Rysskräcken, finns den?

Två nya böcker om RysslandFör Ryssland är energi i första hand ett säkerhetspolitiskt instrument – inte en handelsvara. Det hävdar Robert L. Larsson i sin nya bok Rysk energimakt. Trams, säger Vladislav Savić. Ryssland är inget hot, det är svenskarna som lider av överdriven rysskräck, skriver han i sin lika färska bok Vladimir Putin och rysskräcken.

Jag var ungefär lika skeptiskt inställd till båda påståendena när jag började läsa. Nu har jag läst ut böckerna, och kan konstatera att Robert L. Larsson argumenterar betydligt mer övertygande, mindre tvärsäkert, och med tydligare källor för de flesta av sina sakuppgifter.

Vladislav Savić inleder sin bok med ett argument som ska bevisa att den svenska rysskräcken är ett stort problem som blir bara värre år för år. I stället lyckas han undergräva sin egen tes, eftersom påståendet är ovanligt illa underbyggt. Så här skriver han:

Min kollega, Rysslandskännaren Ebba Sävborg, berättade för mig att hon 2006 gjorde en Googlesökning på den svenska frasen ”Ryssen kommer” och fick 72.000 träffar. Tre år senare, hösten 2009, gjorde jag en likadan sökning och fick då 133.000 träffar. Vad har egentligen hänt? Är ”ryssen” verkligen på väg åt vårt håll?

Att använda de här siffrorna som argument i detta sammanhang är uppåt väggarna av flera olika anledningar:

  • För det första måste man ta hänsyn till att både Googles databas och den totala textmängden på webben växer snabbt, vilket per automatik leder till att antalet träffar också ökar. Därför kunde man troligen ha fått fram en liknande ökning om man i stället hade använt sökorden ”ryssar är snälla”. Eller vilka andra ord som helst.
  • För det andra stämmer siffran helt enkelt inte, i alla fall inte om man gör sökningen med citattecken, vilket är det enda rimliga. Eller så har rysskräcken avtagit mycket snabbt. Jag får nämligen bara 41.000 träffar när jag i maj 2010 söker på ”ryssen kommer”. Dessutom visar en mer noggrann sökning att bara 344 av dessa träffar går till dokument som skapats under den period Savić skriver om – från början av år 2006 till hösten 2009.
  • Därutöver kan man lätt konstatera att många av dessa dokument inte alls handlar om hur Ryssland hotar Sverige. I stället handlar de om den rysskräck som sägs prägla den svenska Rysslandsbilden. Ett fullständigt cirkelresonemang: det finns många webbsidor där det påstås att svenskar lider av rysskräck – alltså lider svenskar av rysskräck.

Största delen av boken handlar dock inte alls om rysskräck, utan om Vladimir Putin och om Rysslands utveckling de senaste tjugo åren. Texten är en intressant och huvudsakligen korrekt redovisning av händelseförloppet, även om det förekommer några mindre sakfel.

Putin och rysskräckenExempelvis påstår Savić på sidan 89 att premiärminister Tjernomyrdin fick bära hundhuvudet för rubelkraschen och statsbankrutten 1998, när han i verkligheten hade bytts ut flera månader tidigare, och faktiskt fick återkomma till sitt gamla jobb när premiärminister Kirijenko fick sparken i augusti 1998.

När Savić beskriver parlamentsupproret 1993 skriver han följande (sidan 58): ”Den 3 oktober inleddes Jeltsins motattack mot det statliga och kommunisttrogna tv-bolaget Ostankino och mot borgmästarens kontor i Moskva.” I verkligheten var det det upproriska parlamentets stödtrupper som beväpnade sig och på Aleksandr Rutskojs uppmaning stormade tv-huset och borgmästarkontoret, vilket i förlängningen ledde till tiotals dödsoffer.

Något irriterande är det också att Savić konsekvent felstavar det vanliga ryska namnet Lukjanov som hos honom får bli Ljukanov. (Ja, det namnet finns också, men är mycket ovanligt, och den i Sverige mycket kända svensktalande ryska journalisten Fjodor Lukjanov heter definitivt inte Ljukanov i efternamn.)

Mer störande än de relativt få faktafelen är den ibland överdrivna förståelse som Savić visar för Vladimir Putins (men inte Boris Jeltsins) agerande.

Misstankarna om säkerhetstjänsten FSB:s inblandning i hussprängningarna 1999 avfärdas som alltför fantasifulla konspirationsteorier och Boris Berezovskij nämns framstår som en sannolik möjlig beställare av mordet på Litvinenko 2006. Eftersom poloniumspåren pekar mot FSB måste kan mördaren vara någon som vill skylla allt på FSB, resonerar Vladislav Savić.

Det långa fängelsestraff som oligarken Michail Chodorkovskij dömdes till förklaras med att Chodorkovskij gav bidrag till politiska partier och planerade att bygga en oljeledning till Kina. Det är mycket sannolikt att detta faktiskt var viktiga grunder för beslutet att fängsla Chodorkovskij – men det var inte vad han officiellt anklagades för.

I stället dömdes han till åtta år i arbetsläger för att ha utnyttjat rysk skattelagstiftning som tillät att hans oljebolag Yukos etablerade dotterbolag i ryska regioner med låg bolagskatt. Dessa bolag användes sedan för transaktioner för att reducera skatterna. Ingen annan har ställts inför rätta för förfarandet, trots att hålet i skattelagstiftningen utnyttjades av de flesta oljebolag.

Nu när strafftiden håller på att gå ut står Chodorkovskij återigen inför rätta och hotas av ett nytt långt straff för brott som ganska uppenbart är påhittade. Vladislav Savić är inte speciellt upprörd.

Från rysk sida anser man att det var ett nödvändigt ingripande för att kunna bygga upp staten igen efter oligarkernas kaotiska styre under 1990-talet. Det här kan man förstås ha många synpunkter på. Jag har dock ofta tänkt på hur vi i väst hade agerat om en enskild mångmiljardär köpt sig makt på detta sätt. Hur hade Sverige reagerat om till exempel Ingvar Kamprad köpt det största politiska partiet och ytterligare något parti?

En intressant retorisk fråga. Det sannolika hade väl varit att det inträffade hade avslöjats av det politisk oberoende Sveriges Radio där Vladislav Savić arbetar och att en förundersökning angående mutbrott hade inletts mot Ingvar Kamprad och de inblandade politikerna. Mindre troligt är det att Ingvar Kamprad hade gripits av antiterrortrupper och dömts till åtta års arbetsläger i Tjotahejti för skatteplanering. Och om även Hans Rausing samt H&M:s Stefan Persson hade köpt ett par politiker var hade de knappast gått fria medan Ingvar Kamprad sydde vantar i Lappmarken.

Vidare argumenterar Savić att Chodorkovskij hade affärskontakter i USA och att hans planer på att bygga ”en amerikansk pipeline rakt igenom Ryssland till Kina” var ett hot mot Rysslands nationella säkerhet. Kanske det. Men då hade det väl räckt att stoppa den planerade oljeledningen lagstiftningsvägen?

Vladislav Savić ser ut att ställa sig bakom den nu gällande officiella myten som går ut på att hela 1990-talet var kaos och misär medan den ekonomiska uppgången helt och hållet är Vladimir Putins förtjänst. ”Från 1998 rådde helt enkelt totalt kaos”, skriver han exempelvis på sidan 92.

I verkligheten var rubelkraschen sommaren 1998 en viktig vändpunkt i rysk ekonomi. Många fick det betydligt sämre till en början, men höjda priser för importerade varor gjorde att det plötsligt blev lönsamt att tillverka saker i Ryssland. Samtidigt vände också oljepriset uppåt för första gången efter Leonid Brezjnevs död 1982, vilket räddade statskassan.

