i På svenska

Nyckeln till Nordkaukasien har gått av

Självmordsbombaren var en mycket lugn ung man i svarta byxor och en svart t-shirt. Till säkerhetsvakten vid grinden sade han att han ville åka in på torget för att köpa mat. När vakten bad honom öppna bakluckan på bilen gjorde han ett försök, men sade sedan att nyckeln hade gått av och ena halvan hade fastnat i låset. Så visade han upp nyckeln som mycket riktigt var avbruten.

Säkerhetsvakten följde sina instruktioner och släppte inte in bilen på det inhägnade salutorget, eftersom han inte kunde kontrollera innehållet av bagageluckan. Den svartklädda lugna mannen körde runt hörnet till torgets huvudingång, stannade där, och förde ihop två metalltrådar. Hans huvud flög i väg. Kroppen blev kvar i bilens baksäte. Trådarna hittades senare i hans avslitna hand. Den avbrutna nyckeln som han hade visat för grindvakten låg intill kroppen.

Det är möjligt att han inte ville bli självmordsbombare – kanske trodde han att bomben skulle avlösas senare. Vad som är säkert är att hans bomb dödade sjutton oskyldiga människor, däribland ett litet barn. Minst 137 personer skadades, många av dem allvarligt.

Till skillnad från vårens tunnelbanebomber i Moskva var bilbomben i Vladikavkaz bara värd en notis i svenska medier, och knappt det. Det kanske inte är så konstigt, eftersom få svenskar vet var Vladikavkaz ligger, och ännu färre kan skilja mellan Nordossetien, Sydossetien, Ingusjien, Dagestan, och de andra republikerna ”i det oroliga Kaukasien”, som det brukar heta.

Nu är Vladikavkaz med sina nästan 400.000 invånare huvudstad i Nordossetien, en huvudsakligen kristen republik i det huvudsakligen muslimska området. Till skillnad från många av grannarna har majoriteten av befolkningen i Nordossetien under alla år varit lojal mot centralmakten i Moskva, och Vladikavkaz grundades ursprungligen som en rysk garnisonsstad. (Det ryska namnet betyder ungefär ”Kaukasiens härskare”. På ossetiska heter staden Dzæudjyqæu.)

När Stalin under andra världskriget anklagade tjetjenerna och ingusjerna för förräderi och förvisade båda folken i sin helhet fick lojala osseter överta ingusjiska områden väster om Vladikavkaz (som då hette Ordzjonikidze). Sedan Sovjetunionens sönderfall har konflikten kring ingusjernas förlorade hembyar i Prigorodnyj-distriktet, som nu ligger i Nordossetien, varit ett återkommande inslag i nyheter från området.

Under hösten 1992 utkämpades ett kort krig mellan osseter och ingusjer med hundratals dödsoffer och tiotusentals flyktingar, huvudsakligen ingusjer, som flydde undan etnisk rensning. Sedan dess har förhållandet mellan ingusjer och osseter varit mycket ansträngt, de flesta ingusjiska flyktingarna har inte kunnat återvända, och de få ingusjer som bor i Nordossetien klagar på ständiga trakasserier.

Därför är det inte helt ointressant att den lugna, svartklädda mannen körde en Volga med ingusjiska skyltar. När bilen körde in i Nordossetien över den välbevakade gränsen visade föraren id-handlingar som tillhörde Magomed Artjakov, en ingusjisk flykting från Nordossetien. När polisen knackade på hos hans släktingar i Ingusjien meddelade dessa att den 27-årige Magomed hade avlidit tidigare i år i en olycka. Bilens tidigare ägare i Ingusjien å sin sida sade att han någon dag före bombdådet hade sålt bilen till en okänd man som hette Achsib.

Kanske var det Achsib som sprängde bilen i luften, och kanske var bombdådet ännu en följd av den till synes olösliga konflikten mellan osseter och ingusjer. I alla fall har bomben redan lett till en ännu hätskare stämning mot ingusjer i Nordossetien, där allt fler nu vill låsa gränsen mot Ingusjien och kasta bort nyckeln.

Achsibs avbrutna bilnyckel intill hans söndersprängda kropp är som hela Nordkaukasien.

Mer på temat: