Månad: december 2013

  • Terrorns onda cirkel

    Terrorns onda cirkel

    Stationen i Volgograd efter bombdådet. Foto: vyastrebov.livejournal.com
    Stationen i Volgograd. Foto: vyastrebov.livejournal.com

    I genomsnitt dödas tio människor i terrorrelaterade händelser i Ryssland varje vecka. Dödsfallen inträffar oftast i Nordkaukasien, och har där blivit så vardagliga att de inte längre väcker någon större uppmärksamhet utanför området och sällan nämns i utländska medier. Men inför OS i Sotji spiller terrorn för första gången sedan 2011 över till Rysslands kärnland.

    Miljonstaden Volgograd är inte bara en viktig knutpunkt för trafiken i södra Ryssland. Staden, som fram till 1961 hette Stalingrad, är också en viktig symbol för segern i andra världskriget, och därför ett lockande mål för den ryska centralmaktens fiender.

    Måndagens självmordsbombning i Volgograd var den tredje på drygt två månader. Vi vet ännu inte med fullständig säkerhet vilka som låg bakom de två senaste bomberna, men mycket tyder på att de kan kopplas till nordkaukasiska militanta islamistgrupper, precis som bussbomben den 21 oktober.

    Den tjetjenske rebelledaren Doku Umarov, Rysslands Usama bin Ladin, som säger sig kämpa för en islamistiskt ledd stat i Nordkaukasien, uppmanade i juli sina anhängare att göra allt för att stoppa OS i Sotji. Enligt Umarov har arenorna för Putins stora pr-projekt byggts på muslimska kämpars gravar. I samma video som spreds på nätet upphävde han också det tillfälliga stopp på terrorattacker mot civila, som han utlyste i början av 2012.

    Tjetjenerna är en av de största icke-ryska folkgrupperna i Ryssland, och konflikten som utvecklades i Nordkaukasien i samband med Sovjetunionens sönderfall 1991 handlade till en början om en nationalistisk rörelse som krävde Tjetjeniens självständighet. Islamismens roll var till en början begränsad, även om jag redan hösten 1991 under ett besök i presidentpalatset i Groznyj träffade på en imam i saudiska kläder och en Kalasjnikov i handen.

    Efter två blodiga och långdragna krig styrs Tjetjenien nu av den Putintrogne envåldshärskaren Ramzan Kadyrov. Det nationella motståndet har transformerats till en radikal islamistisk rörelse som kämpar mot både centralmakten och lokala Moskvatrogna ledare.

    Islamistrebellerna är inte någon enhetlig armé under en gemensam befälhavare, utan en spretig skara små, autonoma celler med sina egna ledare. Ändå har Doku Umarov viss auktoritet bland många av dem. Dessutom fungerar OS i Sotji som en enorm magnet för alla grupper som bekämpar den ryska staten.

    Säkerhetspådraget kring Sotji är därför enormt. Förutom 40 000 poliser bevakas arrangemanget av säkerhetstjänsten FSB. Antiterrortrupper finns i beredskap och inför invigningen stängs staden helt för utomstående. Bara de som har genomgått säkerhetskontroll hos FSB och i förväg köpt en biljett till OS släpps in i Sotji.

    Gränsen mot den georgiska separatistrepubliken Abchazien, bara fem kilometer från OS-arenorna, stängs helt – trots att Ryssland är Abchaziens bästa vän i världen och ett av få länder som erkänt republiken som en självständig stat. Kusten bevakas av välutrustade stridsdykare för att förhindra att terrorister tar sig i land den vägen.

    Dessutom har de ryska säkerhetstjänsterna sett till att alla telefonsamtal och all internettrafik hårdbevakas. Enligt lag har ryska myndigheter sedan länge direkt tillgång till alla ryska nätoperatörers datasystem, vilket innebär att operatören inte får reda på vilka eller hur många telefonsamtal som avlyssnas. Inför OS har avancerad teknologi installerats i Sotji för att djupanalysera innehållet i datatrafiken.

    Det extrema säkerhetspådraget gör Sotji till ett svårt mål för terrorister. Men de ryska myndigheternas resurser är inte obegränsade. De säkerhetsstyrkor som samlas i Sotji saknas någon annanstans, och efter självmordsbomberna i Volgograd känner många ryssar sig hotade – ingen kan veta var terroristerna slår till nästa gång.

    Bombdåden har redan lett till ökande misstänksamhet och fientlighet mot muslimer från Nordkaukasien, en redan diskriminerad grupp i Ryssland. På så sätt föder terroristerna, kanske medvetet, en ond cirkel. Vanliga nordkaukasier känner sig alltmer marginaliserade i det ryska samhället och de skjutglada antiterrortrupperna beter sig allt mer brutalt mot dem.

    I brist på legitima sätt att uttrycka protest mot de styrande har radikal islam blivit en utväg för många i Nordkaukasien, men den som går till moskén för ofta riskerar att få polisen efter sig. I många dokumenterade fall har unga män på lösa grunder pekats ut som terrorister, förts bort av säkerhetsstyrkorna, misshandlats, torterats och ibland försvunnit helt. Risken är stor att än fler ansluter sig till rebellerna för att hämnas.

