I drygt ett halvår har Krim nu i praktiken varit en del av Ryssland, även om anslutningen inte erkänns av världssamfundet. Rysslands agerande har vänt upp och ner på världspolitiken och inlett ett nytt kallt krig i Europa. För många på Krim är Ryssland drömmen om Sovjet. För andra mardrömmen.
Före annekteringen reste man till Krim genom Kiev. Nu är den vägen inte att tänka på. Tågen från Kiev till Krim går visserligen fortfarande, men en utlänning som behöver ryskt visum kan inte räkna med att komma igenom där. I stället flyger jag in från Moskva med bolaget Ural Airlines. Sedan annekteringen är det bara ryska bolag som flyger hit, och bara från Ryssland. Alla internationella rutter har lagts ner, eftersom FN:s luftfartsorganisation ICAO inte erkänner den ryska kontrollen över Krims luftrum.
Det första jag får syn på på flygplatsen i Krims huvudstad Simferopol är en stor rysk flagga på en hög mast. Inne i den lilla terminalen vaktar fem ryska poliser, och när väskorna efter en halvtimmes väntan äntligen dyker upp på bandet måste de genomlysas av polisen innan vi får tillstånd att ta ut dem. När jag senare försöker öppna väskan visar det sig att koden till låset inte längre fungerar, och jag måste bryta upp låset. Säkert bara ett sammanträffande. Men visst är det lätt att bli misstänksam.
En chaufför erbjuder skjuts till centrum för ynka 600 rubel, men jag tar minibussen som kostar en tia. Före annekteringen var priset 2,75 hryvnia, men det gamla priset på tavlan längst fram i bussen har täckts över med en papperslapp. I övrigt verkar de gamla reglerna för bussresenärer gälla – regeltavlan är givetvis enbart på ryska. Så hårt var förtrycket av det ryska språket i den ukrainska autonoma republiken Krim.
Minibussen har ukrainska nummerskyltar, precis som de flesta bilar i Simferopol. I vindrutan hänger en rysk miniflagga. Det har precis varit lokalval på Krim, och vägen från flygplatsen mot centrum kantas av valaffischer. Kommunisternas Ziuganov lovar “ärligt styre” och Enade Ryssland påminner om att de är “segrarnas lag”. Roligast är budskapet från Zjirinovskijs “liberaldemokrater”: “Rösta på oss eller stå ut med gamla styret!”. Det är inte helt klart vilket gammalt styre partiet syftar på.
Alla partier som fick delta i valet är så klart anhängare till Vladimir Putin och den ryska annekteringen av Krim. Att motsätta sig annekteringen räknas som separatism, vilket är ett allvarligt brott i Ryssland. Nästan alla platser i Krims nya, ryska parlament gick till maktpartiet Enade Ryssland. Zjirinovskij fick några ströplatser. Ingen annan kom in.
På kvällen tar jag en promenad på stan med Pavel, en läkare som jag känner lite sedan tidigare. Han är rysktalande, född och uppvuxen på Krim – och motståndare till annekteringen. Det gick inte rätt till, säger han. Visst har han och andra offentliganställda fått höjd lön, även om priserna också gått upp. Men det är inte det som är det viktiga, utan principen. Fast på senare tid har han helt slutat bry sig om politik. Han orkar helt enkelt inte tänka på det mer, det kanske är någon sorts försvarsmekanism, säger han.
Vi går förbi det lokala parlamentet som nu har en ny skylt på fasaden, enbart på ryska. Trots att det ryska Krim formellt har tre officiella språk: ryska, ukrainska och krimtatariska. På den ukrainska tiden fanns formellt bara ett officiellt språk, ukrainska, men skylten var på tre språk: ukrainska, ryska och krimtatariska.
I praktiken har det ryska språket varit helt dominerande på Krim i minst ett par hundra år, också under den ukrainska tiden. Opinionsundersökningar tyder på att det ryska språkets officiella status inte var något som under den ukrainska tiden särskilt bekymrade invånarna på Krim. När frågan ställdes till 1.200 invånare på Krim i maj 2013 var de viktigaste politiska frågorna enligt de tillfrågade i stället arbetslösheten, de höga priserna, den nedkörda industrin, korruptionen bland makthavarna samt fattigdomen.
Det ryska språkets status kom först på 14:e plats bland de viktigaste frågorna, och nämndes av 4 procent av de tillfrågade. Den viktigaste frågan, arbetslösheten, nämndes av 68 procent. Något högre än ryska språkets status hamnade “relationerna med Ryssland”, som sågs som en viktig fråga av 12 procent av de tillfrågade. (Man fick nämna de tre viktigaste frågorna.)
Nu, efter annekteringen, är det många som hävdar att alla på Krim, i alla fall alla rysktalande, sedan urminnes tider velat att Krim ska vara en del av Ryssland. Men även här visar opinionsundersökningen ett annat resultat: i maj 2013 var det bara 23 procent som sade sig stödja anslutning till Ryssland. 53 procent var nöjda med Krims dåvarande autonoma status inom Ukraina, medan 12 procent ville skapa en autonom krimtatarisk republik inom Ukraina.
Om man inte litar på opinionsundersökningar så kan man i stället titta på valresultaten. Det rysksinnade partiet Rysk enhet fick 4 procent av rösterna i valet till Krims parlament 2010. Det var ledaren av detta parti, Sergej Aksionov, som med stöd av ryska trupper inne i parlamentsbyggnaden tog makten i slutet av februari 2014.
Bland de första jag intervjuar i Simferopol är krimtataren Eskender Bariyev. För att få tag i honom får jag ringa ett långt, ukrainskt mobilnummer. Pengarna försvinner snabbt från mitt ryska kontantkort. Till skillnad från de flesta andra på Krim har Bariyev inte bytt till rysk mobiloperatör.
– Ryssland är inte mitt land, säger han.
Han fick stifta bekantskap med de nya makthavarna när tungt beväpnade poliser tidigt på morgonen knackade på dörren. De sade sig leta efter förbjuden litteratur och vände upp och ner på hela lägenheten, där barnen fortfarande försökte sova.
För Eskender Bariyev är Ryssland arvtagare till det Sovjet som en gång förvisade hela hans folk från Krim. Uppfattningen verkar delas av de flesta krimtatarer, som bojkottade både den icke-erkända folkomröstningen och det första ryska lokalvalet på Krim.
Krimtatarernas viktigaste organisation, Meclis, har inte erkänt ockupationen. De ryska makthavarna har hämnats genom att beslagta organisationens lokaler och landsförvisa dess högsta ledning. Efter det ryska övertagandet har dessutom flera unga krimtatarer försvunnit spårlöst, några av dem enligt ögonvittnen bortförda av män i svarta uniformer.
På medicinska universitetet, några hundra meter från centralstationen, talar jag med avdelningschefen Tatiana Fominych. Hon har inget till övers med dem som kritiserar annekteringen. Äntligen har Krim kommit hem igen, säger hon.
– Vi var alla på stationstorget och firade den natten då klockorna vreds tillbaka till Moskvatid.
Folkomröstningen den 16 mars erkänns inte av det internationella samfundet, eftersom Krim var ockuperat av ryska trupper när den genomfördes. Men Tatiana Fominych säger att soldaterna i gröna, omärkta uniformer knappt syntes till alls.
– En gång såg vi ett pansarfordon här utanför universitetet.
Ännu har inte så mycket förändrats, förutom att de universitetsanställdas löner har höjts, säger Tatiana Fominych. Och så har alla fått rätt till gratis sjukvård. Men snart kommer allt att bli bättre. Det ska byggas en bro till ryska sidan i öster, och då kommer det återigen många turister till Krim, tror hon.
– Jag gillar verkligen Vladimir Putin, det är en stark ledare. Han ska se till att sätta stopp för korruptionen.
Det enda hon är rädd för är att något ska hända Putin. Får han bara fortsätta att styra så är framtiden ljus för Krim och hela Ryssland. Till och med bättre än på Sovjettiden.
– Stalin var en bra ledare också. Men inte lika bra som Putin.
När jag har hunnit utanför porten ringer hon och ber mig komma tillbaka. Hon har glömt att säga det viktigaste.
– Nu får vi ju tala vårt eget språk. Tidigare skulle alla avlägga examen i ukrainska.
Att alla ämnesstudier även på ukrainska tiden var på ryska nämner hon inte.
– Mina mor- och farföräldrar kämpade mot fascisterna i andra världskriget. Därför måste Krim tillhöra Ryssland!
Visserligen kämpade även de flesta ukrainares mor- och farföräldrar på den sovjetiska sidan i andra världskriget. Men det är ett argument som inte biter här.
Några dagar senare, i den monumentala militärstaden Sevastopol, frågar en bekant hur man i Sverige ser på krisen i Ukraina. Jag förklarar att vi inte har så svårt att förstå situationen, eftersom inte heller alla Sveriges grannar är helt beräkneliga.
– Jag förstår, du menar de baltiska länderna, de är ju med i Nato, nickar han.
När jag förklarar att jag nog i första hand tänkte på Ryssland, och nämner det ryska flygvapnets aggressiva beteende över Östersjön på senare tid, blir han indignerad.
