i På svenska

Judarna i staden Piter och andra lydiga undersåtar

Kan tyrannen bara styra över dem som redan har bestämt sig för att lyda?  Frågan som ställs i bröderna Strugatskijs skådespel från 1990 har inte förlorat sin aktualitet.

Häromdagen råkade jag läsa bröderna Strugatskijs enda fullbordade skådespel, Judarna i staden Piter. Texten återspeglar Sovjetunionens sista tid, då hela samhället höll på att vändas upp och ner, ingen visste vad som skulle hända och risken för återgång till total diktatur verkade överhängande.

Bara ett år senare, i augusti 1991, försökte de hårdföra, konservativa krafterna i partitoppen mycket riktigt att genomföra en stadskupp som dock misslyckades totalt och ledde till Sovjetunionens upplösning. Det är gammal historia, men skådespelet känns i dag mer aktuellt än på länge, och inte bara i Ryssland. Kan en vanlig människa göra något annat än att lyda? Vad kan olydnad leda till, och är det värt priset?

Bröderna Arkadij och Boris Strugatskij är kända och älskade framför allt som författare till science fiction av ett slag som är nära besläktat med Ursula Le Guins bästa verk. Hos Le Guin och bröderna Strugatskij är föreställda världar i en fjärran framtid inte en högteknologisk kuliss för banala äventyr, utan platser där mänsklighetens innersta väsen och gränser kan utforskas till det yttersta.

Det som gör bröderna Strugatskijs verk speciellt intressanta är att framtiden som beskrivs i dem på många sätt är en återspegling av det sovjetiska 1970-talet, samtidigt som sociala konflikter på fjärran planeter kan användas för att på ett ofarligt sätt föra fram idéer och tankegångar som i ett annat sammanhang hade stoppats av den sovjetiska censuren.

Boris och Arkadij Strugatskij. Foto: Okänd.

Romanen Definitivt kanske (За миллиард лет до конца света) från 1974 handlar om sovjetiska vetenskapsmän som i sin forskning kommit för nära universums innersta väsen, och därför stoppas av detta väsen som uppenbarar sig i ytterst märkliga och stundom hejdlöst komiska former. Till en början ringer telefonen oupphörligen när vetenskapsmannen försöker koncentrera sig och skriva ner sina banbrytande idéer, tills det ringer på dörren och budet från delikatessaffären levererar ett paket med enorma mängder sprit och lyxmat.

De som sätter gränserna för det tillåtna fanns dock ursprungligen på mycket närmare håll. Våren 1974 greps en vän till Boris Strugatskij, författaren och dissidenten Michail Chejfets, som hade gått för långt. Han hade skrivit ett förord till en samling dikter av Iosif Brodsky och dessutom kopierat manuskriptet av dissidenten Andrej Amalriks bok Kommer Sovjetunionen att bestå till år 1984?

Boris Strugatskij förhördes i samband med processen mot Chejfets, som till slut dömdes till fyra år i arbetsläger. 1976 publicerades Definitivt kanske i den litterära tidskriften Neva i Leningrad. Berättelsen om en övermäktig kraft som stoppar alla som vill överskrida det tillåtnas gränser hade lyfts till en annan nivå och därmed tagit en form som de sovjetiska censorerna fann acceptabel.

Fjorton år senare var gränserna för det tillåtna i Sovjetunionen inte längre lika snäva, men vad hade egentligen förändrats? Den frågan ställer bröderna Strugatskij i sitt enda fullbordade skådespel som fick titeln Judarna i staden Piter (Жиды города Питера). Det första ordet, zjid, har ingen direkt motsvarighet på svenska men är grovt nedlåtande, till skillnad från det neutrala jevrej. Piter är en kort form av Sankt Petersburg.

När dramat dramat senare spelades på olika håll i det sönderfallande Sovjetimperiet ville många teatrar ändra på titeln – ordet zjid var olämpligt, speciellt eftersom antisemitismen åter var på uppgång, tyckte man. Bröderna Strugatskij – som själva var av judisk börd – vägrade, vänligt och bestämt.

Det var orden Vse zjidy goroda Kieva (”Alla judar i staden Kiev”) som inledde Förintelsen i Ukrainas huvudstad under den tyska ockupationen. Orden stod i en proklamation som spreds i staden den 27 och 28 oktober:

Alla judar i staden Kiev och dess omgivningar skall på måndagen den 29 september 1941 före klockan 8 på morgonen samlas i hörnet Melnikovgatan – Degtiarjovgatan (vid begravningsplatserna).

Man ska ta med sig identitetshandlingar, pengar och värdesaker, varma kläder, ombyte och liknande.

Judar som inte uppfyller denna order och hittas på annan plats kommer att avrättas.

Medborgare som tar sig in i lägenheter som judarna lämnat och tillskansar sig egendom kommer att avrättas.

När judarna hade fråntagits sina värdesaker och andra tillhörigheter som de hade beordrats ta med sig jagades de till Babij Jar. På tre dagar sköts 33.771 judar där, och det var bara början.

Bröderna Strugatskijs skådespel utspelar sig sent på natten i en professorsfamiljs bekväma lägenhet i Leningrad, eller kanske är det redan Sankt Petersburg. Den något ålderstigne professorn dricker te, som hans fru serverar ur en elektrisk samovar, tittar på ett parlamentssammanträde på tv och pratar politik med sin vän kommunisten när strömmen plötsligt går.