    En version av texten publicerades i Sydsvenskan 2013-12-31

     

    Terrorrelaterade dödsfall i Nordkaukasien jan-nov 2013

    Regionmisstänkta terroristerpolisercivilasumma
    Dagestan1547866298
    Kabardinien-Balkarien5912475
    Tjetjenien1916136
    Ingusjien266335
    Stavropolregionen7119
    Karatjajen-Tjerkessien2035
    Nordossetien201 3
    Summa26911379461
    Källa: Kavkazskij Uzel

    De senaste tre månaderna

    Följande terrorrelaterade incidenter har inträffat i Ryssland enbart de senaste tre månaderna, enligt officiella uppgifter från Rysslands statliga antiterrorkommitté:

    antiterrorkommissionen1 oktober – En bilförare i Kabardinien-Balkarien öppnar eld när polisen vill kontrollera hans identitetshandlingar. Polisen skjuter tillbaka och dödar bilföraren, som visar sig vara en känd gerillamedlem. I Dagestan dödas tre medborgargardister och tre poliser när gerillan öppnar eld. Förstärkningar tillkallas och fyra gerillamedlemmar dödas. I Dagestan hittas också en stor vägbomb som polisen lyckas oskadliggöra.
    12 oktober – En bilförare i Dagestan öppnar eld när polisen vill stoppa honom. Polisen skjuter tillbaka och dödar bilföraren som visar sig vara medlem i en lokal gerillagrupp. En sprängladdning under ett järnvägsspår i Dagestan hittas och oskadliggörs av polisen.
    16 oktober – Omfattande antiterroroperation i Ingusjien och Dagestan. Sex personer grips. Efter en stor explosion i ett bostadshus undersöker polisen ruinerna och hittar vapen och sprängmedel.
    18 oktober – I Dagestan öppnar passagerarna i en stoppad bil eld mot polisen. En polis och en av passagerarna dödas, en förbipasserande skadas. Två av personerna som fanns i bilen lyckas fly. En stor explosion vid en moské i Kabardinien-Balkarien. Ingen skadas, eftersom bomben, troligen av misstag, går av mitt i natten.
    19 oktober – En stor vapengömma hittas i Ingusjien.
    21 oktober – Sju passagerare och en kvinnlig självmordsbombare dödas i en explosion på en buss i Volgograd i södra Ryssland. Trettio passagerare skadas.
    22 oktober – En vägbomb upptäcks och oskadliggörs i Dagestan.
    24 oktober – En stor vapengömma hittas i Dagestan.
    25 oktober – Två misstänkta terrorister som transporterar en sprängladdning dödas av antiterrorstyrkorna i Chasavjurt i Dagestan.
    26 oktober – En olaglig sprängmedelsverkstad hittas i Dagestan.
    29 oktober – En misstänkt terrorist och en polis dödas under en antiterroroperation i Kabardinien-Balkarien. Flera poliser såras.
    30 oktober – Två sprängladdningar exploderar i Machatjkala i Dagestan. En människa dödas, flera skadas.
    4 november – Tre misstänkta terrorister dödas efter skottväxling med antiterrortrupper.
    8 november – En sprängladdning exploderar i Machatjkala i Dagestan. En människa dödas, flera skadas.
    10 november – En misstänkt terrorist dödas av polisen i Dagestan.
    16 november – Fem misstänkta terrorister dödas av polisen i Dagestan.
    19 november – En man som misstänks ligga bakom självmordsbombningen på bussen i Volgograd dödas av polisen i Dagestan.
    20 november – Två misstänkta terrorister dödas efter skottväxling med polisen i Kabardinien-Balkarien. I Dagestan dödas fyra misstänkta terrorister som förskansat sig i ett hus.
    23 november – En man som försöker aptera en vägbomb spränger sig själv i Machatjkala i Dagestan.
    26 november – Tre misstänkta terrorister som förskansat sig i ett hus i utkanten av Machatjkala i Dagestan dödas i skottväxling med polisen.
    27 november – Två misstänkta terrorister som förskansat sig i ett hus i Ingusjien dödas i skottväxling med polisen. Flera stora sprängladdningar oskadliggörs på annat håll i Ingusjien.
    3 december – En sprängladdning upptäcks och oskadliggörs i Chasavjurt i Dagestan.
    5 december – Fem misstänkta terrorister som gömmer sig i ett skyttevärn på landsbygden i Dagestan dödas i skottväxling med polisen. Skyttevärnet förstörs.
    6 december – Fyra misstänkta terrorister dödas under en omfattande antiterroroperation i Kabardinien-Balkarien.
    10 december – Ett gömt skyttevärn på landsbygden i Dagestan fattar eld under skottväxling med antiterrorstyrkor. När elden lagt sig hittas en misstänkt terrorist död.
    15 december – Polisen förhandlar med misstänkta terrorister som förskansat sig i ett hus. En kvinna och ett barn släpps ut, de fyra männen i huset vägrar att ge sig och dödas i skottväxling med antiterrorstyrkorna. Gruppen misstänktes för flera mord och bombdåd under de senaste tre åren.
    17 december – Polisen får larm om två misstänkta terrorister i centrala Machatjkala i Dagestan. De misstänkta öppnar eld och dödar en polis. En av dem försöker sedan kapa en bil, men stoppas och dödas av polisens förstärkningstrupper. Bilföraren såras av granatsplitter.
    25 december – Tre män som öppnat eld mot polisen i Bujnaksk i Dagestan dödas när polisen skjuter tillbaka.
    27 december – En bilbomb exploderar i Pjatigorsk i Stavropolregionen och dödar tre förbipasserande.
    28 december – En misstänkt terrorist som förskansat sig i ett hus skjuts ihjäl av polisen i Chasavjurt i Dagestan.
    29 december – En självmordsbombare på järnvägsstationen i Volgograd dödar 18.
    30 december – En självmordsbombare på en trådbuss i Volgograd dödar 15. Tre misstänkta terrorister som förskansat sig i ett hus dödas av antiterrorstyrkor i Kabardinien-Balkarien. I Dagestan öppnar passagerarna i en personbil eld när polisen försöker stoppa den. Polisen skjuter tillbaka och två misstänkta terrorister dödas.