– Äsch, trams! Ryssland hotar ingen, det där tror du inte ens själv på!
Just då befinner vi oss bara några kilometer från flygbasen Belbek, som till i våras var ukrainsk. Nu är den rysk.
Det är här, på ett militärt bostadsområde vid flygbasen, vi besöker Anna och Leonid. Han är ingenjör och före detta militär flygplansmekaniker som nu arbetar med underhåll av undervisningsreaktorn på Kärnenergiuniversitetet i Sevastopol. Det är där alla Ukrainas kärnkraftstekniker hittills har utbildats. Hur det blir med den saken framöver är oklart. Anna är lärare på universitetet.
Både Anna och Leonid kommer ursprungligen från Ryssland, men de har bott i Sevastopol i flera årtionden. På Sovjettiden var det ett riktigt lyckokast för en militär att bli förflyttad hit. Det behövdes bra kontakter, säger Leonid, och ler nöjt.
Alla som jag träffat i Sevastopol är glada över att Krim nu är en del av Ryssland – förutom en chaufför som säger att han minsann är ukrainare och inte tänker byta skyltarna på sin bil. Med nya ryska nummerskyltar blir det svårt att ta sig över den nya gränsen. Fast å andra sidan kan det bli svårt att köra med ukrainska skyltar på Krim efter årsskiftet, när skyltarna enligt lagen ska vara utbytta. Hur ska han då kunna fortsätta med transporter mellan Krim och fastlandet?
Även Anna och Leonid är nöjda med att de nu återigen bor i Ryssland, utan att behöva flytta. Men till skillnad från många andra i Sevastopol låter de inte exakt som den ryska tv-propagandan. Förklaringen kanske är att de fortfarande ibland tittar på ukrainsk tv. De ukrainska kanalerna är visserligen bortplockade från kabel-tv, men de har en liten stuga nära havet, och där har de en parabol.
– Jag litar inte helt på vad de säger på rysk tv, och inte heller på det de säger på ukrainsk tv. Men om man tittar på båda så kan man sedan bilda sin egen uppfattning, säger Leonid.
Både Anna och Leonid röstade för Ryssland i folkomröstningen, och det gjorde alla deras grannar också, berättar de.
– Det var en högtidlig stämning, och det var massor av folk som gick till vallokalen. Även de gamla som hade svårt att gå ville ta sig dit för att vara med, de ville inte rösta hemma, berättar Anna.
Vad är det då som har förändrats? Inte så mycket egentligen, förutom att lönerna på universitetet har höjts. Även priserna har gått upp, men inte lika mycket som lönerna. De har kunnat spara lite pengar, och så har Anna köpt den höga vita skänk som hon länge ville ha. Hyllorna har hon fyllt med en ny, blomsterdekorerad servis.
– Egentligen visste vi inte så mycket om dagens Ryssland, vi har ju bott i ett annat land i 23 år. För oss var Ryssland på sätt och vis minnet om Sovjetunionen. Vi tänkte att vi skulle få det tillbaka, säger hon.
Leonid nickar.
En kortare version publicerades i Sydsvenskan 2014-10-12
23 svar på ”På Krim är Ryssland drömmen om Sovjet”
“i maj 2013 var det bara 23 procent som sade sig stödja anslutning till Ryssland. 53 procent var nöjda med Krims dåvarande autonoma status inom Ukraina, medan 12 procent ville skapa en autonom krimtatarisk republik inom Ukraina“, det stämmer, men situationen förändrades helt efter att nazistiska partier kommit till regeringen i Kiev, man vill inte bo i nazistisk land och slagen på gatan bara för att man är rysk och pratar ryska.
Efter en tids rysk krigföring kom flyktingströmmarna igång så att man blir slagen eller värre på gatorna är förvisso bevisat…
Det finns många fall i Kiev nu, man blir slagen eller minst illa behandlat och förnedrat om man pratar ryska på offentliga platser, ryssar flyr från östra Ukraina för det är omöjligt att leva där, den 9 maj är den stora rysk Segerdagen i andra världskriget, och gamla veteraner kom till monumenten för att lägga blummor, blivit slagna av ungdomar, det är hemsk som pågår där nu.
När var du i Kiev senast? Jag var där i maj. Det är sällan man hör något annat språk på gatorna än ryska, så det måste vara väldigt många människor som blir slagna och förnedrade där hela tiden. Dock hände det inte mig, trots att jag pratade ryska med alla jag träffade. Enda stället där jag blev tilltalad på något annat språk än ryska var konditoriet Lvivska majsterna sjokoladu, som har sitt ursprung i västukrainska Lviv och i vars koncept det ingår att allt är på ukrainska.
