protesters in belarus

i På svenska

Belarusierna är inte längre ensamma i sin rädsla, de är starka tillsammans

De belarusiska myndigheterna försöker stoppa folkresningen genom att låsa in dess ledare. Men det finns inga andra ledare än folket.

Fast Aleksandr Lukasjenko verkar tro att det är amerikanerna som fjärrstyr demonstranterna från rymden. Det var därför folkmassorna var borta när hans helikopter häromveckan cirklade runt stadens centrum, menar han.

”De där amerikanska jävlarna ser ju allt från rymden, och de skickade en signal till sin central utanför Warszawa att presidenthelikoptern hade lyft. Och direkt började folk skingra sig”, sade han i en intervju till ryska statliga medier i veckan.

Att jättedemonstrationen mot hans diktatur helt enkelt var slut för dagen kan han inte föreställa sig. Det måste ju finnas en ledare i kulisserna, annars skulle väl ingen överhuvudtaget bege sig ut på gatorna?

För att bevisa tesen om utländsk konspiration skulle Maria Kolesnikova tvingas lämna landet. Hon är den enda som är kvar i landet av de tre framstående kvinnor som kampanjade mot Lukasjenko under presidentvalet. Hon är också en av de ledande medlemmarna i oppositionens samordningsråd.

Hon fördes bort av maskerade män, men satte sig på tvären och rev sönder sitt pass precis vid gränsen mot Ukraina. Nu sitter hon inburad i Minsk. Flera års fängelsestraff hotar.

Därmed är Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj den enda i ledningen för oppositionens samordningsråd som är kvar i landet och på fri fot. Hon vägrar lämna landet trots att regimen låter skugga henne och skickar maskerade män till hennes bostad för att skrämmas.

Men hon säger också att det inte spelar någon roll om makthavarna rövar bort medlemmar i samordningsrådet. Det kommer alltid nya i deras ställe.

”Det är inte samordningsrådet som har rest sig. Det är landet som har rest sig. Lukasjenko säger att han inte tänker tala med gatan, men gatan, det är hundratusentals människor som varje söndag och varje dag tar sig ut på gatorna. Det är inte gatan. Det är folket”, skrev hon på onsdagen, när okända män oupphörligen ringde på hennes dörr.

Det Lukasjenko inte har förstått är att protesterna inte fjärrstyrs från en amerikansk satellit, och inte heller från Svetlana Aleksijevitjs lägenhet. Det var han själv som startade folkresningen genom att först fuska sig till ett löjligt valresultat och sedan brutalt misshandla vanliga människor som vågade öppna munnen och säga det alla såg: Kejsaren är naken.

Den belarusiska poeten Julia Tsimafejeva skriver i sin dikt ”Rädslans sten” om den tunga sten som generationer av belarusier burit på. Den eviga, förlamande rädslan är ett arvegods som alla länder i det forna sovjetimperiet har präglats av, och Belarus hårdare än de flesta.

Här varade den relativa frihetstiden efter Sovjetunionens fall bara fyra år, sedan kom Lukasjenko. Han satsade på att bevara så mycket som möjligt av Sovjetunionen, med KGB, censur, statliga företag, den röda flaggan – och framför allt rädslan.

Men när folket en gång slängt rädslans tunga sten vid vägkanten är landet förändrat för alltid. Belarusierna har inte bara sett att kejsaren är naken, de har också sett varandra. De är inte längre ensamma i sin rädsla, de är starka tillsammans. Det kommer de inte att glömma, hur länge Lukasjenko än lyckas sitta kvar.

Sydsvenskan 2020-09-10