Månad: mars 2020

Allt blir bättre bara ni byter president, sade Volodymyr Zelenskyj till det ukrainska folket för knappt ett år sedan. Nu tror Zelenskyj att allt blir bättre bara han byter regering.

Ett av Volodymyr Zelenskyjs slagord i presidentvalskampanjen för ett år sedan var ”Inga löften, inga ursäkter”. Orden kommer från en ukrainsk schlager som fortsätter: ”Allt hände av sig själv, orden fick en ny betydelse, du och jag har inte förändrats…”

Det blev ändå en hel del löften, men inget händer av sig själv. Zelenskyj skulle leverera fred och stabilitet, avskaffa korruptionen, låsa in skurkarna som skott sig och chockhöja lärarlönerna på några månader. Men trots goda avsikter har presidentens politik saknat tydlig riktning och uthållighet.

Nu gör han precis som folket gjorde när han blev vald: han hoppas att nya ansikten kan lösa alla problem i en handvändning.

Premiärminister Oleksij Hontjaruk och hans regering som bara suttit ett halvår får gå. Denys Sjmyhal, som hunnit vara vice premiärminister i en månad, får Hontjaruks plats och utlovar höjda pensioner. Ett antal andra tunga ministrar byts ut, däribland finansministern och försvarsministern. Kvinnor åker ut och ersätts av män. Utrikesminister Vadym Prystajko får byta plats med Dmytro Kuleba och ta ansvar för ”europeisk och euroatlantisk integration”.

Det ser nästan ut som om presidenten försökte blanda bort korten och bli av med alltför självständiga aktörer. Med ett undantag. Inrikesministern Arsen Avakov rör han inte. Det skulle vara för farligt. Avakov styr polisen, men har också sin egen utomparlamentariska maktbas som han kan använda både för att avstyra och skapa gatuprotester.

De huvudsakliga anledningarna till den totala regeringsombildningen verkar vara två. För det första har regeringens popularitetssiffror rasat, och Zelenskyj vill inte att regeringen ska dra ner även hans egna stödsiffror, som än så länge är acceptabla. För det andra har personkemin mellan Zelenskyj och den nu sparkade premiärministern Oleksij Hontjaruk inte fungerat särskilt bra.

Det sistnämnda problemet blev tydligt i samband med avlyssningsskandalen i mitten av januari, då någon lade ut ljudfiler från ett möte där Honrtjaruk uttalade sig mindre smickrande om presidentens kunskaper om ekonomi. Redan då lämnade Hontjaruk in sin avskedsansökan. På sin Facebooksida skrev han då följande:

De senaste dagarna har ni alla blivit vittnen till händelser kring filer som läckts ut på nätet. Dessa har monterats av fragment av inspelningar från regeringens sammanträden. Deras innehåll skapar på ett konstgjort sätt intrycket att jag och mitt lag inte inte skulle respektera presidenten, som är vår politiske ledare.

Det är fördelaktigt för många inflytelserika grupper, som försöker få privilegierad tillgång till penningströmmar, att det ska se ut så. Men det är inte sanningen.

Jag tog emot befattningen för att fullfölja presidentens program. För mig är han en förebild av öppenhet och hederlighet. Men för att undanröja alla tveksamheter vad gäller vår respekt och vårt förtroende för presidenten har jag skrivit en avskedsansökan och överlämnat den till presidenten som har rätt att lägga fram den i parlamentet.

Han är en person som ukrainarna har gett ett förtroende utan motstycke. Och han har rätten att bedöma handlingskraften hos varje medlem i sitt lag som håller på att förändra landet.

Den gången lät Zelenskyj Hontjaruk sitta kvar efter att ha skällt ut honom i bästa Putinstil: Hontjaruk kallades till ett ”möte” med presidenten inför tv-kamerorna där han fick sitta i givakt och lyssna medan Zelenskyj lade ut texten. Den enda skillnaden var att bordet Zelenskyj använde var runt. Putin har förkärlek för sitt lilla, tvärställda mötesbord av samma modell som alla sovjetiska byråkrater hade vid sitt skrivbord.

Men uppenbarligen var det ungefär vid den här tidpunkten Zelenskyj började leta efter lämplig ersättning för den allt mindre populära premiärministern. Olika namn dök upp i offentligheten, och under några dagar var stalltipset att Zelenskyj skulle välja Serhij Tihipko, en framgångsrik affärsman som också var minister i den nu landsflyktige presidenten Viktor Janukovytjs regering.

Det kanske var kopplingen till Janukovytj som till slut var för magstark. I alla fall föll Zelenskyjs val på Denis Sjmyhal som tidigare bland annat har varit anställd i den inflytelserike oligarken Rinat Achmetovs stora kraftverk i Bursjtyn i västra Ukraina.

Det är oklart om kopplingen till Achmetov är betydelsefull, men Zelenskyj har på senare tid fått viss draghjälp av Achmetov, vilket kan ha hjälpt honom att motstå trycket från den konkurrerande oligarken Ihor Kolomojskyj.

Oavsett vilket inledde den nye premiärministern sin mandatperiod med att trampa i klaveret i direktsänd tv. I den populära politiska talkshowen Pravo na vladu (”Rätten till makten”) tog han upp den extremt kontroversiella frågan om Krims vattenförsörjning och argumenterade för att kanalen som fram till annekteringen försåg Krim med vatten från Dnepr borde öppnas igen.

Sjmyhal argumenterade att det är ukrainska medborgare som bor på Krim och att det därmed är Ukrainas ansvar att förse dem med vatten. Han gav sig inte när andra deltagare uppmärksammade honom på att det enligt internationell rätt är ockupationsmaktens ansvar att se till att civilbefolkningen på ockuperat område inte lider nöd. Dessutom har Krim tillräckligt med vatten för civilbefolkningens behov, påpekade andra deltagare – vattnet från ukrainska fastlandet behövs i första hand för industrin som Ryssland beslagtagit samt för de nya ryska militärbaserna.

Även jordbruket på Krim lider visserligen av vattenbrist sedan kanalen blockerades, men när gruppledaren för Zelenskyjs parti i parlamentet för några veckor sedan försiktigt föreslog att vattentillförseln skulle kunna återställas i utbyte mot ryskt tillbakadragande från Donbass var mottagandet så kritiskt att förslaget begravdes utan vidare diskussion.

Och nu argumenterade Smyhal plötsligt för att vattenkranen borde öppnas utan motprestation från rysk sida. Eller så lät det i alla fall. Nästa dag tog han avstånd från sina egna uttalanden och förklarade att det hela bara hade varit ett teoretiskt resonemang. En uppvisning av total brist på politisk fingertoppskänsla var det också.

Man kan hoppas att Sjmyhals fingertoppskänsla utvecklas när han blir varm i kläderna, men det finns ingen större anledning att tro att hans regering kommer att ha större framgång än föregående att uppfylla de enorma förhoppningar som Zelenskyj skapade under sin valkampanj.

Genom att byta ut byta ut regeringen köper presidenten lite tid, men vad ska han använda tiden till? Ingen vet, förmodligen inte ens han själv.