Det är helt i sin ordning att journalister ljuger i tv-rutan – om det är i statens intressen. Det tycker mer än hälften av ryssarna, enligt en undersökning som ryska opinionsinstitutet FOM gjorde förra året.
När man talar med vanliga ryssar fnyser många föraktfullt när begrepp som demokrati, yttrandefrihet eller sanning kommer på tal. Demokrati står för 1990-talets kaos, oreda och förfall. Yttrandefrihet är överskattat, och någon sanning existerar överhuvudtaget inte. I alla fall finns inte sanningen i de fientliga och lögnaktiga västliga massmedierna som gör allt för att svartmåla och smutskasta Ryssland. Bättre då att titta på rysk stats-tv som ljuger i den ryska statens intresse.
Det är en sorts folklig, cynisk postmodernism, som i sin extrema form leder till slutsatsen att kunskap i sig är en social konstruktion – någon objektiv sanning kan inte existera, utan alla påståenden är likvärdiga berättelser. I grund och botten finns det därför ingen skillnad mellan fakta och åsikter, verkar den ryska propagandan hävda. Och förvånansvärt många vanliga ryssar håller med.
Hur kunde det bli så här? Vad hände med drömmen om sanning, rättvisa, demokrati och ekonomisk framgång som hägrade när det sovjetiska samhällsbygget började krackelera i mitten av 1980-talet?
Det sovjetiska samhällskontraktet mot slutet av Brezjnevtiden beskrevs ofta så här: “Ni låtsas att ni betalar oss, vi låtsas att vi arbetar.” De kommunistiska slagorden var det inte längre någon som tog på allvar. Alla visste att samhället var byggt på en stor lögn som inte fick ifrågasättas. Någonstans fanns det en sanning, men den var farlig och förbjuden.
Kontraktet om den gemensamma lögnen raserades tillsammans med sovjetimperiet, och under Jeltsins kaotiska tid vid makten hölls inga överenskommelser. Den som hade mest pengar och störst bössa hade alltid rätt. Sanningen hade blivit en social konstruktion som växte ur pistolmynningen.
När Vladimir Putin kom till makten uppstod en ny, tyst överenskommelse: “Ni får det ständigt bättre – om ni håller truten.” Det enda alternativet till Putins nya stabilitet är kaos och förfall, förkunnade de statliga medierna.
Den nya sanningen ifrågasattes av de omfattande protesterna under vintern och våren 2011-2012. En stor del av den välmående medelklassen i Moskva ville inte längre hålla truten. De ville inte bara ha solresor, de ville också ha en fungerande stat med riktiga val.
Ungefär då började sanningens slutgiltiga nedräkning i Ryssland. Den statliga propagandan blev allt mer fantasifull. Oppositionen utmålades som kättare, ateister och satanister som dansar efter det fientliga Västs pipa på det heliga Rysslands altartrappa.
Ett par år senare, efter februarirevolutionen 2014 i Kiev, var sanningen helt avskaffad. I Ukraina pågår en västlig aggression mot Ryssland, förkunnade den ryska statliga propagandan. Medan en rysk invasion av Krim skedde förnekade Vladimir Putin inför den samlade pressen all kännedom om ryska truppers närvaro. Männen i omärkta gröna uniformer var “lokala självförsvarstyrkor”, förklarade han med ett litet leende.
Några månader senare berättade han stolt att det visst var ryska trupper som hade sett till att Krim återförenades med fosterlandet. Det var ju Ukraina som annekterade Krim 1954, hette det plötsligt i propagandan. Allt är lika sant eller osant, beroende på vad som passar för tillfället.
Inför årsdagen av annekteringen i mars 2015 visade den ryska statliga tv-kanalen Rossija 1 långfilmen “Krim – vägen till fosterlandet”. Filmen består förutom intervjuer med Vladimir Putin och vackra flygbilder från Krim huvudsakligen av fantasifulla, filmiska ”rekonstruktioner” av händelserna för ett år sedan. Sanningshalten är anmärkningsvärt låg även för rysk stats-tv.
En av de märkligaste episoderna i filmen är berättelsen om de ukrainska nationalisternas mytomspunna dödståg till Krim, ett tåg som aldrig har existerat någon annanstans än i de ryska statspropagandisternas överhettade hjärnor. Ändå är det många på Krim som med förfäran återberättar historien om tåget med de blodtörstiga nationalisterna. De har ju sett allt på tv.
