i På svenska

Återbesök i Vitryssland med mellanlandning i Riga

BaranovitjiI mitten av november 2008 tillbringade jag i egenskap av tidningskonsult fem dagar på den oberoende vitryska lokaltidningen Intex-Press redaktion i staden Baranovitji, drygt femton mil sydväst om Minsk. Besöket var ett led i ett SIDA-finansierat utbildningsprojekt för vitryska journalister. Förutom mig deltog Gunnar Westerberg från Sydsvenskan och Veronika Menjoun från Fojo.

I början av mars var det dags för återbesök på Intex-Press samt en första sondering på tidningen Nasja Niva. Tanken med hela projektet är ju dels att förbättra tidningarnas layout, struktur och planering samt redaktionell organisation, dels att diskutera innehållet i specifika artiklar för att utveckla det journalistiska hantverket. Huvuddelen av arbetet på Intex-Press genomfördes vid det första, längre besöket. Då genomfördes en del förbättringar i layouten och andra förändringar initierades.

Den här texten innehåller en kort rapport från besöket samt en resedagbok. Tidigare texter med anslutning till ämnet finns här:

Denna gång var tanken att besöket skulle genomföras under arbetveckans sista dagar, som är minst stressfyllda, eftersom veckans nummer då har kommit ut. Av praktiska skäl var vi dock tvungna att i stället besöka Intex-press under veckans första två dagar, vilket innebar att möjligheterna till mer omfattande arbete med redigerarna var begränsade.

Huvudpunkterna under första besöket var:

1. Bättre förstasida med fler och tydligare puffar.
2. Annonserna på första och sista sidan är för störande
3. Skillnaden mellan annonser och redaktionellt innehåll måste göras tydligare.
4. Hela tidningens struktur måste bli tydligare.
5. Hierarkin av artiklar på sidorna måste bli tydligare.
6. Dynamiken måste förbättras med mer varierande textlängder.
7. Reportrarna måste få mer distans till sina källor.

Ungefär hälften av punkterna har kunnat genomföras. Den andra hälften hänger intimt ihop med planering och redaktionell organisation. Där har hittills inga stora förändringar skett, även om vi hade långtgående diskussioner om planering och lönesystem under första besöket. Diskussionerna fortsatte under återbesöket.

BaranovitjiFörstasidan har fått fler puffar och blivit klart bättre, även om annonsmängden inte har kunnat minskas. Skillnaden mellan annonser och redaktionellt innehåll har generellt sett blivit tydligare, men det förekommer fortfarande att annonsmaterial kan se ut som redaktionell text, vilket inte är acceptabelt. Tidningens struktur som helhet är i stort sett oförändrad, men de enskilda sidorna har fått tydligare hierarki. Ytterligare förbättringar på detta område kunde ske under återbesöket.

När det gäller reportrarnas stora beroende av ett fåtal källor är läget problematiskt, eftersom många källor i praktiken inte är tillgängliga för journalister som representerar en oberoende, icke-statlig tidning. Ett ytterligare problem är bristen på kompetenta journalister som är beredda att arbeta på en oberoende tidning trots att lönerna är relativt blygsamma och trots att för kritiska artiklar kan leda till att det blir omöjligt för artikelförfattaren att senare få andra jobb.

Den stora behållningen av de två besöken är dels ett antal konkreta förbättringar i tidningssidornas utformning, dels de omfattande diskussionerna med chefredaktören, reportrarna och redigerarna, som förhoppningsvis lett till större förståelse för hur vi gör tidning i Sverige och vilka delar av vår erfarenhet som möjligen kan appliceras på vitryska förhållanden.

BaranovitjiDet är uppenbart att det dels finns brister i den redaktionella planeringen och organisationen som leder till att resultatet inte blir optimalt, dels finns det en vilja att detaljreglera och sätta betyg på saker som i praktiken inte går att detaljreglera eller sätta meningsfulla betyg på. Här har vi klart framfört vår syn på saken. Hur redaktionsledningen kommer att ta vara på våra råd återstår att se.