Känns det inte konstigt att flyktingströmmarna drar till Ryssland?
Nej Tanja, det är inte alls konstigt. Det betyder bara att många har exempelvis släkt och vänner i Ryssland. Det är väl knappast så att flyktingarna ‘väljer’ Ryssland av politiska skäl. Sedan är det en ganska stor del som i stället tar sig till andra delar av Ukraina. De sistnämnda lär ha starkare kopplingar (återigen släkt, vänner och bekanta) till Ukraina än de förstnämnda.
Jag var i Kiev i juli och så även för två veckor sedan. Ukrainska hör man nästan aldrig. I princip bara från högtalarna i tunnelbanan. Nazisterna som du är rädd för verkar ha oerhört mycket kvar att göra… Mig slog de i alla fall inte trots att jag talade ryska.
http://www.youtube.com/watch?v=bsulmbZ-M7A
Såvitt jag förstår är den där videon från 2011. Bilder från en sammandrabbning som skedde i maj 2011 har senare använts många gånger för att “bevisa” att extremister skulle ha angripit veteraner i Lviv den 9 maj 2014.
http://www.stopfake.org/en/fake-banderovits-attacked-the-veterans-and-burned-the-ribbons-of-saint-george-in-lviv/
http://www.stopfake.org/fejk-vo-lvove-banderovtsy-napali-na-veteranov-i-zhgli-georgievskie-lentochki/
Det spelar inget roll vilken år 2011 eller 2014, det händer jämt där.
Tack, KK, för en läsvärd rapport! Det är intressant att notera att separatism i Ryssland ses som ett allvarligt brott, medan separatism i Ukraina ses som något som Moskva både uppmuntrar och stödjer, t o m till priset av de egna soldaternas liv.
Kommentaren från “Tanja” om att man blir nerslagen om man försöker tala ryska i Kiev låter som falsk moskvapropaganda. Under en veckas besök i Kiev i maj försökte jag tala ryska med okända på gatan ett flertal gånger och bemöttes varje gång helt korrekt och med stor artighet.
Jag också pratar svenska, konstigt nog att ni förstår direkt att jag är inte svensk :)
Jag kan säga mera Kalle, jag är inte bara prorysk, jag ÄR DEN SJÄLVA grymma rysen, fast tjej, men jag har inget med propaganda att göra, jag har svenskt pass,jag har bott i Krim och känner situationen mycket bättre än ni gör och vill dela med mina tankar.
Visst, visst, jag ser att du skriver så.
För egen del ser jag ryssen som tragisk och inte grym, så usliga liv under så många generation av brutala ledare i vad som borde vara världens rikaste land.
Jag tycker inte att ryssar är tragiska , Ryssland utvecklas mycket snabb, Putin är bra ledare, sedan är det inte bara ekonomi som räknas, utan även kultur, vetenskap osv, men visst har man 5 års krig 1941-1945 bromsas utvecklingen.
Att älska kraftfulla ledare som regerar med våld, värsta exemplet är Stalin som Putin har talat väl om, är lika tragiskt som att vara kär i någon som misshandlar en.
Bra Tanya! Tyvärr tävlar journalisterna från väst i att hitta dåliga nyheter från Krim. De vill inte kännas vid sanningen att huvuddelen av befolkningen är jäkligt glada med att tillhöra Ryssland, speciellt med tanke på vad som händer i Ukraina nu. Krim har en tuff tid framför sig men redan nu syns förbättringar, t.ex löner och pensioner, vägreparationer och idag startade en omfattande folkräkning. Bättre allmän ordning alltså.
9 maj 2014 i ´´okkuperad´´ Krim
http://www.youtube.com/watch?v=26yzxdQL_xI
18-03-2014 Krim, Sevastopol
http://www.youtube.com/watch?v=lFRXnfcocF4
“Kommentarer” som bara innehåller en länk är spam, inte kommentarer. Inga fler sådana, tack.
Den opinionsundersökning Kalle hänvisar till gjordes av Internationella Republikanska Institutet – en amerikansk konservativ lobbyorganisation där John McCain sitter i styrelsen. Tänk vilken “slump” att det “råkar” vara samma amerikan som åkte till Majdan för att aktivt stödja extremnationalisterna under statskuppen i Kiev :)
Att Kalle framställer det här undersökningsresultatet som något slags etablerat faktum om vad Krimborna tycker, utan att ens nämna var siffrorna kommer ifrån, det säger väl allt om trovärdigheten i den här formen av journalistik.
