Månad: mars 2020

  • Putin har aldrig varit Rysslands president

    Putin har aldrig varit Rysslands president

    Putin
    Ryssland är möjligheternas land, står det på väggen bakom Putin.

    Det mest förvånande är egentligen att vi som följer rysk politik fortfarande kan bli förvånade av något Vladimir Putin gör. Och ändå lyckades han ta alla på sängen igen, när det ryska parlamentet helt oväntat för sig själv plötsligt beslutade att Putin kan få sitta kvar till 2036 om han vill.

    Vill han det då? Tja, det vet väl bara han själv, men det måste ju finnas en anledning till den oerhört välregisserade föreställningen som på tisdagseftermiddagen utspelade sig i sovjetiska Statliga planeringsmyndighetens gamla huvudkontor ett stenkast från Röda torget. Det är där Statsduman – det ryska parlamentets underhus – sitter sedan 1993, då Boris Jeltsin bombade sönder det gamla parlamentshuset vid Moskvafloden och tog ifrån parlamentet huvuddelen av dess maktbefogenheter.

    Det är Jeltsins grundlag från 1993 som sedan dess har gällt i Ryssland, med en del mindre ändringar. I mitten av januari 2020 inledde Vladimir Putin förberedelserna för nya ändringar i grundlagen genom att sparka Dmitrij Medvedevs regering. Kopplingen mellan regeringsombildningen och grundlagen var inte särskilt klar, men verkade handla om att Putin ville skapa bra förutsättningar för någon sorts rockad 2024, då hans sista mandatperiod som Rysslands president skulle ta slut.

    Putin slog fast att grundlagens bestämmelse om att en president bara får sitta två mandatperioder i följd skulle bli kvar, och till och med stramas åt, det kritiserade ordet ”podrjad”, ”i följd” kunde tas bort. Därmed framstod det som uppenbart att Putin inte tänkte sitta kvar som president efter 2024.

    Stalltipset blev då att Putin visserligen tänkte fortsätta att styra landet, men från en annan formell position. Men allt vändes alltså upp och ner på tisdagseftermiddagen, då Rysslands så kallade parlament beslutade att Putin visst får sitta kvar om han vill. När parlamentet nu gör ändringar i grundlagen är det ju helt logiskt att presidentklockan vrids tillbaka så att Vladimir Putin kan bli vald ett par gånger till. Putin har ju aldrig tidigare varit president med de befogenheter som den nya grundlagen ger honom.

    Den nu 83-åriga Valentina Teresjkova, första kvinnan i rymden 1963, fick äran att lägga fram det revolutionerande förslaget som enligt välplacerade källor kommer direkt från presidentens kontor.

    Från 1966 till Sovjetunionens fall satt Teresjkova i det sovjetiska låtsasparlamentet. Hon representerade då Sovjetunionens kommunistparti. Nu sitter hon i det ryska låtsasparlamentet och representerar Putinpartiet Enade Ryssland. Det går fortfarande lika fort att klubba igenom allt som ska klubbas igenom, när Putin först nickat uppmuntrande från talarstolen och gratulerat Teresjkova i efterskott för hennes 83-årsdag.

    Det är exakt samma ålder som Vladimir Putin själv kommer att ha i slutet av sin andra mandatperiod 2036. Det blir ju hans andra ämbetsperiod, för de föregående ska nollställas som om de aldrig funnits. Om han nu ställer upp i presidentvalet igen. Han brukar ju hitta på nya saker hela tiden, så man borde inte bli förvånad. En sak har han dock varit konsekvent med: att inte släppa ifrån sig makten.

    Konststycket Putin och Teresjkova nu hittat på är förresten ingen stor innovation. Aleksandr Lukasjenko gjorde exakt samma sak redan 1996, då han skrev om Vitrysslands (Belarus) grundlag och bestämde sig för att nollställa presidenträknaren. Sedan dess har han valts till president fyra gånger om och fått öknamnet ”Europas siste diktator”. Men det var ett tag sedan.

