Månad: november 2019

Vad har Ukraina att vinna på att skaka hand med fienden? Det är en fråga som många ställer sig inför den 9 december, då Volodymyr Zelenskyj ska träffa Vladimir Putin. Den ryske presidenten vill ju inte ens erkänna att han har något att göra med kriget som sedan drygt fem år pågår i östra Ukraina.

För tretton år sedan vann komikern Volodymyr Zelenskyj tillsammans med dansaren Olena Sjoptenko den ukrainska versionen av Let’s Dance. Om ett par veckor måste han ta itu med en farligare danspartner.

Att göra allt för att stoppa blodsutgjutelsen var Zelenskyjs tydligaste utfästelse under hans i övrigt ganska luddiga valkampanj i våras. Förhandlingarna med fienden är också det område där han har kunnat visa upp konkreta resultat.

I september genomförde Ukraina och Ryssland ett fångutbyte. Den 18 november lämnade Ryssland till slut tillbaka de tre ukrainska örlogsfartyg som för ett år sedan under våldsamma former bordades av ryska säkerhetsstyrkor och beslagtogs.

Zelenskyj har också lyckats genomföra det ömsesidiga tillbakadragandet av styrkorna vid tre särskilt utsatta ställen som parterna kom överens om redan 2016, samt godkänt den så kallade Steinmeier-formeln, en kortfattad plan för hur lokalval ska kunna ordnas på det nu rebellkontrollerade området i öst.

Dessa två saker har i Ukraina lett till omfattande protester mot Zelenskyj, som av motståndarna anklagas gå i Rysslands ledband. De var också villkoret för att Vladimir Putin skulle gå med på att möta sin namne Volodymyr Zelenskyj inom ramen för det så kallade Normandie-formatet.

Normandie-samtalen inleddes när ledarna för Frankrike, Tyskland, Ryssland och Ukraina möttes i samband med firandet av 70-årsminnet av landstigningen i Normandie i juni 2014. Senast träffades gruppen i Berlin i oktober 2016.

Huruvida det nu planerade mötet – som alltså ska äga rum i Paris den 9 december – leder till några konkreta resultat är i praktiken helt beroende av Vladimir Putin. Trots hans påståenden om det motsatta är det Ryssland som står bakom hela konflikten i östra Ukraina, finansierar de två utbrytarrepublikerna samt leder och finansierar separatiststyrkona.

Konflikten kommer därför att pågå exakt så länge om Vladimir Putin bedömer att det är i den ryska ledningens intressen och värd pengarna den kostar. Syftet är att hindra Ukrainas närmande till väst, därför finns det ingen anledning att annektera delar av östra Ukraina på samma sätt som Ryssland annekterat Krim. I stället vill Kreml använda utbrytarrepublikerna för att påverka Ukraina inifrån.

Därför är det förståeligt att de planerade samtalen med fienden oroar många i Ukraina – det är högst oklart hur mötet med Putin ska kunna utmynna i något som är positivt för Ukraina när Kreml har alla trumfkorten i sin ärm.

Skillnaden mellan ord och handling har de senaste åren varit stor när man i Ukraina har talat om Krim och utbrytarrepublikerna i öst. Ingen ukrainsk politiker kan öppet säga att de ”tillfälligt ockuperade territorierna”, som den officiella benämningen lyder, i praktiken är förlorade för Ukraina för all överskådlig framtid – men det är exakt utifrån detta många politiker agerar.

Den populära rockmusikern Svjatoslav Vakartjuk, nu även parlamentsledamot och ledare för partiet Holos (”Rösten”) kom ändå ganska nära när han i veckan beskrev tre möjliga sätt att förhålla sig till den ryska aggressionen.

För det första kan man tala sig varm för en militär lösning, satsa på försvaret, vara den största patrioten av alla och hävda att Ukraina inom kort med våld kommer att återupprätta sin territoriella integritet – trots att alla vet att detta är omöjligt. Hit skulle man kunna räkna den förre presidenten Petro Porosjenko, vars valspråk i presidentvalet var ”Armén, språket, kyrkan!” Det gick ju inte hem.

För det andra kan man hoppas på en förhandlingslösning, där Ryssland frivilligt går med på att följa internationell lag, drar tillbaka sina militära styrkor från Donbass, slutar finansiera separatisternas krigföring och låter Ukraina återta kontrollen över sin egen gräns mot Ryssland. Till en början kan man åtminstone komma överens om att sluta skjuta. Det är den lösning Zelenskyj gick till val med och vann. Men var går gränsen för vad Ukraina kan acceptera, och varför skulle Ryssland frivilligt släppa sitt inflytande i Donbass – för att inte tala om Krim, där det enligt Ryssland inte ens finns något att förhandla om.

Den tredje lösningen, som Vakartjuk och några av hans partikamrater förespråkar, är att för tillfället vända bort blicken från de ockuperade territorierna och i stället lägga all kraft på att utveckla och modernisera resten av Ukraina. På så sätt kommer även Krim och Donbass en gång självmant att återvända till Ukraina, precis som folket Östtyskland efter årtionden under Moskvas styre beslutade att förenas med Förbundsrepubliken, menar Vakartjuk.

Volodymyr Zelenskyj lovade under valkampanjen att göra allt för att få slut på skjutandet, och han arbetar hårt för att uppfylla vallöftet. Vad mötet i Paris leder till är i viss mån beroende på vilka eftergifter han kan tänka sig att gå med på, men även om parterna till äventyrs skulle kunna enas om hur lokalvalen ska ordnas på det rebellkontrollerade territoriet i öst är vägen till en verklig lösning av konflikten mycket låg och krokig.

Kriget tar slut först när Vladimir Putin vill det. Ett möjligt resultat av det kommande mötet skulle kunna vara ett ömsesidigt tillbakadragande av trupperna på båda sidor kontaktlinjen för att få slut på skjutandet, något som Putin på senare tid talat om. Ett sådant tillbakadragande skulle dock vara mycket kontroversiellt och militärt problematiskt för Ukraina – Zelenskyj kan svårligen gå med på att dra tillbaka styrkor från deras befästa positioner vid frontlinjen.

Zelenskyj måste träffa Putin för att försöka uppfylla sitt vallöfte och få slut på kriget. Putin vill träffa Zelenskyj för att se om han kan tvinga den nye presidenten till eftergifter företrädaren inte gick med på. I bästa fall kan mötet föra med sig ett större fångutbyte eller andra företroendeskapande åtgärder, men knappast en lösning på konflikten som Ryssland enligt egen utsago inte ens är part i.

Retoriken är annorlunda än på Porosjenkos tid, men även den nya ukrainska ledningen får förmodligen vända blicken inåt och försöka reformera den del av landet som inte är ockuperad av fientliga styrkor. Fast det är riskabelt att vända ryggen till när det skjuts från andra sidan.

https://youtu.be/SD21FOeXcRM