    Mer på temat

  • Tövädret i Moskva är inte bara nostalgi

    Tövädret i Moskva är inte bara nostalgi

    оттепель1Året är 1961, Stalins balsamerade kropp ska snart bäras ut ur mausoleet på Röda torget, och allt är vackert i Moskva. Valerij Todorovskijs nya serie Ottepel, ”Töväder”, är årets stora händelse för ryska tv-tittare. I hans värld är människor inte enkla.

    Valerij Todorovskij är son till den kände sovjetiske regissören och filmaren Pjotr Todorovskij, och miljön i serien är hämtad från Todorovskij den äldres ungdom i bohemiska filmkretsar i början av 1960-talet. Huvudpersonen, kameramannen Viktor Chrustaljov (Jevgenij Tsyganov), kör en exakt likadan röd Moskvitj som Valerij Todorovskij minns från sin barndom.

    Det är en optimistisk tid Todorovskij berättar om. Kriget börjar bli historia, Stalin är borta, livet är friare och Sovjetunionen är modernitetens banbrytare. Det har gått fem år sedan Sovjetunionen skickade upp den första satelliten i omloppsbana kring jorden, och detta är året då Jurij Gagarin bli den första människan i rymden.

    Todorovskijs Töväder, en tv-serie i 12 delar, har fått sitt namn efter Ilja Erenburgs berättelse Ottepel, som kom ut året efter Stalins död, och på svenska fick heta Vårbrytning. Berättelsen gav namn till en hel epok i Sovjetunionens historia, men dess innehåll har nästan fallit i glömska. Delar av den återupplivas nu i Todorovskijs tv-serie, eller snarare i den film i filmen vars inspelningar serien handlar om.

    Det finns många lager i Todorovskijs berättelse, och ingen av människorna i den går att kategorisera på ett enkelt sätt. De är verkliga människor med sina brister – ingen är rakt igenom god, eller ond, och det är inte alltid lätt att räkna ut motiven till deras handlingar. Det är ingen platt tv-serievärld vi befinner oss i.

    Skådespelarnas och filmarnas liv, som berättelsen kretsar kring, kan ses som representanter för den nya friheten efter Stalins död. Alla behöver inte längre hela tiden vakta sina ord eller vara rädda för den svarta bilen som mitt i natten stannar utanför trappuppgången.

    Men den repressiva staten har inte försvunnit, den har bara blivit lite mindre påträngande. I Todorovskijs filmvärld är det milisens brottsutredare Tsanin (Vasilij Misjtjenko) som träder in för att försöka bringa ordning i kaoset. Tsanin vill sätta dit huvudpersonen Chrustaljov för mord efter det att hans vän och supkamrat, scenaristen Kostia Parsjin (Fjodor Lavrov) i förtvivlan hoppat ut genom fönstret.

    När Tsanin dyker upp på Mosfilms studio är det som en fläkt från gamla tider. Producenten Gia Taridze (Demetr Schirtladze) nonchalerar till en början den civilklädde Tsanin, men så fort han känner igen maktens representant ställer han sig upp i givakt som den före detta politiske fånge han är. Och Tsanin träder lika snabbt in i rollen som fångvaktare: ”Dömd för?” frågar han producenten, som automatiskt rabblar upp lagparagrafen.

    оттепель2Det egentliga motivet för Tsanins iver att sätta dit Chrustaljov verkar vara att han ogillar filmarnas bohemiska och i hans tycke omoraliska och osovjetiska liv. När han tvingas avskriva brottsmisstankarna hittar han ett annat sätt att komma åt Chrustaljov: han låter publicera en tidningsartikel om hur Chrustaljov i sin ungdom slapp att bli skickad till fronten på grund av pappas goda kontakter.

    Avslöjandet leder till att nästan alla tar avstånd från Chrustaljov. Kriget ligger bara 16 år bakåt i tiden, nästan alla vuxna män, och många kvinnor, har varit vid fronten. De ser inte med blida ögon på den som slunkit undan utan god anledning. Där sammanfaller filmfolkets moraluppfattning med resten av sovjetsamhället. Annars finns det många förbjudna saker som accepteras i dessa kretsar. Exempelvis homosexualitet.

