Den medelålders mannen med blå plastpåse böjer sig, lägger ner en ros, står stilla en stund och skyndar sedan vidare. En kvinna stannar till och gör ett ortodoxt korstecken med tre fingrar. Andra bara sneglar på blommorna som ligger på det rensopade stengolvet intill den vita marmorväggen på tunnelbanestationen Lubjanka. Det är mest röda nejlikor.
Det är tidig fredagskväll, det har gått elva dagar sedan bomberna exploderade, och det är få passagerare på tunnelbanetåget. Några tittar forskande på grannarna: ser du ut som en självmordsbombare? Eller du?
De flesta har redan återgått till vardagen, lyssnar på sina musikspelare, fingrar på mobilen eller läser.
– Före bomberna hade många börjat ta tunnelbana till jobbet även om de har bil, för att komma fram i tid. Nu har alla börjat köra bil igen, säger taxichauffören.
Jag ser ingen skillnad. Trafiken är precis lika trög och kaotisk som alltid. Europas största stad har fler invånare än Sverige, och alla verkar de sitta i grå, svarta eller silvriga bilar som just nu vill komma förbi Manegetorget samtidigt. Alla vill också vara först i korsningen, därför kommer ingen fram.
Nästa dag ska jag ut på stan igen.
– Åk taxi, i tunnelbanan vet man aldrig vem som kan explodera, säger en kompis halvt på skoj, halvt på allvar.
Jag tar tunnelbanan ändå. Här är det ordning och reda. Oavsett hur mycket folk det är ställer alla sig i jämn led på höger sida i rulltrappan, en på varje trappsteg. Man står inte till vänster, så är det bara. Den sidan är för dem som har bråttom.
På måndagsmorgonen vid rusningstid stirrar jag förvirrat på två öppna dörrar när perrongen töms. Tåget stirrar tillbaka med hundra par ögon. Där finns inte plats för mig.
När nästa tåg kommer nittio sekunder senare minns jag hur det går till. Jag ställer mig i sidled precis intill dörren som spottar ut en flod av människor på väg till jobbet. När floden vänder kilar jag försiktigt in mig i människomassan och sugs in.
Även här gäller oskrivna lagar. De som står närmast dörren vänder ryggen mot resten av passagerarna och lutar sig mot dörren, ungefär där det står “Luta dig inte mot dörren”. Står man längre in och vill komma ut frågar man: “Ska ni ut på nästa?”. Den tillfrågade svarar då “ja”, eller så försöker hon lämna plats så gott det går. Går det inte alls får alla närmast dörren ta sig ut i gemensam tropp. Sedan rusar de som ska åka vidare in i tåget igen.
Det var precis då bomberna exploderade. Det vet alla, men livet måste gå vidare. Tunnelbanan är Moskvas blodomlopp. Den kan inte stanna.
Jag är tillbaka vid Lubjanka. Över helgen har poliserna som står här bytt ut sina pälsmössor mot uniformsmössor av sommarsnitt. En kvinnlig polis går i högklackat.
I gångtunneln under Lubjankatorget tittar två poliser förstrött på mobiltillbehör som ställts fram i ett skyltfönster. En bärbar metalldetektor hänger i den ene polismannens handled.
För de flesta Moskvabor har livet återgått till det normala, men inte för alla. Ytterst få män och inga kvinnor med typiskt kaukasiskt utseende syns i tunnelbanan. De är rädda.
Fler bilder från Moskva här.
9 svar på ”Moskvas hjärta slutar aldrig slå”
Trevlig artikel, men kan det verkligen stämma att folk med kaukasiskt utseende slutat åka tunnelbana (p g a risk för trakasserier antar jag)? De utgör ju en mycket stor del av stadens befolkning (jag skulle gissa på mer än 10% om man även räknar gästarbetare) och något annat vettigt sätt att förflytta sig inom stadsgränserna finns ju inte. Tragiskt om det stämmer.
Jag skulle tro att människor med kaukasiskt utseende även tidigare ofta undvek tunnelbanan, än mer nu. Jag försökte titta efter när jag åkte, och lade märke till ett par män som såg kaukasiska ut, inga kvinnor.
Frågade nu i dag en kompis som åker tunnelbana till och från jobbet varje dag, han tyckte att kaukasierna är klart färre än förr. Fast helt säker var han inte, “tänkte inte på dem innan”, säger han.
Däremot är det fortfarande en hel del folk från Centralasien vid vissa tunnelbanestationer, exempelvis vid Komsomolskaja (där det också finns tre järnvägsstationer), säger han.
“Gästarbetarna” är ju huvudsakligen inte från Kaukasien utan från Centralasien. När jag gick runt i Moskva för en vecka sedan lade jag märke till att de flesta byggarbetare, gatsoparna, gårdskarlarna och liknande hade centralasiatiskt utseende. Bara i närheten av Kreml såg jag några byggarbetare med klart slaviskt utseende. Dessa migranter bor dock ofta i anslutning till arbetsplatsen eller så fraktas de dit med gemensam transport, så de syns inte så mycket i tunnelbanan.
