i På svenska

Zelenskyjs enade land snubblar på gatunamn

Vad är det egentligen som förenar oss ukrainare? Det var frågan president Volodymyr Zelenskyj ställde i sitt nyårstal. Svaret han erbjuder är ömsesidig respekt och en strävan efter att Ukraina ska bli ett välmående, framgångsrikt land. Det duger inte, tycker hans motståndare, som menar att han trampar på nationella symboler.

Volodymyr Zelenskyj inledde sin politiska karriär vid nyår 2019, då oligarken Kolomojskyjs tv-kanal 1+1 sköt på president Porosjenkos nyårstal för att först låta Zelenskyj kungöra att han kandiderar i presidentvalet. Exakt ett år senare hämnades Porosjenkos tv-kanal Prjamyj genom att skjuta på president Zelenskyjs nyårstal för att först visa Porosjenkos nyårshälsning.

Det är ändå Zelenskyjs nyårstal alla pratar om, och med rätta. Talet var ett optimistiskt, retoriskt skickligt upprop till inkluderande nationell enighet och fred. Men Zelenskyj snubblade på en känslig fråga: gatunamnen.

Han ville befria sig från de givna ramarna för ett nyårstal till nationen, vilket han också markerade direkt i början:

Kära ukrainare! I sina nyårstal berättar presidenter vanligtvis för oss om växande BNP, fallande inflation, implementering, diversifiering och andra väldigt svårbegripliga termer. Med andra ord, de försöker övertyga oss om att vi verkligen har fått det bättre, vi har bara själva inte märkt det än. Och därför händer det väldigt ofta att vi stänger av ljudet när presidenten håller sitt tal. Vi väntar bara på att han ska bli färdig med sin saga så att vi äntligen kan komma i gång med champagnen, skarpsillssmörgåsarna och legymsalladen. Men i dag blir det annorlunda. Låt oss var och en i dag ärligt, för oss själva, svara på frågan: vem är jag?

Den ryskspråkige Zelenskyj har under året som gått snabbt förbättrat sin tidigare något stapplande ukrainska, och han höll givetvis sitt nyårstal på landets enda officiella språk. Samtidigt var han noga med att alla ukrainska medborgare är lika mycket värda, oavsett vilket språk de talar, och han sade några ord både på ryska och krimtatariska. Talet var textat – på ukrainska. Även om ryska är det språk som talas mest i stora delar av landet hade det varit alltför känsligt att texta nyårshälsningen på ryska.

Mot slutet av skickligt uppbyggda talet, där Zelenskyj listar saker som han tycker förenar alla ukrainare, oavsett vem de röstat på, vad de tycker om Nato, var de bor och vilket språk de talar, kommer han fram till sitt huvudbudskap, en ”ny nationell idé”, som han säger:

I vår historia finns det många episoder som förenar oss. Och vi har lärt oss att vara ett enat land, episodiskt. I det här nya året behöver vi vara ett enat land varje dag. Detta bör bli vår nationella idé. Att lära oss leva tillsammans med respekt, för vårt lands framtid. För den ser vi ju på samma sätt: ett framgångsrikt, blomstrande land utan krig, ett land som har fått tillbaka sina invånare och sitt territorium. Där det inte är viktigt vilket namn en gata har, för den är belyst och asfalterad. Där det inte spelar någon roll, vid vilket monument du väntar på flickan du är förälskad i. Om vi ser framtiden på samma sätt måste det förena oss.

Där, precis på sluttampen, gjorde Zelenskyj ett tydligt felsteg, om han ville nå ut till Porosjenkos anhängare. Det var samma misstag som Porosjenko gjorde under valkampanjen – han talade till sina kärnväljare, vars stöd han redan har, men skrämde bort andra – och fick motståndarna att gå i taket.

Dubbla gatunamn i en by utanför Kiev. Vatutin är sovjetgeneralen som intog Kiev i slutfasen av andra världskriget. Jaroslav den Vise var furste i Kiev för tusen år sedan.

Under valkampanjen var Porosjenkos slagord ”armén, språket, tron”. Det tyckte väljarna de redan hade hört mer än nog av, med kända resultat. Och i sitt nyårstal avslöjade Zelenskyj det hans motståndare länge hade misstänkt: han bryr sig inte tillräckligt mycket om gatunamn och monument – alltså är han en förrädare och Kremlagent.

Men vad är det då med gatunamnen? Jo, för en betydande del av den ukrainska väljarkåren är de viktiga markörer för en nationell identitet som är väsensskild från den ryska. Genom att ta avstånd från något som många av hans väljare kanske ser som meningslös symbolpolitik trampar han samtidigt på sådant som är heligt för andra.

Vid Sovjetunionens fall var Ukraina nedlusat av gator och orter som döpts efter sovjetiska hjältar, exempelvis Mykola (Nikolaj) Sjtjors, den röda befälhavaren som under inbördeskriget intog Kiev och stred mot den kortlivade Ukrainska folkrepubliken som leddes av Symon Petljura.

När landet blev självständigt byttes en del av de mest uppseendeväckande namnen ut. Oktoberrevolutionens torg i centrala Kiev blev exempelvis Självständighetstorget, Majdan Nezalezjnosti.

De stora namnbytardagarna inleddes dock först i samband med andra Majdanrevolutionen 2014, den ryska annekteringen av Krim och den ryska aggressionen i Donbass. Leninstatyer, som på många håll, även i centrala Kiev, hade fått stå kvar, revs ner på löpande band.

