i På svenska

Ukraina släpper terrorister i utbyte mot journalister

Dömda terrorister och misstänkta mördare i utbyte mot ukrainska krigsfångar, journalister och civila. Volodymyr Zelenskyj anklagas gå i Rysslands ledband när män som tros stå bakom blodbadet i Kiev 2014 nu släpps fria. Förmodligen blir det ändå inga större gatuprotester så länge Arsen Avakov får sitta kvar som inrikesminister.

Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj är uppenbart beredd att betala ett mycket högt pris för att få hem ukrainare som sitter i fångenskap i Ryssland eller hos de ryskledda separatisterna i ”folkrepublikerna” LNR och DNR. Och i verkligheten är det Ryssland som pekar ut vilka fångar Ukraina ska släppa.

”Vi kan inte få tillbaka de döda, men vi kan få tillbaka de levande.” Så sade Volodymyr Zelenskyj på söndagskvällen, när han i Kiev tog emot fångarna från utbrytarrepublikerna. För att fångutbytet med separatisterna skulle bli av var Ukraina tvunget att uppfylla motpartens villkor, förklarade han.

Möjligen ligger det i Rysslands intressen att vissa personer aldrig vittnar i ukrainsk domstol, eftersom de skulle kunna avslöja fakta som Ryssland vill hemlighålla, men det är också uppenbart att Kreml utnyttjar fångutbyten för att öka de politiska spänningarna i Ukraina. Varje gång Zelenskyj går med på krav från Kreml anklagas han för förräderi, även om syftet är att ukrainska politiska fångar eller krigsfångar ska få komma hem.

Kritiken var hård redan i den första fångutväxlingen i september, då ett nyckelvittne i nedskjutningen av passagerarplanet MH-17 släpptes på Rysslands begäran. Den gången släpptes 35 ukrainare som var fängslade i Ryssland, däribland regissören Oleh Sentsov, mot 35 fångar från Ukraina som Ryssland ville ha.

Denna gång släpptes 80 fångar som hölls av separatisterna i L/DNR, i utbyte mot 141 fångar från regeringskontrollerat territorium. (14 personer vägrade dock att åka från regeringskontrollerat territorium till separatistrepublikerna, medan 4 frisläppta där valde att stanna kvar för att inte skiljas från sina familjer.)

Detta var den första fångutväxlingen med L/DNR på två år, och tjugo av fångarna hade hållits av separatisterna sedan 2015 eller 2016. Bland de släppta fanns 12 ukrainska militärer och två journalister, Stanislav Asejev och Oleh Halaziuk. Båda journalisterna hade varit i fångenskap sedan 2017. Separatisternas ”domstol” hade dömt Asejev till 15 år i fängelse för spioneri.

Ett svårt men nödvändigt politiskt beslut, sade Volodymyr Zelenskyj när han på söndagskvällen tog emot de frisläppta fångarna på flygplatsen Boryspil utanför Kiev. Foto: president.gov.ua

Bland de frisläppta var även Vasyl Savin, som separatisterna 2015 dömde till 23 år i fängelse för försök att ge stöd till regeringstrupperna. Han berättade att han suttit nästan fem år i ett källarrum på 5 kvadratmeter. Tre månader hade han fått sitta i en vanlig fångkoloni, det tyckte han var nästan som att vara på ett sanatorium.

Men priset blev för högt, tycker många ukrainare denna gång. Framför allt är kritiken hård när det gäller frisläppandet av fem tidigare medlemmar i säkerhetsstyrkan Berkut (”Örnen”) som misstänks ha skjutit ihjäl demonstranter under majdanrevolutionen i Kiev i februari 2014. De fem Berkut-männen släpptes fria av appellationsdomstolen i Kiev på lördagskvällen på åklagarens begäran, efter att åklagaren hade bytts ut. Demonstranter utanför domstolsbyggnaden och häktet försökte blockera fångtransporterna, men uppenbarligen lyckades myndigheterna få ut männen och transportera dem till fångutväxlingen.

