På måndagskvällen hade jag för en gångs skull tänkt titta på ryska ettan, som en bekant kallar för kgb-tv. Men det blev inte av – det regnade kraftigt, och signalen från satelliten var inte bra nog. Det har uppenbarligen blåst en del under det senaste året, sedan jag förra gången tittade på ryska ettan, och parabolen är inte längre helt rätt inställd. Den tar in de kanaler jag brukar titta på, men ryska ettans signal verkar vara svagare. Jag får väl ta hit någon som riktar om tallriken, om jag orkar.
Det var Vladimir Pozners intervju med Michail Gorbatjov jag hade tänkt titta på. Pozner är en intressant person, före detta propagandist på Moskvaradions engelska redaktion, född i Paris, uppvuxen i USA före kriget, DDR och Sovjet efter kriget. Hans nya intervjuprogram med namnet “Pozner” är ett av få program som är värda att titta på i ryska ettan.
Han har tydligen fått tillåtelse att bjuda in folk som annars sällan syns i rysk stats-tv, och dessutom är programmet direktsänt, vilket är mycket ovanligt. Fast direktsändningen går tydligen bara till ryska fjärran östern som ligger flera timmar före Moskva. Skulle något helt olämpligt sägas i programmet så skulle man i alla fall rent teoretiskt hinna klippa bort det från Moskvaupplagan.
I alla fall, gästen i måndagskvällens program var Michail Gorbatjov. Signalen klarade inte ösregnet, men på tisdagskvällen tittade jag i stället på nätet. Gorbatjov sa väl egentligen inget sensationellt, men det var intressant att höra honom berätta om uppsatsen om den store Stalin han skrev i skolan, helt ärligt, trots att hans farfar hade gripits, torterats och dömts till döden för ingenting.
Det enda som räddade farfar var att det var för många som var dödsdömda och alla hann inte skjutas innan kampanjen tog slut. I början av 1938 bestämdes det plötsligt att alla dödsdomar skulle kontrolleras av åklagarmyndigheten innan de verkställdes, och det visade sig att Gorbatjovs farfar inte hade gjort något fel. Han frigavs, och hemma berättade han allt som hade hänt med honom.
“Men Stalin visste inget”, sade farfar, och Michail Gorbatjov – som då inte hade fyllt nio år – trodde. Han trodde, kanske för att han ville tro, ända tills han själv som partibyråkrat genom officiella kanaler 1955 fick veta om Stalins brott. Men när han berättar är det samtidigt klart att farfars berättelser lämnade ett klart spår i hans minne redan innan han var nio år fyllda.
Berättelsen om hur Gorbatjov förlorade sin kommunistiska barnatro finns i andra avsnittet, tio minuter från början och en bra bit framåt. Avsnittet finns i spelaren lite längre upp på den här sidan. Hela programmet i text och video finns på ryska ettans webbplats.
Mer på temat:
Ett svar på ”Gorbatjov talar ut i stats-tv”
Har du märkt under intervjun Gorbatjovs uttryckta förtjusning över Lenin? Vissa lär sig aldrig.