    Där har Todorovskij träffat helt rätt i tiden. En av de viktigaste sidopersonerna, kostymdesignern Santja (Jevgenij Volotskij) visar sig vara homosexuell, och många har sett detta som en markering mot de nya propagandalagarna. Men lagarna fanns inte när Todorovskij skrev scenariet, och han ändrade inget när lagarna trädde i kraft, berättar han i en intervju på tv-kanalen Dozjd.

    Santjas berättelse, han är en av mina favoritpersoner, den filmades så som den var skriven. Jag tycker inte där finns någon som helst propaganda av vad det månne vara. Där berättas en enskild historia om en enskild människa, som bodde i ett land där han tvingades hålla sig helt gömd i underjorden. Det här är en berättelse om hur han åkte fast och vad det ledde till.

    санчоDet som händer är att Santja förälskar sig i en av skådespelarna, Ruslan (Viktor Chorinjak) och tror att han får gensvar – men han har missförstått situationen. Ruslan ser honom bara som en god vän, och blir helt utom sig när Santja försöker kyssa honom i en park. Han misshandlar Santja grovt och tillkalla milisen som låser in Santja, misstänkt för homosexualitet, ett brott som bestraffades med upp till fem år i arbetsläger.

    Santja räddas av filmfotografen Ljusia, som varit hemligt förälskad i honom, och som försäkrar milisen att Santja inte kan vara homosexuell, eftersom hon är hans sambo. Ruslan går med på att dra tillbaka sin anmälan och säger till milisen att han tagit fel, men det är ändå honom alla vänder ryggen till, eftersom han misshandlat och anmält Santja.

    Även om Santjas homosexualitet blir uppenbar först mot slutet av serien och inte får något stort utrymme i berättelsen är det lilla som visas helt revolutionerande i rysk tv och film. Så här säger Todorovskij i intervjun på tv-kanalen Dozjd, när intervjuaren påpekar att Santjas historia av många setts som en gest mot propagandalagarna:

    Jag säger det en gång till: när jag skrev detta var det ingen gest. Det är en annan sak som är mycket viktig – jag förstod att det här inte visas på tv på bästa sändningstid, och jag vet inte om det har visats någon gång, att det här ämnet skulle ha visats i en rysk serie eller film på bästa sändningstid. Jag tror att det aldrig har skett. Men jag förhåller mig till detta som till något helt normalt, eftersom jag vet mycket väl att det här är en betydande del av vårt liv. Dessa människor finns i vår närhet, de finns bland oss, och redan från början planerade jag Santjas berättelse som en bögs berättelse. Han är förresten också en kostymdesigner, en människa ur den världen. Och han säger redan i början att han vill lämna landet, att han vill till andra sidan muren, och han pratar om Nurijevs avhopp. Med andra ord, för mig är han en symbol för vårt liv.

    Det är svårt att veta vad Todorovskij hade gjort om propagandalagen redan hade funnits när han började skriva sitt manus. Hur som helst är det positivt att serien faktiskt kunde visas i stats-tv i det skick som det var tänkt från början. Det har vi ryska ettans direktör Konstantin Ernst att tacka för. Han vet nog exakt var gränsen för det tillåtna går, och om det är någon som kan ta ett halvt steg utanför så är det han.

    оттепель3Det sups en hel del i Töväder, alla röker, vilket har blivit mycket känsligt i rysk tv, och det finns några rätt så vågade nakenscener. Men inga svordomar, det hade Ernst sagt nej till, berättar Todorovskij.

    Det finns många namngivna kvinnor i serien, men troligen skulle Töväder inte passera Bechdeltestet – när kvinnorna pratar med varandra är det oftast män de pratar om. Den starkaste personen i berättelsen är andra regissören Regina Markovna (Nina Dvorzjetskaja), som håller produktionen i gång när männen är fulla, sitter häktade eller på annat sätt är ur spel.

    Förutom den homosexuelle Santja har många sätt även andra kopplingar till nutiden, framför allt när det gäller förhållandet mellan makthavarna och intelligentsian, eller ”den kreativa klassen”, som det brukar heta i dagens Ryssland. Och visst finns de där, men till stor del därför att det trots allt är samma land, säger Todorovskij. Kanske det, fast det hette Sovjetunionen på 60-talet.

    Sevärt är det i alla fall, som nästan allt Todorovskij gjort. Själv fick jag mersmak och försöker nu hitta också Todorovskijs senaste långfilm Geograf globus propil (”Geografiläraren söp upp jordbloben”). Den har fått lysande recensioner.

    Mer på temat

  • Chodorkovskij fri efter tio år i fängelse

    Chodorkovskij fri efter tio år i fängelse

    Foto: Khodorkovsky.ru/
    Foto: Khodorkovsky.ru

    När Michail Chodorkovskij greps i oktober 2003 var han Rysslands rikaste man och ett hot mot Vladimir Putins envälde. Sedan dess har han suttit i fängelse. Nu har Putin benådat honom, lagom till OS i Sotji.

