i På svenska

Ändamålet helgar utlämningen?

zaka.jpgOrdkriget mellan Ryssland och Storbritannien trappas upp – London kräver att Andrej Lugovoj, som misstänks för giftmordet på avhoppade ryske agenten Aleksandr Litvinenko, utlämnas med hänvisning till den Europeiska utlämningskonventionen från 1957. I Moskva hänvisar man i stället till ryska konstitutionens 61:e paragraf som förbjuder utlämning av egna medborgare – något som i och för sig inte alltid varit ett hinder.

I Moskva har det antytts att en utlämning av exiloligarken Boris Berezovskij samt den tjetjenska exilregeringens utrikesminister Achmed Zakajev – som båda fått asyl i Storbritannien – hade varit ett steg i rätt riktning. Båda två har enligt ryska regeringen gjort sig skyldiga till allvarliga brott. Ingen tror givetvis att någon av de tre kommer att utlämnas, så allt är väl mest ett spel för gallerierna. Men brittiska tidningar (Guardian, Times) antyder redan att konflikten kan leda till utvisning av ryska diplomater från London.

I sammanhanget är det kanske intressant att den ryska politiska veckotidningen Коммерсантъ Власть (Kommersant Vlast) häromdagen publicerade en intervju med just Achmed Zakajev, den tjetjenska exilregeringens utrikesminister och vän till den mördade Aleksandr Litvinenko. Det mest intressanta med intervjun var att den överhuvudtaget publicerades i Ryssland, och att den publicerades i Kommersants veckotidning. Det tyder på att tidningen Kommersant håller flaggan högt och inte tar order från Kreml, trots det senaste ägarbytet i september.

Länge ägde exiloligarken Boris Berezovskij en stor del av aktierna i Kommersant, men på våren 2006 sålde han sin andel till sin gamla affärspartner Badri Patarkatsisjvili. Patarkatsisjvili i sin tur sålde i september 2006 alla sina aktier till Alisjer Usmanov, en affärsman med nära kontakter till statsstyrda energijätten Gazprom.

I samband med Zakajev-intervjun passade Kommersant också på att publicera ett intressant dokument på sin webbsida: hela texten av det förhör som ryska åklagarämbetets representant Andrej Majorov höll med Zakajev i London den 30 mars med anledning av mordet på Litvinenko. Texten kommer uppenbarligen från Zakajev själv, som enligt en överenskommelse med brittiska polisen fick en inspelning av förhöret. Också Boris Berezovskij hördes på samma sätt.

Förhören i London var en fars som Zakajev och Berezovskij gick med på för att brittiska myndigheter i utbyte skulle få möjlighet att förhöra verkliga misstänkta i Moskva. Huvuddelen av texten består av meningslösa frågor som den brittiske förhörsledaren läser från ett papper han fått från Andrej Majorov. Majorov själv verkar mest vara intresserad av att veta om inte bandspelaren ska stängas av snart – det är i alla fall det enda han frågar om. Men bandspelaren stängs inte av, och Majorov ställer inga följdfrågor.

Trots det menlösa innehållet i det frivilliga förhöret har nu den nya ryska statliga superkontrollmyndigheten med det eleganta namnet Rossvjazochrankultura (Federala myndigheten för kontroll av massmedier, kommunikation och skydd av kulturminnen) kommit fram till att Kommersant möjligen gjort sig skyldig till lagbrott genom att bryta förundersökningssekretessen. Därför har Rossvjazochrankultura nu anmält tidningen Kommersant till åklagarmyndigheten. Aningen intressant i sammanhanget är att texten från förhöret med Berezovskij redan tidigare publicerats på Kommersants webbplats, utan att Rossvjazochrankultura reagerat.

I de uppenbarligen meningslösa förhören med Zakajev och Berezovskij ställs en rad frågor om vem som kände vem och vem som möjligtvis hade affärsförbindelser med vem. Dessutom undrar den ryska åklagarmyndigheten vem som besökte Litvinenko på sjukhuset och när det blev klart att han förgiftats just med polonium – kanske för att komma fram till att det egentligen var på sjukhuset han förgiftades.

Här är bara ett par axplock från förhöret med Zakajev. En av personerna som ryska åklagarmyndigheten är intresserad av är av någon anledning just Badri (Arkadij) Patarkatsisjvili, tidningen Kommersants tidigare ägare.

Förhörsledare: Vad vet ni om personen Arkadij Sjalvovitj Patarkatsisjvili?

Zakajev: Jag känner honom.

Förhörsledare: Kan ni ge fullständiga uppgifter om honom, var han bor?

Zakajev: Nej.

Förhörsledare: När träffades ni för första gången?

Zakajev: 1997.

Förhörsledare: Vad har ni för förhållande till varandra?

Zakajev: Inget alls. Vi känner varandra, det är allt.

Förhörsledare: När träffade ni honom senast?

Zakajev: Det minns jag inte. Det var länge sedan.

Förhörsledare: Vad diskuterade ni senast ni träffades?

Zakajev: Nej.