Visst är det sant att Vladimir Putin lyckades genomföra den reform av det ryska skattesystemet som under Jeltsins tid ständigt fastnade i byråkratin, men den enskilt viktigaste faktorn för den ryska ekonomins snabba tillväxt på 2000-talet är ändå inte Vladimir Putin utan höga världsmarknadspriser på olja och gas.

Vladislav Savićs viktigaste förklaring till varför Ryssland inte kan vara ett hot för resten av Europa är att Rysslands beroende av energiexporten är större än Europas beroende av denna energiimport. Ett övertygande argument, som dock delvis får mothugg av Robert Larsson i boken Rysk energimakt.

Rysk energimaktRobert Larsson påpekar att marknadslogik från rysk sida ofta överskuggas av en stark ”säkerhetsfixering” samt mer eller mindre tvivelaktiga privatekonomiska intressen, och att Ryssland som stor energileverantör är betydligt mindre beroende av varje enskild liten köpare än dessa köpare av sin största eller ibland enda energileverantör.

När Ryssland är finansiellt starkt skulle landet klara långvariga uteblivna intäkter betydligt bättre än vad större delen av Europa skulle klara leveransavbrott av rysk energi. /…/ På lång sikt kan ett sådant beteende självfallet vara kontraproduktivt för Ryssland eftersom importörer vid problem ökar ansträngningarna att diversifiera sin energiimport och energianvändning, men på kort sikt skulle samtliga stater vara utelämnade till fortsatta leveranser från Ryssland. Det inneboende problemet för importörer är dock att beroendet köper en politisk tystnad på ett sätt som skapar ryska incitament att frammana ännu starkare beroenden i kundkretsen. (s. 270)

Yukosaffären sätter Robert Larsson i sitt sammanhang på ett delvis annorlunda och mer djuplodande sätt än Vladislav Savić. För honom handlar affären till stor del om den ryska statskapitalismens nya utvecklingsfas, där det inte alltid är nödvändigt för staten att äga de strategiska företag som den vill kontrollera. I stället för att åternationalisera energisektorn har de ryska makthavarna genomfört en process som Larsson kallar för ”nationalifiering” – företagen tvingas följa statens oskrivna spelregler och de olydiga straffas.

Eftersom den ryska staten, i alla fall enligt en välvillig tolkning, har lagstöd för sina insatser kring återkallande av licenser eller anklagelser om miljöbrott och skattefusk, skulle man i teorin kunna argumentera för att hela nationalifieringsprogrammet, inklusive Yukosaffären, är tecken på att Ryssland styrs av sina lagar och därmed präglas av rättsstatlighet. I praktiken kan incidenterna knappast sägas vara tecken på detta, även om de sker i enlighet med rysk lag, eftersom lagarna med stöd av en politiskt präglad domarkår skapas, och i vissa högprofilmål används, för helt andra ändamål än vad lagen handlar om. (Sidan 216)

Dessa ”nationalifierade” penningflöden dirigeras av patriotiska byråkrater och lojala affärsmän som själva får sin beskärda del av överflödet:

Denna moderna skiftespolitik, omfördelning av resurser till lojala undersåtar, präglade Putins tid som president. Med lagen som stöd förstatligade han energikontrollen, men inte själva ägandet.

Robert Larsson gör ett bra jobb när han sätter de ryska energitillgångarna och den ryska olje- och gasindustrin i ett globalt sammanhang. Jämförelserna med andra oljeproducerande länder och överblicken över den sovjetiska oljeekonomins uppgång och fall är mycket läsvärda. Det är också värt att notera att de reglerade inhemska gaspriserna fortfarande är ett stort problem, både för Gazprom som inte kan investera tillräckligt, och i förlängningen för hela den ryska ekonomin som inte tvingas modernisera.

Omfattningen av korruptionen i Ryssland har ökat kraftigt under Vladimir Putins tid vid makten, slår Robert Larsson fast, och där har han säkert rätt. Kapitlet om korruption och privilegiejakt är dock det mest röriga i hans bok, och det är lätt att förstå varför: här finns det ännu färre konkreta och obestridliga uppgifter att tillgå än när det gäller rysk ekonomi i övrigt.

Larsson radar upp konstiga transaktioner och företagsnamn och lyckas visa att enorma mängder pengar hamnat på villovägar. Att med säkerhet visa vem som därefter fått pengarna är givetvis omöjligt. Den extremt höga nivån av korruptionen är i alla fall en av faktorerna som lett till att ryska gas- och oljebolag saknar pengar till investeringar och på lång sikt får svårt att fylla alla de nya gas- och oljeledningar som håller på att projekteras.

Som helhet är Robert Larssons bok ett gediget verk som ger en bra bild av den ryska energisektorns utveckling och problem under senare år. Även tillväxten av allt tätare formella och informella band mellan staten och energisektorn samt de sätt på vilka energiexporten har använts och skulle kunna användas i maktprojektion framgår med all önskvärd tydlighet. Larsson driver en tes, men han gör det argumenterat och nyanserat. Jag köper inte hans tes med hull och hår, men han har utan tvekan rätt i att energi i ganska stor utsträckning är ett säkerhetspolitiskt instrument för Ryssland – inte enbart en handelsvara.

Även Vladislav Savić driver en tes, men han lyckas inte övertyga mig om att Sverige lider av överdriven och omotiverad rysskräck. Allra minst övertygande är argumenten som går ut på att denna rysskräck skulle vara ett historiskt arv från Sveriges stormaktstider, samtidigt som det i boken påpekas att förhållandet till Ryssland under början av 1990-talet var mycket gott. Var var det historiska arvet då?

Märkligt blir det också när svenska företagare klandras för att de till skillnad från de rationella tyskarna och orädda italienarna inte har vågat investera i Ryssland. Men Ikea då?

Savićs beskrivning av Putins väg till makten är säkert intressant läsning för den som inte är insatt i Rysslands moderna politiska historia, men hans försök att nyansera Rysslandsbilden blir på ett märkligt sätt onyanserat – Vladimir Putin framstår som en stark ledare som återställt lag, ordning och statens överhöghet, medan den bakomliggande nepotismen, korruptionen och klanväldet till stor del hamnar utanför synfältet.

I en intervju i Svenska Dagbladet förekommer Vladislav Savić kritiken och säger följande:

Det finns säkert de som kommer att kalla mig för Putinkramare, för man kan säkert tolka en del av boken på det sättet om man är ute efter billiga poäng. Så fort du försöker nyansera bilden av Ryssland hamnar du i blåsväder. Andra har råkat ut för det före mig.

Jag skulle absolut inte kalla Vladislav Savić för Putinkramare. Däremot anser jag att han visar upp en bild av Vladimir Putins Ryssland som den ryska premiärministern skulle nicka igenkännande till. Jag är inte övertygad om att den bilden är mer rättvisande än den svenska Rysslandsbild Savić kritiserar.

En sak som jag emellertid absolut håller med om är Vladislav Savićs påpekande om att många ryssar lider av allvarlig västskräck. Jag håller också med Vladislav Savić om att det i Sverige behövs mer djuplodande kunskap om Ryssland. Exempelvis Robert Larssons bok är en utmärkt källa till sådan kunskap.

PS: Ytterligare en anledning till att jag gillade Larssons bok är att han på två ställen hänvisar till min blogg: hit och hit. Å andra sidan har jag svårt att se vad Moskvauniversitetets huvudbyggnad på bokens framsida har med energimakt att göra.

Mer på temat:

45 kommentarer till “Rysskräcken, finns den?