    Och på onsdagsförmiddagen klubbade den ryska statsduman Putins grundlagsändringar i den tredje och slutgiltiga behandlingen. Nu återstår bara ett par små formaliteter som Putin på grund av sitt demokratiska sinnelag insisterar på: ett godkännande i konstitutionsdomstolen samt en ”allrysk omröstning” den 22 april. Sedan vrids presidentklockan tillbaka fyra varv.

    Frågan är dock vad Vladimir Putin ska kallas därefter. Det kan knappast vara president. För när den pågående grundlagsändringen väl har slutförts har han ju per definition aldrig varit president, i alla fall inte förrän han ställer upp i presidentvalet och blir vald till president igen.

    Mer på temat:

  • Zelenskyj vill väl men styr fel

    Zelenskyj vill väl men styr fel

    Allt blir bättre bara ni byter president, sade Volodymyr Zelenskyj till det ukrainska folket för knappt ett år sedan. Nu tror Zelenskyj att allt blir bättre bara han byter regering.

    Ett av Volodymyr Zelenskyjs slagord i presidentvalskampanjen för ett år sedan var ”Inga löften, inga ursäkter”. Orden kommer från en ukrainsk schlager som fortsätter: ”Allt hände av sig själv, orden fick en ny betydelse, du och jag har inte förändrats…”

    Det blev ändå en hel del löften, men inget händer av sig själv. Zelenskyj skulle leverera fred och stabilitet, avskaffa korruptionen, låsa in skurkarna som skott sig och chockhöja lärarlönerna på några månader. Men trots goda avsikter har presidentens politik saknat tydlig riktning och uthållighet.

    Nu gör han precis som folket gjorde när han blev vald: han hoppas att nya ansikten kan lösa alla problem i en handvändning.

    Premiärminister Oleksij Hontjaruk och hans regering som bara suttit ett halvår får gå. Denys Sjmyhal, som hunnit vara vice premiärminister i en månad, får Hontjaruks plats och utlovar höjda pensioner. Ett antal andra tunga ministrar byts ut, däribland finansministern och försvarsministern. Kvinnor åker ut och ersätts av män. Utrikesminister Vadym Prystajko får byta plats med Dmytro Kuleba och ta ansvar för ”europeisk och euroatlantisk integration”.

    Det ser nästan ut som om presidenten försökte blanda bort korten och bli av med alltför självständiga aktörer. Med ett undantag. Inrikesministern Arsen Avakov rör han inte. Det skulle vara för farligt. Avakov styr polisen, men har också sin egen utomparlamentariska maktbas som han kan använda både för att avstyra och skapa gatuprotester.

    De huvudsakliga anledningarna till den totala regeringsombildningen verkar vara två. För det första har regeringens popularitetssiffror rasat, och Zelenskyj vill inte att regeringen ska dra ner även hans egna stödsiffror, som än så länge är acceptabla. För det andra har personkemin mellan Zelenskyj och den nu sparkade premiärministern Oleksij Hontjaruk inte fungerat särskilt bra.

    Zelenskyj: ”Ukrainas regering har avgått”. Putin: ”Han upprepar ju det jag gör!”
    Teckning: Sergej Jolkin för Deutsche Welle

    Det sistnämnda problemet blev tydligt i samband med avlyssningsskandalen i mitten av januari, då någon lade ut ljudfiler från ett möte där Honrtjaruk uttalade sig mindre smickrande om presidentens kunskaper om ekonomi. Redan då lämnade Hontjaruk in sin avskedsansökan. På sin Facebooksida skrev han då följande:

    De senaste dagarna har ni alla blivit vittnen till händelser kring filer som läckts ut på nätet. Dessa har monterats av fragment av inspelningar från regeringens sammanträden. Deras innehåll skapar på ett konstgjort sätt intrycket att jag och mitt lag inte inte skulle respektera presidenten, som är vår politiske ledare.

    Det är fördelaktigt för många inflytelserika grupper, som försöker få privilegierad tillgång till penningströmmar, att det ska se ut så. Men det är inte sanningen.

    Jag tog emot befattningen för att fullfölja presidentens program. För mig är han en förebild av öppenhet och hederlighet. Men för att undanröja alla tveksamheter vad gäller vår respekt och vårt förtroende för presidenten har jag skrivit en avskedsansökan och överlämnat den till presidenten som har rätt att lägga fram den i parlamentet.