Generellt kan man se våra två besök på Intex-press som ett första försök med Fojos nya koncept för projektet, med en hel trupp bestående av tre personer i stället för en ensam konsult. I fortsättningen tror jag att vi på ett ännu bättre sätt kan använda vår kompetens genom att titta närmare på den redaktionella organisationen på de tidningar vi besöker.

Sydsvenskanmedarbetaren Andreas Ekström har formulerat Trestegsreformationsprincipen som är genial i sin enkelhet:

1. Organisationen styr formen. (Hur du bemannar avgör vilken presentation du mäktar med.)
2. Formen styr innehållet. (Genom att skapa presentationsformat kan man styra innehållet – tvärtom är oändligt mycket svårare.)
3. Innehållet avgör resultatet, det vill säga kvaliteten, mottagandet hos läsarna.

Under mina tidigare konsultrundor på vitryska tidningar har jag huvudsakligen koncentrerat mig på punkt 2. När vi är två konsulter hoppas jag att vi i framtiden ännu tydligare kan lägga mer kraft på punkt 1 som Gunnar Westerberg har stor erfarenhet av. Inför nästa besök på en vitrysk redaktion ska vi därför redan i förväg ta reda på hur redaktionens organisation och planering ser ut, för att tidigt kunna peka ut eventuella svaga punkter som bör förbättras.

Resedagbok

Lördag 28.2.2009
KastrupFilmen The Matrix har på senare tid dykt upp i många sammanhang som har att göra med politik i före detta Sovjetunionen, senast i samband med Niklas Bernsands föredrag om ”virtuell politik” och i rockgruppen Televizors låt Zakolotite podval (rekommenderas). När den dessutom nämns i en artikel i Sydsvenskan kommer jag fram till att det nog är dags att se kultfilmen.

Första halvan tittar jag på jag medan jag väntar på flyget till Riga på Kastrups flygplats. Visst är den bra gjord, och det är klart att det finns beröringspunkter till den virtuella verklighet massorna matas med i många länder. Men de kunde väl ändå ha hittat på en bättre anledning till vad maskincivilisationen överhuvudtaget behöver människorna till än att människorna är en förnyelsebar energikälla. Hur skulle det fungera rent praktiskt?

Senare såg jag också de två fortsättningsdelarna, men jämfört med första filmen, som är rätt intressant, består de andra två mest av häftiga specialeffekter. Första delen kan jag rekommendera, om det nu mot förmodan är någon annan som ännu inte har sett den.

RigaFramme i Riga är det ingen som möter mig på flygplatsen. Jag vandrar runt i terminalbyggnaden en stund, går ut och frågar en taxichaufför vad han tar till Gamla stan, men väljer att avstå när han kräver 15 lat, eller ungefär 220 kronor. När jag går ytterligare en runda i terminalen för att se om jag hittar Valdis som skulle möta mig ringer telefonen. Det visar sig att han hade trott att jag skulle komma med flyget från Stockholm.

Jag får en adress och tar en röd Riga-taxi för 8 lat, vilket säkert också är ett överpris, eftersom vi bara ska halvvägs till centrum, men nu orkar jag inte köpslå mer.

RigaDet blir en trevlig kväll hemma hos Birute Rozenfelde, en av Lettlands mest kända esperantister. Krisen syns inte på matbordet, men när jag frågar gästerna om den märks i vardagslivet skrattar de. En dum fråga. Alla har fått sänkt lön, en del med 15 procent, en del med 25 procent. Det är den ”interna devalveringen” som Lettland tvingats till, eftersom en devalvering av den lettiska valutan anses omöjlig. Laten ska ju vara bunden till euron, med fast kurs så att euron kan införas om tre år. Dessutom har en stor del av befolkningen tagit lån i euro. Fram till nyligen var det ju ingen som tänkte på att valutakursen skulle kunna ändras. Frågan är om det är klokt att försöka hålla den fasta valutakursen, och om regeringen inte kommer att tvingas till att devalvera ändå, om krisen håller i sig.

