Månad: februari 2018

Metoo på ryskt vis: kvinnan bär alltid skulden
Sexuella trakasserier förekommer inte i Ryssland, i alla fall inte från makthavarnas sida. Påståenden om något annat är per definition västliga informationsattacker.

I den ryska offentligheten har metoo-rörelsen framstått som småaktiga eller elaka kvinnors attack på män som bara gör det som är naturligt för män att göra och Harvey Weinstein har snarast setts som en missförstådd hjälte.

I höstas hölls det till och med en märklig demonstration till stöd för Weinsteins framför USA:s ambassad: sex nakna kvinnor höll upp slagord som ”Hands off Harvey” och ”Harvey makes me excited”.

Det är alltid kvinnan som bär skulden till sexuella trakasserier, förklarade den ryska skådespelerskan Ljubov Tolkanina:

– Hur kan man överhuvudtaget anklaga en man för sexuella trakasserier, är det inte för det han existerar? Om han har makt som han använder på det sättet så är det väl bra. […] Om du är en riktig kvinna och något sådant har hänt så kommer du aldrig att berätta om det för någon. Det skulle sänka både dig och honom i allmänhetens ögon.

I ett sådant samhällsklimat är det inte särskilt förvånande att de flesta i Ryssland fortsätter att tiga om sexuella trakasserier, trots att problemet knappast är mindre i Ryssland än på andra håll i världen, snarare tvärtom. Men häromdagen lyfte den oberoende tv-kanalen Dozjd frågan när partiledaren och presidentkandidaten Vladimir Zjirinovskij intervjuades i studion.

Zjirinovskij fick frågan om han känner till att hans partikamrat, den högst uppsatte parlamentarikern Leonid Slutskij som bland annat är ordförande i utrikesutskottet, i många år sexuellt trakasserat unga kvinnliga journalister.

Nej, det hade Zjirinovskij inte hört, men man måste ju också ta hänsyn till varför han i så fall gör det, menade partiledaren. Slutskij kanske bara vill ha uppmärksamhet, gissade han. Så gjorde ju pojkarna i småskolan, man drog flickorna i flätan för att de skulle lägga märke till en, sade Zjirinovskij. Slutskij hade dock enligt Dozjd gjort betydligt mer än att dra flickor i flätan.

En kvinnlig journalist som Dozjd hade talat med berättade att Slutskij hade tagit henne mellan benen när hon ville intervjua honom i hans arbetsrum i statsduman, parlamentets underhus. När hon frågade när hon skulle kunna få en kommentar sade han ”efter klockan 22” och ville veta var hon bodde.

En annan kvinnlig journalist sade att hon inte hade vågat berätta om Slutskijs närmanden, eftersom hon var rädd för att hon skulle förlora sin rätt att arbeta i parlamentet. Senara hörde ytterligare en journalist av sig till Dozjd, en tv-producent som hade bjudit Slutskij till en sändning. Hon berättade att Slutskij hade försökt kyssa henne på munnen och ta henne i baken.

Enligt Dozjd var Slutskijs beteende en välkänd hemlighet i duman, och efter programmet var det ytterligare en journalist som hörde av sig och berättade att även hon drabbats av Slutskijs närmanden.

Slutskij själv förnekar att han skulle ha gjort sig skyldig till olämpligt beteende. Nu vill han träffa alla kvinnliga journalister som har ackreditering i duman för att personligen försäkra sig om att ingen av dem har deltagit i ”denna smutsiga informationskampanj”, skrev han på Facebook.

Hans partikamrat, dumans vice talman Igor Lebedev, som även råkar vara son till Vladimir Zjirinovskij, skrev på Twitter att partiet nu kommer att kräva att journalisterna som anklagat Slutskij för trakasserier utestängs från duman. Senare skrev han ett längre inlägg på sin blogg där han förklarade vad hela metoo-rörelsen egentligen handlar om: en lögnaktig kampanj av hämndlystna, åldrande kvinnliga skådespelare som lett till masshysteri och som utnyttjas av Trump-motståndare.

