i På svenska

Längtan till Sovjet

En Esperanto

Texten är ett utdrag ur boken Putins folk, som kom ut hos förlaget Atlas i maj 2014. Utdraget publicerades i Sydsvenskan 2014-04-20

Jurij Baranov är svetsare på bilfabriken GAZ i Nizjnij Novgorod. Han bor givetvis i stadsdelen Avtozavod, Bilfabriken, där GAZ på sovjettiden lät uppföra bostäder åt sina arbetare. Huset är byggt av grå betongelement, fem våningar, ingen hiss.

I likhet med övriga Ryssland ledde sovjetsystemets krasch till enorma problem för fabriken. Den billiga lätta lastbilen Gazel, som började tillverkas 1994, räddade GAZ från undergång – behovet av den typen av fordon var enormt i ett land där antalet småföretag växte explosionsartat.

Bara för några år sedan hade företaget GAZ fortfarande 105 000 anställda, men i samband med världskrisen 2008 försvann efterfrågan på den ryska marknaden och företaget var nära att gå under. Arbetsveckan förkortades, produktionslinjer stoppades och en del av personalen sades upp. Svensken Bo Inge Andersson, som då var global inköpschef på General Motors i USA värvades som ny chef för bolaget. Hans första åtgärd var att sparka 50 000 anställda.

Ungefär lika många blev alltså kvar, hälften av dem på fabriken i Nizjnij Novgorod. En av dem är svetsaren Jurij Baranov, som jag har fått kontakt med genom fotografen Michail Beznosov som också bor i Nizjnij Novgorod.

Den 55-årige Jurij är ensam hemma i den lilla tvåan. Hans fru är i sommarstugan, men själv har han jobbat trots att det är lördag.

– Vi håller på med en ny bussmodell, det är mycket jobb med den. Och jag har alltid jobbat mycket, ofta blir det tolvtimmarsdagar. Jag kommer hem vid åttatiden och äter middag, sedan orkar jag inget mer. Min fru klagar på det ibland, hon säger att hon bara ser mig vid middagsbordet. Men det är så jag är, jag jobbar eller så håller jag på med bilen.

Vi sätter oss i det minimala köket på tre pallar kring det lilla vita laminatbordet. Ryssar har alltid pallar i köket, stolar med ryggstöd finns det helt enkelt ingen plats för. Jurij kokar kaffe och schasar bort den lilla svartvita katten som vill kela med gästerna.

Han har arbetat på bilfabriken nästan hela sitt yrkesverksamma liv. På 1980-talet var han borta en period, då behövdes det svetsare på tunnelbanebygget i Gorkij. Första sträckan som öppnades 1985 gick givetvis från järnvägsstationen till bilfabriken.

– På sovjettiden kallades fabriken för en stad i staden. Vi var 110 000 som jobbade där då. Jag vet exakt hur många lastbilar det tillverkades per dygn, 1 260. Så var det fram till perestrojkan, sedan började det gå dåligt. Men själv har jag aldrig varit arbetslös, och jag gillar inte att älta jobbiga saker. Jovisst, det hände att lönen blev fördröjd, men inte för alla. Ledningen fick givetvis alltid betalt i tid, och det brukade jag också få, jag räknades väl till nyckelpersonalen. Sedan fick jag ett jobb inom försvarsindustrin ett tag. Efter det jobbade jag ihop med Michail här, med byggvaror, badrumsporslin.

Efter millennieskiftet började ekonomin förbättras, och staten satsade pengar på militär produktion. Ett viktigt prestigeprojekt blev pansarbilen Tigr som skulle konkurrera med den amerikanska Hummer och dess militära förebild Humvee. Det behövdes erfarna svetsare till utvecklingsarbetet på bilfabriken i Nizjnij Novgorod, och Jurij hoppade på.

Men det var inte bara det intressanta arbetet som gjorde att Jurij ville tillbaka till fabriken. Visst klarade han sig ekonomiskt som byggvaruhandlare, men långsiktigt var det bättre att ta ett vitt jobb på fabriken.

– Det är klart pengarna spelar roll också. Det var ju svarta pengar, eller grå, när jag höll på med det där. Jag hade ingen arbetsgivare, det var ingen som betalade in pengar till min pension. På fabriken är allt vitt, och nu får jag faktiskt redan pension. Har man jobbat som svetsare i över tolv år så får man gå i pension fem år i förtid, vid 55. Så nu får jag full pension, drygt 10 000 rubel i månaden, och så jobbar jag dessutom och får full lön.

