i På svenska

En liten skärva av Sovjetunionen

Lenin, Slutsk (Belarus)Oberoende massmediers situation i Vitryssland har ständigt försämrats under flera års tid. Ramarna för vad som går att skriva är snäva och framför allt framgångsrika oberoende tidningar drabbas ständigt av godtyckliga trakasserier från myndigheternas sida. Ändå är det fortfarande inte helt omöjligt att arbeta med seriös journalistik i Vitryssland.

Med ett besök i Vitryssland i slutet av april 2005 slutförde jag den andra omgången av ett SIDA-finansierat utbildningsprojekt för journalister. Projektet administreras av Fojo, fortbildningsinstitutet för journalister vid högskolan i Kalmar, och det handlar om professionell rådgivning till oberoende vitryska tidningar.

Det finns inget annat land i Europa där massmedierna är så begränsade och bevakade av statsmakten som i Vitryssland. Jämfört med Sovjettiden är förtrycket givetvis ganska milt och situationen påminner på många sätt om Sovjetunionen mot slutet av 1980-talet, med den skillnaden att utvecklingen går åt motsatt håll. På många sätt är Vitryssland den del av Sovjetunionen som förändrats minst sedan imperiets sönderfall.

Kampen för pressfrihet i Vitryssland måste givetvis föras på flera olika fronter samtidigt. På den diplomatiska nivån har både USA och EU på senare tid på många sätt markerat sitt missnöje, och det återstår att se vilka konkreta åtgärder USA kommer att vidta efter Condoleezza Rices uppmärksammade möte med vitryska oppositionsföreträdare i Vilnius i slutet av april och hur den ökande internationella uppmärksamheten påverkar oberoende tidningars situation i Vitryssland.

Samtidigt är det minst lika viktigt att arbeta lokalt med de konkreta problem vitryska oberoende tidningar kämpar med. Ett av de viktigaste problemen, framför allt utanför huvudstaden, är brist på yrkeskunskaper bland journalisterna. En anledning till problemet är att oberoende lokaltidningar arbetar under svåra förhållanden och deras framtid är osäker. Därför kan tidningarna oftast inte betala marknadsmässiga löner och de har svårt att behålla utbildade och erfarna journalister när dessa får mer attraktiva erbjudanden från statliga medier. Dessutom, och framför allt, har också de mer erfarna journalisterna oftast mycket begränsad kunskap och erfarenhet om hur massmedier brukar fungera i ett öppet samhälle.

Därför är olika utbildningsprojekt mycket betydelsefulla för de oberoende massmediernas utveckling i Vitryssland. Det finns ett antal olika organisationer både i Vitryssland och utanför landets gränser som arbetar med vidareutbildning av journalister, dels med kurser och seminarier i Minsk och i utlandet, dels med distansundervisning. Dessa utbildningsformer kompletterar varandra, och därför vore det viktigt att utöka samarbetet mellan de olika organisationer som arbetar med utbildning av vitryska journalister.

Det SIDA-finansierade projekt jag arbetat med är en av de få utbildningsinsatser som sker direkt ute på tidningsredaktionerna. Reaktionerna från de deltagande journalisterna har varig överväldigande positiva. De kunskaper och förslag jag kommit med har lett till konkreta förbättringar på de flesta redaktioner jag besökt, ibland större och ibland mindre.

Hittills har följande tidningar deltagit i projektet: Belorusskij Rynok (Minsk), Gazeta Slonimskaja (Slonim), Region-Vesti (Svetlogorsk), Mestnaja Gazeta (Volkovysk) samt Infa-Kurjer (Slutsk). Tidningen Region-Vesti har sedermera stängts som en följd av tryck från de lokala myndigheterna medan de andra fyra tidningarna i varierende grad utvecklat sin form och innehåll under projekttiden. Den tydligaste förändringen har skett i Infa-Kurjer som också i övrigt arbetar mycket aktivt med tidningens struktur och innehåll. Tidningen Narodnaja Volja (Minsk) som från början skulle ingått i projektet föll bort i sista stund eftersom chefredaktören inte verkade tillräckligt intresserad.