Det är så den postmoderna verkligheten ser ut i dagens Ryssland. Ett faktum etableras genom att den upprepas tillräckligt många gånger i tv-rutan, med patetisk röst och till ackompanjemang av dramatisk musik och skickligt klippta scener med patriotiotiska Krimbor som smider sköldar för att osjälviskt försvara sin ryska hembygd. Det låter bra, alltså är det sant.
Propaganda har funnits lika länge som människan har kunnat sprida meddelanden utanför sin närmaste krets. Det som är nytt är att den ryska statsledningen nu utnyttjar den moderna informationsteknologins alla möjligheter för att sprida oändliga mängder av motstridiga budskap som i dagens allt mer splittrade medielandskap effektivt döljer sanningen. Ett typexempel är de tiotals konspiratoriska påståenden om nedskjutningen av passagerarflyget MH17 som sprids över världen, med det enda syftet att skymma sikten för vad som verkligen hände.
Genom sin militära aggresion i Ukraina och genom att att helt strunta i ingångna avtal har Ryssland raserat grunderna för den europeiska säkerhetsordningen och stabiliteten på vår kontinent. Men den kanske på sikt farligaste aggressionen är ändå Rysslands pågående, framgångsrika angrepp på själva begreppet sanning. För om sanningen som sådan inte finns, om allt bara handlar om sociala konstruktioner, då är också begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter meningslösa.
Därför är sanningen värd att försvara.
Stavanger Aftenblad 2015-04-14.
7 svar på ”I Ryssland finns ingen sanning”
Gud, så patetiskt. Först ett helt galet, absurt och lögnaktigt påstående (“I Ryssland finns ingen sanning”, minsann), sedan tårdrypande deklarationer om att “sanningen är värd att försvara”. I så fall vore det kanske på sin plats att börja med att städa upp lite i de egna artiklarna?
Vilket bottennapp. Den här bloggen blir bara sämre och sämre.
En utmärkt sak Du skrivit här Kalle. Precis så är det! Och på sikt är degraderingen av sanningen och den tilltalande moraliska relativismen i Ryssland farligare än den rent militära aggression man ägnar sig åt.
Bra text. Tjorvar har fel.
Jag tittade just på SVTs propagandadokumentär “Vad hände med försvaret?”. Där sitter Wilhelm Agrell och ljuger om vad som hände i Georgien 2008. Lögner och propaganda i stats-TV. Alltså finns ingen sanning i Sverige.
Att Kiseljov, Solovjov och många andra ryska journalister är inget annat än propagandister som hjärntvättar ryska medborgare (och många andra) är ingen hemlighet. Det försöker man inte ens dölja från rysk sida.
Att kalla en artikel för “I Ryssland finns ingen sanning” är däremot något helt annat.
Det hade varit intressant att läsa en artikel skriven av Kalle (eller någon annan svensk journalist för den delen) som hade hetat “I Irak (Egypten, Saudiarabien, Jemen…) finns ingen sanning”. Så långt sträcker sig dock inte yttrandefriheten i Sverige. Att publicera ett artikel vars namn ger läsaren intrycket att alla ryssar är lögnare är däremot okej.
Jämför med de ryska propagandisternas frekvent återkommande påståenden om att de flesta skandinaver är homosexuella. Jag ser ingen större skillnad.
Hur vet du Kalle vad är sanning? Är det du som är sista punkten av sanningen? Hur vet du att tåget inte existerat och vem som skjutit flyget? Har du officiella dokument som underlag för din artikel? Det känns bara som din vilja smutsa ner ryska folket, Ryssland och regeringen.
Skulle vara intressant att höra vad du tycker om senaste materialet om nedskjutningen av MH17 som publicerades i Novaja Gazeta. Jag tappade bort länken, men den går alltså ut på att planet visserligen sköts ner av Buk, men att den kom från de ukrainska positionerna, inte de ryska. Rapporten innehåller rikligt med bevismaterial. Det är intressant att Novaja Gazeta som är så oppositionell ändå publicerar en rapport, som alltså pekar ut Ukraina som skyldiga. Vet inte om du läst igenom texten, men tror du att det ligger något i det? Kan man verkligen helt räkna bort det ukrainska spåret?