Pensionen motsvarar ungefär 2 000 kronor i månaden, det är inte jättemycket pengar, men inte dåligt heller.

– Nej, det finns ju folk som inte har mer än så i heltidslön.

Nu jobbar Jurij med den nya bussmodellen, och det är väl okej. Men på sovjettiden var det ändå roligare att arbeta på bilfabriken än nu, för då tillverkades allting på plats, man köpte inga färdiga delar.

– Jag jobbade med maskintillverkning, vi gjorde våra egna produktionslinjer och våra egna maskiner till fabriken. Vi hade egen kemisk industri också, vi tillverkade instrumentpanelerna själva, ratten, allting. Det vi gör nu är mer på rutin.

Anledningen till att fabriken på sovjettiden tillverkade alla bildelar själv var det sovjetiska planekonomiska systemet som hade lättare att administrera stora enheter. Privat företagsamhet var förbjuden. Ingen kunde på eget bevåg starta tillverkning av plastdetaljer till bilar, även om det hade behövts.

När det planekonomiska systemet föll sönder började marknadsekonomins lagar gälla. För bilfabrikens del har det inneburit att olönsamma delar av verksamheten lagts ner och en stor del av arbetsplatserna försvunnit. Och det är synd, tycker Jurij.

– Visst, man kan se det på olika sätt. Sovjetunionen har fallit sönder, så det behövs inte längre så många lastbilar. Därför är det färre som jobbar på fabriken nu. Det är bara 24 000 anställda kvar. Och resten är i ruiner. Du bestämmer själv hur du vill beskriva det.

Att Sovjetunionen skulle ha fallit sönder på grund av inre problem tror Jurij inte ett ögonblick på. Det var nog USA som låg bakom alltihop, anser han.

– Jag känner sorg över Sovjetunionens sönderfall, det är självklart. Fråga vilken ryss som helst så får du samma svar. Och varför skulle Amerika slå sönder det? Herregud, det är väl självklart att det var Amerika. Det tror jag i alla fall. Det var nog därför att Sovjetunionen kunde konkurrera med USA ekonomiskt, det är vad jag tror.

Motsättningarna mellan Ryssland och väst har blivit tydligare igen, varför det, undrar jag.

– Nej, inte mellan Ryssland och väst. Utan mellan väst och Ryssland. För ryssarna har alltid varit ett fredsälskande folk, invänder Jurij.

Men det fanns i alla fall en period då det var mindre motsättningar, varför har det blivit mer de senaste åren, undrar jag.

Fotografen Michail har hittills suttit tyst på sin pall vid fönstret. Nu kan han inte tiga längre:

– Men det fattar du väl! Under den perioden var det en nickedocka som styrde hos oss. Den där Jeltsin, ingen kunde väl ta honom på allvar?

Jurij stämmer in:

– Och nu har vi en som i alla fall bryr sig om Ryssland. En som försvarar våra intressen. Han låter inte utländska företag hålla på och pumpa olja gratis hos oss. Det är klart de tyckte om det, när de fick olja gratis.

När jag undrar hur han fått för sig att utländska bolag skulle ha tillåtits att utvinna olja gratis i Ryssland på Jeltsins tid blir Jurij lite osäker.

– Det läste jag någonstans för ett par år sedan, jag kan inte minnas vad bolaget hette, de hade ett sådant där engelskt namn.

Troligen syftar han på så kallade PSA-avtal, som ryska staten tecknade med utländska oljebolag under 1990-talet. Några av avtalen kunde säkert ha varit mer fördelaktiga för Ryssland, men det handlade inte om gratis utvinning.

Själv hade Jurij det inte så dåligt under Jeltsins tid heller, minns han nu. Fast det var inte Jeltsins förtjänst, utan premiärminister Viktor Tjernomyrdins, menar han.

– Han försökte göra bra saker. Och det var under hans tid vi började tillverka första modellen av Gazel. Då jobbade jag också tolv timmar om dagen, varje dag, och tjänade bra. Då fick vi ju miljoner i lön, det var så många nollor på sedlarna. Och det var då vi köpte den här tvåan, innan hade vi bara en etta. Men nu med Putin har vi fått lite ordning på landet. Inte så mycket som man skulle vilja så klart, men ändå.

