I en artikel i dagens Sydsvenskan (ursprungligen i New York Times den 25 augusti) beskriver Simon Sebag Montefiore Putin som Stalins rättmätige arvtagare. Han drar dock lite väl höga växlar med sina paralleller, kan man tycka:
Stalin var också expert i att annektera under förevändningen att han skyddade etniska ryssar, som i östra Polen, Bessarabien och Baltikum 1939. Dagens retorik om att skydda ryska medborgare är på samma gång både genuin och stalinistiskt dubbelspel: trots allt, vissa ossetier har bara varit ryssar i ett par veckor. Ukraina å andra sidan är verkligen till hälften ryskt. Få borde sova tryggt i Kiev.
Han borde ju veta, han är historiker. Men åtminstone när det gäller Baltikum så kan jag inte påminna mig om att närvaron av ryssar där skulle ha använts som argument av Stalin 1939. Det fanns ju knappt några ryssar heller. Annekteringen skedde ”frivilligt”, och då behövdes inga låtsasryssar.
Och det finns väl en och annan osset som fått ryskt pass de senaste veckorna, men de flesta har ändå varit ryska medborgare i flera år, och mig veterligen började utdelandet av ryska pass till de boende i Sydossetien och Abchazien redan på Jeltsins tid.
Huruvida Ukraina är till hälften ryskt kan man också ha delade meningar om. Enligt folkräkningen från 2001 är 17% av den ukrainska befolkningen ryssar. 24% uppger ryska som modersmål. Halva Ukraina kanske talar ryska till vardags, men det betyder inte att den ukrainska befolkningen vill ansluta sig till Ryssland.
Ändå är det klart att händelserna i Georgien påverkar Ukraina, och det är inte alls omöjligt att ett av Rysslands viktigaste syften är att skicka en varning till Kiev: ”Så här går det om man leker med Nato-elden”. Men det gör inte Putin till Stalin, även om tendenserna till historierevisionism i dagens Ryssland är oroande.
Mer på temat:
Simon Sebag Montefiores artikel om den ryska successionen publiceras i dagens Sydsvenskan.