Nu måste den ryska säkerhetstjänsten göra en grundlig undersökning av vem och vad som egentligen står bakom smutskastningskampanjen som är riktad mot hela det ryska parlamentets diplomatiska verksamhet, menar Lebedev:

Дело может оказаться куда серьезнее, чем просто выдумка в погоне за сенсацией и даже чем очередной предвыборный ”черный пиар”. Я уже сказал, что на Западе, особенно в США, тема ”харрасмента” связана с массовой истерией. То есть, даже если будет окончательно доказано, что Леонида Слуцкого оклеветали нечистоплотные журналисты, ”осадочек останется”. Не здесь: в России общество более здоровое и психически устойчивое. А ”там”, на Западе.

Saken kan visa sig vara betydligt allvarligare än något man bara hittat på i jakten efter en sensation, och till och med allvarligare än ytterligare en smutskastningskampanj inför valet. Jag har redan sagt att det här med ”harrasment” i Väst och speciellt i USA är förknippat med masshysteri. Med andra ord, även om det slutgiltigt bevisas att det är ohederliga journalister som förtalat Leonid Slutskij så är hans rykte besudlat. Inte här: i Ryssland är samhället sundare och psykiskt mer motståndskraftigt. Men ”där”, i Väst.

Även dumans kvinnoklubb har nu ställt sig bakom Slutskij och menar att det hela är en orkestrerad kampanj, en ”informationsattack” som syftar till att smutskasta den professionelle och hederlige Slutskij. ”Viruset av obevisade anklagelser, som smittat västliga länder och blivit ett vapen i kampen mot konkurrenterna, försöker ta sig in i Ryssland. Att det handlar om en provokation är bara alltför uppenbart”, skriver kvinnoklubben i ett uttalande som nyhetsbyrån RIAN citerar.

Det ryska samhället är inte tillräckligt moget för att diskutera sexuella trakasserier, utan föredrar att alltid lägga skulden på kvinnorna, skriver Olga Tjurakova i tidningen Vedomosti. Journalisten Jelizaveta Antonova, som ursprungligen tog upp frågan i intervjun med Vladimir Zjirinovskij, skriver å sin sida på Facebook att det finns en ljudinspelning som kan användas som bevis mot Slutskij, och att tre personer är beredda att vittna mot honom i rätten om saken skulle gå så långt.

Det kommer den dock knappast att göra. Redan för flera år sedan lämnades en anmälan om Slutskijs beteende till dåvarande talmannen, men inget hände. Som brukligt är kommer frågan även denna gång att tystas ner och om någons rykte skadas är det i alla fall inte Slutskijs.

Mer på temat:
2018-02-26
Judarna i staden Piter och andra lydiga undersåtar

Boris och Arkadij Strugatskij. Foto: Okänd.

Häromdagen råkade jag läsa bröderna Strugatskijs enda fullbordade skådespel, Judarna i staden Piter. Texten återspeglar Sovjetunionens sista tid, då hela samhället höll på att vändas upp och ner, ingen visste vad som skulle hända och risken för återgång till total diktatur verkade överhängande.

Bara ett år senare, i augusti 1991, försökte de hårdföra, konservativa krafterna i partitoppen mycket riktigt att genomföra en stadskupp som dock misslyckades totalt och ledde till Sovjetunionens upplösning. Det är gammal historia, men skådespelet känns i dag mer aktuellt än på länge, och inte bara i Ryssland. Kan en vanlig människa göra något annat än att lyda? Vad kan olydnad leda till, och är det värt priset?

Bröderna Arkadij och Boris Strugatskij är kända och älskade framför allt som författare till science fiction av ett slag som är nära besläktat med Ursula Le Guins bästa verk. Hos Le Guin och bröderna Strugatskij är föreställda världar i en fjärran framtid inte en högteknologisk kuliss för banala äventyr, utan platser där mänsklighetens innersta väsen och gränser kan utforskas till det yttersta.

Det som gör bröderna Strugatskijs verk speciellt intressanta är att framtiden som beskrivs i dem på många sätt är en återspegling av det sovjetiska 1970-talet, samtidigt som sociala konflikter på fjärran planeter kan användas för att på ett ofarligt sätt föra fram idéer och tankegångar som i ett annat sammanhang hade stoppats av den sovjetiska censuren.

Romanen Definitivt kanske (За миллиард лет до конца света) från 1974 handlar om sovjetiska vetenskapsmän som i sin forskning kommit för nära universums innersta väsen, och därför stoppas av detta väsen som uppenbarar sig i ytterst märkliga och stundom hejdlöst komiska former. Till en början ringer telefonen oupphörligen när vetenskapsmannen försöker koncentrera sig och skriva ner sina banbrytande idéer, tills det ringer på dörren och budet från delikatessaffären levererar ett paket med enorma mängder sprit och lyxmat.

[En ny svensk översättning, nu direkt från ryska och med den ursprungliga titeln En miljard år före världens slut, kom ut 2020.]

De som sätter gränserna för det tillåtna fanns dock ursprungligen på mycket närmare håll. Våren 1974 greps en vän till Boris Strugatskij, författaren och dissidenten Michail Chejfets, som hade gått för långt. Han hade skrivit ett förord till en samling dikter av Iosif Brodsky och dessutom kopierat manuskriptet av dissidenten Andrej Amalriks bok Kommer Sovjetunionen att bestå till år 1984?

Boris Strugatskij förhördes i samband med processen mot Chejfets, som till slut dömdes till fyra år i arbetsläger. 1976 publicerades Definitivt kanske i den litterära tidskriften Neva i Leningrad. Berättelsen om en övermäktig kraft som stoppar alla som vill överskrida det tillåtnas gränser hade lyfts till en annan nivå och därmed tagit en form som de sovjetiska censorerna fann acceptabel.

Fjorton år senare var gränserna för det tillåtna i Sovjetunionen inte längre lika snäva, men vad hade egentligen förändrats? Den frågan ställer bröderna Strugatskij i sitt enda fullbordade skådespel som fick titeln Judarna i staden Piter (Жиды города Питера). Det första ordet, zjid, har ingen direkt motsvarighet på svenska men är grovt nedlåtande, till skillnad från det neutrala jevrej. Piter är en kort form av Sankt Petersburg.

När dramat dramat senare spelades på olika håll i det sönderfallande Sovjetimperiet ville många teatrar ändra på titeln – ordet zjid var olämpligt, speciellt eftersom antisemitismen åter var på uppgång, tyckte man. Bröderna Strugatskij – som själva var av judisk börd – vägrade, vänligt och bestämt.

Det var orden Vse zjidy goroda Kieva (”Alla judar i staden Kiev”) som inledde Förintelsen i Ukrainas huvudstad under den tyska ockupationen. Orden stod i en proklamation som spreds i staden den 27 och 28 oktober:

Alla judar i staden Kiev och dess omgivningar skall på måndagen den 29 september 1941 före klockan 8 på morgonen samlas i hörnet Melnikovgatan – Degtiarjovgatan (vid begravningsplatserna).

Man ska ta med sig identitetshandlingar, pengar och värdesaker, varma kläder, ombyte och liknande.

Judar som inte uppfyller denna order och hittas på annan plats kommer att avrättas.

Medborgare som tar sig in i lägenheter som judarna lämnat och tillskansar sig egendom kommer att avrättas.

När judarna hade fråntagits sina värdesaker och andra tillhörigheter som de hade beordrats ta med sig jagades de till Babij Jar. På tre dagar sköts 33.771 judar där, och det var bara början.