Förhörsledare: Kände Aleksandr Litvinenko honom?

Zakajev: Ja.

Förhörsledare: Hur länge?

Zakajev: Jag vet inte.

Förhörsledare: Vad hade de för förhållande till varandra?

Zakajev: Jag vet inte.

Förhörsledare: Om de hade affärsförbindelser, vad gick de ut på?

Zakajev: Ingen aning.

Förhörsledare: När träffades de senast?

Zakajev: Jag vet inte.

Likadana frågor ställdes om ett antal personer utan att det framgår vad dessa personer skulle kunna ha med Litvinenkos död att göra. Så fortsatte förhöret något mer konkret, kring Litvinenkos sista dagar. Men frågorna känns fortsättningsvis aningen absurda.

Förhörsledare: Märkte ni några förändringar i hans uppförande under den här perioden?

Zakajev: Ja. Han mådde sämre för varje dag. Han var mycket allvarligt sjuk. Den tionde dagen efter förgiftningen började hans hår lossna. Den 23 avled han. Redan den 22 stannade hans hjärta, men den natten lyckades läkarna rädda honom. Den 23 kom vi till sjukhuset, läkarna ringde oss och jag återvände hemifrån, med hans fru, till sjukhuset, då var han redan död.

Förhörsledare: Fick Aleksandr Litvinenko någon medicinering, och med vilken sorts preparat i så fall?

Zakajev: Det vet jag inte, han var på sjukhus.

Förhörsledare: När det gäller vem som har ansvaret för hans förgiftning, enligt honom själv, jag förstår att vi redan har pratat om det, men vad heter dessa personer?

Zakajev: Vladimir Vladimirovitj Putin, Rysslands president. Direktören för FSB Nikolaj Patrusjev, och de som direkt genomförde uppgiften – det var Lugovoj, Kovtun, och en tredje person som var med dem. Det är hans ord, hans övertygelse.

Förhörsledare: Sade han hur förgiftningen gick till, och hur han kom till den slutsatsen?

Zakajev: Ja, det berättade han om för mig. Det hände den 1 november i Millennium-hotellets bar, där han träffade Lugovoj, Kovtun och en tredje person vars namn han då inte kände till. När han kom fram till dessa personer, till deras bord, satt de och drack alkohol. De föreslog att också han skulle dricka. Jag säger nu det som Sasja berättade för mig, jag upprepar hans ord. Sasja sade: ”De visste att jag inte dricker sprit”. Men ändå erbjöd de honom alkohol flera gånger. När han vägrade, räckte de fram en kopp till honom. ”Te kan du väl ändå dricka med oss?”. När jag frågade, om teet redan var i koppen som stod på bordet och som de erbjöd honom, eller om de hällde upp teet när han såg på, svarade Sasja att teet redan var i koppen. Och han drack ett par tre klunkar.

En möjligen intressant detalj i förhöret med Zakajev är hans påstående att ryska agenter måste ha haft koll på honom och Litvinenko i London – han kan inte hitta någon annan förklaring till en specifik uppgift som enligt honom figurerat i rysk press.

Zakajev: …eftersom den här informationen som rysk press skrivit om, den kunde inte komma från Aleksandr Litvinenko. Den kom inte heller från mig, med andra ord fanns det en tredje part som observerade oss. Jag lämnar verkligen aldrig min bil utan att någon har koll på den. En eller två gånger, när jag behövde åka någonstans, jag bad Sasja, vi åkte tillsammans och jag bad honom: ”Stanna i bilen och vänta på mig”. Och om detta skrev man i rysk press. Och jag vet att bara personer som observerade oss kunde veta detta.

Det kan vara klokt av Zakajev att hålla koll på sin bil. En annan tjetjensk ledare i exil, Zelimchan Jandarbijev, dödades ju när hans bil exploderade i Qatar i februari 2004. Två ryska agenter dömdes till livstids fängelse för dådet i Qatar, men efter diplomatiska påtryckningar från Ryssland överlämnades de två till slut till Ryssland där de välkomnades som hjältar och därefter försvann spårlöst, trots att de enligt avtalet med Qatar skulle fortsätta att avtjäna sitt straff.

Ibland är det tydligen bra med diplomatiska påtryckningar för att ändra rättvisans gång, ibland mindre bra.

Mer på samma tema:

  1. Да, ребята, с вами не соскучишься.
    Я б на месте Путина вам Чечню просто подарил. Забирайте на здоровье и содержите за свой счёт.

Kommentarer inaktiverade.

Webmentions

  • Sluta skrämmas! « Lindrig huliganism 2007-07-13

    […] Kalle Kniivilä: Ändamålet helgar utlämningen? […]

  • Men är allt alltid Rysslands fel?! « Lindrig huliganism 2007-07-13

    […] Kalle Kniivilä: Ändamålet helgar utlämningen? […]

  • “Men konstutionen då?” om Lugovoj i ryska bloggosfären « Lindrig huliganism 2007-07-13

    […]  Kalle Kniivilä: Ändamålet helgar utlämningen? […]