Ett utbildningsprojekt som kräver flera dagars arbete på ort och ställe är av naturliga skäl begränsat till ett relativt litet antal tidningsredaktioner. Dessutom är det mycket tydligt att redaktionsledningens inställning på varje tidning spelar stor roll för hur arbetet fortskrider och hur kunskapen förvaltas. Det är uppenbart att urvalet av tidningar spelar stor roll för hur meningsfullt arbetet med projektet är, och därför måste urvalet skötas av personer som har nära kontakt med och god kunskap om de aktuella tidningsredaktionerna. Här har hjälpen från FRRP (Fonden för utveckling av de regionala tidningarna) i Minsk varit ovärderlig.

Resedagbok från Vitryssland våren 2005

Måndag 25.4.
Upp klockan fyra för att hinna till Kastrup till klockan sex. Byte i Frankfurt, framme i Minsk vid ettiden lokal tid. Passkontrollanten vill se min obligatoriska vitryska försäkring som jag inte har köpt eftersom den inte behövts tidigare trots att den varit obligatorisk hela tiden. Jag visar mitt svenska försäkringskort från Kammarkollegiet. Hon undrar om försäkringen gäller i Vitryssland. ”Givetvis”, svarar jag, och det nöjer hon sig med. Den här gången tar passkontrollen bara några sekunder.

På flygplanet fick vi veta att man måste fylla i en tulldeklaration om man har en bärbar dator med sig. När jag frågar en tulltjänsteman frågar hon först vag jag har för medborgarskap. När jag berättar att jag är finsk medborgare får jag veta att jag inte behöver fylla i någon deklaration utan kan ta den gröna linjen. När bagaget har kommit går jag mot gröna linjen stoppas jag av en annan tulltjänsteman som frågar om jag pratar ryska och vad jag har för medborgarskap. När han får veta att jag är finsk medborgare får jag gå. Märkligt – vad har medborgarskap med införselregler att göra?

På flygplatsen i Minsk ser jag för första gången i mitt liv en kaffeautomat som tar sedlar. Men det är klart, mynt finns inte i Vitryssland. En kopp svart kaffe utan socker kostar 500 rubel, capuccino kostar 1.000 rubel. Tre kronor, inte billigt med vitryska mått mätt.

På andra sidan tullkontrollen väntar Arkadij från Fonden, han körde mig till Volkovysk också förra gången. Vi kör i väg direkt. På vägen stannar vi en gång för att äta. Arkadij berättar om en ny lag som stipulerar att 75% av all musik som spelas på radio måste vara vitrysk. Framme i Volkovysk är vi vid halvsextiden, men på redaktionen hittar vi ingen av journalisterna och chefredaktör Andrej Sjentorovitjs mobil är avstängd. Jag tar in på hotell, går en promenad och köper lite mat. Lägger mig tidigt.

Tisdag 26.4.
På morgonen berättar tv-nyheterna om Tjernobyl-katastrofen som inträffade för 19 år sedan och framför allt om vad Lukasjenko har gjort för att hjälpa befolkningen i de drabbade områdena.

Trevlig överraskning i badrummet: på kvällen fanns det bara kallt vatten – trodde jag. Men när jag låter varmvattenkranen vara öppen i fem minuter blir vattnet så småningom helt acceptabelt varmt och det går att duscha.

På redaktionen är jag vid nio, men då är bara städerskan där. Jag promenerar en runda och sätter mig sedan på redaktionen för att vänta. Städerskan går och när jag är ensam på redaktionen kommer det folk som vill lämna in annonser. Jag tar emot fyra gratisannonser. Dessutom kommer en kvinna från biblioteket och frågar efter tidningen – hon brukar hämta varje nummer på redaktionen eftersom biblioteket inte får pengar för att prenumerera på den icke-statliga tidningen Mestnaja Gazeta. Jag ger henne det exemplar jag fått av städerskan.

Vid tio dyker först journalisten Alla Korobatj upp, sedan kommer också Sjentorovitj. Han ber om ursäkt och säger att han har mått dåligt, han har högt blodtryck och vilade hela föregående dag. Han ser inte heller helt frisk ut när han börjar berätta om alla problem tidningen har drabbats av. Fastighetsägaren som är en privatperson vill säga upp hyreskontraktet med redaktionen, Sjentorovitj är säker på att makthavarna har satt tryck på honom. Kanske kan Sjentorovitj köpa lokalen om han säljer redaktionsbilen.

Plötsligt har informationsministeriet skickat en ny utgivningslicens där det står att Mestnaja Gazeta inte får ta emot finansiell hjälp från utomstående organisationer, tidigare var det tillåtet. Den nya licensen dök upp i slutet av april, men den var daterad den 27 december förra året. Hade tidningen tagit emot finansiellt stöd från utomstående mellan den 27 december och slutet av april hade Sjentorovitj begått brott utan att veta om det. Han tror att datumet på den nya licensen är påhittat.