Det har hållits inte mindre än tre folkomröstningar på Krim (1991, 1992 och 2014) och alla visade att Krimborna inte är särskilt pigga på att tillhöra Ukraina. Det borde man helt enkelt acceptera.
I en lokal folkomröstning på Krim januari 1991 röstade 93% av Krimborna för återupprättande av Autonoma Sovjetrepubliken Krim, som hade upplösts 1954. Någon fråga om anslutning till Ryssland ställdes inte. Autonoma Sovjetrepubliken Krim som en del av sovjetiska Ukraina återupprättades i februari 1991. I den helukrainska folkomröstningen i december 1991 röstade 54% av Krimborna och 57% av invånarna i Sevastopol för Ukrainas självständighet. Det genomfördes ingen folkomröstning på Krim 1992.
Det stämmer att just den här opinionsundersökningen är beställd av IRI, som anlitar seriösa opinionsinstitut och följer strikta riktlinjer. Det ganska låga stödet till utträde ur Ukraina och rysk annektering i undersökningen har knappast med McCain att göra, snarare med Janukovytj som då fortfarande var president. Han hade ju relativt starkt förtroende på Krim.
I en liknande undersökning från november 2011, även den beställd av IRI, var stödet för anslutning till Ryssland högre, hela 33%. Tidigare samma år fick det ukrainska institutet RB Group siffran 38% på en liknande frågeställning, och år 2008 kom Razumkov-institutet fram till att 32% av krimborna “är separatistiskt inställda”. I början av februari 2014, när läget i Kiev redan var mycket oklart, uppgav 41% av Krimborna att de skulle rösta för anslutning till Ryssland, enligt opinionsinstitutet KMIS.
Det är svårt att jämföra olika opinionsundersökningar, men den generella tendensen verkar vara att stödet för anslutning till Ryssland de senaste åren varierat mellan knappt 30 och drygt 40 procent, och aldrig varit i närheten av de 97% som resultatet av “folkomröstningen” visar. Dock är det säkert så att en klar majoritet nu stödjer eller i alla fall inte motsätter sig annekteringen – det är ganska naturligt att man ställer sig på den starkares sida, speciellt om man har allt att förlora på att uttrycka motsatt uppfattning.
Och som sagt, den som inte litar på opinionsundersökningar kan ju ta en titt på hur stor andel av rösterna som i senaste ukrainska valet gick till partiet Rysk enhet, vars ledare Aksionov nu är hela Krims ledare. I årets ryska lokalval på Krim tilläts givetvis inget “ukrainskt parti” att ställa upp, regionala partier är förbjudna i Ryssland och separatism är ett allvarligt brott.
Folkomröstningen 1991 var innan Sovjetunionens upplösning. Ett återupprättandet av den Autonoma Sovjetrepubliken Krim innebar därmed utträde ur Ukrainska SSR och att upphäva Chrusjtjovs beslut att skänka bort Krim. Därmed visade Krimborna, som jag skrev, att de inte var särskilt pigga på att fortsätta tillhöra Ukraina. Ett drygt år senare, i maj 1992, deklarerade Krim full självständighet och planerade att hålla en folkomröstning för att låta väljarna bekräfta eller förkasta beslutet. Självständighetsdeklarationen röstades igenom med siffrorna 118 mot 28 i parlamentet i Simferopol. Folkomröstningen blev sedan aldrig av, eftersom Kievregimen annullerade den och erbjöd en kompromiss som gick ut på större grad av självstyre. Enligt NY Times rapportering från 1992 hotade Kravtjuk att tillgripa våld om Krim inte rättade in sig i de Ukrainska leden.
http://www.nytimes.com/1992/05/06/world/crimea-parliament-votes-to-back-independence-from-ukraine.html
Årtalet 1992 var en miss av mig. Jag syftade på 1994, då det hölls en folkomröstning med tre frågor. Då röstade 83% för rätt att inneha dubbelt medborgarskap (i praktiken självklart ryskt sådant)och 78% för att återupprätta den konstitution från maj 1992 som i praktiken innebar självständighet från Ukraina.
http://en.wikipedia.org/wiki/Crimean_referendum,_1994
Självständighetsdeklarationen från 1992 finns här:
http://zakon4.rada.gov.ua/krym/show/rb0072002-92
Vad gäller de senaste valen så kan det vara värt att notera att Regionpartiet hade 80 av de 100 platserna i Krims parlament efter valet 2010. Frågan om anslutning till Ryssland kändes nog inte så aktuell för de flesta då, men självklart ändrades det ganska drastiskt när de såg hur Regionpartiets företrädare behandlades efter statskuppen i Kiev i februari.