    Oljemiljardären Michail Chodorkovskij hade nyligen fyllt 40 när han greps av tungt beväpnade specialstyrkor på flygplatsen i Novosibirsk. Han anklagades för skatteplanering och dömdes till åtta års fängelse.

    Tio år senare sitter fortfarande bakom galler i en arbetskoloni i Segezja i ryska Karelen, halvvägs mellan Sankt Petersburg och Murmansk. Hans yngsta barn, tvillingarna Ilja och Gleb, var fyra år gamla när han greps. Nu har de fyllt fjorton.

    När strafftiden höll på att gå ut 2010 dömdes Michail Chodorkovskij till ett nytt fängelsestraff, nu för stöld av samma olja som hans företag Yukos enligt den tidigare domen hade utvunnit lagligt men inte betalat skatt för.

    Enligt den senaste versionen av domen skulle Chodorkovskij släppas i augusti 2014, men det fanns många tecken som tydde på att ännu ett nytt åtal snart skulle väckas mot honom, med syfte att hålla honom inlåst på obestämd tid.

    Enligt uppgifter från åklagarmyndigheten misstänktes Chodorkovskij nu för att ha använt sina olagligt intjänade pengar till att betala för expertutlåtanden ”med syfte att ändra rysk lagstiftning”. En av Rysslands mest respekterade nationalekonomer, Sergej Gurijev, flydde landet i våras, eftersom han befarade att han snart skulle åtalas i samma ärende.

    Det var alltså en stor nyhet när Vladimir Putin under sin årliga maratonpresskonferens på torsdagsförmiddagen sade att han visserligen inte var insatt i ärendet, men att han själv inte trodde på något nytt åtal mot Chodorkovskskij.

    Putin var på ovanligt gott humör under presskonferensen som aldrig ville ta slut. I över fyra timmar lyssnade han tålmodigt på ryska journalisters lovord och inställsamma frågor, men sade inte mycket som var oväntat.

    Han talade om Greenpeaceaktivisterna som nu ska släppas fria efter onsdagens amnesti. Det är bra att värna om miljön, men inte bra när miljöaktivister går utländska makters ärenden, sade han, och hävdade att Greenpeace försökt preja ryska kustbevakningens båt. Han talade om de två medlemmarna av gruppen Pussy Riot, som också ska släppas, och sade att han tycker synd om dem, eftersom de sänkt sig så lågt och med sitt tilltag förnedrat kvinnors värdighet.

    Foto: Kremlin.ru
    Foto: Kremlin.ru

    Något överraskande meddelade han att Ryssland tvärtemot medierapporterna inte alls placerat några Iskander-missiler i Kaliningrad, och talade uppskattande om USA:s konstruktiva roll i samtalen om Irans kärnkraftsprogram.

    Det kanske märkligaste inslaget var hans svar på en fråga om det skulle vara lämpligt att ha en Stalinstaty i Moskva. Han påpekade att det i London finns en staty som föreställer Oliver Cromwell som störtade den brittiska monarkin på 1600-talet.

    – Vad finns det egentligen för skillnad mellan Cromwell och Stalin? Kan ni säga det? Ingen alls.

    En enda gång blev han arg – när en journalist från den amerikanska nyhetsbyrån Bloomberg ställde en fråga om den odiöst västfientliga journalisten Dmitrij Kiseljov, den nytillsatte chefen för en statlig nyhetsbyrå med uppgift att skapa positiv bild av Ryssland i utlandet.

    – Statliga informationssatsningar ska ledas av patrioter som försvarar Ryska Federationens intressen. Det här är statliga satsningar. Och precis så kommer det att bli, slog Putin fast, med stål i rösten.

    Men inte ett ord mer om Chodorkovskij.

    Därför slog nyheten ner som en bomb när Putin strax efter presskonferensen, i ett ”improviserat” samtal mitt i klungan av journalister, plötsligt meddelade inte bara att den fängslade oligarken nyligen hade lämnat in en ansökan om nåd, utan också att han faktiskt ska benådas inom kort:

    – Han har redan tillbringat mer än tio år i fångenskap, det är ett allvarligt straff. Han hänvisar till humanitära omständigheter: hans mor är sjuk. Jag anser att man med tanke på alla dessa omständigheter kan fatta motsvarande beslut, och ett dekret om hans benådning kommer att undertecknas.

    Syftet med att annonsera benådningen på detta informella sätt och inte från podiet var att trivialisera Chodorkovskijs betydelse, gissar Miriam Elder. Det är bara att hålla med.

    Foto: Kremlin.ru
    Foto: Kremlin.ru

    Under alla år har Michail Chodorkovskij vägrat att skriva en ansökan om nåd, eftersom det skulle kunna tolkas som att han erkänner sin skuld. Putins pressekreterare meddelade mycket riktigt snabbt att Chodorkovskij nu genom att skicka in sin ansökan erkänt sin skuld.

    I realiteten har Chodorkovskij knappast gjort sig skyldig till större brott än alla andra affärsmän under Rysslands kaotiska 1990-tal, när skattereglerna var i ständig omstöpning och lokala skatteparadis skapades i många ryska regioner för att locka investeringar.