Jurij har läst vad Jeltsins säkerhetschef, den tidigare KGB-agenten Aleksandr Korzjakov, skrivit om sin gamla chef.

– Han säger att arbetsdagen började vid nio. Och så brukade Jeltsin ringa vid elvatiden och säga att det var dags för lunch. Och lunch för honom betydde…

Jurij gör ett visslande ljud och knäpper sig själv under hakan med två fingrar. Supa sig full, betyder den klassiska ryska gesten.

– Och sedan blev det inte mer jobb den dagen. Han ska styra landet, och så jobbar han bara två timmar om dagen.

Korzjakovs memoarer kan vara något färgade av att han själv fick sparken redan 1996, efter att ha försökt övertala Jeltsin att ställa in presidentvalet för att kunna behålla makten. Men Putin jobbar mer, det ser man ju, säger Jurij.

– Han säger själv att han jobbar som en galärslav, och man vill ju lita på folk när de säger saker. I alla fall ser man att det har varit förändringar i landet under hans tid. Folk har fått bättre levnadsstandard. Jag har själv två barn och tre barnbarn, och jag vill gärna kunna hjälpa dem. Och det är som Tolstoj har skrivit, vill man vara fri och lycklig så ska man avstå från sådant man inte behöver. Ibland måste man avstå från något.

Men vad är då frihet för något? frågar jag Jurij.

– Var och en har ju sin egen uppfattning om friheten. Under kommunisttiden var jag själv en fullständigt fri människa på alla sätt och vis. Ja, förutom att man inte kunde åka utomlands, men det är jag inte intresserad av nu, och det var jag inte då heller. Jag älskar mitt eget land, det är här jag bor. Landsbygden, naturen. Jag var fri på alla sätt. Nu pratar jag inte om Stalintiden, då fanns inte jag. Fast det finns olika berättelser om den tiden också.

Men det finns de som säger att det var friare under Jeltsins tid vid makten än nu med Putin, stämmer inte det?

– Äsch … Jag ska ta ett exempel, hör här. Om en alkoholist har barn så har de full frihet, de får göra precis vad som faller dem in. Men ordentliga föräldrar uppfostrar sina barn, och de barnen har inte så mycket frihet. Vi har två olika föräldrar, en heter Jeltsin och den andre heter Putin. Är det inte så? Vad är det för frihet vi pratar om? Var och en har sin egen uppfattning om det. Det kanske var någon som hade frihet att stjäla under Jeltsins tid. Putin tillåter inte det. Då är den här tjuven missnöjd, för hans frihet har begränsats.

Jurij är inte ensam i sin uppfattning. När opinionsinstitutet Levada ställde frågan i augusti 2013 tyckte de flesta att invånarna i Ryssland har tillräckligt mycket (60 procent) eller för mycket frihet (17). Bara 15 procent tyckte att det behövs mer frihet.

När Levada frågade vilken sorts demokrati Ryssland behöver tyckte bara var fjärde av de tillfrågade att västerländsk demokrati var något eftersträvansvärt. Över hälften tyckte i stället att Ryssland antingen ska ha en helt egen form av demokrati (34 procent) eller samma slags ”demokrati” som fanns i Sovjetunionen (17 procent). Åtta procent av de tillfrågade tyckte inte att Ryssland behövde någon demokrati överhuvudtaget

Och demokrati? Vad är det för något?

– Det kan också betyda olika saker. Det hette ju att man hade demokrati i antiken, men de hade slavar. Och så är det nu också.

Men verklig demokrati? Finns det någonstans?

– Nej, det tror jag inte.

Men är det mer demokrati i väst än i Ryssland?

– Tja, de har ju haft längre tid på sig, vi har bara haft tjugo år … Men förresten, när George Washington skrev den amerikanska grundlagen, då bestämde man att om man säger något dåligt om presidenten så får man två års fängelsestraff. Och 1917 ändrade de lagen så att man får tjugo års fängelsestraff om man säger något dåligt. Därför vågar de inte kritisera presidenten i USA.

Men det stämmer ju inte, var har du hört detta?

