i På svenska

Lukasjenko ger efter – en smula

Nu kommer de första tecknen på att EU:s politik mot Vitryssland faktiskt kan ha viss verkan. Försäljning och distribution av två regeringskritiska tidningar genom det statliga distributionsnätet ska återigen tillåtas.

Den 13 oktober beslutade EU att på försök lätta sanktionerna mot Vitryssland. Det innebär att några höga regeringsrepresentanter som hittills varit bannlysta från EU, däribland Aleksandr Lukasjenko, nu kan få inresetillstånd. Beslutet gäller ett halvår, och och resultaten ska utvärderas av EU före den 13 april 2009.

EU formulerade redan tidigare sina 12 krav i ett inofficiellt dokument. En sektion i dokumentet har rubriken ”What can the Belarusian government do?”, och inleds med följande paragraf:

Unfortunately, at this stage, the policies pursued by President Lukashenko’s authoritarian regime prevent us from offering Belarus full participation in our neighbourhood policy. The EU cannot offer to deepen its relations with a regime which denies its citizens their fundamental democratic rights. The people of Belarus are the first victims of the isolation imposed by its authorities and will be the first to reap the benefits on offer to a democratic Belarus.

Därefter följer de 12 punkterna. Ett av de viktigaste kraven var att alla politiska fångar skulle släppas fria. Det kravet uppfylldes redan före den 13 oktober, och var en förutsättning för att sanktionerna ens tillfälligt skulle kunna lättas.

Andra krav som står högt på prioriteringslistan är fria och rättvisa val samt yttrandefrihet som enligt EU bland annat innebär att journalister ska kunna arbeta utan att riskera förföljelse, och tidningar ska kunna tryckas och distribueras.

När det gäller val har Minsk lovat att officiella representanter för Vitryssland ska diskutera vallagstiftningen med representanter för OSSE. Det återstår att se vad det kan ge – största problemet med vitryska val är inte själva proceduren eller lagstiftningen, utan allt som sker eller snarare inte sker före valet, nämligen fria diskussioner i massmedier.

Men just när det gäller massmedier har presidentadministrationen nu kommit med ett löfte som innebär ett litet men konkret steg i rätt riktning. De två regeringskritiska tidningarna Nasja Niva och Narodnaja Volja ska nu få vara med i vitryska postens prenumerationskatalog och även säljas i de statliga tidningskioskerna. Dessutom ska tidningarna kunna tryckas lagligt i Vitryssland. (Narodnaja Volja trycks nu i Ryssland.)

Att strypa distributionen har under senare år varit makthavarnas effektivaste sätt att sätta käppar i hjulen för regeringskritiska tidningar. Speciellt stort har problemet med distributionen varit just för de kvarvarande rikstäckande tidningarna Nasja Niva och Narodnaja Volja, vars upplagor rasade när de ströks ur prenumerationskatalogen. Därför är det en stor lättnad för tidningarna om de faktiskt återigen kommer att kunna distribueras genom vanliga kanaler och inte behöver förlita sig på halvt underjordiska, komplicerade och kostsamma sätt.

Däremot bör man komma ihåg att det förutom Nasja Niva och Narodnaja Volja finns ytterligare ett 15-tal regionala oberoende tidningar som är strukna ur distributionskatalogen och inte får säljas i vanliga tidningskiosker. Dessutom har många andra tidningar helt enkelt gått under på grund av det hårda statliga trycket.

Om Nasja Niva och Narodnaja Volja återigen dyker upp i tidningskioskerna och prenumerationskatalogena är det ett litet steg i rätt riktning. Men situationen är fortfarande sämre än den var före december 2005, när de flesta kvarvarande oberoende tidningarna ströks ur katalogen.

Mer på temat:

  1. Det där är intressant. Håller EU på att öppna för en pragmatisk linje i förhållande till auktoritära postsovjetiska regimer (Vitryssland, Uzbekistan) som man tidigare markerat avstånd till? Ömsesidiga eftergifter för att hitta ett modus vivendi. Är orsaken då geopolitisk, enligt den klassiska ryska retoriken? Politiken verkar ju ge effekt – Uzbekistan har tagit steg bort från Ryssland den senaste tiden, och Vitryssland tar sig ett litet andrum ur Gazproms grepp.

    I sådana fall kanske den mer eller mindre officiella ryska förklaringen till färgrevolutionerna faktiskt besannas som en självuppfyllande profetia. Fast utan färg och utan revolution – väst går över till i princip samma spel som Ryssland genom att arbeta med de sittande regimerna i utbyte lite förbättringar i människorätts- och frihetsfrågor för syns skull.

    Är det så och finns det då någon gräns när ideologi och pragmatism inte längre går att förena?

Kommentarer inaktiverade.