  1. Kalle skrev:

    ”Boris Berezovskij nämns som en sannolik beställare av mordet på Litvinenko 2006. Eftersom poloniumspåren pekar mot FSB måste mördaren vara någon som vill skylla allt på FSB, resonerar Vladislav Savić.”

    Tänkte bara tillägga att det endast tillverkas 100 gram av polonium 210 på årsbasis, och all den tillverkningen sker i Ryssland. Den används i mycket små mängder till industrin, bland annat när man gör plastmuggar. Om inte ryssarna kan hålla dessa extremt dyra 100 grammen inlåst och välbevakat så förlorar jag all förtroende för ryssarnas professionalitet och blir benägen att skratta åt eventuella angreppsplaner mot Sverige! Berezovskij är en industriman, och som sådan skulle han kunna komma över polonium 210, men inte utan ryssarnas vetskap. Svaret på om det var Berezovskij som mördade Litvinenko finns hos Rysslands motsvarighet till strålskyddsinstitutet eller något motsvarande, och eftersom det inte har kommit fram så måste det vara ryssen själv som ligger bakom (FSB).

    Mvh Roger Klang, Lund Scaniae Sverige

  2. Att använda antalet träffar på Google som ett argument i det här sammanhanget är verkligen befängt. De siffror som omnämns här är dessutom fullständigt felaktiga. Jag har märkt att Google ofta tycks ”gissa” på det totala antalet träffar som när man sedan klickar sig fram oftast visar sig vara betydligt färre. Så även i detta fall. En googling på ”ryssen kommer” idag ger 871 träffar, varken fler eller färre. Många av dessa är dessutom ”dubletter” såtillvida att de förekommer på samma sida. Räknar man bort sådana dubletter är antalet snarare någonstans kring 500-600 – och knappast någonting att förfasa sig över.

    • 871? Hur kom du fram till den siffran, jag får 41.500… Men siffran i sig är som sagt ganska oväsentlig i sammanhanget.

      Googlesökningen är visserligen ingen grundbult i Savićs argumentation, snarare en bit anekdotisk bevisning i inledningen av boken, men jag höll på att gå i taket ändå och strök under som bara den. Inte ens anekdotisk bevisning bör vara ett skämt.

      • Mycket intressant genomgång och jämförelse av böckerna!

        Om man likt Mattias går igenom många sidor Googleträffar på tex ”ryssen kommer” kommer man ganska snart fram till en punkt där Google inte tycker det är lönt att visa fler träffar.

        I min sökning på ”ryssen kommer” visas ungefär 500 träffar:
        http://www.google.se/search?q=%22ryssen+kommer%22&hl=sv&safe=off&client=firefox-a&rls=org.mozilla:sv-SE:official&start=510&sa=N&cts=1273995890759

        I den ursprungliga sökningen på ”ryssen kommer” får även jag över 40000 träffar, men det är enligt Google mindre än 1000 som kan anses som relevanta.

        Det är nog sällan man orkar gå bortom de 100 första träffarna på en sökning.

        Med dessa kunskaper om hur Google fungerar blir Savics påstående om en omfattande nutida svensk rysskräck än mer anekdotiskt.

      • Det jag syftade på var att man inte kan få visat fler träffar än 871 om man klickar sig fram sida för sida i Googles träfflista. Efter att ha läst på lite mer om Google har jag dock förstått att det beror på en inbyggd begränsning som Google har där bara de 1000 högst rankade (enligt Googles PageRank) sidorna som matchar en sökning visas (och med dubletter bortfiltrerade blir det ännu färre). Faktum kvarstår dock att det totala antalet ”träffar” som Google presenterar på förstasidan vid en sökning bara är en uppskattning som kan vara väldigt långt från sanningen.

        För att citera Wikipedia:
        ”Note also, that the number of hits reported by search engines is only an estimate. For example, Google only calculates the actual number of hits when the user finally navigates through all result pages, to the last one, and even then it places restrictions on the figure. At times, the hit count estimate can be significantly different (by one or more orders of magnitude) to the total count of results on the last page.[1]

        A site-specific search may help determine if most of the hits are coming from the same web site; a single web site can account for hundreds of thousands of hits.

        For search terms that return many results, Google uses a process that eliminates results which are ”very similar” to other results listed, both by disregarding pages with substantially similar content and by limiting the number of pages that can be returned from any given domain. For example, a search on ”Taco Bell” will only give a couple pages from tacobell.com even though many in that domain will certainly match. Further, Google’s list of unique results is constructed by first selecting the top 1000 results and then eliminating duplicates without replacements. Hence the list of unique results will always contain fewer than 1000 results regardless of how many webpages actually matched the search terms. For example, from the about 742 million pages related to ”Microsoft”, Google presently returns 552 ”unique” results”

        Rekommenderad läsning för dem som vill fördjupa sig ytterligare i detta ämne: http://homepage.ntlworld.com./jonathan.deboynepollard/FGA/google-result-counts-are-a-meaningless-metric.html

  3. Tack för bra recensioner! Jag ger inte mycket för den där Savić om han hävdar att Berezovskij låg bakom mordet på Litvinenko och menar att rättsspektaklet och straffkolonierna som Chodorkovskij och Lebedev utsätts för är rimliga. Här är förresten en ganska bra artikel om den pågående rättegången som jag läste häromdagen: http://lenta.ru/articles/2010/05/14/mbh/ ”Det här är inte ens teater – det är någon form av cirkus” avslutar Lenta.ru:s skribent.

    • Han hävdar inte att Berezovskij låg bakom mordet, utan säger att det känns tveksamt att spekulera i skuldfrågan. Därefter spekulerar han i skuldfrågan och menar att Berezovskij känns mer sannolik som beställare än exempelvis FSB, med tanke på diverse omständigheter, Litvinenkos otillräkneliga beteende osv. Jag har inte boken framför mig nu så jag kan tyvärr inte citera ordagrant.

    • Nu har jag haft möjlighet att läsa om det Vladislav Savić skriver om Litvinenkomordet, och jag måste konstatera att mitt korta referat på den punkten var något onyanserat. Jag har därför ändrat tre ord i min bloggtext, de gamla orden står kvar överstrukna för protokollets skull.

      Det bör konstateras att Litvinenkofallet inte är någon central del i boken eller i Savićs resonemang. Här är i alla fall ett längre citat ur boken (s. 147-148) så att var och en kan bilda egen uppfattning:

      Litvinenko verkar under sina sista år ha blivit alltmer desperat och genomgick en rad personliga kriser, som bland annat ledde till att han strax före sin död konverterade från den ryska ortodoxa kristna läran till islam. Berezovskij var inte längre lika intresserad att bekosta Litvinenkos exil i London. Litvinenko började därför vända sig till ganska många suspekta parter för att kunna livnära sig. Han ska mot slutet ha erbjudit olika parter nya avslöjanden som berörde hans tidigare liv inom säkerhetstjänsten, kanske också i fråga om Berezovskijs förehavanden.
      Det känns fel att spekulera kring skuldfrågan, men man kan slå fast att Litvinenkos död kom mer lämpligt för Putins motståndare än för Putin själv.
      /—/
      Visst går det att föreställa sig att Kreml skulle slå till mot en obekväm person, som ett slags varnande exempel, men varför på detta brutala och framför allt klumpiga sätt? Litvinenko bodde länge i exil i London utan att någon tog särskild notis om honom. När giftskandalen var ett faktum blev den till nackdel för Putin och den ryska säkerhetstjänsten. Själva mordvapnet, substansen polonium 210, pekade nämligen direkt mot den ryska säkerhetstjänsten. Antingen ville FSB i så fall att spåren skulle peka mot dem eller också ville någon annan detsamma. Jag är knappast någon expert på mord, jag bara antar att det finns lättare sätt att göra sig av med någon utan att lämna så tydliga spår.

