Bild: Peter Frennesson
En väldigt lång man i ukrainsk fältuniform. Det är svårt att inte lägga märke till Oleksij Kljutjnikov vid Triangeln i Malmö. Han håller sin fru Iryna i handen. De har precis tagit avsked av sin 19-åriga dotter som nu bor i Helsingfors.
Det är första gången hela familjen har träffats sedan kriget i Ukraina började. Allt har förändrats, alla har förändrats. Det är en märklig känsla att vara i Sverige, säger Oleksij.
– Jag har svårt att ens förstå vad det är jag känner. Det är två så olika världar. Det är så klart jättefint att jag kunde komma hit. Men vi har levt helt olika liv under så lång tid. När jag träffar min fru förstår jag att hon har förändrats. Och jag förstår att jag själv har förändrats. Det är som om vi började om från början igen.
När Oleksij hör ett flygplan är hans första tanke att det är farligt, att han måste ta skydd. Han måste övertyga sig själv att det är ett civilt flyg och inte en kryssningsrobot han hör, att allt är bra, säger han.
– Hon har levt sitt liv här. Min vardag har varit något helt annat än hennes. Jag har levt med minnen av henne och vårt gemensamma liv som det var före kriget. Men det är klart att allt hon genomgått, det förändrar en människa. På samma sätt som jag har påverkats av mina erfarenheter.
Oleksij och Iryna har sitt hem strax utanför Kiev, inte långt från Butja. De väcktes på morgonen den 24 februari 2022 av en explosion någonstans i närheten, berättar Iryna.
– Det var vid femtiden på morgonen. Vi har nära till stora vägen, jag tänkte att det kanske hade hänt en olycka där eller något. Oleksij hade redan stridit i Donbass och kände igen ljudet. ”Krig”, det var det första han sade när han öppnade ögonen.
Iryna trodde inte på honom och började förbereda sig för att åka till jobbet som lärare i engelska i Kiev.
– Oleksij sade att jag inte ska åka någonstans, att ingen åker någonstans, att det är krig. Men jag trodde inte på det förrän chefen meddelade att vi inte skulle åka till jobbet.
Första prioritet var att få dottern i säkerhet. En bekant i Finland lovade att ta hand om henne, och hon sattes på en evakueringsbuss mot Polen. Flygen hade slutat gå så fort kriget började.
Iryna ville först inte åka någonstans. Men hon blev rädd när hon fick höra att fiendetrupperna var på väg.
– De kom närmare och närmare, de förde med sig väldigt mycket grymhet och orsakade enorm sorg. Jag var mer rädd för de ryska soldaterna själva än för deras raketer och vapen.
När det dessutom blev klart att Oleksij snart skulle till fronten gick Iryna till slut med på att fly, berättar han.
– Hon ville verkligen inte, men när det blev klart att jag hade kommit in i militären sade hon ”okej då”. Och så åkte vi alla i olika riktningar. Hon tog hunden och åkte till Sverige. Jag till kriget.
Iryna bor nu i Trelleborg och arbetar som lärarassistent.
För Oleksij var det inte helt enkelt att komma in i militären, trots att han redan hade stridserfarenhet. I början av kriget var det långa köer till värvningskontoren och han fick göra flera försök på olika orter, tills det fjärde kontoret gick med på att registrera honom.
Han blev spaningssoldat och ingick i en grupp med uppdrag att inhämta exakt information om fienden.
– Vi skulle ta reda på exakt var fienden fanns, eller var deras granatkastare eller andra vapensystem var. All sådan information som behövdes för att planera anfall eller försvar. Så vi skulle alltid vara längst fram.
Bland annat var han vid fronten i södra Ukraina i närheten av Cherson, när staden fortfarande var ockuperad.
– Vi hamnade ofta under beskjutning, det var en period då vi i praktiken levde under beskjutning. Ryssarna hade väldigt mycket vapen i Chersontrakten, tills vi lyckades skära av deras försörjning.
För det mesta kunde Oleksij och Iryna ha kontakt dagligen, skicka ett meddelande om inte annat. Men det var inte alltid möjligt, berättar Iryna.
– Han försökte förvarna om de till exempel skulle ut på uppdrag, att han skulle vara utan uppkoppling några dagar. De dagarna var ett helvete, man väntade hela tiden på han äntligen skulle ringa.
När det inte var möjligt att ha kontakt med Oleksij satt Iryna fastklistrad vid ukrainska nyhetssajter, trots att hon bara blev mer rädd av att följa nyheterna.