Dessutom vägrar polisen, lokaladministrationen och alla statliga företag att lämna ut någon som helst information till Mestnaja Gazeta. Därför är det svårt att få ihop lokala nyheter. Kriminalkrönikan måste Mestnaja Gazeta kopiera från den officiella tidningen.

Mestnaja Gazeta får inte heller längre säljas i butiker, bara i de statliga kioskerna. Men kioskföretaget är skyldig tidningen en hel del pengar. Samtidigt kräver det statliga tryckeriet i en närliggande stad betalt i förväg. Den senaste tiden har det i alla fall gått att få tidningen tryckt i Vitryssland, med nöd och näppe och långa konstiga diskussionen på tryckeriet inför tryckningen av nästan varje nummer.

Tidningen kommer nu ut två gånger i veckan, tisdagar och lördagar. Huvudorsaken är att det inte var möjligt att komma ut torsdagar eftersom den dagen var upptagen på tryckeriet. Upplagan har gått ner. För att kompensera bortfallet av vanliga butiker som försäljningskanal har Mestnaja Gazeta anställt egna tidningsbärare som bär ut ett par tusen exemplar av varje nummer. Men det rättsliga läget är osäkert – Andrej Sjentorovitj hävdar att det räcker att ha licens för detaljhandel för att använda egna tidningsbärare eftersom avtalet med prenumeranterna är utformat på ett finurligt sättt, men när som helst kan makthavarna komma och hävda att tidningen måste ha licens för privat postverksamhet. Det är inte troligt att kommunikationsministeriet skulle utfärda en sådan licens.

Vi tittar på nya nummer, så jobbar vi en hel del med utformningen av tv-programmet. På kvällen fest hos vänner till Sjentorovitj, deras dotter fyller fem år. Till hotellet vid midnatt.

Onsdag 27.4.
Till redaktionen klockan nio. Vi jobbar en stund med tv-programmet, så går vi ut för att titta på byggarbetsplatsen vid krigsmonumentet. Här får vi veta ett och annat som man inte kan få ut officiellt, bland annat att byggfirman som kommer från Minsk inte kunnat påbörja arbetet tidigare eftersom stadsadministrationen inte fått loss pengar. Nu måste ombyggnadsprojektet som skulle dröja tre månader färdigställas på en månad för att bli klar till segerfesten den 9 maj. Oklart varför stadsadministrationen valt en firma från Minsk, byggfirmans platschef säger att lokala byggare inte kan arbeta med granit från Polen, chefredaktör Sjentorovitj gissar senare att det handlar om mutor.

Senare på redaktionen pratar vi om hur man kan använda icke-officiella källor: det är bara att ringa lokala byggfirmor och fråga om de verkligen inte vet hur man bearbetar polsk marmor. Kanske går det att kolla om stadsadministrationen har begärt in offerter. Och även om man vet att man inte får några svar från officiella källor så är det bra att ringa och försöka. Så kan man sedan skriva att tidningen bett om kommentar samt citera precis på vilka grunder tjänstemännen vägrar säga något. Praktiskt journalistiskt arbete skulle man kunna jobba mycket med, men det kräver tid.

Innan jag åker i väg har jag en lång diskussion med Sjentorovitj. Han säger att han i och för sig inte hade haft något emot att åka på kurs i något annat land om han hade haft tid och möjlighet, men egentligen menar han att man inte har så stor nytta av sådana kurser. Till och med kurser i Minsk tycker han blir för teoretiska, det blir svårt att använda kunskaperna i det dagliga arbetet. Det räcker inte att man vet hur man skulle kunna göra om man hade möjlighet, man måste utgå ifrån verkligheten och det som går att göra just här och just nu. Därför menar han att det absolut bästa är praktisk rådgivning på ort och ställe, och då måste rådgivaren vara en person som förstår förutsättningarna. Samtidigt säger han att det är bra att ha en utlänning som rådgivare, då lyssnar folk mer uppmärksamt och det är lättare att få igenom nya idéer. Han menar att tidningen haft stor nytta av mina besök även om det just nu handlar mest om huruvida tidningen överhuvudtaget ska överleva. Men han menar att konsulten borde stanna längre tid än några dagar.