Våren 2015 antogs flera lagar om ”avkommunisering”, som bland annat förbjöd kommunistiska och nazistiska symboler. Alla kommunistiska gatunamn och ortnamn skulle bytas ut, vilket bland annat innebar att miljonstaden Dnipropetrovsk blev Dnipro. Det gamla namnet var kopplat till bolsjevikledaren Hryhorij Petrovskyj (Grigorij Petrovskij) som bland annat var en av de första ledarna för NKVD, företrädaren till KGB.

I stället för kommunistiska hjältar var det nya stormän (men knappt några kvinnor) som fick ge sina namn till gator och torg. En av få kommunisthjältar som fortfarande står kvar är den röda kavalleribefälhavaren Mykola Sjtjors i centrala Kiev. Gatan som han blickar mot, den tidigare Kominterngatan, heter dock sedan flera år Petljuragatan, enligt Symon Petljura, vars trupper Sjtjors stred mot när han dödades.

Ryttarstatyn av den röda kavalleribefälhavaren Mykola Sjtjors i centrala Kiev är dold bakom dukar som agiterar för det ukrainska försvret.

Statyn är ett kulturminnesmärke och den har inte kunnat demonteras, eftersom Kievs stad inte har kunnat besluta vart den ska flyttas. I stället har den olagliga kommunisthjälten skärmats av med dukar som agiterar för det ukrainska försvaret. Under åren som gått har ett av hästens ben sågats av av metalltjuvar eller någon som ogillar Sjtjors, och sedan ”restaurerats” med ett ben av gips av någon som gillar honom. Dukarna runt statyn har stulits och återställts minst en gång.

Medan Sjtjorsstatyn i Kiev står kvar har Sjtjorsgator och alla andra sovjetiska gatunamn bytts ut till något mer ukrainskt. En populär hjälte är Stepan Bandera – en ukrainsk nationalist, vars väpnade organisation under andra världskriget gjorde sig skyldig till etnisk rensning i det som nu är östra Ukraina. Мassmord av polacker ingick i konceptet.

I den sovjetiska historieskrivningen sågs Bandera som en nazikollaboratör, och han giftmördades av KGB i München 1959. I den nationalistiska ukrainska historieskrivningen hjälteförklaras han framför allt för utropandet av en självständig ukrainsk stat i Lviv den 30 juni 1941, några dagar efter det att de sovjetiska ockupationstrupperna hade flytt undan det tyska anfallet. (Under mellankrigstiden tillhörde Lviv Polen.)

En relief i tunnelbanan i Kiev, där de kommunistiska symbolerna högst upp har täckts över.

Bandera är en populär hjälte framför allt i västra Ukraina, men många av Zelenskyjs kärnväljare tycker inte att Bandera nödvändigtvis är mycket bättre än de nu olagliga sovjetiska hjältarna, kanske till och med värre.

Under valkampanjen fick Zelenskyj en fråga om vad han tycker om avkommuniseringen och om de många Banderagatorna som i samband med den dykt upp runt om i landet. Han svarade diplomatiskt:

På det stora hela förhåller jag mig positiv till avkommuniseringen. Samhället har gjort sitt val, och det är i sin ordning. Det finns obestridliga hjältar. Stepan Bandera är en hjälte för en viss procent ukrainare, det är fint och i sin ordning. Han är en av människorna som försvarade Ukrainas frihet. Men jag anser att det inte är helt rätt att så många gator och broar får samma namn. Och detta gäller inte bara Stepan Bandera.

Där klarade Zelenskyj sig med ett nödrop från båda sidornas vrede. Men när han nu i nyårstalet försökte desarmera frågan om gatunamn och statyer genom att antyda att dessa inte är så viktiga, ansåg många att han definitivt gick över en röd linje – det är tvärtom få saker som är lika viktiga som nationella symboler och hjältar, menade kritikerna. På sociala medier lade de en banner med texten ”mig gör det inte detsamma” på sina profilbilder eller spred bilder på gatuskyltar med texten ”Detsammagatan” och ”Asfalterade Gatan” på.

Några nya anhängare på den kanten vann alltså inte Zelenskyj med sitt nyårstal, hur inkluderande det än var. Å andra sidan är tillhör de som protesterar mest högljutt den fjärdedel av det ukrainska folket som ändå röstade på Porosjenko i andra valomgången och som knappast går att locka över.

Enligt de senaste opinionsundersökningarna har Zelenskyj fortfarande klart över hälften av ukrainarna bakom sig. Stödet ökade från 53 till 62 efter toppmötet med Putin den 9 december, där Zelenskyj inte gick med på några avgörande eftergifter till Kreml, vilket en del hade befarat.

Även om euforin efter parlamentsvalet i somras har passerat, anser dessutom en knapp majoritet (av de ukrainare som har en uppfattning i frågan) nu att utvecklingen i landet åter går åt rätt håll. Det är en bedrift ingen av Zelenskyjs företrädare har lyckats med.


Opinionsundersökning från Rating Group Ukraine: svar på frågan ”Går utvecklingen i Ukraina i rätt eller fel riktning?” Grönt=rätt, Blått=fel, Grått=vet ej.

Opinionsundersökning från Rating Group Ukraine: ”Är ni nöjd eller missnöjd med presidentens agerande?” Grönt=nöjd, Rött=missnöjd, Grått=vet ej.

Zelenskyjs nyårstal (video, på ukrainska).

Relaterat: