i På svenska

Rysslands två ansikten

Den skäggige, energiske mannen ville helst avskaffa stora städer, vända ryggen till den dekadenta västvärlden och se en återgång till den rätta ryska vägen.

Den långe, tunnhårige mannen i gammaldags slips och kavaj drömde om en rationell världsregering, frihet att resa, satellitstäder i omloppsbana runt jorden och ett världsomfattande datanätverk.

Båda tänkte fel, för de kritiserade den allsmäktiga sovjetstaten. Och båda skulle snart få nobelpriset. De två träffades för första gången i Moskva, i augusti 1968

Den före detta lägerfången Alexander Solzjenitsyn kom från knappa förhållanden i södra Ryssland. Kärnfysikern och akademiledamoten Andrej Sacharov var den sovjetiska vätebombens skapare och tillhörde landets absoluta elit.

Andrej Sacharov följdes ofta av livvakter. Han fick bara besöka personer som godkänts i förväg, både för sin egen säkerhet och för att inga uppgifter om hans topphemliga arbete skulle läcka ut. Men nu hade han slunkit in hos en gammal bekant som också bjudit in Solzjenitsyn.

Det var mest Solzjenitsyn som talade. I två timmar förklarade han varför det var fel av Sacharov att drömma om flerpartisystem – alla partier våldför sig på medlemmarnas egentliga åsikter, därför ska man inte ha några partier alls, menade han. Och vetenskap är ingen hållbar grund för en sund utveckling, i stället måste man utgå från andliga värden, predikade Solzjenitsyn.

Detta första möte angav tonen för Sacharovs och Solzjenitsyns umgänge under de följande två årtiondena. Att lyssna på avvikande åsikter var aldrig Solzjenitsyns starka sida. Sacharov talade långsamt och eftertänksamt, det var lätt att avbryta honom, men när det gällde viktiga principfrågor gav han inte efter, oavsett om det var Solzjenitsyn, Brezjnev eller Gorbatjov som krävde det.

Solzjenitsyn kan ses som en arvtagare till Dostojevskij och 1800-talets slavofila ryskhetsivrare. För honom var socialismen bara en av alla skadliga västliga idéer som förstört det heliga Ryssland. Frälsningen fanns i de ryska byarna, i den ryska folksjälen och i ortodox tro.

Fast mänskliga rättigheter är en bra idé trots att den kommer från väst, invände Sacharov. Och den viktigaste mänskliga rättigheten är att få resa ut ur landet om man så vill, utan den möjligheten blir medborgarna undersåtar och gisslan i sitt eget land.

Trams, sade Solzjenitsyn, var och en ska stanna där man är född och bygga upp landet.

Vilken ödets ironi att Solzjenitsyn hamnade i exil i USA. Där ägnade han två årtionden av sitt liv åt att hitta den punkt i Rysslands historia då allt gick fel, den punkt dit man skulle återvända för att ställa allt till rätta igen.

Världsmedborgaren Andrej Sacharov straffades med inre förvisning i provinsstaden Gorkij. KGB:s närgångna övervakning hindrade honom inte från att rikta blicken utåt och fortsätta sitt sitt teoretiska arbete om universums uppbyggnad.

Öppenhet mot omvärlden eller isolation och självtillräcklighet? De två tendenserna alternerar i Rysslands historia åtmistone från Peter den Stores märkliga tvångsmodernisering med skäggklippning i början på 1700-talet, och de går igen också i dagens Ryssland.

Andrej Sacharov blev parlamentsledamot och fick se Sovjetunionens första, stapplande steg mot demokrati innan han hastigt avled 1989. Den kaotiska perioden av öppenhet på 1990-talet blev inte vad ryssarna hade väntat sig, och med det nya millenniet vände Ryssland taggarna utåt igen.

Men inte heller Putins Ryssland blev det land Solzjenitsyn hade drömt om.


En viktig källa var Gennadij Goreliks utmärkta Sacharovbiografi Nauka i svoboda. En något förkortad version av denna text publicerades på Sydsvenskans kultursida 2008-08-10