Vid sjutiden åker jag i väg med en kille som Sjentorovitj ordnat och betalat, han ska köra mig till Slutsk. Killen kör som en biltjuv och så småningom visar det sig att han har erfarenhet av den branschen. Han berättar först om sina minnen från Tjeckien där det är ordning och reda, där jobbade han illegalt för några år sedan tills han blev utkastad och fick inreseförbud på tre år. Så berättar han om alla bilar han kört, och snart visar det sig att han tillsammans med en kompanjon kört en massa bilar från Tyskland till Vitryssland. Bilarna var stulna, men det var inte hans kompanjon som stal bilarna, säger han. Fast sedan lurade kompanjonen honom på 5.000 dollar. Senare hamnade kompanjonen i fängelse på 15 år. Bättre att vara på fri fot fast 5000 dollar fattigare, menar han.

Så byter killen plötsligt fot och börjar prata om hur starkt han ogillar alla icke-ryssar, fast finnar verkar vara mer eller mindre acceptabla, der är mest kirgiser, azerbajdzjanier och andra sydliga folk han räknar till icke-ryssar. De kan inte jobba, de bara köper vitrysk potatis och så säljer de potatisen dyrt i Moskva. Och när det kommer en sådan svarting hit till Vitryssland så är de snart en hel by, menar han, på något sätt lyckas de få lägenhet fast det är massor med vitryssar som står i kö och aldrig får någon lägenhet, menar han, och det är han upprörd över. Själv vägrade han att sälja potatis till icke-ryssar när han jobbade i den branschen. ”De ska inte tjäna pengar på oss”, säger han. Han verkar inte göra någon skillnad mellan ryssar och vitryssar, och det gör väl inte de flesta andra heller i Vitryssland. Fast han menar att de har ett konstigt ryskt uttal i Slutsk-området, han gillar mest västra Vitryssland som han själv kommer ifrån. Och i Moskva är hälften av invånarna svartskallar, där blir man lurad hela tiden, menar han.

Framme i Slutsk är vi vid halvtiotiden på kvällen. Chefredaktör Sergej Stankejvitj möter upp i receptionen. Hotellrummet kostar 150 dollar fast med dollar kan man givetvis inte betala, och dessutom kräver damen i receptionen vitrysk hälsoförsäkring, min försäkring från Kammarkollegiet gäller i hela världen men inte i Vitryssland. Jag lovar att ordna saken nästa dag, och efter många om och men får jag skriva in mig på hotellet.

Torsdag 28.4.
På morgonen fungerar tv-apparaten inte längre. Det är i alla fall varmt vatten i duschen. Växlar till mig en hög rubel och betalar hotellrummet som under natten blivit dyrare. Utlänningar betalar femdubbelt pris, men jag förhandlar tillbaka priset till ungefär samma nivå där det var kvällen innan – jag ska inte använda kylskåpet så damen i receptionen går med på att sänka priset aningen. Tv-apparat vill jag ha, så den betalar jag för och damen lovar att se till att apparaten lagas eller byts ut.

På Infa-Kurjers redaktion är det först veckomöte inför nästa nummer, allt är mycket välorganiserat och också i övrigt är kontrasten stor mot redaktionen i Volkovysk trots att det är trångt: prydliga skrivbord, pärmar i raka led och en telefonapparat på varje skrivbord, fast telefonerna är sammankopplade och går inte att använda samtidigt.

Upplagan har nu ökat till över 5.000. Tidningen har också blivit tjockare eftersom den har fått fler annonser, alla nummer trycks nu i Minsk eftersom det lokala tryckeriet är dyrare och dessutom inte kan blada in tidningssidorna på rätt sätt. Varje torsdagsmorgon körs originalen med bil till Minsk och några timmar senare körs de färdigtryckta tidningarna tillbaka med samma bil. Sedan distribuerar journalister från redaktionen tidningen till kioskerna.

Efter veckomötet diskuterar vi först generellt hur tidningen förändrats efter mitt förra besök. Vi är överens om att många saker blivit bättre. Rubriktypsnitten är tydligare och snyggare, på de flesta sidorna finns nu en huvudnyhet även om prioriteringen ibland skulle kunna vara ännu hårdare. Vi tittar lite på ett litet informationsblad som Infa-Kurjer tagit fram. Tanken är att tidningsförsäljarna med varje nytt nummer av tidningen ska få en lapp där de kan se vilka som är de viktigaste nyheterna i numret, och kanske vill de visa lappen i kioskfönstret. Det finns också en A4-variant som kan klistras på reklampelare.

