I huvudstaden Kiev har livet på många sätt återgått till det normala. Statsvetaren Ivan Gomza vid Kyiv School of Echonomics berättar att hans höstschema precis blivit klart.
– Det blir nätundervisning tills vidare men jag har sjuttio studenter. Det har fattats ett politiskt beslut om att utbildningssystemet måste hållas i gång, annars får vi en förlorad generation.
Alla påverkas naturligtvis av kriget. Priserna har gått upp, arbetslösheten har ökat och servicesektorn har det svårt eftersom kunderna blivit färre. På många sätt känns Kiev ändå mycket långt från fronten i östra Ukraina, säger Ivan Gomza.
– Fast självständighetsdagen på onsdagen var speciell, alla butiker var stängda och många förväntade sig en stor rysk attack. Jag var på lekplatsen med min treåring, och när flyglarmet gick var det många som sprang därifrån med barnen. I vanliga fall bryr folk i Kiev sig inte längre så mycket när larmet går.
Hittills har det ukrainska samhället klarat kriget relativt bra – i stället för splittring har det ryska anfallet lett till att ukrainarna förenats.
– Existentiella hot väcker alltid frågan vad vi är beredda att göra för att överleva. På självständighetens trettioförsta år har vi förstått att trots alla motsättningar mellan öst och väst, mellan olika trosuppfattningar, så är vi beredda att lägga allt det åt sidan och förenas kring den ukrainska staten.
Till en början ledde kriget till att alla politiska motsättningar var som bortblåsta. President Volodymyr Zelenskyj blev en nationell ledare som alla samlade sig kring. Några månader in i kriget började den totala enigheten krackelera, men det är helt normalt, säger Ivan Gomza.
– Politisk kamp försvinner aldrig helt under krig, och hade det gjort det hade det varit en tragedi, för det hade inneburit att demokratin eroderats. Men politikerna pekar inte ut sina motståndare som moraliskt undermåliga eller förrädare, det ser vi inte nu, och därför är politikens återkomst helt i sin ordning.
På samma sätt som i Ryssland har även det ukrainska politiska landskapet vuxit ur den sovjetiska institutionella strukturen och 1990-talets kaos efter Sovjetunionens fall. I båda länderna är politiken personfixerad, säger Ivan Gomza.
– Vi hade väldigt lika utgångspunkter för 31 år sedan, folk ville ha ett tryggt liv, de ville att någon skulle komma och lösa problemen. Men efter den gemensamma starten på väldigt låg nivå utvecklades vi i olika riktningar.
I Ryssland har institutioner som presidentämbetet i praktiken förlorat sin betydelse, ämbetet har personifierats. Landet leds inte av en president utan av Vladimir Putin.
– I Ukraina förlorade Porosjenko presidentvalet och lämnade ifrån sig presidentämbetet till en annan person som han inte alls gillade. Oppositionen som institution har bevarats.
Det innebär inte att det saknas problem i hur Ukraina styrs, säger Ivan Gomza. Det grundläggande problemet är att maktfördelningen inte fungerar som den borde, menar han.
– Det är inte så att domstolarna sysslar med sin sak, den verkställande makten med sin och presidenten med sin. Maktbefogenheterna är luddiga och alla försöker maximera sin makt.
Luddigheten är en viktig anledning till det andra stora problemet i Ukraina, korruptionen, säger Ivan Gomza.
– Det skapas en sammanblandning av det personliga och det offentliga. När man går in i politiken gör man det inte bara för att fylla en funktion i en viss institution, utan också för personlig vinst.
En positiv utveckling under kriget har varit att det ukrainska försvaret har fungerat som det ska – en oberoende myndighet som utför sina uppgifter utan politisk detaljstyrning.
– Det ukrainska försvaret fungerar mycket mer oberoende än den ryska militären. Politikerna ger försvaret ett tydligt uppdrag, till exempel att de ska hålla fronten vid Dnepr, men de lägger sig inte i hur det ska genomföras.
Ivan Gomza hoppas att även andra ukrainska myndigheter med tiden utvecklas i samma riktning.
– Äntligen har vi lyckats tillsätta den särskilda antikorruptionsåklagaren, även om det delvis skedde under tryck från våra västliga partners. Krig kan påverka samhällen i olika riktningar, men hos oss har det inte lett till avskaffande av demokratin, det har inte lett till att presidenten blivit en diktator, och det är ett bra tecken.
Enligt en färsk opinionsundersökning förväntar sig 93 procent av ukrainarna att kriget ska sluta med ukrainsk seger. När och hur det kan ske – eller vad som egentligen kan räknas som seger – är dock oklart.
Det kan inte bli några förhandlingar med Ryssland innan de ryska trupperna dras tillbaka från ukrainsk territorium, har Volodymyr Zelenskyj sagt. Men det ska inte tas bokstavligen, menar Ivan Gomza.
– Det är en signal som visar att vi inte ger oss, vi fortsätter kampen. Budskapet till Ryssland är att vi kommer att hålla ut längre än ni.
Allt ukrainskt territorium ska återtas. Det är vad en stor del av det ukrainska samhället förväntar sig – men det är långt ifrån säkert att kriget slutar så. Hur det än blir måste den politiska ledningen kunna övertyga ukrainarna att resultatet är en seger, säger Ivan Gomza.
– Det kommer att skapas ett gap mellan samhällets förväntningar och verkligheten.
Fronten har stått nästan stilla de senaste månaderna, och det har länge spekulerats i att utvecklingen kan leda till en frusen konflikt där aktiva stridshandlingar upphör och Ukraina förblir delat på samma sätt som Koreahalvön.
Det skulle inte behöva innebära en katastrof för det självständiga Ukraina, menar Ivan Gomza.
– Det koreanska undret började efter kriget. Även en frusen konflikt kan leda till en modernisering av Ukraina, och modernisering av den ukrainska staten är det viktigaste målet som vi måste ha efter det här kriget.