Kommunisten menar att det nog är samovaren som det är något fel på, men snart visar det sig att strömmen har gått i hela huset. Så dyker en svartklädd kurir med pannlampa upp, kräver att få se professorns pass, och överlämnar därefter ett brev som är adresserat till honom. Där står det att ”de rika i staden Piter” nästa morgon ska samlas på torget framför Lenin-arenan.

Medan de tre diskuterar vad brevet betyder och hur man ska agera går strömmen i hela staden. Så dyker en judisk granne upp. Han har fått ett liknande brev, fast adresserat till ”judarna i staden Piter” och med annan samlingsplats. Så dyker professorns förtvivlade äldre son upp, han har fått ett brev adresserat till ”vällustingarna i staden Piter”.

Kommunisten försöker anpassa sig till makthavarnas nya nyck och samtidigt vara sin vän till lags. Det är det vanliga folkets rättmätiga vrede mot de välbemedlade som tagit detta kanske något missriktade uttryck förklarar han. Alla som distanserat sig från folket måste nu bekänna sina synder och lova bot och bättring, även han själv, trots att han inget brev fått, säger han.

– Det bara är så hos oss, så tänker miljoner människor. Jude eller en rik man, det är dåligt. Dåligt, och därmed basta! Och vi har ingen rätt att anklaga de här människorna för något. De har goda grunder att tänka så. Det är så de är uppfostrade…

Foto: Olesia Surovych, Teatr Russkij stil, Orjol.

Kommunisten går hem för att lägga sig, men kommer snart tillbaka. Nu har även han fått ett brev, han som trodde sig vara systemets stöttepelare. Han försöker utnyttja sina kontakter men inget hjälper. Det är bara att lyda.

Så kommer en annan granne in, den försupne rörmokaren som undrar vad brevet till ”mutkolvarna i staden Piter” han fått betyder.

Det är bara att lyda, säger professorn. Det är ju beskedet han fått från polisen han ringt, och parlamentsledamoten han känner har ju fått ett likartat brev, så något alternativ finns inte. Professorns fru har inte fått något brev men tänker följa med ändå. Det börjar packas för resan till… ja, ingen vet vart. Kanske blir det omskolningsläger?

Till slut dyker professorns yngre son och hans kompis upp, glada och lite runda under fötterna. De tillhör den nya världen, de är företagare och driver en liten restaurang, ett kooperativ, som de nyligen tillåtna privata företagen kallades under Sovjetunionens sista år. De har inte fått några brev, men de säger sig känna till hemligheten bakom dem.

Breven delas bara ut till dem som redan i förväg har bestämt sig för att lyda. Därför har inte professorns fru fått något brev, för hon vägrade att låta sig värvas av säkerhetstjänsten på femtiotalet, och vägrade att gå med i partiet på sextiotalet, och därför kommer inte heller de unga företagarna få något brev, förklarar de.

Foto: Olesia Surovych, Teatr Russkij stil, Orjol.

Ändå kommer den svartklädda kuriren med pannlampa plötsligt tillbaka. De unga företagarna gör som de brukar. Först försöker de muta honom. När det inte går tar de till våld. De slår och sparkar på kuriren tills professorns fru räddar honom. Då visar det sig att kuriren kom med nya brev. Tillställningen har avblåsts tills vidare, står det, alla kan stanna hemma.

Allt är som vanligt igen, fast ändå inte. Hur kan det komma sig att alla var inställda på att lyda den absurda ordern? Kuriren kan ju komma tillbaka när som helst. Och ungdomarna som försökte muta maktens representant och sedan misshandlade honom, så kan man väl inte göra? Det är ju vägen till kaos och katastrof. Det är väl ändå bättre med ordning och reda?

Mottot till pjäsen är skrivet av den japanske novellförfattaren Akutagawa Ryunosuke (1892–1927): ”Att kalla en despot för en despot har alltid varit farligt. I våra dagar är det lika farligt att kalla slavar för slavar.” Pjäsen återspeglar undergångsstämningen under Sovjetunionens sista år och spelades flitigt på många scener vid tiden för imperiets fall. I Kiev fick den namnet Judarna i staden Kiev. Det gjordes även en tv-version och ett hörspel.

Under senare år har Judarna i staden Piter inte varit lika uppmärksammad, men den går faktiskt sedan ett par år  i provinsstaden Orjol. Det provocerande namnet har dock bytts ut och pjäsen får heta Middag med levande ljus. Dessutom har regissören där bestämt att den svartklädda kuriren i verkligheten är en av professorns doktorander som bara ville skoja.

Fast det kanske är säkrast så. Precis som mottot känns också själva pjäsen ovanligt aktuell i dagens Ryssland, trots att den bara ställer frågor utan att ge några självklara svar.

Varför är det så få som kan bestämma sig för att inte lyda, att inte göra som alla andra? Vad händer om man inte lyder? Gjorde de unga företagarna rätt när de försökte muta maktens företrädare och sedan misshandlade honom? Hur ska en ärlig människa bete sig när makten inte bryr sig om vad som är rätt och riktigt? Och vad hade jag gjort?

Foto: Olesia Surovych (5 Zvjozd, Teatr Russkij stil).