Problemet är bara att båda varianterna är nästan oläsliga på grund av för stor textmängd, många olika dekorativa typsnitt och alltför liten grad. Jag tar fram ett antal löpsedlar jag tagit med från Sverige och visar bilder uppsatta löpsedlar utanför kiosker och butiker i Sverige. Ett reklamblad ska gå att läsa vad det står på lite lngre håll, och den ska dra till sig uppmärksamhet, försöker jag förklara. Framför allt den nye redaktionschefen Sergej Bogdasjitj (tidigare på BDG) blir entusiastisk och vi gör direkt en riktig löpsedel i A4-format. Vitrysslands första löpsedel i modern tid är född. Vi gör också en läslig variant av den lilla papperslappen till kioskerna.

Senare väljer vi ut ett nytt, renare typsnitt som kan användas för andra rangens nyheter och för texter som inte är av nyhetskaraktär. Den svarta nyhetsrubriken ändrade vi förra gången, men det behövdes också en tillhörande magrare variant. Så arbetar vi en hel del med strukturen på sidan tre, den viktigaste nyhetssidan. Jag förklarar att andra rangens nyhetstexter inte nödvändigtvis måste vara mycket kortare än huvudnyheten, men det måste framstå klart vad som är prioriterat material. Jag plockar bort ingressen från de korta notiserna, eftersom ingressen annars kan vara längre än brödtexten. Så experimenterar vi lite med spaltbredden i notisutrymmet.

Vi diskuterar också en annons som hamnat nästan mitt på en sida, bredvid en redaktionell text med anknytning till annonsören. Annonsen har man fått in eftersom annonsavdelningen meddelat annonsören att det blir en lämplig text i tidningen. Vi diskuterar huruvida sådant här är acceptabelt och jag berättar hur man brukar resonera i Sverige: de är OK med temanummer eller temasidor, men kontakter mellan redaktion och annonsörer är helt bannlysta. Det får inte ens se ut som om det finns samband mellan redaktionellt material och annonser. Bogdasjitj håller med helt och hållet, och också chefredaktören verkar acceptera mina argument.

På kvällen sitter vi några stycken från redaktionen och diskuterar på reklamavdelningen. Alla är överens att det är bra att reklamavdelningen finns i en helt annan lokal än redaktionen. En lokal företagare som också är vice ordförande i vitryska företagarföreningen dyker upp och börjar prata om att tidningen borde ge mer spaltutrymme åt företagarna där de skulle kunna förklara sina problem. Jag och Bogdasjitj försöker förklara att redaktionen måste göra en journalistiskt bedömning och att tidningen måste vara oberoende och dessutom uppfattas som oberoende. På det sättet blir också det tidningen skriver om företagarnas problem mer trovärdigt.

Däremot påpekar jag att tidningen måste få iformation från företagarna, annars är det omöjligt att göra en relevant journalistiskt bedömning. Så kommer vi också fram till att företagare och andra utomstående skulle kunna få möjlighet att skriva kommentarer eller kolumner om man hade haft en opinionssida eller ett fast utrymme för kommentarer utifrån. Nu finns det bara plats för vanliga läsarbrev. Det är intressant att föra den här typen av diskussioner i ett samhälle där riktig journalistik fortfarande är något nytt – man är tvungen att än en gång för sig själv förklara varför vissa saker bör göras så som den västliga journalistiska traditionen dikterar – eller om vissa saker kanske kan göras annorlunda.

På väg till hotellet frågar jag Stankevitj om hans tidning inte haft några problem med myndigheterna. Han berättar att stadsadministrationen hänvisat till konstiga byråkratiska regler och på det sättet försökt stoppa försäljning av oberoende tidningar i butiker, men att han lyckats övertyga byråkraterna att det är bäst för alla parter att lösa tvisten i tysthet och låta försäljningen. ”Vi skickar ju ett exemplar av varje nummer till informationsministeriet och de kollar allting”, sade Stankevitj till de ansvariga. Fint sätt att antyda om kontakter utan att ljuga…

Fredag 29.4.
Nästa dag fortsätter vi att arbeta med utformningen av några temasidor tills det är dags att åka i väg till Minsk. Chefredaktör Stankevitj säger att tidningen haft stor nytta av mina besök, att strukturen och layouten utvecklats tydligt. Också de andra journalisterna menar att tidningen har blivit klart bättre, och Stankevitj säger att förbättringarna varit en viktig orsak till upplageökningen.