      • Jag tycker det är helt fel att beteckna mordet som klumpigt. Tvärtom var det ytterst nära att bli ett perfekt mord såtillvida att man inte ens skulle förstå vad den mördade dog av. För mig är det helt uppenbart att den eller de som låg bakom mordet inte trodde att poloniumet skulle upptäckas (det är extremt svårt att upptäcka om man inte vet vad man letar efter) – och mycket pekar som jag förstått det på att polonium använts vid ett flertal tillfällen tidigare som mordvapen utan att upptäckas.

  4. Jag ogillar också när skribenter uppenbarligen redan har en åsikt om något, och sedan letar fakta för att använda för att skriva en saftig artikel eller bok.

    Verkar som båda dessa redan hade en tes och grävde upp lämpliga fakta att skriva om…

    Savic skulle ha tagit mer tid att kolla sina fakta! Jag tror han har mer rätt än Larsson, men det är verkligen ett problem att hans forskning verkar vara slarvigare gjord än Larssons.

    Jag tror absolut att Sverige lider av totalt överdriven ryssskräck!

    Ryssland bryr sig säkert knappt ens om att Sverige existerar, och har inte gjort något mot Sverige under min livstid i alla fall.

    Men den stora majoriteten i Sverige upplever Ryssland som hotande, har en okunning och väldigt negativ bild av Ryssland och kan inte förstå varför en svensk till exempel skulle vilja lära sig ryska eller åka på semester dit.

    Jämför relationen till Tyskland till exempel. De har ju en ”intressant” historia…… Och ligger ungefär lika nära som Ryssland. USA har startad massor av krig under senaste decennierna. Men det verkar inte oroa många i Sverige heller. Kina borde ju vara något för den paranoide att oroa sig för… Men nej, det är Ryssland som är hotet!

    MINST hälften av alla artiklar (tror jag) om Ryssland i svensk press är om ev. energi och militärt hot. Minst hälften av kvarvarande artiklar är om problem med mänskliga rättigheter, brottslighet eller fattigdom.

    Inte konstigt att alla tror att Ryssland är ett fruktansvärt obehagligt och aggressivt land…
    Det blir som en självfuppfyllande proftetia…

    Det jag inte fattar är VARFÖR det blivit så i Sverige.

    Finland t.ex. verkar ha en mycket mer realistisk bild av Ryssland, utan paranoja, trots att det ligger närmre och har historiska anledningar att vara mer misstänksamt.
    Hur kan det förklaras?

    • Jag vill minnas att du sade att du inte följer svensk press. Jo, här, den 11 oktober 2009 skrev du:

      ”Eftersom jag inte bor i Sverige så följer jag inte regelbundet svensk media.”

      Hur vet du då vad den svenska pressen skriver om? Och ännu mer intressant, hur vet du vad den finska pressen skriver om?

      • DN och Aftonbladet har bra nätsidor som jag börjat besöka allt mer. Jag brukade läsa Huvudstadsbladet när jag besökte finland en del för jobbet. Naturligtvis har jag inget underlägg för mina siffror… Erkänner att det är helt subjektiva intryck. Men trodde man kunde kommentera på en blogg utan att vara en fullständigt påläst expert. Verkar som om det kanske är bäst att lämna kommentarerna här till ”rysslandsproffsen”

        • Du får gärna kommentera, det är alltid bra med mothugg. Men om du motsäger dig själv får du finna dig i att någon kan lägga märke till det.

  5. Tack Kalle för som vanligt kunnig och skarp genomgång av båda böckerna. Inte blev jag särskilt förvånad över Savic slutsatser, de har torgförts i radion också, men det är alltid roligt när dylikt punkteras med fakta.
    Jag tror jag struntar i att läsa boken. Har dock hört andra exempel ur samma bok, som gör att jag kanske läser; om Tjetjenien skriver tydligen V S att han haft hundratals, eller kanske tusentals samtal med ryssar i detta ämne: Tusentals samtal??? För den som kan räkna blir det flera samtal per dag om året, att samtidigt sköta arbetet som korrespondent gör att det är svårt att tro… Frågan är också varför inga samtal fördes med motsvarande mängd tjetjener under VS tid i Ryssland?

    • Läs den gärna, och berätta vad du tycker. Jag hade gärna läst någon annans recension av boken, kanske har jag fått allt om bakfoten.

      Det står i alla fall exakt så här på sidan 52: ”Under mina vistelser i Ryssland har jag säkert samtalat om Tjetjenien med hundratals, om inte tusentals, ryssar på skilda nivåer.”

      En förklaring till det oroliga läget i södra Ryssland är enligt Vladislav Savić oljan:

      Dagenstan är, liksom de flesta andra ryska republikerna i söder, oljerikt. I oljans spår följer nästan alltid blodiga maktkamper.

      Oljeexperten Robert Larsson tillskriver däremot inte oljan någon större roll i Tjetjenienkriget. Det finns inte heller speciellt mycket olja kvar i ryska Nordkaukasien, konstaterar han.

      Jag tror inte att Savić eller Larsson nämner Abchazien. Där finns det ju faktiskt ganska mycket olja att utvinna, som jag skriver här.

  6. Menade verkligen Savic att det där med antalet googleträffar skulle ”bevisa” att svenskarna lider av rysskräck? Var det inte snarare bara ett exempel? (Du skriver alltså ”ett argument som skall bevisa”, men påstod han verkligen i boken att det var ett bevis?).

    Hur som helst, att skriva så mycket om just den detaljen i recensionen och kommentarerna tycker jag påminner om det enkla knepet man kan ta till om man vill såga en bok: Leta fram författarens sämsta argument och fokusera på det. Det vore mer intressant att veta vilka Savic bästa argument var, och vad det finns för motargument mot dessa. (Samt, såklart, vilka Larssons sämsta argument var, för balansens skull).

    Hur som helst så skulle det inte förvåna mig alls ifall Savic har skrivit en dålig och illa underbyggd bok om den svenska rysskräcken. Men det innebär såklart på inget vis att densamma inte finns.

    • Bra fråga. Jag försöker svara kort. Nej, han använder inte ordet bevis, men hänvisningen till googlesiffrorna finns redan i inledningen av boken, och återkommer i slutet där han rundar upp, så i alla fall jag drar slutsatsen att han faktiskt menar att sökresultaten har visst bevisvärde, vilket de enligt min mening inte alls har.

      Andra argument som Savić använder för att underbygga sitt påstående om att Sverige lider av rysskräck är intevjuer med Rysslandskännarna Elisabeth Hedborg och Ebba Sävborg Romare, med fd. ambassadören Sven Hirdman och ytterligare några personer, däribland även Fjodor Lukjanov. De flesta av dessa förekommer även i radioprogrammet som jag skrev om här, därför kändes det inte speciellt relevant att ta upp det spåret en gång till.

      Därutöver citerar Savić en rad argument som använts i diskussionen kring gasledningen Nord Stream och i den svenska försvarsdebatten. Dessa är enligt honom exempel på den svenska rysskräcken. Han påpekar också att det ryska försvaret inte alls är speciellt starkt, även om det har börjat moderniseras med hjälp av oljepengarna.