Bröderna Strugatskijs skådespel utspelar sig sent på natten i en professorsfamiljs bekväma lägenhet i Leningrad, eller kanske är det redan Sankt Petersburg. Den något ålderstigne professorn dricker te, som hans fru serverar ur en elektrisk samovar, tittar på ett parlamentssammanträde på tv och pratar politik med sin vän kommunisten när strömmen plötsligt går.

Kommunisten menar att det nog är samovaren som det är något fel på, men snart visar det sig att strömmen har gått i hela huset. Så dyker en svartklädd kurir med pannlampa upp, kräver att få se professorns pass, och överlämnar därefter ett brev som är adresserat till honom. Där står det att ”de rika i staden Piter” nästa morgon ska samlas på torget framför Lenin-arenan.

Medan de tre diskuterar vad brevet betyder och hur man ska agera går strömmen i hela staden. Så dyker en judisk granne upp. Han har fått ett liknande brev, fast adresserat till ”judarna i staden Piter” och med annan samlingsplats. Så dyker professorns förtvivlade äldre son upp, han har fått ett brev adresserat till ”vällustingarna i staden Piter”.

Kommunisten försöker anpassa sig till makthavarnas nya nyck och samtidigt vara sin vän till lags. Det är det vanliga folkets rättmätiga vrede mot de välbemedlade som tagit detta kanske något missriktade uttryck förklarar han. Alla som distanserat sig från folket måste nu bekänna sina synder och lova bot och bättring, även han själv, trots att han inget brev fått, säger han.

– Det bara är så hos oss, så tänker miljoner människor. Jude eller en rik man, det är dåligt. Dåligt, och därmed basta! Och vi har ingen rätt att anklaga de här människorna för något. De har goda grunder att tänka så. Det är så de är uppfostrade…

Foto: Olesia Surovych, Teatr Russkij stil, Orjol.

Kommunisten går hem för att lägga sig, men kommer snart tillbaka. Nu har även han fått ett brev, han som trodde sig vara systemets stöttepelare. Han försöker utnyttja sina kontakter men inget hjälper. Det är bara att lyda.

Så kommer en annan granne in, den försupne rörmokaren som undrar vad brevet till ”mutkolvarna i staden Piter” han fått betyder.

Det är bara att lyda, säger professorn. Det är ju beskedet han fått från polisen han ringt, och parlamentsledamoten han känner har ju fått ett likartat brev, så något alternativ finns inte. Professorns fru har inte fått något brev men tänker följa med ändå. Det börjar packas för resan till… ja, ingen vet vart. Kanske blir det omskolningsläger?

Till slut dyker professorns yngre son och hans kompis upp, glada och lite runda under fötterna. De tillhör den nya världen, de är företagare och driver en liten restaurang, ett kooperativ, som de nyligen tillåtna privata företagen kallades under Sovjetunionens sista år. De har inte fått några brev, men de säger sig känna till hemligheten bakom dem.

Breven delas bara ut till dem som redan i förväg har bestämt sig för att lyda. Därför har inte professorns fru fått något brev, för hon vägrade att låta sig värvas av säkerhetstjänsten på femtiotalet, och vägrade att gå med i partiet på sextiotalet, och därför kommer inte heller de unga företagarna få något brev, förklarar de.

Foto: Olesia Surovych, Teatr Russkij stil, Orjol.

Ändå kommer den svartklädda kuriren med pannlampa plötsligt tillbaka. De unga företagarna gör som de brukar. Först försöker de muta honom. När det inte går tar de till våld. De slår och sparkar på kuriren tills professorns fru räddar honom. Då visar det sig att kuriren kom med nya brev. Tillställningen har avblåsts tills vidare, står det, alla kan stanna hemma.

Allt är som vanligt igen, fast ändå inte. Hur kan det komma sig att alla var inställda på att lyda den absurda ordern? Kuriren kan ju komma tillbaka när som helst. Och ungdomarna som försökte muta maktens representant och sedan misshandlade honom, så kan man väl inte göra? Det är ju vägen till kaos och katastrof. Det är väl ändå bättre med ordning och reda?