Памятник латышским стрелкамMen lönesänkningarna och oron för devalvering bleknar när Biruta plötslig nämner att hon var 15 år gammal när hela hennes familj förvisades till Fjärran östern, till Amurområdet. Det var svårt i skolan, minns hon, för hon kunde ingen ryska. Hon hade redan gått miste om ett skolår på grund av kriget, och nu blev det att börja från början igen.

Hon skrev brev till ”Kära Josif Vissarionovitj” och bad att familjen skulle få återvända, men det var bara breven som kom tillbaka. Först 1956, efter att hon skrivit till den nya ledaren Nikita Chrusjtjev, fick hennes familj möjlighet att återvända till Lettland.

RigaSå berättar hon hur hon under Sovjetunionens sista år åkte till världsesperantokongressen i Bergen. Det fanns inga biljetter till Stockholmsfärjan, och i stället fick gruppens buss ta omvägen via Ryssland och Finland. Den ryska tullen beslagtog alla pengarna som var reserverade för övernattningen i Bergen. Den finska tullen beslagtog en stor del av de livsmedel som gruppen hade med sig för att slippa köpa dyr mat i väst.

Allt var inte bättre förr. även om det är kris i Lettland.

Hotellet som jag bokat på nätet ligger i Gamla stan, är fyrstjärnigt och riktigt lyxigt, men priset är ändå överkomligt: 55 euro. Förklaringen är enkel: priserna är rabatterade på grund av krisen.

Söndag 1.3.2009
Vid hotellet i RigaHotellfrukosten är lyxig, men gästerna är inte många. Efter frukosten ett snabbt möte med Mats Staffansson som ger mig mer detaljer om den lettiska ekonomiska krisen och lettisk politik i största allmänhet. Bland annat nämner han att Alfreds Rubiks, den gamle kommunisten som suttit i fängelse för sin undergrävande verksamhet under Sovjetunionens sista tid, nu är med i det lettlandsryska partiet Tsentr Soglasija. Man undrar vad han är bra för, rimligtvis borde han väl skrämma bort dubbelt så många väljare som han möjligtvis kan locka till partiet.

Latvijas radioLite senare träffar jag Aleksej och Lena Romanov, ett trevligt äkta par som jobbar på Lettlands radios ryska kanal, Radio 4. Vi tittar in på radion, dricker te på deras arbetsrum, kikar in i studion och diskuterar lettisk politik lite mer. Enligt Aleksej går det praktiskt taget alltid att prata ryska i Riga, speciellt i butikerna. ”Där pengarna börjar, där slutar språklagen”, säger han.

Jag får skjuts till flygplatsen, och där bjuder Aleksej och Lena på en god måltid. Här får jag också klarhet i varför det satt någon på min plats på flyget från Kastrup till Riga: det var inte min plats. När jag försöker visa min biljett för att checka in bagaget visar det sig att det är biljetten Kastrup-Riga.

Latvijas radioFöljaktligen hade jag i Kastrup visat biljetten Riga-Minsk – jag fick ju två biljetter i incheckningen, och avgångstiderna var nästan samma, fast på olika dagar. Personalen vid gaten märkte tydligen inget. Det var tur att det bara var en halvtimmes skillnad i tiderna, annars hade jag missat flyget från Riga. Fast å andra sidan – hade det varit större skillnad hade jag väl märkt att det inte var rätt biljett.

I säkerhetskontrollen svarar en bister kvinna på lettiska när jag försöker prata ryska. Här gäller tydligen språklagen.

MInskFramme i Minsk vid fyratiden, passkontrollen går smidigt och utanför tullen väntar taxichauffören Dima på mig. Jag hinner dricka en kopp te, så landar Gunnar från Wien och vi kör iväg mot Baranovitji. Veronika har missat flyget eftersom hennes flyg från Arlanda var inställt. Det innebär att Dima får köra oss till Baranovitji, 20 mil, och sedan komma tillbaka för att hämta Veronika.

Det är en massa snö i Minskområdet, men ju mer vi närmar oss polska gränsen desto mindre snö ligger det på marken. Ändå är det rätt kallt när vi stannar utanför hotellet vid Lenintorget i Baranovitji. Kvinnan i receptionen ger oss krångliga ryskspråkiga formulär för att uppehålla oss medan hon letar reda på den person som har koll på vår bokning.