      Larssons påståenden känns generellt väl underbyggda. En mening som dock fick mig att hoppa till var följande, i kapitlet om korruption:

      En genomgång som Transparency International gjort visade att Enade Rysland, Putins parti, var det mest korrupta partiet i parlamentsvalet 2007 och att Medvedev var den mest korrupta presidentkandidaten inför valet 2008. (s. 284)

      Han ger en tydlig källhänvisning som går till en artikel på tidningen Kommersants engelskpråkiga hemsida, där vi kan läsa följande:

      The expansion of political corruption was the subject of the survey made out by Transparency International-R Center for Anti-Corruption Research and Initiative. The experts carried out their monitoring from May 2007 to March 2008, covering 93 printed media, Internet editions, TV and radio resources. All cases of “the office resource abuse” were regarded as the manifestation of political corruption. In the end, United Russia was found the most corrupt party of the State Duma elections and Dmitry Medvedev was said to be the most corrupt presidential candidate in Russia.

      Så långt verkar det stämma, även om orden ”office resource abuse” känns lite märkliga, och tillvägagångssättet ger ett icke-vetenskapligt intryck, men när man går till den ryskspråkiga originalartikeln kan man se att detta inte alls handlar om korruption i vanlig bemärkelse, utan om den så kallade ”administrativa resursen”, alltså att makthavare använder sin position för att på olika sätt gynna maktpartiet. Detta är givetvis ett mycket stort problem i Ryssland, men det är ganska missvisande att använda ordet ”korruption” i detta sammanhang.

      Det här kanske är Larssons svagaste argument, och här borde han absolut ha gått till den ryska originalkällan. Generellt tycker jag att det finns alltför få ryskspråkiga källor i den 38 sidor långa referenslistan i slutet av hans bok.

      Å andra sidan finns det inte en enda ryskspråkig titel i Savićs litteraturlista som upptar en sida, och även alla hans 58 fotnoter (som upptar två sidor) går till källor på svenska eller engelska. Larsson har hundratals fotnoter som upptar sammanlagt 83 sidor i slutet av boken.

      • Tack för utförligt svar. Jag läste igenom det äldre inlägget om Savic radioprogram och tyckte det här citatet av Sävborg var intressant:

        ”Som Ryssland behandlas i svenska medier, och ofta av svenska analytiker, så skulle jag säga att det är en oförskämdhet gentemot dem som har någotsånär krav på faktagranskning, krav på att man ska vara… inte engagerad när man bedömer en verklighet, krav på att man ska försöka hålla sig till någon slags objektiv bild, att försöka att komplicera i stället för att förenkla. Alltså, det är raka motsatsen till vad vi får från Ryssland. Svenska mediers bevakning av Ryssland är ofta generande okunnig, generande icke-objektiv, extremt normativ när det gäller att beskriva Ryssland, och det tror jag inte att vi har om andra länder. Det är väl väldigt bra för dem som vill ha större anslag till försvarsmakten att vi har Ryssland att ta till, för vad ska man annars hota med? Det är ju väldigt praktiskt att ha den typen av bild av Ryssland som vi har, nämligen en stor och hotfull granne som när som helst kommer att sluka Sverige i en liten munsbit.”

        Personligen tycker jag det är en klockren beskrivning. Låt mig illustrera med följande TV4-reportage om årets firande av Segerdagen:

        http://www.tv4play.se/nyheter/nyhetskanalen?videoId=1.1631420

        Passar inte beskrivningen ”generande okunnig, generande icke-objektiv, extremt normativ” perfekt in på detta extremt vinklade propagandareportage?

        Ps. Reportaget kommer ett antal minuter in i videon. Jag hittade ingen direktlänk till Rysslandsdelen av inslaget.

        • Det där citatet är inte av Sävborg, utan av Hedborg, och det finns med även i boken.

          Det går säkert att hitta exempel på både okunnig och generande icke-objektiv rapportering både om Ryssland och andra länder. Det här TV4-reportaget tycker jag dock inte hör dit. Reportern är tvärtom mycket kunnig, befinner sig på plats och talar ryska.

          Visst, han borde nog varit tydligare med att Stalin inte hyllas som hjälte officiellt, och det är nog inga stridsspetsar på de interkontinentala missiler som rullar på Röda torget, men i övrigt tycker jag det är ett ganska bra reportage. Det är ju inte bara elaka västerlänningar som får kalla kårar av den här överdrivna, militaristiska patriotismen, läs exempelvis vad den utmärkta författaren Jevgenij Grisjkovets skriver på sin blogg:

          Заметил, что нынче в Москве гораздо меньше гвардейских ленточек на машинах, при том, что раздают их намного активнее. В этом году и я гвардейскую ленточку не взял. Хотя всегда сам привязывал её к антенне нашего семейного автомобиля. Их много, но намного меньше, чем в прошлом году. А потому что уже невозможно. Я любил и люблю этот весенний праздник, в этом году успею девятого мая вернуться домой. У нас дома хранятся дедовы награды. Особо любил дед медаль ”За оборону Москвы”, часто говаривая, что мало было тех, кто с этой медалью дожил до победы. Обязательно помяну деда, которого всегда горячо любил и понимаю, что он для меня всё больше и больше значит, но сделаю я это тихо, семейным образом. Как же переборщили наши власти с нынешним юбилеем победы. Как же им не хватило ни чувства меры, ни искренности, ни элементарного здравого смысла. Про вкус я даже не говорю. Если у них была цель и задача перещеголять прежние руководства им это вполне удалось. Но именно перещеголять. Вот в этом году многие из тех, кто повязывал ленточку на свою машину в этом году этого не сделали.

          Han återkommer till temat flera gånger i senare anteckningar, exempelvis här:

          Я вчера посмотрел фильм ”Туман” по 1 каналу страны. Я не думал, что смогу такое увидеть. Этот фильм можно сравнить с культурным преступлением. Он свидетельствует о таком циничном отношении к казалось бы незыблемой, святой теме,что диву даёшься! Да и трудно представить выход такого фильма на экран главного канала в День Победы в стране, где накоплена огромная традиция и опыт съёмок фильмов про войну, где прежними кинематографистами накоплен уникальый и неповторимый опыт воплощения на экране Великой войны. Мне очень хочется сказать… ”Остановитесь, опомнитесь!”

          Сейчас много говорится… и наш премьер, и наш президент гневно и пафосно говорят о переписывании истории в разных странах, говорят о принижении роли Советского Союза в достижении великой Победы. Они всё правильно говорят. И при этом, руководимое ими государство выделяет колоссальные средства на пропагандисткое безобразие. Именно без-образие! Все эти бесконечные новые фильмы и сериалы о войне, все эти ”Туманы” и ”Диверсанты” , все эти попытки, заигрывая, привлечь к теме войны незнающую о войне молодёжь – есть ни что иное, как переписывание истории. Причём, переписывание самым бездарным и пошлым образом. И в этих фильмах как раз таки и осуществляется низвержение и образа нашего солдата, и суть случившегося.

          Den 9 maj såg jag själv en av filmerna som Grisjkovets skriver om, nämligen Tuman. Han har givetvis helt rätt, filmen var förfärlig. Och jag tycker inte att han är generande okunnig.

          • ”Visst, han borde nog varit tydligare med att Stalin inte hyllas som hjälte officiellt”
            Borde nog det ja..
            Där han står med KPRF och stalinbilderna och ziuganov och de röda fanorna och all skit i bakgrunden kunde han väl i varje fall NÄMNT att detta inte är något som stöds officiellt? Det framstår som man hyllar Stalin officiellt när man tiger om att detta är en kommunistdemonstration.
            Istället för att tala om missiler ”som kan starta ett världskrig” och intervjua någon gammal kommunist skulle de visat alla de bra sidorna av segerdagsfirandet. Han skulle visat de stora flygblad som aktivister delade ut kring segerparken:
            ”Победил народ, а не Сталин”
            Men det är tydligen bekvämast att ställa sig vid ziuganovs demonstration och låtsas som det är något Kreml står för.