Mottot till pjäsen är skrivet av den japanske novellförfattaren Akutagawa Ryunosuke (1892–1927): ”Att kalla en despot för en despot har alltid varit farligt. I våra dagar är det lika farligt att kalla slavar för slavar.” Pjäsen återspeglar undergångsstämningen under Sovjetunionens sista år och spelades flitigt på många scener vid tiden för imperiets fall. I Kiev fick den namnet Judarna i staden Kiev. Det gjordes även en tv-version och ett hörspel.

Under senare år har Judarna i staden Piter inte varit lika uppmärksammad, men den går faktiskt sedan ett par år i provinsstaden Orjol. Det provocerande namnet har dock bytts ut och pjäsen får heta Middag med levande ljus. Dessutom har regissören där bestämt att den svartklädda kuriren i verkligheten är en av professorns doktorander som bara ville skoja.

Fast det kanske är säkrast så. Precis som mottot känns också själva pjäsen ovanligt aktuell i dagens Ryssland, trots att den bara ställer frågor utan att ge några självklara svar.

Varför är det så få som kan bestämma sig för att inte lyda, att inte göra som alla andra? Vad händer om man inte lyder? Gjorde de unga företagarna rätt när de försökte muta maktens företrädare och sedan misshandlade honom? Hur ska en ärlig människa bete sig när makten inte bryr sig om vad som är rätt och riktigt? Och vad hade jag gjort?

Foto: Olesia Surovych (5 Zvjozd, Teatr Russkij stil).

2018-02-23
Ett fritt och rättvist val av Putin

Det ryska presidentvalet som hålls den 18 mars, på årsdagen Vladimir Putins största triumf, annekteringen av Krim, ska vara absolut fritt och rättvist. Därför har Vladimir Putin meddelat att han avstår från att delta i debatter med de andra kandidaterna.

Detta är visserligen ingen större nyhet. Vladimir Putin har under sin politiska karriär aldrig deltagit i en enda debatt med någon av sina motståndare. Det skulle ju inte vara rättvist mot de andra kandidaterna som säkerligen inte är lika bra debattörer som han.

Dessutom har Putin aldrig varit medlem i maktpartiet Enade Ryssland trots att han tidigare varit partiets ledare. Presidenten ska ju inte vara bunden av partipolitiska intressen. Mycket bättre att vara fri och rättvis, speciellt om maktpartiet tappat sin forna popularitet.

Därför är Putin en helt oberoende kandidat i årets val. Han står för allt som är bra – men har så klart inte skuld till något av det som är dåligt i Ryssland. Allt det där är ju Enade Rysslands fel.

Putin beslut att avstå från tv-debatter med andra kandidater är förståeligt också därför att ändå hade varit svårt att se skillnaden mellan presidentens tid i rutan och resten av programmen i de rikstäckande kanalerna.

Just nu går Oliver Stones mastodontintervju med Vladimir Putin i fyra delar i repris i rysk stats-tv. Men den intervjuserien är ju inget idolporträtt utan en neutralt hållen och informativ dokumentär. Annars hade den ju aldrig visats i SVT.

Efter att två motkandidater klagat har också ryska centrala valkommissionen tagit en funderare och kommit fram till att Oliver Stones program inte är förbjuden agitation för Putin. Förvånansvärt nog rekommenderar valkommissionen ändå att resterande avsnitt visas först efter presidentvalet.

(Bilden är en lätt retuscherad version av den officiella logotypen för ryska presidentvalet 2018. Original här.)

2018-02-14
Titta inte, inget att se här –
och förbjudet är det också
”Nu ska ni inte tro något… Det här är ingen liten fisk!” säger den skjortlöse Vladimir Putin på Sergej Jolkins skämtteckning, och pekar på… en fisk. ”Rybka” betyder dock inte bara ”liten fisk”, det är också namnet på en hittills okänd kvinna som plötsligt blivit den mest omtalade personen i Ryssland.