BaranovitjiSå dyker Vladimir från tidningen Intex-Press upp och vi går till restaurangen Staryj Dvorik som nästan blev vårt stamställe förra gången i byn – den ligger nära hotellet och är hundra gånger trevligare en hotellrestaurangen som håller stilen från sovjettiden.

Vladimir berättar att tidningen jobbat vidare med våra förslag från förra gången och att det finns nya sidskisser att ta ställning till. Upplagan har ökat till över 20.000, eftersom konkurrenten Sjag gett upp och blivit ett gratisblad utan nyhetsartiklar. Dessutom finns det långt gångna planer på att införa ett nytt lönesystem utifrån de principer vi diskuterat. Allt låter väldigt bra, fast när det gäller lönesystemet visar det sig snart att det finns vissa problem att ta itu med.

Måndag 2.3.2009
En hiss av märket MogiljovliftmasjHotellets hiss är av märket Mogiljovliftmasj. En rolig sak som jag lägger märke till är att det är förbjudet att använda hissen vid jordbävning. Bra att veta.

Jag har kvar min 10.000-rubels frukostkupong från förra gången, och den duger fortfarande. Efter frukosten dyker också Veronika upp, hon har till slut kommit fram efter klockan ett på natten.
Strax före tio hämtar Vladimir oss, och vi påbörjar arbetsdagen med ett möte på hans rum. Gunnar och Veronika fortsätter sedan diskussionen om vad som redan är gjort och vad som mer kan göras, medan jag sticker ner till redigerarna.

Jag tittar lite på ett par sidor som förbereds till nästa nummer, så trycker Pjotr ut ett tiotal varianter på sidan två och förstasidan som han gjort. Den bästa varianten av förstasidan är givetvis den där en tredjedel av annonserna i nederkanten är borta, men den går förmodligen inte att genomföra på ett bra tag.

BaranovitjiPå sidan två har det konstiga fyrkantiga blocket med polisnotiser i nedre vänsterkanten blivit en tvåspaltig tarm till vänster, vilket gör att den hittills smått kaotiska sidan ser betydligt stramare och intressantare ut. I en galen variant har Pjotr gjort texten i notistarmen högerställd, jag vet inte riktigt om han har gjort det på allvar eller om han ville göra en helt omöjlig variant för att de andra varianterna skulle se mindre radikala ut.

Efter att ha diskuterat varianterna och ytterligare detaljer som kan förbättras med Pjotr går jag tillbaka till det pågående mötet hos Vladimir. Vi tar en titt på alla varianterna av sidan två, väljer ut de två bästa, och kommer så småningom fram till vilka förändringar som ska genomföras. Bildtexten ska inte ändras för den är redan bra, faktarutan får en tydligare utformning, och framför allt blir det konstiga blocket med polisnotiser en tvåspaltig tarm till vänster, med text i ett block och ojämn högerkant.

Efter lunchen deltar Gunnar och Veronika i tidningsledningens planeringsmöte medan jag jobbar vidare med redigerarna. Det stora diskussionsämnet på mötet är att tidningens unge stjärnreporter har fått ett bättre jobb i Minsk. Att hitta någon som kan fylla luckan han lämnar efter sig blir inte lätt.

BaranovitjiSå tar vi ett avslutande möte med Vladimir, och nu berättar han vad han menar med det nya lönesystemet som han säger att han tänker genomföra. Det visar sig att han visserligen har tagit med de lönekriterier som vi diskuterade förra omgången, men helt förkastat vårt förslag på att journalisterna i huvudsak ska ha fast månadslön som omförhandlas med jämna mellanrum.

I stället har han tagit med de svenska lönekriterierna i sitt komplicerade betygssystem som ska appliceras på varje enskild artikel som en journalist skrivit. Därefter ska betygen räknas ihop, och slutresultatet ger en ”objektiv” siffra som visar hur mycket journalisten ska få betalt.

Att införa månadslön är helt ogörligt, för då skulle en del bara lata sig medan det inte skulle finnas något sätt att premiera dem som arbetar bra, tycks Vladimir mena. Det är det gamla argumentet som också ligger till grund för det vanliga, volymbaserade lönesystemet.