Dessutom släppte Ukraina tre män som efter en långdragen process precis hade dömts till livstids fängelse för terrorbrott. Rätten fann männen skyldiga till ett bombdåd i Charkiv på majdanrevolutionens årsdag i februari 2015, då fyra personer i ett demonstrationståg dödades och tio skadades.

Framför allt är det dock frisläppandet av Berkut-männen som upprör, eftersom ingen enda person hittills dömts för blodbadet i centrala Kiev för snart sex år sedan. Att så inte har skett är dock knappast i första hand Volodymyr Zelenskyjs fel, eftersom han bara varit president i ett drygt halvår. Huvuddelen av skulden bör snarare läggas på Zelenskyjs företrädare Petro Porosjenko och hans regering, vars mångomtalade reform av Ukrainas rättsväsende lämnade åtskilligt att önska. Både domstolarna och åklagarämbetet i Ukraina är forfarande alltför sällan oberoende på riktigt.

I februari 2019, då Porosjenko fortfarande var president, klagade Serhij Horbatjuk, chefen för åklagarämbetets särskilda avdelning som utredde brotten mot demonstranterna under majdanrevolutionen, att 36 av de misstänkta för dessa brott fem år efter revolutionen fortsatt var anställda inom polisväsendet, varav 10 i ledande positioner. Då är det kanske inte helt förvånande att utredningen har gått trögt. I oktober avskedades Horbatjuk dessutom själv. Det var en annan åklagare som vände sig till domstolen för att begära frigivning av de fem Berkut-män som nu har bytts ut.

Inrikesminister och därmed högsta chef för polisen är sedan revolutionen 2014 Arsen Avakov, som har sin egen utomparlamentariska maktbas och som Zelenskyj trots högljudda krav inte vågade avskeda när han efter parlamentsvalet bytte ut regeringen. Anledningen är att Avakov har stora möjligheter att både avstyra och skapa stora gatuprotester.

Avakov har bra kontakter med det utomparlamentariska nationalistpartiet Natsionalnyj korpus och dess halvmilitära gren Natsionalni druzjyny (ung. ”Nationella hirderna”). Dessa organisationer ger sken av att representera krigsveteraner men består till stor del av fotbollshuliganer och arbetslösa ungdomar som vid behov kan kommenderas ut på gatorna.

Det finns förstås många andra som också kan tänkas protestera mot Zelenskyjs eftergifter till Ryssland, men så länge Avakov är inne i regeringsvärmen kommer förmodligen i alla fall hans fotbollshuliganer att hålla sig relativt lugna. Frågan är dock vilket pris Zelenskyj tvingas betala för det lugnet.

Det mer generella problemet är givetvis att Ukraina fortsättningsvis saknar ett verkligt oberoende rättsväsende. Inte heller polisreformen har kommit särskilt långt och lär inte vara inrikesminister Avakovs första prioritet nu heller.

Några större framgångar när det gäller institutionsbyggande kan man knappast vänta under den närmaste tiden. Precis som Porosjenko före honom fortsätter även Zelenskyj att hoppa från tuva till tuva, även om retoriken nu bytt riktning från Porosjenkos ”kyrkan, språket och armén” till fred, marknadsekonomi och modernisering.

Alla fredsförhandlingar är dock dömda att misslyckas så länge Kreml anser sig ha mer att vinna på att förlänga konflikten och fortsätta att pressa Ukraina på nya eftergifter.

Kommentera

  1. Så länge som vi i västvärlden ställer upp på alla de olater som länder som Ryssland, Kina, Brasilien, Indien, MÖ, osv, osv utövar kan vi inte gärna klaga på vad som händer. En ukrainsk president eller komiker är om något en marionett, kommer alltid att vara en marionett, liksom våra egna regeringar som hoppar på småländers regeringsskurkar men naturligtvis i stort håller käften inför vad stormakterna gör. inräknat otaliga händelser de senaste åren även i USA. Allt i syfte att inte skada handelsförbindelserna. Fångutbytet i det här fallet ordnades via Frankrike och Tyskland så det säger vilka man ska i första hand klandra!