– Det har jag hört på tv eller läst i tidningen. Och på Stalintiden hos oss fick man tio år. Det är ju två gånger längre straff i USA.

Den här typen av propagandaknep användes flitigt redan på sovjettiden. På ryska kallas greppet ”Men hos er lynchar man svarta!” efter ett stående sovjetiskt svar på amerikansk kritik av brott mot mänskliga rättigheter i Sovjet. På engelska brukar man tala om ”whataboutism”, eftersom det sovjetiska svaret på kritik alltid var ett försök att vända diskussionen till något helt annat, helst något liknande problem som kritikern själv kunde ställas till svars för.

Under Vladimir Putins tid vid makten har användningen av det gamla KGB-knepet utvecklats till nya höjder. Den som tittar på rysk tv kan nästan varje kväll se nya exempel på hur mycket sämre det förhåller sig i väst med de saker som Ryssland brukar få kritik för. Om Ryssland kritiseras för gripandet av Greenpeaceaktivister på internationellt vatten visar rysk tv tyska poliser som misshandlar Greenpeaceaktivister som försöker stoppa en kärnavfallstransport. Sedan fortsätter man med ett inslag om Greenpeacefartyget som franska säkerhetstjänsten sprängde på 1980-talet. Givetvis nämns inte att franska försvarsministern tvingades avgå efter skandalen.

För att kunna använda propagandaknepet mer effektivt har de styrande i Ryssland dessutom börjat utforma nya lagar enligt västerländsk förebild, för att sedan kunna peka på att liknande bestämmelser visst har införts även i väst. Exempelvis är den ryska lagen mot homosexuell propaganda delvis en kopia av den kontroversiella brittiska lagparagrafen Section 28, som infördes under Margaret Thatchers tid vid makten och upphävdes 2003. Lagen som kräver att ryska medborgarorganisationer registrerar sig som utländska agenter är delvis utformad efter den amerikanska lagen Foreign Agents Registration Act, som antogs 1938 för att försvåra Nazitysklands propagandaarbete i USA.

Det finns givetvis ingen amerikansk lag från 1917 med tjugo års fängelsestraff för alla som säger något kritiskt om presidenten. Men det finns en amerikansk lag från samma år som på senare tid ofta har nämnts i rysk tv. Den heter Espionage Act och infördes när USA hade gått in i första världskriget. Den innehöll mycket riktigt ett fängelsestraff på upp till tjugo år bland annat för ryktesspridning med syftet att främja fiendens militära insatser samt för uppmuntran till ordervägran. Under första världskriget utvidgades lagen så att det till och med blev olagligt att använda grovt språk om USA:s regeringsform, USA:s flagga eller amerikanska militära uniformer. De mest restriktiva delarna av lagen upphävdes dock redan 1921, en detalj som rysk tv har valt att inte lägga någon vikt vid.

Eftersom Jurij verkar ganska uppdaterad när det gäller konstiga amerikanska lagar frågar jag om han tittar mycket på tv. Egentligen inte, säger han, det har han inte tid till.

– Jag tittar helst på naturprogram, om djur, sådana mer fredliga program. Jag är inte längre så intresserad av nyheterna. Men det är klart att jag tittar lite på sådant också, speciellt om det handlar om Ryssland. Det som händer i andra länder bryr jag mig inte så mycket om.

På 1990-talet fanns det ju olika tv-kanaler och man kunde få reda på olika synpunkter, många säger att det nu bara är en synpunkt som kommer fram. Är det något du har märkt?

– Äsch, jag tycker det är samma som innan. De snackar en massa, och så visar de nakna kvinnor …

Fotografen Michail stämmer in i samtalet igen.

– Tänkte du på de där kvinnorna som demonstrerar med nakna bröst, vad de nu heter? Nu visar man dem på tv, på Stalintiden tror jag att man hade avrättat dem med nackskott på fläcken.

Jurij håller inte riktigt med.

– Nej, kanske inte på fläcken … Men jag tror att det är lättare för en vanlig människa att leva i diktatur. Varför? Det är väl inget dåligt i det? Då var hela landet i arbete.

Michail är inne på samma spår.

– Ja, jag tror faktiskt att det var lättare att leva på sovjettiden, de tänkte ut allting för dig. Du gick i skolan, sedan valde du mellan tre spår: yrkesskola, teknisk utbildning eller högskola. När du var färdigutbildad tilldelades du ett jobb.

