Solzjenitsyn tog en omväg till Finland

Esperanto: Solĵenicin – tra Svedio al Finnlando

Dessa dagar har många ryssar ringt in till radiostationen Echo Moskvy och berättat hur de för första gången stiftade bekantskap med Aleksandr Solzjenitsyns verk. Många av de äldre hade läst En dag i Ivan Denisovitjs liv när den publicerades lagligt i tidskriften Novyj Mir 1962. Andra hade läst olagliga maskinskrivna kopior på 70- och 80-talen, de yngsta hade fått läsa Solzjenitsyn i skolan, eller laddat hem hans verk från internet.

Själv upptäckte jag Solzjenitsyn i mina föräldrars bokhylla när jag gick i grundskolan i östra Finland i slutet av 1970-talet. Men det var inte alls självklart att hans böcker skulle finnas i hyllan.

Den finska översättningen av Ivan Denisovitj (Ivan Denisovitshin päivä) kom ut redan 1963 på förlaget Tammi som fortfarande hade nära band till socialdemokraterna. Då var det ju inga problem, för Solzjenitsyn var en officiellt accepterad, progressiv sovjetisk författare. Men det fick han inte vara länge. 1965 var han redan i onåd och hans arkiv konfiskerades av KGB. Hans verk kunde inte längre publiceras i Sovjetunionen.

När Cancerkliniken (Syöpäosasto) kom ut på finska 1968 var Solzjenitsyn i alla fall fortfarande med i Sovjetiska författarförbundet, men nästa år uteslöts han därifrån. Tammi gav ändå ut också hans nästa bok, Den första kretsen (Ensimmäinen piiri) 1970, och det var den jag läste när jag var i trettonårsåldern. Jag minns att scenerna i det ljudisolerade skåpet kändes mer spännande än de politiska diskussionerna, och mina föräldrar tyckte nog att jag egentligen inte var gammal nog för boken.

Trots att Solzjenitsyn hamnat i onåd gav Tammi ut också en novellsamling och Augusti 1914, men 1974 var det slut. President Kekkonen hade fått signaler från Kreml och han viskade i statsminister Kalevi Sorsas öra. Socialdemokraten Sorsa hade varit förlagsredaktör hos Tammi och hade kvar sina kontakter där. Han sa till att det inte var så lämpligt att ge ut Gulagarkipelagen, och det räckte.

I stället var det Wahlström & Widstrand i Stockholm som gav ut det första bandet av Gulagarkipelagen på finska. Boken fick namnet Vankileirien saaristo och den gick att köpa i Finland, men många kommunala bibliotek tvekade – boken var ju utrikespolitiskt olämplig.

Andra och tredje bandet av Gulagarkipelagen kunde ändå ges ut i Finland, men inget stort förlag ville längre befatta sig med Solzjenitsyn. I stället var det det lilla förlaget Kustannuspiste i Tammerfors som gav ut både Gulagarkipelagen och det självbiografiska verket En kalv med eken stångades (Puskipa vasikka tammeen). Speciellt roligt blir det när man vet att förlagsnamnet Tammi betyder just ”ek”.

Redan tidigare hade Vänskapsförbundet Finland-Sovjet försökt stoppa utgivningen av Augusti 1914. Och det var inte bara Tammi som drabbades. Vänstertidnignen Kansan Uutiset fick utstå hård kritik i sovjetiska massmedier, eftersom tidningen skrivit för positivt om nobelpristagaren och hans verk.

Kritik i sovjetiska tidningar var något av det värsta man kunde råka ut för i Finland på 1970-talet, och en anledning för den sovjetiska vreden mot just Kansan Uutiset var säkert att tidingen också skrivit mycket kritiskt om invasionen av Tjeckoslovakien ett par år tidigare.

När Solzjenitsyn fick nobelpriset skulle filmen En dag i Ivan Denisovitjs liv ha premiär i alla nordiska huvudstäder samtidigt. Men det blev ingen premiär i Finland – filmen förbjöds, eftersom den skulle kunna skada Finlands förhållande till främmande makt. Senare, när filmen visades i svensk tv, stängdes reläsändaren på Åland av. I Finland var det bara österbottningarna som fick se filmen – i Österbotten kan man ta in svensk tv direkt från Sverige.

Tjugo år senare stiftade jag bekantskap med Solzjenitsyns verk på riktigt. Året var 1991, jag hade hunnit lära mig ryska och bli Moskvakorre för Kansan Uutiset. Solzjenitsyns valda verk hade getts ut i Sovjet året innan, men fanns givetvis inte i bokhandeln. I stället köpte jag hela högen på gatan utanför en bokhandel.

Преображенская площадь 1992På kvällar och helger satt jag i mitt arbetsrum vid Preobrazjenskaja plosjtjad i norra Moskva och läste volym efter volym, medan Sovjetunionen sakta men säkert föll sönder utanför fönstret. Jag läste hela Gulagarkipelagen, jag läste Solzjenitsyns tidiga noveller, och så läste jag om Cancerkliniken och Den första kretsen.

Framför allt Den första kretsen var en märklig upplevelse, att läsa den i Moskva, i det som fortfarande var Sovjetunionen. Boken utspelar ju sig till stor del i den sovjetiska huvudstaden, jag kunde känna igen gatorna som nämndes i boken och föreställa mig hur staden måste ha sett ut kring 1950, när Solzjenitsyn satt inspärrad i uppfinnarfängelset i Marfino, utanför Moskva.

Det sägs ibland att Solzjenitsyn har ett svårt språk, men så upplevde jag det aldrig. För mig är hans språk den mest naturliga ryska som finns, kanske för att hans böcker på sätt och vis blev min fortsättningskurs i ryska. Dessutom gillar jag att han alltid sätter ut bokstaven ё, som oftast skrivs som ett vanligt е. Att gissa var betoningen ska vara är inte det lättaste på ryska, men ё är alltid betonat.

Trots det körde jag fast någonstans i hans pjäser, och i Det röda hjulet kom jag alrdig speciellt långt. Sedan Sovjetunionens sönderfall har jag knappt rört hans böcker, men ganska nyligen kom han tillbaka till mig, nu på en dvd-skiva. Tv-serien Den första kretsen är något av det bästa rysk stats-tv producerat på senare år, och det allra finaste är att det är författaren själv som är berättarrösten.

Marfino, MoskvaNär vi bodde i Moskva tog jag aldrig reda på var Marfino låg, men när jag i mars 2008 åkte till Ryssland för att bevaka presidentvalet bodde jag faktiskt där. Moskva har växt sedan 50-talet, och Marfino ligger inte längre utanför staden, utan är ett vanligt bostadsområde med en lokaltågsstation och ganska många hotell.

Solzjenitsyn kom tillbaka till ett förändrat Ryssland 1994, och kände aldrig riktigt igen sig. De senaste åren talade han allt oftare för döva öron. Det Ryssland han talade om kanske bara kunde finnas i hans drömmar. Måhända är han där nu.

Aleksandr Solzjenitsyn föddes i Kislovodsk i södra Ryssland den 11 december 1918 och avled i Moskva den 3 augusti 2008. Den 6 augusti begravs han på Donskoj-klostrets kyrkogård i Moskva.

Mer på temat:

En kommentar till “Solzjenitsyn tog en omväg till Finland

  1. Pingback: B(l)o G Strömberg » Om Solzjenitsyn i Finland

Kommentarerna är stängda.