BaranovitjiDet gamla systemet leder till att tidningen fylls med omotiverat långa texter. Vi tycker att det föreslagna betygssystemet är alltför krångligt och att det generellt känns märkligt att betygsätta varje artikel, men Vladimir vidhåller att detta är enda sättet att komma ifrån det volymbaserade systemet som ger för långa texter.

På kvällen hade jag, Gunnar och Veronika en lång diskussion om lönesystemet, och uppenbart fortsatte jag att tänka på saken i sömnen, för tidigt på tisdagsmorgonen…

Tisdag 3.3.2009
Baranovitji…vaknade jag plötsligt med en idé. Jag skrev ihop ett tvåsidigt traktat där jag sammanställde våra argument mot det planerade nya lönesystemet:

– Poängsystemet kan aldrig vara ojektivt. Om lönerna är beroende av vilket betyg cheferna sätter på enskilda artiklar kommer detta att bli en ständig källa för konflikter inom redaktionen. Det blir dålig stämning, helt enkelt.

– Det tar alldeles för mycket tid att diskutera och sätta betyg på varje enskild artikel utifrån ett antal fastställda kriterier. Den tiden kan med mycket större nytta användas till att planera nästa nummer.

– Ändå kan poängsystemet inte lösa den strukturella obalansen i tidningen, eftersom poängen baseras på ett antal komplicerade kriterier, och det blir svårt för journalisterna att förstå vad det egentligen är man vill att de ska göra.

Därefter gjorde jag ett eget förslag. Eftersom jag redan visste att ett svenskt system med enbart månadslöner inte skulle gå igenom utgick jag i stället från att systemet med arvoden reformeras, så att det inte längre är beroende av antalet tecken.

BaranovitjiI stället skulle det kunna finnas fyra olika slags artiklar som har sin bestämda maxlängd, och det finns ett fast arvode för varje artikeltyp samt ett specifikt arvode för foton. Då skulle man kunna laborera med arvodessummorna för att få fram rätt mix av långa och korta artiklar och foton, om man nu har kommit fram till att arbetsledningen i annat fall inte klarar den uppgiften.

Arbetsdagen började med det redan sedvanliga mötet i Vladimirs arbetsrum. Det blev en lång och bitvis hetsig diskussion om lönesystemen. Gunnar påpekade att man måste lita på sina medarbetare och utgå ifrån att de sköter sitt arbete och tänker på längre sikt, även om de har månadslön. Vladimir vidhöll att månadslöner inte fungerar, men var inte heller överförtjust i mitt förslag. ”Det här är ännu ett försök att komma ifrån de volymbaserade arvodena”, sade han efter att ha läst traktatet.

Så plockade han fram sin tjocka lunta och försökte bevisa att hans kriterier visst är objektiva. Jag å min sida försökte bevisa, att den här typen av poängsystem bara skapar en skenbart objektiv grund för bedömning, och att de dessutom snarare lett till dålig stämning mellan ledningen och de anställda på en annan vitrysk tidning som han använde som exempel, och som jag själv vid ett par tillfällen besökt i egenskap av konsult.

Baranovitji - MinskEfter en timmes diskussion kom vi fram till att Vladimir har ett grundläggande problem som är nästan olösligt, oberoende av hurdant lönesystem man tillämpar: det finns för få kompetenta personer som är villiga att arbeta på en oberoende tidning för de pengar tidningen kan betala. Lönerna är visserligen inte jättedåliga, men den är inte heller så bra att de kompenserar de problem journalisterna skapar för sig själv när man arbetar på en tidning som ibland vågar publicera försiktigt kritiska artiklar.

Eftersom det inte finns någon kö av ivriga jobbsökare utanför redaktionens dörr sitter reportrarna för tryggt, menar Vladimir. Därför behöver han något mekanism för att uppmuntra dem att göra sitt bästa varje månad – men han har inte pengar så han kan höja månadslönen ordentligt för de duktigaste. I stället måste han kunna ge alla prestationsbaserad lön vare månad, säger han.