    Hans verkliga brott var att han offentligt kritiserade Vladimir Putins korrupta styre, inte följde hans spelregler och inte lydde när Putin beordrade de superrika oligarkerna att hålla fingrarna borta från politiken. Hans fängelsedom har fungerat som avskräckande exempel för andra.

    Flera utländska statschefer har de senaste dagarna meddelat att de inte tänker komma till invigningen av OS i Sotji i februari. Beskedet om benådning ses allmänt som ett försök att förbättra Rysslands anseende i utlandet inför OS, precis som den omfattande amnesti som tillkännagavs dagen innan.

    Men varför har Chodorkovskij nu valt att ansöka om nåd, när han tidigare vägrat? Den första reaktionen från Chodorkovskijs jurister var att det inte finns någon nådeansökan, men det uttalandet drogs snabbt tillbaka. Det sannolika är att förberedelserna inför en tredje rättslig process var ett försök att sätta press på honom och visa att han inte kommer att träffa sina gamla föräldrar i friheten om han inte går med på att ansöka om benådning.

    Om han hade suttit av hela sitt straff och kommit ut i augusti 2014 hade han sett ut som en segrare. Därför var alternativen antingen ett nytt fängelsestraff, eller en benådning. Enligt tidningen Kommersants källor fick Chodorkovskij nyligen besök av representanter för säkerhetstjänsten som berättade om den planerade nya rättsprocessen och också talade om hans 79-åriga mors allt sämre hälsa. Efter den här diskussionen ska Chodorkovskij ha gått med på att skriva under en nådeansökan.

    Straffkolonin i Segezja. Foto: Khodorkovsky.ru
    Straffkolonin i Segezja. Foto: Khodorkovsky.ru

    Exakt vad som står i hans ansökan vet vi inte, men det är svårt att föreställa sig att Chodorkovskij skulle ha erkänt sig skyldig till något brott. Det har inte heller Putins pressekreterare Dmitrij Peskov hävdat, han säger bara att Chodorkovskij genom att skicka in en nådeansökan erkänner sin skuld, vilket givetvis är en tolkningsfråga. Putin hade i alla fall bråttom att verkställa sitt löfte. Klockan 12 Moskvatid på fredagen publicerades hans dekret om benådning på Kremls hemsida, och strax därefter fick Chodorkovskij lämna straffkolonin i Segezja.

    Vad innebär då frisläppandet i förlängningen? Affärstidningen Vedomosti påpekar i sin ledare, under titeln Putins  trumfkort, att det godtyckliga fängslandet av Chodorkovskij för tio år sedan orsakade stor skada för det ryska samhällets institutioner, en skada som inte kan repareras bara genom att släppa Chodorkovskij fri. Men det var knappast heller Putins avsikt att försöka återställa förtroendet för rättsapparaten eller förbättra företagsklimatet. Systemet som han byggt upp består, och även benådningen visar att det ryska rättssystemet inte är något att lita på.

    Putin ser sig säkert som segrare, eftersom han lyckats pressa fram en nådeansökan, och eftersom trumfkortet som han sparat på nu kan användas för att förbättra Rysslands image inför Putins största pr-projekt, OS i Sotji.

    Hur Chodorkovskij ser sin egen roll i det totalt förändrade Ryssland som han återvänder till efter tio år i fångenskap återstår att se, men han har knappast några politiska ambitioner den närmaste tiden. Det är till och med möjligt att han i utbyte mot frigivning avkrävts något löfte, men det lär vi inte få reda på, i alla fall så länge han är kvar i Ryssland.

    En kortare version publicerades i Sydsvenskan 2013-12-20

    Mer på temat

  • Svenskt kiss och bajs är vad Putin vill ha

    Svenskt kiss och bajs är vad Putin vill ha

    Kiseljov berättar om en CIA-agentVarje gång man tror att den ryska statliga propagandan inte kan bli värre blir man förvånad. Nu har det skett tre gånger på åtta dagar, varje gång med hjälp av Dmitrij Kiseljov, mannen som gjorde de svenska tv-stjärnorna Biss och Kajs världsberömda. Han ska styra Rysslands nya, statliga propagandabyrå.

    Dmitrij Kiseljov är programledare för veckomagasinet Vesti Nedeli på statliga tv-kanalen Rossija 1. Vesti Nedeli är helt värdelöst som aktualitetsprogram, men obligatoriskt för den som vill förstå vilket budskap den ryska ledningen för tillfället vill få ut till massorna. Koncentrationen av propaganda är hög i alla nyhetssändningar i rysk stats-tv, men Vesti Nedeli är övermättad: sändningen på en timme och tjugo minuter innehåller en propagandamängd som skulle räcka till en hel veckas program.

    Det var alltså Dmitrij Kiseljov som i sin sändning den 1 december förklarade för hela ryska folket vad det är som händer i Ukraina. Det handlar om Sverige, Polen och Litauen som vill hämnas förlusten vid Poltava 1709. Det är dessa tre länder som står bakom demonstrationerna i Kiev. Som ett avgörande bevis för den svenska inblandningen visade Kiseljov upp den svenska högvaktens ärmuppslag, som enligt honom är likadana som på Karl XII:s tid.