Dramatik är det ingen brist på i Aleksej Navalnyjs senaste avslöjande video. Det hela inleds med att en grupp kvinnor i utmanande klädsel stormar in på hans kontor i Moskva och låter sig filmas för inslag som senare ska publiceras på den Kremltrogna slasksajten Life News Youtubekanal.

I sig inget märkligt, bara ännu ett typiskt smutskastningstrick, och ett mindre farligt sådant än attacken då frätande vätska kastades i ansiktet på Aleksej Navalnyj så att han nästan förlorade synen på ena ögat.

Men när Navalnyj började undersöka var de lättklädda damerna kom ifrån upptäcke han inte bara att mannen som ute på gatan skrattade och kramades med kvinnorna är chef på Vladimir Putins valstab i Krasnojarskdistriktet. Dessutom kom det fram att en av kvinnorna, den numera mångomtalade Nastia Rybka (Anastasia Vasjukevitj), tydligen rör sig i mycket exklusiva kretsar.

På sitt Instagramkonto hade hon publicerat bilder där oligarken Oleg Deripaska kan ses tillsammans med vice premiärminister Sergej Prichodko, som även är premiärminister Dmitrij Medvedevs kanslichef. (Bilderna har sedan dess raderats.)

I en bok med titeln Dagbok om hur man förför en miljardär berättar hon detaljerat, med exakta datumangivelser, om sin resa till ”Grönland” (i verkligheten Norge) med ”Pappa” (vice premiärministern) och ”Ruslan” (oligarken). Strax efter det att Navalnyj på sin webbplats avslöjat vilka ”Pappa” och ”Ruslan” i verkligheten är avgick chefen för förlaget Eksmo som gett ut boken. (Avgången hade såklart inget med boken att göra, meddelade förlaget senare.)

Och inte nog med det. Oligarken Oleg Deripaska gick till den lokala domstolen i den lilla staden Ust-Labinsk i södra Ryssland där han betalar sina skatter. I den domstolen förlorar Oleg Deripaska aldrig, inte heller den här gången. Utan dröjsmål meddelades det att Aleksej Navalnyjs avslöjande och alla artiklar som refererar uppgifterna innehåller information som inte får publiceras utan de inblandades medgivande.

Minst sju olika nyhetssajter som skrivit om Navalnyjs avslöjande har därefter från myndigheten Roskomnadzor, som kontrollerar internet, fått en officiell order att avlägsna uppgifterna. I annat fall kommer sajterna att blockeras så att ryska internetanvändare inte längre kan komma åt dem.

Det kan teoretiskt även innebära att Youtube och Instagram blockeras i Ryssland om de inte avlägsnar den nu förbjudna informationen. En av sajterna som tvingats avlägsna information är porrtidningen Maksim, som hade publicerat en samling skämt från olika nätforum om den lilla fisken Nastia Rybka.

Vad är det då som Navalnyj hittat som är så farligt att det måste stoppas med alla medel? Han har dubbelkollat alla fakta, visat att Deripaskas lyxbåt verkligen kryssade runt i norska fjordar vid den aktuella tidpunkten och att Deripaskas två privatplan verkligen flög till den närmaste flygplatsen i Norge, från olika håll. Men vad är det som är så speciellt med det?

Kan det handla om korruption, som Aleksej Navalnyj själv säger i sin video? Vice premiärministern har ju i smyg och gratis låtit sig flygas till Norge med oligarkens privatplan och där gratis semestrat på oligarkens lyxbåt. Men även om det på pappret är ett mutbrott även i Ryssland är det ingen som bryr sig. Så här går det till i Ryssland, det hör till och det vet alla. De styrande behöver inga pengar, de får allt de vill och en hel del därtill gratis. Oligarkerna vet ju att de bara får behålla sin egendom och frihet så länge de inte hamnar i onåd.