            • Jag håller med om att det absolut borde nämnts i inslaget att kommunisterna som man såg på bilderna utgör en minoritetsgrupp i politisk opposition. Ser dock inget fel i att intervjua krigsveteraner (”gamla kommunister”); det om något hör ju till Segerdagen. Så i övrigt tyckte jag inslaget var bra.

              Huruvida det finns officiellt stöd till att hylla Stalin kan man kanske diskutera. Men jag har ju i alla fall svårt att inte räkna Luzjkov som en del av den politiska (officiella) ledningen, och hans positiva inställning till Stalinporträtt är väl väl känd vid det här laget. http://www.lenta.ru/news/2010/03/02/stalin/

              Stalinporträtt eller inte är dock i mina ögon en relativt liten fråga i sammanhanget. Det bisarra är framförallt den stora militärparaden – en återupptagen propagandamanifestation av mastodontproportioner skapad av Sovjetdiktaturen.

              För att återgå till nyhetsinslaget så tycker jag det märkligaste av allt är att man i nyhetsprogrammets ingress säger ”Nato-trupper marscherade i Moskva” för att sedan överhuvudtaget inte beröra Nato-deltagandet i själva inslaget.

          • Med ”okunnig” menade jag att inslaget ger ett okunnigt intryck. Det kan ju antingen bero på att reportern är okunnig, eller så är han kunnig men har medverkat till ett medvetet vilseledande reportage, där man bl.a. klipper ihop filmsnuttar från olika sammanhang (militärparaden och en kommunistisk demonstration) utan att informera tittarna om detta. Dvs ett klassiskt propagandatrick. Dessutom får vi inget veta om vad Segerdagen betyder för majoriteten av ryssarna, som hatar Stalin, men gärna firar att de vann över nazisterna, därför att de har den segern att tacka för att de fortfarande är i livet och för att deras städer (i den europeiska delen av Ryssland) inte tagits över av tyskar och inlemmats i ett utvidgat nazistiskt ”lebensraum”.

            Med ”icke-objektiv” menar jag att reportern talar om för oss vad vi skall tycka. Han fick kanske kalla kårar och tyckte det hela påminde om Sovjetunionen, och så rapporterar han det som om det vore ett faktum, snarare än hans egen subjektiva uppfattning. Den svenske TV-tittaren med normal svensk kunskapsnivå om Ryssland ges inte en chans att själv ta stälning och bilda sin egen uppfattning.

            Reportaget är extremt ”normativt”, dvs talar tydligt om för tittaren att han eller hon SKALL ogilla ryssarnas firande av sin Segerdag och oroa sig för vad de farliga ryssarna skall hitta på i framtiden.

            Militärparader är inget unikt för Ryssland, sådana hålls i nästan alla länder. Jag har vid ett tidigare tillfälle hittat bilder på hur spanjorerna firar sin nationaldag med en stor militärparad i Madrid, med stridsvagnar och robotar och hela baletten. Detta har dock, såvitt jag vet, aldrig nämnts i någon svensk tidning eller TV-kanal. Varför är det totalt ointressant att spanjorerna håller militärparader i Madrid? Det är ju en f.d. fascistdiktatur, där det råder stor tveksamhet om i vilken omfattning de har gjort upp med Francotiden (det finns fortfarande gator döpta efter Franco och andra juntageneraler, det finns fortfarande ett stort monument vid Francos grav, dit Francotrogna vallfärdar för att hylla den forna ledaren, osv). Varför är det totalt ointressant, medan ryssarnas firande av sin seger över nazismen skall rapporteras utförligt varje år, och desssutom användas som ren skrämselpropaganda?

            • Jag har inte intrycket att ”ryssarnas firande av sin seger över nazismen rapporteras utförligt varje år”. Men jag kanske tittar för lite på TV4-nyheter. Här behövs statistisk analys. Årets firande är var i alla fall något i hästväg och absolut värt att rapportera om, den fick ju som sagt även många vettiga ryssar att må illa.

              • Kalle> ”Årets firande är var i alla fall något i hästväg och absolut värt att rapportera om, den fick ju som sagt även många vettiga ryssar att må illa.”

                Här tycker jag du gör samma fel som andra journalister, dvs du jämställer firandet med militärparaden på Röda Torget. Firandet har många andra inslag. Det är en folkfest. Vi var ute hela dagen och firade på olika sätt, och det var hundratusentals andra Permbor också, och då missade vi militärparaden. Firandet håller på hela dagen, och avslutas med ett rejält maffigt fyreverkeri sent på kvällen. Trots att vi firade hela dagen såg jag inte en enda stridsvagn, inte en enda sovjetiskt flagga (däremot tusentals ryska) och inte ett enda Stalinporträtt. Att bara rapportera om paraden på Röda torget ger som resultat en bild av firandet som (jag anser) inte alls stämmer med verkligheten.

                Att många ryssar ogillar paraden kunde ju vara något att rapportera om. De som gör det gör det av olika skäl, t.ex. ideologiska (de är emot allt som påmminer om Sovjet, eller är pacifister och ogillar allt militärt), de kan ogilla det av ekonomiska skäl och tycka att pengarna kunde användas bättre, eller helt enkelt vara trötta på alla trafikproblem paraden orsakar. Även de ryssarna kunde få komma till tals i svenska medier, inte bara de Stalinhyllande idioterna som visades upp i TV4.

                • Jag håller aboslut med om att fler vanliga ryssar borde komma till tals i svensk rapportering. Och fler vanliga kineser, och fler vanliga afrikaner. Fler vanliga polacker hade inte heller skadat, om vi ska ta ett annat stort grannland.

                • De där Stalinhyllarna var väl vanliga ryssar. Jag tror inte det är antalet det är fel på, utan urvalet.

                • Jag håller med dig om att det vore bättre med fler djuplodande reportage innehållande intervjuer med representativa urval av vanligt folk. Att man ofta fokuserar på de stora spektakulära händelserna (såsom militärparaden och kommunisternas demonstration) är väl dock ett generellt problem i all nyhetsrapportering och knappast unikt för Ryssland.

                  ”Militärparader är inget unikt för Ryssland, sådana hålls i nästan alla länder.” Ja bisarrt stora militärparader hålls även i Kina http://www.youtube.com/watch?v=WTCSUDovxRw, Nordkorea http://www.youtube.com/watch?v=QUTTLE5nIkQ och Iran http://www.youtube.com/watch?v=_PvxuksfHTM för att nämna några tydliga exempel. Så det är en trevlig skara länder Ryssland söker sig till när man flexar sina militära muskler på det där viset.

                  Naturligtvis hålls militärparader av olika slag även i mer civiliserade länder, såsom i Spanien som du nämner, men de bilder jag hittar därifrån tyder mer på en folkfest än de bisarra uppvisningar i militär disciplin och styrka som de ovan uppräknade länderna ägnar sig åt.

                • Jaså, militärparader i mer demokratiska länder är ”mer som en folkfest”?
                  Denna grekiska militärparad tycker jag storleksmässigt är i klass med åtminstone de vitryska paraderna.
                  http://www.youtube.com/watch?v=gtCygJwJ68o
                  Vad som är en folkfest eller inte är en definitionsfråga. Många ryssar uppskattade paraderna som hölls runtom i Ryssland och trängdes på gatorna för att få se stridsvagnarna.

                • Varsågod, lite filmbilder på stridsvagnar som dundrar fram genom gatorna i Madrid så att marken skakar:

                  http://www.youtube.com/watch?v=1yWE3KyE5Ns

                  Man skulle kunna tycka att det är skrämmande bilder, med tanke på att Spanien hade ett militärt kuppförsök så sent som 1981, då skottlossning utbröt inne i parlamentet.