    Efter att ha förklarat att Carl Bildt är en gammal CIA-agent övergick Kiseljov till en lång utläggning om det svenska moraliska förfallet. Den vanliga åldern för sexdebut är enligt honom nio år, det är vanligt att småflickor måste göra abort och att pojkar i 12-årsåldern redan lider av impotens. En viktig anledning till Europas moraliska förfall verkar vara Biss och Kajs samt Rumporkestern.

    När Kiseljov den 1 december pratade om CIA-agenten Carl Bildt var det av någon anledning Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle som visades i rutan. Man skulle kunna tro att någon blandat ihop de två ministrarna, men den 8 december kom förklaringen. Kiseljov hade tydligen först tänkt blanda in även Westerwelle i sitt inslag om det europeiska moraliska förfallet, men ändrat sig i sista stund.

    Det blev för mycket av det goda, så han sparade den homosexuelle Westerwelle till nästa vecka. Så här lät hans kommentar i gårdagens upplaga av Vesti Nedeli:

    Для состоящего в однополом браке Вестервелле встреча на Майдане с братьями Кличко стала ярким событием. Согретый, а может перегретый телами тяжеловесов, министр в Киеве заявил: ”Украина должна быть на борту Европы, потому что нас многое объединяет: общая история и общая культура, общие ценности”. Ценности ЛГБТ в ЕС – это любимое. Но все это – на Майдане! Это уже большая провокация.

    För Westerwelle, som ingått samkönat äktenskap, blev mötet med bröderna Klytjko en viktig händelse. Uppvärmd, och kanske överhettad av tungviktarnas kroppar, förklarade ministern i Kiev: ”Ukraina måste vara ombord på skeppet Europa, eftersom det är mycket som förenar oss: en gemensam historia och en gemensam kultur, gemensamma värden”. HBT-värden i EU är det man älskar mest. Men allt detta – på Majdan! Det är en stor provokation.

    Westerwelle och bröderna Klytjko i Vesti NedeliSamkönade äktenskap är ett spöke som motståndarna till EU-integration i Ukraina länge skrämts med, och ”europeiska värden” jämställs i rysk propaganda-tv allt oftare med moraliskt förfall som leder till homosexualitet, sönderfall av familjer och omhändertagande av barn, framför allt barn i normala ryska familjer som på grund av olyckliga omständigheter råkar bo i ett EU-land. Ändå var Kiseljovs kommentarer om Tysklands utrikesminister något utöver det vanliga – fast Kiseljov är ju sedan tidigare känd för sitt uttalande om att homosexuellas hjärtan inte ska användas i transplantationer utan brännas eftersom de är ”odugliga för liv”.

    Men det gick bara en dag, och så har vi en ny sensation med Kiseljov i huvudrollen. På måndagsmorgonen tillkännagavs president Putins beslut om att lägga ner den stora statliga nyhetsbyrån RIA-Novosti, som varit känd för sin relativt neutrala ton i nyhetstelegrammen samt flera värdefulla projekt, däribland sajten RAPSI, som på ryska och engelska tillförlitligt rapporterat om uppmärksammade juridiska processer, exempelvis rättegången mot Aleksej Navalnyj.

    Rysslands största nyhetsbyrå RIA-Novosti var efterföljare till den sovjetiska jätten APN, och hade sitt kontor i en sovjetisk betongkoloss tunnelbanestationen Park Kultury. I samma byggnad finns salen där det sovjetiska utrikesministeriet brukade anordna sina presskonferenser. Det här Janajevs skakiga och bakfulla junta höll sin misslyckade presskonferens under augustikuppen 1991.

    När den engelskspråkiga propagandakanalen Russia Today (nu kort och gott RT) grundades hösten 2005 inhystes den i samma lokaler. Kanalen har formellt tillhört ett dotterbolag till RIA-Novosti, men fungerar i praktiken helt oberoende, med direkt statlig finansiering.

    Nu läggs alltså hela RIA-Novosti med 2.300 anställda ner. I dess ställe grundar Vladimir Putin en ny statlig nyhetsbyrå som ska heta Rossija Segodnja, Ryssland Idag. I praktiken lär det betyda att tv-kanalen RT slås ihop med nyhetsbyrån, och att propagandamästaren Dmitrij Kiseljov blir högsta chef för hela alltet.

    Enligt den officiella förklaringen är syftet dels att använda budgetpengar mer rationellt, dels att ”effektivisera statliga massmediers arbete”. Sammantaget lär förändringarna leda till att propagandan blir än mer likriktad och toppstyrd under Dmitrij Kiseljovs kompetenta ledning, medan besparingarna sker i de delar av organisationen som arbetat med professionell informationsinhämtning och rapportering skärs ner till minimum. Det blir allt färre jobb kvar där en anständig journalist kan syssla med professionell nyhetsförmedling, skriver författaren och aktivisten Oleg Kozyrev.

    Andra tycker att det är bra med klarhet: efter detta borde det bli uppenbart för alla vad statliga medier sysslar med. Så här twittrar journalisten Vera Kitjanova:

    А мне что-то не жалко РИА: я люблю, когда ясность. А то некоторые не самые плохие люди умудрялись работать в госСМИ и делать вид, что все ок.

