i På svenska

Falska nyheter får eget liv

Både EU och Ryssland har fallit sönder. Ett blodigt inbördeskrig pågår från Moskvas förorter till gränsen mot Estland. Desperata ryska flyktingar översvämmar Norden medan makthavarna i Moskva sprider kaos med hjälp av fejkade nyheter som till slut blir så sofistikerade att de får ett eget liv. Den alternativa verkligheten i Konstantin Zarubins nya bok är bitvis oroväckande lätt att känna igen sig i.

Dystopisk litteratur kan vara ett sätt att sätta fingret på oroväckande samhällsutveckling och i bästa fall bidra till att antiutopin inte förverkligas. Men när man läser Konstantin Zarubins senaste bok kan man ibland undra om vi inte redan lever i hans alternativa verklighet.

Zarubin bor i Sverige men skriver på ryska. I sin senaste bok Russkoje serdtse bjotsia za vsech (”Det ryska hjärtat slår för alla”) har han skapat en alternativ verklighet som till en början framstår som en långsökt dystopi.

I Rinkeby har lyckligt lottade ryska flyktingar efter lång väntan på förläggning fått tillfälliga bostäder i minimala massproducerade baracker. De subventionerade hyreskontrakten är på fem år, därefter förväntas flyktingarna vara integrerade och klara sig själva.

Polisen jagar papperslösa ryssar medan populistiska politiker gör upp med de styrande banditerna i Moskva om att de som anses sakna asylskäl kan deporteras till områden som Moskva säger sig ha kontroll över och där det inte skjuts alltför mycket. Ingen bryr sig om att de som deporteras tvingas in i beväpnade grupper som begår krigsbrott på löpande band – eller säljs som sexslavar till rebellsoldaterna.

Kontanta svenska pengar finns inte längre, svarta betalningar sköts med eurosedlar. Vad som är kvar av EU är inte klart, men Sverige ingår i någon sorts federation med de övriga nordiska länderna och Estland. En hög Baltisk mur har byggts vid gränsen mot ryska territorier för att stoppa flyktingströmmen. FN-helikoptrar övervakar gränsområdet men beskjuts ibland av ryska separatister, eller av regeringen i Moskva – ingen vet vad som är sant.

Sanningen existerar knappt längre. Den drunknar i skickligt fabricerade lögner sprids på löpande band. Det är oklart hur inbördeskriget i Ryssland har börjat, men propagandisterna i Moskva har i alla fall en viktig roll. Med hjälp av artificiell intelligens kan de producera och sprida påhittade tv-nyheter och videointervjuer som ingen längre kan skilja från verkligheten.

När kriget till och med i det tidigare så välmående Moskva kommer för nära flyr även de ledande propagandisterna västerut. En av dem får uppehållstillstånd i Sverige med hjälp av ett fiktivt äktenskap men mördas av en rysk motståndsrörelse som anser att propagandisterna har skulden till kriget.

Teckning: Natalja Jamsjtjikova.

En annan rysk propagandist som gömmer sig i Sverige råkar ha estniskt medborgarskap. Efter mordet förstår han att även han är under hot och tar sig till Estlands ambassad i Stockholm för att få skydd. Där försöker han förklara att han personligen inte har någon skuld:

– Jag är ju bara datagrafiker, jag ritade ju bara, det förstår ni väl? Jag bryr mig inte om politik och det har jag aldrig gjort, det har jag alltid struntat i. Jag gick ju överhuvudtaget inte ens på de politiska informationsmötena, okej? Nåja, ett par gånger kanske gick jag kanske, i början, när jag inte visste att man kan låta bli… – infokrigaren rullade stolen närmare skrivbordet och tog tag i bordskanten. – Vi fick ett kreativt uppdrag: rita en sån där grej si och så, sudda bort dittan och dattan. Om vi skulle gör en ren deep fake, alltså rita något från tomma intet och inte utifrån ett riktigt original, då fick man så klart hitta på mer – man hade större kreativ frihet. Tja, till exempel… – han sneglade ängsligt på Margarita. – Ett helt fiktivt exempel: de säger att du ska rita Det Förrädiska Nato till på fredag. Då får du hitta på, tänka efter vad som blir bäst: ska man göra en video från ett hemligt möte mellan Natogeneraler, eller kanske ett bestialiskt förhör av en Rysk Patriot någonstans i Lettland… – han stakade sig när han begrep att han uppenbarligen hade sagt något fel. – Jag har inget emot Lettland, personligen, givetvis har jag inget emot Baltikum. Jag har verkligen alltid velat veta mer om Estland, om Estlands… vad heter det… kultur, lära mig språket…

Det är ungefär så ryska propagandamakare brukar försvarar sig: ”Jag gör bara som jag blivit tillsagd, det är inte mitt ansvar, och dessutom ljuger alla andra också, både i öst och i väst, så varför skulle jag leta efter en sanning som ändå inte finns?”

Nu finns det förhoppningsvis ingen större anledning att tro att ett större inbördeskrig skulle kunna bryta ut i Ryssland, men i östra Ukraina pågår ju redan ett krig av precis det slag som Zarubin beskriver – ett krig som Ryssland finansierar, med ryska yrkesofficerare som leder rebelltrupperna och får sin lön från Moskva, men som enligt den ryska officiella sanningen inte existerar.

Detta och mycket annat i Zarubins bok är redan verklighet, eller i alla fall nästan. Bokens fulländade övervakningssamhälle är inte långt borta, flyktingar från blodiga inbördeskrig bollas mellan länder och myndigheter eller skickas tillbaka till kaoset, och informationskrigarnas falska nyheter har redan fått ett eget liv. Kanske inte i form av en ostyrbar artificiell intelligens som i Zarubins bok sliter sig fri och tar över alla datanät, men i form av en syndaflod av finurliga lögner som allt mer tränger undan sanningen.

Boken ger inte något färdigt svar på hur världen hamnade i dess alternativa verklighet, inte heller på vad vi ska göra för att slippa den. Fast ju mer man tänker på saken, desto osäkrare blir man på om vi inte redan är där.