                  Eller att dessa parader påminner om Francotiden. Här lite bilder från ”samma” parad under fasciststyret år 1973:

                  http://www.youtube.com/watch?v=-D4xJIDuItE

                  Nu tycker jag alltså inte att man borde göra skrämselpropagandareportage om spanjorernas parader. Men man skulle ju kunna göra det, lika väl som om de ryska. Jag ser faktiskt ingen skillnad.

                  Den ryska 9e maj är som sagt också en folkfest. Den där paraden på Röda torget pågår en dryg timme, men firandet pågår hela dagen, fram till fyrverkeriernas slut strax före midnatt. I tid räknat är det alltså runt 10% av firandet som har en militär karaktär, resten är allmän folkfest. Men de 90%-en är förstås inte av intresse för svensk TV att visa något av.

            • På tal om okunnighet i svensk Rysslands-rapportering. På SvDs ledarsida skriver Claes Arvidsson på ett sätt som av allt att döma betyder att han tror att det är något nytt att Putin har erkänt Sovjetunionens skuld i Katyn.

              http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/sa-ska-man-plocka-russinen-ur-kakan_4791345.svd

              ”Vladimir Putin har erkänt Sovjetunionens skuld i Katyn. Planerna på att pryda Moskva med Stalinbilder i samband med segerdagen den 9 maj blev aldrig av – istället sågs trupper från fyra Nato-länder bland militärparadens 10000 ryska soldater.”

              Det är alltså nu 20 år sedan Gorbatjov erkände den där skulden, och den har sedan dess aldrig förnekats av någon rysk statschef.

  7. Ska köpa mig Larssons bok nästa gång jag är i Sverige. Det enda jag läst av honom är en dåligt skriven och halvkasst underbyggd rapport om Nord Stream för FOI, men det du skriver låter onekligen intressant. Håller för övrigt med din och Savics åsikt om att västskräcken i Ryssland är utbredd. Det är den onekligen, i alla samhällsskikt. Det är en av få saker jag kan hålla med Savic om.

  8. Läste intervjun med Savic i SvD idag: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/gamla-forestallningar-bakom-var-rysskrack_4686745.svd

    Savics huvudtes, om man får tro intervjun tycker jag sammanfattas bra i det här citatet: ”…till skillnad från Sovjetunionen – som var ett hot – så har som sagt knappast Ryssland av idag kapaciteten eller för den delen viljan att göra sig ovänner med väst.”

    Det verkar som att han definierar ”rysskräcken” som en rädsla för ett militärt angrepp mot Sverige (eller annat västland) – och i så fall tycker jag återigen att han är ute och cyklar, för någon utbredd sådan rädsla finns det väl inget (förutom Google då möjligtvis :) ) som tyder på. Det är dock stor skillnad på fullskaligt militärt angrepp och hot, utpressning och påtryckningar, där de senare är taktiker som Kreml ofta tillämpat på sina grannländer – och det är just i sådana sammanhang som t.ex. NordStream möjligen på sikt kan bli obekvämt – knappast som något brohuvud för en landstigning på Gotland.

    Jag håller heller absolut inte med om att Ryssland skulle vara ovilligt eller sakna kapacitet att göra sig till ovän med väst. Litvinenkomordet med efterspel är väl ett bra exempel på att Ryssland gav blanka fan i att man provocerade väst genom att inte samarbeta med utredningen. Vägran att uppfylla vapenviloavtalet i Georgienkriget liksom det efterföljande erkännandet av Sydossetien och Abchazien är andra i väst impopulära åtgärder som man inte verkar ha tvekat om.

    Och slutligen måste jag få instämma när det gäller västskräcken i Ryssland. Jag upplever den som betydligt mer överdriven och irrationell än den ”rysskräck” som kanske går att spåra hos vissa knäppa svenskar. Många ryssar tycks faktiskt på allvar tro att Nato ständigt överväger ett anfall mot Ryssland, och ryska medier gör sitt för att underblåsa denna tro: http://english.pravda.ru/world/europe/110090-1/

    Vad Savic däremot förmodligen har rätt i är att svenska (och andra västmedier) ibland kan ha tenderat att välja sida (så tillvida att rapporteringen inte varit 100%-igt objektiv) i konflikter/krig till nackdel för serber och ryssar.

    • Den rysskräck Vladislav Savić skriver om få lite olika manifestationer, om jag ska tolka det han skriver i sin bok, dels de farhågor för militärt angrepp som du nämner, dels en felaktig och alltför negativ rapportering om Ryssland:

      Bilden av Ryssland är i dag bara delvis sann. Den är sann när det gäller många av de negativa tendenserna i samhället, även om några förklaringar till dessa ofta inte beskrivs.

      Viss sanning ligger det väl i detta. Men jag undrar om man inte kan säga samma sak om exempelvis ”bilden av Grekland”, ”bilden av Kina”, och så vidare. Det handlar nog inte om en historiskt betingad komplott som är riktad mot ryssar.

      Vad gäller det militära så finns det en mening i boken som jag tyckte var riktigt rolig:

      Skillnaden mellan synsätten i Moskva och Stockholm är att man i Moskva aldrig talar om Sverige som ett hot.

      Ridå.

      Okej, inte ridå. Jag citerar resten också, för helhetsbildens skull:

      Däremot är man medveten om att Sverige och de flesta av Rysslands grannländer ingår i en Union, och är knutna till eller medlemmar i NATO.
      Det finns ytterligare en viktig skillnad mellan Sverige och Ryssland i det här avseendet. I den svenska debatten talas det enbart om en hotbild, den österifrån. I Ryssland är situationen en annan, man ser potentiella faror från alla möjliga håll och kanter.

      Finns det ingen recension av boken någonstans? Jag hade gärna sett vad någon annan tycker efter att ha läst hela boken, inte bara valda stycken eller andras referat.

  9. Synd att diskussionen alltid fastnar i begreppet rysskräck som är olyckligt i allt från dess rent semantiska konnotationer till dess oförmåga att generera vettiga kontextualiseringar.

    Min bild – som inte är baserad på några genomförda eller lästa analyser utan på några decennier som konsument av svenska mediers utrikesbevakning – är att mycket av kritiken som framförs i nyhetsmedia mot Ryssland kan föras tillbaka till samma grundantaganden som också ligger bakom kritik mot USA, Frankrike eller andra stater. Det råder i det svenska samhället en rätt bred konsensus kring ett som universellt uppfattat rättighetsbegrepp, som i mycket sammanfaller med doktrinen om de mänskliga rättigheterna, men som sedan kan utvidgas med tiden och situationellt. När USA kritiseras för Guantanamo, händelser eller hela insatsen i Irak och Afghanistan, när Frankrike kritiserades för atomtesten i Söderhavet grundas kritiken i samma naturaliserade syn på att brott begås mot ett antal rättigheter som antas vara okränkbara i tid och rum. Närmast all kritik i nyhetsmedia mot Ryssland kan sannolikt föras in i samma kategori, oavsett om det gäller krigsförbrytelser, rättsövergrepp, utveckling av egna demokratikoncept som strider mot de som uppfattas som universella o.s.v. Här ligger ju tyngdpunkten i negativa mediabilder av Ryssland, inte i någon rysskräck som bara finns där oavsett de yttre omständigheterna.

    Sedan kan man ju problematisera denna ofta implicita inramning om man vill, men om man vill förstå varför Ryssland skildras negativt bör man snarare titta på generella mediemönster och inte hänvisa till minnet av ryska kustinvasioner på 1700-talet.

