objektiv är ytterligare ett försök att lura hela landet och världssamfundet.

Maria Aljochina

Efter nästan ett halvår på häktet har jag förtått att fängelset är Ryssland i miniatyr. Man kan också börja med styrelseskicket – det är samma sorts maktens vertikal. Att avgöra vilken som helst fråga är enbart möjligt genom direkt inblandning av chefen, en horisontell fördelning av skyldigheterna saknas, en fördelning som skulle betydligt underlätta allas liv. Personligt initiativ saknas, angiveri och ömsesidig misstänksamhet blomstrar.

På häktet, såsom i vårt land, är allt inriktat på att avpersonifiera människan, att förvandla henne till en funktion, oavsett om det är den anställdes funktion eller fångens. Man vänjer sig snabbt vid den monotona och meningslösa regimen. Den liknar regimen där människan placeras vid födseln. I sådana förhållanden blir småsaker viktiga för människorna. I fängelset kan det vara en bordsduk eller en plasttallrik som man bara kan skaffa fram med chefens personliga tillstånd. Utanför fängelset är det i stället en högstatusposition i samhållet, även det något som människor sätter stort värde på.

/—/

Jag blir extremt upprörd av orden ”så kallad” i statsåklageriets tal angående modern konst. Jag vill påpeka att alldeles likartade formuleringar användes under rättsprocessen mot poeten Brodskij. Hans dikter kallades för ”så kallade dikter”, och vittnen hade inte läst dem. På samma sätt hade en del av våra vittnen själva inte sett händelserna.

När vi ber om förlåtelse benämns uppenbarligen även det som ”så kallat” i det kollektiva åklagarhuvudet. Och det är en förolämpning, eftersom vi i sanning har bett om förlåtelse. Fortfarande har ni inte förstått, eller så låtsas ni, när ni talar om detta som falska ursäkter. Jag förstår inte vad ni mer behöver höra.

Och därför är den här rättegången för mig en så kallad ”rättegång”. Och jag är inte rädd för er. Jag är inte rädd för er, inte för lögnerna och fantasierna, den dåligt pyntade falskheten i domen från denna så kallade ”domstol”. För ni kan bara ta ifrån mig den så kallade ”friheten”. Det är den enda sorten som existerar i Ryska federationen. Men ingen kan ta ifrån mig min egen frihet. Den lever i ordet, den kommer att leva tack vare offentligheten. Det är ärligheten och öppenheten, det är sanningssökandet som gör oss alla lite friare. Det kommer vi att se.

Mer på temat

  1. Tack för översättningarna och bra att fallet uppmärksamammas på många sätt

  2. Det er absurd og tull å tenke at de tre ble dømt for demokrati. Å mene slik er samme som å mene at Breivik ble dømt for at han kjempet for norsk demokrati. Hvis man går i kirken for demonstrere noe som han eller hun tenker om Putin må det dømmes i allefall. Kirken er ikke en visst arena hvor man kan tale sine meninng. Kirken er et sted hvor en kan snakke med Gud men ikke et sted hvor man vil å høre blasfemiske sanger, ikke sant?
    Teolog Tomas Halik sa i sin siste intervju: ”Aber ich sehe, wie sehr die Kategorie Sünde in der öffentlichen Sprache fehlt. Sünde ist etwas Lächerliches geworden. Viele sagen: „Ich habe Fehler gemacht, aber das ist nicht strafbar.“ Sie haben kein Bewusstsein dafür, dass nicht alles, was nicht strafbar ist, moralisch gut ist.”Gud kan gi tilgivelse av overtredelser om man ber om det. Men Kirken kan ikke tilgivelse av avbryttelse til loven. Det er ikke dens kompetanse. De tre ber ikke Kirken om noe. De føler seg helt rett. Hvis de tenker slik så uten fordømmelse og tid for ettertanker i fengsel kommer di neste gang med våpen i Kirke for å bevisse sin menning, samme som var med Breivik. Dette kalles fundamentalismen men ikke noen slags av demokrati. Nei.

  3. Den som likställer ett politiskt och religiöst motiverat massmord med en förolämpning är bortom varje form av resonemang, logiskt såväl som etiskt. Teolog Tomas Halik må ha uttalat ord som han anser vara relevanta i frågan, men detta måste ändå motiveras. Om religiösa definitioner av ”synd” äger laga kraft inom en statsbildning är det en TEOkrati vi talar om, inte en demokrati. I den verkliga världen är det en stor skillnad mellan att förskonas från fysisk skada och att slippa höra saker man inte har lust att höra. Kristna fundamentalister som t.ex. Dmytro blandar ofta ihop de två begreppen: de ser det som ett påhopp att andra åsikter än deras skulle få existera. Därför tycker de att det vore bra om religiösa lagar skulle appliceras fritt, så länge det är den Sanna Läran vi talar om. Varken Teolog Halik eller ”prest Dmytro” skulle naturligtvis för ett ögonblick komma på tanken att man skulle följa lagar som bygger på andra religioner än (deras specifika sekt av) Kristendomen. Något sådant vore ju faktiskt ärligt.

    Dmytros svammel om att Pussy Riot skulle ta till vapen är lysande komedi. Hans försök att maskera Breivik som något annat än det Breivik var — en enligt egen utsago kristen man, en högerfundamentalist med storhetsvansinne — är snarare sorgligt, särskilt då han måste vara medveten om att han ljuger. Jag föreslår därför Dmytro att han inte använder ordet ”moral”, ens i citat, innan han förstått vad det innebär.

Kommentarer inaktiverade.

Webmentions

  • Rysk präst: “Kyrkan gör griskultingarna till martyrer” « Lindrig huliganism 2012-08-11

    […] Uppdatering: om du kan ryska, läs Pussy Riots försvarstal här. Läs särskilt Maria Aljochina. Jag är helt tagen efter att ha läst dem. Kalle har över satt delar här: Syndarnas sista ord […]