– Det är ju inte alltid sant, allt som står. Det kan vara överdrivet. När mannen är vid fronten försöker man läsa mellan raderna. Och om han inte hör av sig på länge blir man jätterädd.
Så var det också i januari 2023, när Oleksij var ute på uppdrag utanför staden Soledar närheten av Bachmut i östra Ukraina, där Wagnergruppens legosoldater anföll med enorm styrka.
– Vi skulle hålla positionerna i främsta linjen, och de trängde på. Vid skyttegravkrig är det den farligaste platsen. De höll på och sköt med granatkastare, och jag träffades av granatsplitter i benen.
Smärtan var enorm, och Oleksij var först osäker på om han hade benen kvar eller om de var bortskjutna.
– Jag tittade efter, och gudskelov var benen kvar. Men jag började förlora blod och jag kunde inte gå. I en sådan situation tänker man väldigt koncentrerat: ”Vad ska jag göra för att överleva?”
Först tänkte Oleksij att han snabbt måste sätta tourniquet, ett tryckförband, på benet. Sedan tänkte han om. Han var oskyddad, drygt 30 meter framför närmaste skyttegrav.
– Det var tio-femton sekunders mellanrum mellan salvorna. Jag förstod att jag först måste komma därifrån, annars blir jag träffad av nästa salva. Jag försökte krypa tillbaka. Två killar klättrade upp från skyttegraven, men då blev de också träffade, fast inte lika allvarligt som jag.
Alla lyckades krypa tillbaka till skyttegraven.
– Där skrek jag att de skulle sätta på tourniquet. Vi hade tur, vi fick hjälp, bilen kom snabbt.
Några timmar senare ringde Irynas mobil i Trelleborg. Hon förstod direkt att något allvarligt hade inträffat.
– Jag visste att han var på uppdrag och inte hade möjlighet att ringa. Då väntar man hela tiden på att han ska ringa, och samtidigt är man rädd för telefonsamtal. Det var väldigt tidigt på morgonen, det var mörkt, och det ringde från ett främmande ukrainskt nummer. Jag skakade när jag svarade. Men sedan hörde jag hans röst och han sade att allt var bra.
Två månader senare, när Oleksij redan kunde gå med hjälp av kryckor, åkte Iryna hem till Ukraina för att träffa honom. Det var en tung resa, berättar hon.
– Jag skulle ju åka hem, men det var inte längre mitt gamla hem. Det är så mycket som har förändrats. Jag förstod att vårt gamla liv, det liv som vi en gång hade, det kommer vi aldrig att få tillbaka.
Det svåraste var ändå när hon skulle lämna Oleksij igen och åka tillbaka till Sverige, säger Iryna. Bussresan mot Skåne var tung.
– Det var så jobbigt för mig att busschauffören i Ukraina till slut sade till mig: ”Jag släpper av dig här, det är nog bättre du åker tillbaka.” Men ibland måste man göra det man måste.
Iryna har sitt nya liv i Skåne: bostaden i Trelleborg, jobbet som lärarassistent på en skola i Anderslöv.
Oleksij kan efter fem operationer gå utan kryckor, men det skadade benet har inte längre den styrka som behövs vid fronten och han har fått andra uppgifter i militären.
Framtiden känns osäker. Någon gång tar väl kriget ändå slut, hoppas han.
– Förr eller senare hoppas jag kunna lämna militären. Tyvärr tror jag inte att det blir särskilt snart. Men när det väl händer vill jag vara där min fru är, var det än är. Jag skulle vilja leva lite till slut.
Iryna känner sig säkrare i Skåne än i Ukraina. Även om det skulle bli fred tror hon att kriget kan börja igen när som helst. Kanske skulle hon vilja bo i Sverige med Oleksij, om det blev möjligt, säger hon.
– Jag vill inte bli hjälteänka. Det här kriget kan fortsätta hela vårt livstid, och våra barns livstid. Fienden släpper inte taget om oss. Och jag tycker att vi redan har offrat mycket.
För att få slut på kriget skulle Sverige och EU behöva ge Ukraina ännu mer vapen och ammunition. Det är viktigare än allt annat stöd, säger Oleksij.
– Ge oss de vapen vi behöver. Flygplan. Mycket av allt direkt, så att det räcker. För när vapnen inte räcker till, när de levereras för långsamt, då betalar vi med människoliv.