Det var lättare för dem som inte ville tänka själva, säger jag. Jurij gillar inte invändningen.

– Det är klart folk alltid tänker, det gjorde man då också, allt annat är skitsnack. Efter tilldelningen skulle du jobba där i tre år, sedan var du fri att göra vad du vill. Hade du huvudet på skaft så behövde du inte ens jobba i tre år, du ordnade så att du blev kallad till annat jobb. Inte var det så dåligt.

Men då kanske det hade varit bättre att välja kommunisternas Ziuganov till president och inte Putin, föreslår jag. Jurij tystnar och funderar.

– Nja, det vet jag inte. Nej, Ziuganov klarar inte det. Han klarar inte av att dra landet framåt. Visst, han har kommunistpartiet bakom sig, det är en sak, men han är nog inte mannen att dra upp landet.

Fast Jurij är ändå inte heller helt övertygad att Putin borde fortsätta att styra landet efter nästa val 2018.

– Det beror ju på vem som kandiderar. Det kanske inte blir några bra att välja emellan. Då är det väl lika bra att Putin sitter kvar. Men finns det någon värdig kandidat som kan ta hans plats, så varför inte. Vi får väl vänta och se, det är något vi får prata om när det är dags för nästa val. Men han har ju kommit upp i åren, och han ser ut som om han börjar bli trött. Men vi här i landet har fått det bättre under hans tid vid makten, det kan väl ingen förneka. Det ser man väl i väst också?

Fast är det bara Putins förtjänst, undrar jag.

– Jag tycker att det är hela landets förtjänst. Och Putins förtjänst också. Folk jobbar ju för sitt land.

– Men varför är det så många i väst som inte gillar Putin, undrar Michail vid fönstret.

Därför att många är oroade över bristen på demokrati och mänskliga rättigheter, säger jag.

– Det där med mänskliga rättigheter kan jag förstå. Polisen torterar ju människor hos oss och så vidare, men…

Michail hinner inte avsluta meningen innan Jurij måste invända:

– Men det där är ju bara enskilda händelser. Och på tv visar de hur det går till i Amerika, där torterar de också …

– Javisst, på Guantánamo exempelvis.

– … och då pratar man av någon anledning inte om mänskliga rättigheter.

– Jodå, det gör man väl, fast inte lika mycket som när det gäller Ryssland. Men det där snacket om demokrati, ärligt talat… Jurij här, han är en vanlig människa, och det är jag också. Vi kan sitta här i köket och prata om vad som helst. Och garanterat kommer det ingen och hämtar oss till förhör i morgon. Men polisen och så, det kan stämma att de har fått lite för fria händer. Jag var och fotograferade en demonstration här i stan, och de tog och körde mig till finkan. De där kravallpoliserna behandlade oss som boskap, slog med batonger. Det gillade jag inte.

Fast det var väl ändå inte så farligt, menar Jurij:

– Om man kollar hur de skingrar demonstrationer i andra länder så gör de precis samma sak. Batonger och allt det där. Eller ännu värre.

Det kanske är så det visas i er tv?

– Ja just det, så klart.

Det kan ju vara så att allt som visas på tv inte stämmer, invänder jag. Fast också det problemet är nog större i väst, menar Jurij.

– Människorna är likadana överallt i världen, det tror jag. Men där i Amerika är de fullproppade med det där snacket. Därför är de rädda för Ryssland.

Vi tar avsked av Jurij och går ner till Michails bil. Han är lite förvånad över att Jurij inte alls pratade om den omfattande korruptionen i maktens högre kretsar, som han brukar när det inte är någon främmande med.

Men du själv då? Ser du verkligen inga problem med demokratin i Ryssland? Du litar ju inte på någon politiker.

Det är väl inte mer demokrati i väst än i Ryssland, menar Michail, inte kan vanliga människor påverka någonting.

– Jag ska inte säga att jag är struntar i vad som händer med landet, riktigt så är det ju inte, men det finns annat som är viktigare. Jag har mitt eget land som jag bryr mig om, det är min familj, frun och barnen. Jag vill att vi ska ha det tryggt och bra. Och så länge politikerna inte stör oss så är det bra.