På minibussen till Minsk blir jag kallsvettig när jag upptäcker jag att hotellvouchern blivit kvar i en pärm som jag glömt i Volkovysk. En ny voucher går inte att ordna, meddelar resebyrån i Sverige, men som tur är får jag fatt i Alla på redaktionen i Volkovysk. Hon lovar att faxa hotellpapren till Fonden i Minsk, fast egentligen borde vouchern vara i original, den är ju en värdehandling. Men det kanske går att övertyga hotellet, vad vet man.

Framme i Minsk vid tvåtiden, vid tre träffar jag Alesia på Fonden och får hotellpappren. Alesia berättar en del om väntade personförändringar på Fonden, men inget är ännu klart. Förändringarna ska i vilket fall inte påverka samarbetet med Fojo och SIDA på något sätt, menar hon.

Alla har varit mycket nöjda med in-house-projektet och hoppas att det ska fortsätta, säger Alesia. Framför allt menar hon att Infa-Kurjer utvecklats mycket märkbart efter mitt första besök. Hon berättar att ett antal tidningar redan står i kö efter det att tidigare deltagare berättat vilken stor nytta de haft av rådgivningen. Jag berättar att det i princip är klart att det ska bli en omgång till i höst, men vi kommer överens att det ännu är aningen tidigt att slå fast precis vilka två tidningar som ska delta i höst, eftersom läget inte är stabilt och mycket kan hända både i politiken och på tidningsfronten de närmaste månaderna.

På hotellet räcker jag fram mina sladdriga faxade papper och säger inte ett ord. Damen i receptionen utgår ifrån att jag inte kan ryska, tittar lite på pappren, ger mig en nyckel och säger något på engelska om frukosten. Hon frågar inte ens efter den obligatoriska vitryska försäkring som jag fortfarande inte skaffat. Vilken lättnad.

På kvällen först en shoppingrunda: en kasse böcker till mig och en kasse godis till familj och arbetskamrater. Sedan träff med tre journalister från BDG. De har precis vunnit femte plats i en bowlingtävling för journalister, och det ska firas med vodka på en uteservering under ett tält. Tidningen får forfarande inte säljas i statliga kiosker och måste tryckas i Ryssland. Nu kommer tidningen bara två gånger i veckan i stället för tre, upplagan har gått ner och någon distribution utanför huvudstaden förekommer knappast.

Intressant är att en av de tre journalisterna på den oberoende affärstidningen BDG, en rätt så ung kille, gillar Lukasjenkos protektionistiska ekonomiska politik. Han menar att fabrikerna i alla fall rullar och folk har arbete. I Baltikum har alla gamla sovjetiska fabriker stängt, påpekar han. Att ekonomin i de Baltiska länderna är mycket bättre än i Vitryssland beror på att Baltikum nu får så mycket stöd från Europa, gissar han. Det är uppenbarligen svårt att motstå den selektiva information som de statliga massmedierna fylls av, speciellt eftersom Vitryssland efter EU:s östutvidgning blivit allt mer isolerat från omvärlden.

Lördag 30.4.
På morgonen först frukost med utsikt över Minsk, sedan en kort shoppingrunda med promenad i centrum. Bussbiljetten kostar 500 rubel. Jag köper en hög böcker med mina sista rubel, men när jag sedan ska ta ut pengar för att köpa några presenter vill ingen bankomat fungera. Först efter en halvtimme hittar jag en bankomat som accepterar mitt Visa-kort, men då är det dags att gå till hotellet.

Vid tolv hämtar Arkadij mig vid hotellet, vi kör en runda genom centrum och jag inhandlar en plyschhäst och några datorspel som jag hade valt ut men inte kunde betala. Att betala med Visa-kort i Vitrysslands största varuhus går givetvis inte. Så kör vi i väg till flygplatsen, där är vi framme vid ettiden. Passkontrollen tar lite längre tid än på vägen in i landet, men till slut släpps jag ut. När jag ska byta plan i Frankfurt står en tysk gränspolis vid trappan och kollar passen innan någon överhuvudtaget släpps av planet. Förmodligen har det hänt att passagerare försvunnit före den egentliga passkontrollen inne i terminalbyggnaden. Tillbaka i EU.