Kan det handla om prostitution? Det kanske är olämpligt att vice premiärministern umgås alltför nära med ett antal betalda kvinnor på en oligarks lyxbåt? Så var det ju i april 1999, när den dåvarande FSB-chefen Vladimir Putin ville bli av med riksåklagaren Jurij Skuratov som hade börjat utreda korruption på hög nivå. En smygfilmad video där Skuratov (eller någon som liknade honom väldigt mycket) låg i säng med två prostituerade läcktes till lämplig tv-kanal, och snart var den obekväma åklagaren borta.

Men knappast. Kanske är det fortfarande lite pinsamt, sådant man helst inte pratar om under pågående valrörelse, men lite prostitution i maktens korridorer blir ingen i Ryssland längre speciellt upprörd av. Sådant passar helt enkelt som hand i handske i ett samhällsklimat där hela metoo-rörelsen ses som småaktiga eller elaka kvinnors attack på män som bara gör det som är naturligt för män att göra.

I höstas deltog den nu mångomtalade Nastia Rybka förresten tillsammans med fem andra nakna kvinnor i en demonstration för Harvey Weinstein utanför USA:s ambassad i Moskva, med slagord som ”Hands off Harvey” och ”Harvey makes me excited”. Det är oklart vem som betalade för aktionen som gick under namnet ”En riktig karl”, men det var det säkert någon Kremltrogen patriot som gjorde – det var ju ett ypperligt tillfälle att förlöjliga USA där karlar inte längre får vara karlar.

Så nej, det är nog inte i första hand där skon skaver, även om den här sortens publicitet säkert inte är jättepopulär i Kreml några veckor före valet. Visserligen har Navalnyjs film redan fått över fyra miljoner visningar, men de som följer Navalnyj på nätet hade ändå inte röstat på Putin, och någon uppmärksamhet i vanliga ryska medier blir det ju inte.

Det stora problemet är kanske snarare att vice premiärminister Sergej Prichodkos nära kontakter med Deripaska avslöjas. Han kan nämligen vara den felande länken som behövs för att slå fast att de styrande i Ryssland hade nära kontakt med Donald Trumps presidentkampanj.

Det är sedan tidigare känt att Trumps nu åtalade tidigare kampanjledare Paul Manafort hade nära kontakter med oligarken Oleg Deripaska. Hittills har det dock saknats bevis på att Deripaska i sin tur skulle ha agerat på uppdrag från ryska regeringen. Nu verkar kopplingen plötsligt betydligt mer sannolik än före Navalnyjs avslöjande.

Det framgår av Nastia Rybkas sedermera raderade inlägg på Instagram att Deripaska och Prichodko inte träffades i hemlighet i Norge bara för att ha roligt. De diskuterade Rysslands förhållande med USA.

Det bevisar givetvis ingenting. Men lite intressant är det ändå, speciellt med tanke på hur snabbt den ryska kontrollmyndigheten Roskomnadzor nu agerar för att radera alla spår av det hemliga mötet i Norge från nätet.

Sedan ska man inte inbilla sig att den ryska maktapparaten skulle vara en totalt toppstyrd monolit där Putin bestämmer allt, för så är det inte. I det här fallet är det oligarken Oleg Deripaska som agerat för att tysta ner skandalen, och man kan förstå varför. Det är ju han personligen som efter Navalnyjs avslöjande riskerar att hamna i onåd både hos de ryska och de amerikanska myndigheterna.

Även Aleksej Navalnyjs sajt Navalny.com hotas nu åter av den ryska nätcensuren. Sajten har även tidigare varit blockerad vid några tillfällen, senast i januari–februari 2015.

Navalnyj och hans anhängare har dock visat sig vara skickliga på att kringgå internetcensur, och Navalnyjs videoavslöjanden ligger ute på Youtube som knappast kommer att blockeras i Ryssland bara för att en oligark vill det. I alla fall inte nu inför presidentvalet.

Navalnyjs förbjudna video med engelsk text.

Mer på temat
2018-02-13