    • Ja, fast skriver man en bok som heter ”Putin och rysskräcken” så bäddar man för en diskussion kring det begreppet.

      • Ja, självklart, och tyvärr har man då bidragit till att förmörka diskussionen även om man säkert hade de bästa avsikter.

  10. Jag tycker nog att jag ser mindre av rapportering och åsikter som kan sammanfattas (generöst) under begreppet rysskräck. Jag tycker att det är mer intressant att det faktiskt allt oftare finns någon slags välvilja i rapporteringen kring Ryssland efter att Putin sattes vid rodret.

    Jag menar med detta att det finns en längtan tillbaka till en värld där USA:s starka ställning utmanades av Öst. Ryssland under Jeltsin var försvagat och för påverkat av västliga reformivrare. Kina verkar inte gillas av någon som balans mot USA.

    Putin har då gett ett löfte om att återupprätta denna tidigare balans om än i ny form. Kritiken mot Ryssland vare sig det gäller Georgien, Tjetjenien eller den omfattande korruptionen till exempel hålls då nere. Jag har inte läst någon av böckerna som recenseras här men jag tycker Savic ansluter sig till skaran som, lite drastiskt uttryckt, säger att det är viktigare ATT Ryssland blir stort och starkt än HUR Ryssland blir det.

    Delvis bortförklaras kritiken mot kränkningar av mänskliga rättigheter, riggade val och korruption etc med att Ryssland går sin egen väg och att ”västliga” idéer om demokrati och mänskliga rättigheter inte är överförbara till Ryssland.

    • Jag har en känsla av att det i mångt och mycket handlar om hur man själv uppfattar utvecklingen i Ryssland. Är man kritiskt inställd kan man lätt tycka att rapporteringen inte är tillräckligt kritisk, är man välvilligt inställd kan man lätt tycka att rapporteringen inte är tillräckligt välvillig. Hur (o)partisk den svenska Rysslandsbevakningen är kan eventuellt vetenskaplig forskning utvisa, om någon skulle tycka att frågan är tillräckligt viktig för en avhandling.

      Själv tycker jag framför allt att att det behövs mer, och mer kunnig, rapportering om Ryssland, men inte bara om Ryssland.

  11. Håkan skrev: ”Delvis bortförklaras kritiken mot kränkningar av mänskliga rättigheter, riggade val och korruption etc med att Ryssland går sin egen väg och att “västliga” idéer om demokrati och mänskliga rättigheter inte är överförbara till Ryssland.”

    Det är möjligt du har rätt men har du exempel på när det argumentet framförts i svenska media om Ryssland under Putin/Medvedjev?

    • Hälften av texten handlar ju om två andra böcke, så det är ingen regelrätt recension (vilket inte heller min text gör anspråk på att vara).

      Sista meningen är i alla fall: ”I ett sådant perspektiv framstår inte Vladislav Sadics skildring av hur ryssarna i dag känner sig utsatta och inringade som särskilt egendomlig.”

      Nej, visst inte. Speciellt inte om man tänker på hur detta belyses i ryska medier. Men det är något helt annat än rysskräck, Det ordet nämns överhuvudtaget inte i recensionen. Jag vet inte om det innebär att recensenten innebär att Savić har rätt eller fel när han pratar om rysskräck.

  12. Finns inte konsekvenserna av en eventuell Rysskräck hos utspel och pådrivningar av folkpartiledaren Jan Björklund, när han just med hänvisning till Ryssland menar på att vi måste rusta upp försvaret? och när bl.a. GPs ledarsida hänger på och skriver ”Björklund baserar sig på fakta” utan att överhuvud taget sätta in saker i sitt historiska sammanhang så finns det trots allt befogenheter att tala om en mer eller mindre medveten svartmålning av Ryssland. DNs ledarsida talade i samband med det svenska stadsbesöket i Ryssland om behovet av avstånd till ledarna i kreml, men hela artikeln falller i ett annat ljus när man skriver en fras som ”för en stat som vill söndra och härska”, vilket är i mina ögon borde falla in i ramen för rysskräck. Det beklagliga är, som det nämns hos andra här ovan, att en verklig kritik mot människorättslösheten i ryssland och då särskilt i norra kaukasus förblir uddlös, för att inte tala om medieconcentrationen och de enorma problemen med yttrandefriheten.
    Efter georgienkriget har det ju trots allt undrats om inte Rysslands nästa steg vore att invadera ex. Estland eller Ukraina, och utöver Krim, som ju faktiskt tillhörde Ryssland tills Chrusjtjev gav bort det till Ukraina, så är nog en invasion av baltikum eller östra Ukraina mycket avlägsen.
    Såvitt jag vet baserar sig väl också Bilden av Sovjet som en expanderingssträvande stat bl.a. på en rapport lämnad av den amerikanske diplomaten George f Kennan där han beskriver Sovjet som just detta. Kennan själv tog tillbaka en del av detta senare och menade att hans analys har missförståtts och använts i felaktiga syften, men skadan var redan skedd. Ett annat exempel på detta är den rejält tendentiösa lilla pamfletten Det nya kalla kriget av Mats Johansson utgiven av timbro, där just denna bild har duplicerats. Förf. har full förståelse för det amerikanska agerandet under kalla kriget, men förfasar sig samtidigt över hur en eventuellt annan utgång hade blivit med en värld ödelagd av kärnvapen. Att sedan Reagan, som omskrivs som ett stjärnexempel på hur man skulle handskas med Sovjet, just i sitt taktlösa agerande drev på de krafter som var ytterst nära att sätta igång domedagsmaskinen omnämns inte. Och samma självreflextion saknas idag inom ompinionsbildning på högerflanken. Ryssland är expansivt, men den amerikanska invasionen av irak (eller skeenden i Sydamerika under kalla kriget), är inte alls ett uttryck för en liknande expansionsvilja.
    Vidare deltog jag för någon vecka sedan i en journalistisk undersökning om hur ryssland uppfattas av svenska medier, och vid genomläsningen (där bl.a DNs ledare dök upp) var det slående i vilken raljerande ton man behandlade ryssland (bl.a av DNs två rysslandsanalytiker, minns inte deras namn nu) vilka bara bekräftade misstanken att den finns en särskild stil för hur man talar om det crazy ryssland som vi har runt hörnet.
    Det finns en väldigt bra bok om berlinmurens fall, ”1989, the struggle to create post-cold war Europe” av Mary Elise Sarotte som med en stor notapparat utmärkt analyserar de skeenden som ledde fram till tysklands återförening och sovjets sönderfall. Enligt denna skulle Gorbatjev ha föreslagit en upplösning av både Warszawapakten och NATO och att istället ha skapat en gemensam Europeisk organisation, men hans oförmåga till Konkret förslag, långsamhet i förhållande till Kohl och Amerikansk och brittisk ovilja ledde till att så inte blev fallet.

    PS: Allt är citerat ur minnet och vill någon ha den exakta källan ber jag denne kontakta mig.

  13. Det långa fängelsestraff som oligarken Michail Chodorkovskij dömdes till förklaras med att Chodorkovskij gav bidrag till politiska partier och planerade att bygga en oljeledning till Kina. ….. – men det var inte vad han officiellt anklagades för.
    .. dömdes han till åtta år i arbetsläger för att ha utnyttjat rysk skattelagstiftning …

    Äsch, det är solklart att han inte greps pga. den offentliga versionen .

    OCH har Ryssland/Sovjet erkänt Katyn för tredje gången, så kan de erkänna tre gånger till. RyssSvensson har ingen aning ändå.

  14. Pingback: Apropå att moralisera (och relativisera) 2 « Lindrig huliganism

Kommentarerna är stängda.