    Jag tycker inte synd om RIA egentligen: jag tycker om klarhet. Hitills har några människor som inte tillhör den värsta sorten lyckats arbeta i statsmedier och låtsas att allt är OK.

    Oppositionsledaren Aleksej Navalnyj rubricerade sitt blogginlägg ”En härlig nyhet”:

    Это очень хорошо, я считаю. Госпропаганда должна иметь своё лицо и Киселёв подходит идеально – клейма просто ставить негде. И даже визуально похож на своего повелителя – Жабу_на_Трубе.
    Гораздо было бы хуже, если б Путин назначил какого-то ”условнопорядочного”. Тогда слова ”вы бесконечно врёте” нужно было окружать ритуальным мусором про ”прошлые заслуги”. А тут всё ясно.

    Det här är mycket bra, anser jag. Statspropagandan måste ha sitt ansikte, och Kiseljov passar utmärkt – han är fullständigt besudlad. Till och med till det yttre liknar han sin härskare, Paddan på röret.
    Det hade varit mycket sämre om Putin hade utsett någon ”villkorligt hederlig”. Då hade orden ”ni ljuger utan avbrott” behövt ett rituellt tillägg av struntprat om ”tidigare förtjänster”. Men här är allt klart.

    Manipulerad bild från @lentaruofficial
    Manipulerad bild från @lentaruofficial

    Paddan på gasröret är givetvis Putin. Jag kan inte direkt se likheten mellan Putin och Kiseljov, och generellt är det väl inte så fint att raljera med folks utseende. Men när det gäller Kiseljov har han nog med sina senaste kommentarer i Vesti Nedeli helt klart tagit avstånd från den typen av hänsyn.

    Det otrevliga är att Kiseljovs typ av ”journalistik” uppenbarligen är exakt det som efterfrågas och belönas av makthavarna i dagens Ryssland. Därför lär det blir ännu mer av samma vara. Jag bävar inför nästa söndags Vesti Nedeli.

    Mer på temat:

  • Janukovytj glömde bort folket

    Janukovytj glömde bort folket

    Ockuperade stadshuset i Kiev.
    Ockuperade stadshuset i Kiev.

    När Ukrainas president Viktor Janukovytj förra veckan efter många piruetter gav efter för trycket från Ryssland, vände på klacken och stoppade det sedan länge förberedda samarbetsavtalet med EU, glömde han bort en enda sak: det ukrainska folket.

    Den läxan borde han redan ha lärt sig. Det var folket som för nästan exakt nio år sedan upprördes av det omfattande fusket i presidentvalet och genomförde den orangea revolutionen på Självständighetstorget i Kiev. Den gången lyckades Janukovytj inte bli president.

    Revolutionen kunde aldrig infria sina löften om ett demokratiskt, välmående och europeiskt Ukraina. I stället började de nya makthavarna snabbt bråka med varandra, och 2010 fick Janukovytj en ny chans. Han valdes till president och såg snabbt till att låsa in sin motkandidat, revolutionsledaren och den före detta premiärministern Julia Tymosjenko.

    Det ukrainska politiska spelet handlar till stor del om olika, ofta regionala elitgruppers ekonomiska och maktpolitiska intressen som ställs mot varandra. Partierna har sällan någon tydlig ideologisk linje, utan fungerar som intresseorganisationer för dessa elitgrupper. Pengar är detsamma som makt i ukrainsk politik, och nästan allt går att köpa.

    Janukovytj har glömt bort folket eftersom han stirrat sig blind på det kortsiktiga maktspelet, som även Ryssland blandat sig i. Ukrainas ekonomi är på ruinens brant, och för att rädda budgeten beslutade han till slut att pantsätta EU-samarbetet för snabba ryska pengar. Han gjorde precis som ukrainska politiker brukar göra: han vände kappan efter vinden.

    Men nu verkar han ha ändrat sig en gång för mycket. Huvudstaden är inte hans starka område, och när polisen dessutom brutalt misshandlade ett antal demonstranter på Självständighetstorget natten mot lördagen fick Kievborna nog och gick man ur huse för att kräva regeringens avgång.

    Demonstranterna har ockuperat Kievs borgmästarkontor och fackföreningarnas hus precis intill Självständighetstorget, där de upprättat högkvarter. Att kasta ut dem med våld skulle bara förvärra konflikten.

    På måndagen meddelade Janukovytj i stället att han skickar en ny delegation till Bryssel för att än en gång diskutera samarbetsavtalet. Frågan är vad han vinner på det, annat än tid. Men att vinna tid är alltför ofta det ukrainsk politik handlar om – de ständiga konflikterna mellan konkurrerande elitgrupper omöjliggör all långsiktig planering.

    Vladimir Putin hävdade i går att protesterna i Ukraina provocerats fram utifrån. Det har han rätt i – han behöver bara titta i spegeln för att se den skyldige. Återstår att hoppas att den ukrainska makteliten även denna gång kan ta fram en kortsiktig kompromisslösning utan blodspillan. Regeringens avgång och nyval till parlamentet skulle kunna bana väg för en sådan.

    Sydsvenskan 2013-12-03

    Mer på temat