Man hör så mycket talas om de här trakasserierna. Ändå verkar det som om självmordsbombare kan passera ostörda i tunnelbanan varje gång de försöker. Jag vet inte om det riktigt går ihop.
Jag förstår inte logiken i det du skriver. Menar du att trakasserier inte förekommer? Eller att det trakasseras för lite, och därför kan självmordsbombare passera ostörda?
Jag menar att när man läser en del reportage får man intrycket att varenda person med kaukasiskt utseende trakasseras så fort han eller hon sticker näsan innanför metro-dörrarna. Men vore det så, då borde man höra talas om självmordsbombare som åker fast innan de hinner utföra dåden. Lite logiskt tänkt var det väl?
Att trakasserier förekommer tvivlar jag naturligtvis inte på, men det är ju inte så lätt att säga hur vanliga de är. Jag har iallafall åkt tunnelbana ihop med en bekant med mellanösternutseende (han var av algeriskt ursprung) och jag märkte iallafall inga trakasserier då. Han hade tidigare tillfälle bott i Moskva i ett halvår och brukade åka tunnelbana dagligen. Iofs kan man väl tänka sig att poliserna kan skilja på araber och kaukasier, men å andra sidan låter det ju också som om varenda mörkhårig och/eller mörkhyad person skulle vara måltavla för dem. Han verkade dock, som sagt, inte bekymrad.
Det bor ju rätt mycket folk i Moskva. Det kan ju vara så att även om trakasserier förekommer, så är sannolikheten att de skall drabba en viss peson, rent statistiskt, ganska låg?
Vad gäller de där 10% som Mattias nämnde så bör man nog komma ihåg att långt ifrån alla kaukasier har ett “typiskt kaukasiskt” utseende. Det är ju inte alls så att man direkt kan se var alla kommer ifrån. Jag brukar roa mig med att snegla lite på affärsexpediternas namnskyltar här i stan, och det är ju påfallande ofta de visar sig ha icke-ryska namn utan att man kunde ana det från utseendet.
Jag vet inte vilka reportage du syftar på. Man behöver i alla fall inte bli misshandlad varje gång man sticker ut näsan för att bli lite försiktig.
Jag pratade nyss med en Moskvabo som är född i centrala Afrika. Han har bott i Moskva i åtta år och bara blivit misshandlad två gånger. För honom är det fullt tillräckligt, han är mycket försiktig och skulle helst flytta någon annanstans om familjesituationen tillät det, säger han. Och han säger att rasismen märks mycket mer nu än för åtta år sedan. Han borde veta.
Sedan är det ju såklart så att de flesta Moskvabor inte hela tiden går runt och pucklar på folk som inte ser ryska ut. Men det räcker med att det finns några stycken som har denna fritidssysselsättning.
På tal om namnskyltar osv. så var det faktiskt en kille med mycket uttalat kaukasiskt utseende som jobbade som säkerhetskontrollant på Sjeremetievo nu när jag åkte därifrån för en vecka sedan. Jag minns inte vad det stod på hans namnskylt, men jag tyckte att namnet såg ossetiskt ut. Undrar om man hade anställt en tjetjen på motsvarande befattning.
På tal om trakasserier, kolla detta:
http://www.rferl.org/content/Two_Foreigners_Killed_In_Moscow_In_Spate_Of_Attacks_/2020603.html
Jag trodde iofs att ämnet för diskussionen var hur personer med kaukasiskt utseende behandlas i tunnelbanan. Nu handlar det tydligen om rasistmord. Men det gör kanske inget om man byter ämne, bara man får chansen att klaga..
Antalet rasistiska mord i Ryssland sjönk drastiskt under 2009. De nästan halverades. Givetvis har denna positiva trend totalt ignorerats av samtliga svenska journalister (såvitt jag sett, rätta mig gärna om jag har fel). Positiva trender är ju ointressanta. Iallafall om de har med Ryssland att göra.
http://www.themoscowtimes.com/news/article/racist-violence-drops-sharply/398391.html
Rasistmord är väl en extrem form av trakasseri mot en person som ser icke-rysk ut? Och jag kan inte se någon grundläggande skillnad mellan ett mord på lokaltåg och ett mord på tunnelbanetåg.
2008 var ett rekordår med 109 rasistmord, enligt Sova Center. År 2009 minskade antalet rasistmord till 71. Antalet skadade i rasistdåd minskade från 486 till 333. (Källa här.) Minskningen i antalet dödade är ganska exakt 35%, i antalet skadade 31%.
Att antalet rasistmord har minskat något är alltså sant, och troligen en följd av att polisen till slut börjat göra något åt härjande rasistgäng. Det är givetvis glädjande. Men antalet rasistmord är fortfarande enormt mycket högre än i Västeuropa eller USA.