    Han är en person som ukrainarna har gett ett förtroende utan motstycke. Och han har rätten att bedöma handlingskraften hos varje medlem i sitt lag som håller på att förändra landet.

    Zelenskyj och Hontjaruk möts inför tv-kamerorna efter avlyssningsskandalen.

    Den gången lät Zelenskyj Hontjaruk sitta kvar efter att ha skällt ut honom i bästa Putinstil: Hontjaruk kallades till ett ”möte” med presidenten inför tv-kamerorna där han fick sitta i givakt och lyssna medan Zelenskyj lade ut texten. Den enda skillnaden var att bordet Zelenskyj använde var runt. Putin har förkärlek för sitt lilla, tvärställda mötesbord av samma modell som alla sovjetiska byråkrater hade vid sitt skrivbord.

    Men uppenbarligen var det ungefär vid den här tidpunkten Zelenskyj började leta efter lämplig ersättning för den allt mindre populära premiärministern. Olika namn dök upp i offentligheten, och under några dagar var stalltipset att Zelenskyj skulle välja Serhij Tihipko, en framgångsrik affärsman som också var minister i den nu landsflyktige presidenten Viktor Janukovytjs regering.

    Det kanske var kopplingen till Janukovytj som till slut var för magstark. I alla fall föll Zelenskyjs val på Denis Sjmyhal som tidigare bland annat har varit anställd i den inflytelserike oligarken Rinat Achmetovs stora kraftverk i Bursjtyn i västra Ukraina.

    Det är oklart om kopplingen till Achmetov är betydelsefull, men Zelenskyj har på senare tid fått viss draghjälp av Achmetov, vilket kan ha hjälpt honom att motstå trycket från den konkurrerande oligarken Ihor Kolomojskyj.

    Oavsett vilket inledde den nye premiärministern sin mandatperiod med att trampa i klaveret i direktsänd tv. I den populära politiska talkshowen Pravo na vladu (”Rätten till makten”) tog han upp den extremt kontroversiella frågan om Krims vattenförsörjning och argumenterade för att kanalen som fram till annekteringen försåg Krim med vatten från Dnepr borde öppnas igen.

    Nya premiärministern i talkshowen ”Pravo na vladu”, där han direkt gjorde bort sig.

    Sjmyhal argumenterade att det är ukrainska medborgare som bor på Krim och att det därmed är Ukrainas ansvar att förse dem med vatten. Han gav sig inte när andra deltagare uppmärksammade honom på att det enligt internationell rätt är ockupationsmaktens ansvar att se till att civilbefolkningen på ockuperat område inte lider nöd. Dessutom har Krim tillräckligt med vatten för civilbefolkningens behov, påpekade andra deltagare – vattnet från ukrainska fastlandet behövs i första hand för industrin som Ryssland beslagtagit samt för de nya ryska militärbaserna.

    Även jordbruket på Krim lider visserligen av vattenbrist sedan kanalen blockerades, men när gruppledaren för Zelenskyjs parti i parlamentet för några veckor sedan försiktigt föreslog att vattentillförseln skulle kunna återställas i utbyte mot ryskt tillbakadragande från Donbass var mottagandet så kritiskt att förslaget begravdes utan vidare diskussion.

    Och nu argumenterade Smyhal plötsligt för att vattenkranen borde öppnas utan motprestation från rysk sida. Eller så lät det i alla fall. Nästa dag tog han avstånd från sina egna uttalanden och förklarade att det hela bara hade varit ett teoretiskt resonemang. En uppvisning av total brist på politisk fingertoppskänsla var det också.

    Man kan hoppas att Sjmyhals fingertoppskänsla utvecklas när han blir varm i kläderna, men det finns ingen större anledning att tro att hans regering kommer att ha större framgång än föregående att uppfylla de enorma förhoppningar som Zelenskyj skapade under sin valkampanj.

    Genom att byta ut byta ut regeringen köper presidenten lite tid, men vad ska han använda tiden till? Ingen vet, förmodligen inte ens han själv.