Vi försökte invända att lönesystemet bara är en av de mekanismer som tidningsledningen kan använda för att få reportrarna att arbeta på ett effektivt sätt och producera texter med bra kvalitet. Det kan vara lika viktigt med bra och uppmuntrande arbetsledning, bra stämning på redaktionen samt bra planering och organisering av arbetet.

DzerzjinskI alla fall kom vi till slut överens om att det komplicerade poängsystemet nog inte är så bra och objektivt som Vladimir ville göra gällande, och att det generellt sett kan vara problematiskt att försöka sätta lönerna genom att bedöma varje enskild artikel som en reporter skriver.

Efter den långa diskussionen kring lönesystemet, planering och redaktionens organisation gick vi alla in till redaktionen där torsdagens nummer höll på att färdigställas. På förstasidan har de ändringar som vi föreslog förra gången redan genomförts: det ska alltid finnas en bildtextpuff under den stora bilden, och annonserna ska separeras från redaktionellt innehåll med en tydlig annonslinje. Streckkoden har flyttats till sistasidan, vilket ger plats för en extra puff i högerspalten. Annonserna tar dock fortfarande lika stor plats på förstasidan, och det verkar inte ekonomiskt rimligt att minska annonsutrymmet på ettan när det är kristider. Vissa små justeringar i tidningshuvudet ger dock ytterligare några millimeter för det redaktionella innehållet på ettan.

Monopolpengar i MinskAnnonslinjen har införts även på insidorna, en bra och tydlig markering. Dock finns det fortfarande annonsartiklar som ser ut som redaktionellt material, även om rubriktypsnittet är ändrat är brödtexten densamma som i redaktionella artiklar. Bara rubriktypsnittet och ett litet ”K” i slutet av texten visar att det handlar om en annons. Jag påpekar detta, och Vladimir går på stående fot med på att även brödtexten och spaltbredden måste ändras. Annonsmarkeringen måste dessutom bli tydligare.

En snabb lunch i samma källarrestaurang som förra gången och lika snabb bilresa till Minsk, framme vid hotellet vid halvfemtiden. På kvällen går vi ut och äter med Olga och Jonas från Fojo som är i stan för att undervisa i webbdesign på det statliga universitetets journalistutbildning. Det märks att Sverige är en stormakt inom den vitryska journalistkonsultbranschen.

Onsdag 4.3.2009
Nasja NivaSnabb frukost, kvart i nio väntar taxin utanför hotellet, och vid nio är vi framme på tidningen Nasja Niva som enligt planerna ska bli vårt nästa projekt. Åtminstone till en början känns det något svajigt, redaktionschefen Andrej Skurko som tar emot oss berättar gärna om tidningen, men har inga konkreta tankar kring vad han egentligen vill ha hjälp med.

Chefredaktören Andrej Dynko å sin sida går direkt över till engelska, vilket i kombination med det han säger mest känns som en markering: de här är inte en ryskspråkig tidning, och framför allt inte en svensk tidning, här är vi på en annan planet och kan egentligen inte hjälpa till med något, för vi fattar inte vad det står i tidningen och kan aldrig förstå under vilka förhållanden redaktionen arbetar. Det hade ju gått bra att prata engelska – om det inte hade varit så att de andra på tidningen inte kan språket. Men här är uppenbarligen språkets symboliska funktion viktigare än den kommunikativa.

Snart visar det sig dessutom att det har varit problem i informationsflödet: Skurko som vi försöker pumpa på förslag och önskemål vet inte ens att vi bara kommit för att recognoscera, utan tror att vi nu ska vara på redaktionen i flera dagar. Ändå har han inga förslag på vad vi kan hjälpa till med. Trots att vi skriftligen kommit överens om att ha möte med tidningens representanter från klockan nio till klockan tolv denna dag är han efter en dryg timme så stressad av andra arbetsuppgifter att han föser ut oss till redaktionens mötesrum där han ger oss några tidningslägg att studera. Så försvinner han.

ZvjazdaEn stund är det roligt att stå bakom den stängda dörren och tjuvlyssna på hur besökare pratar med redaktionens personal: de som jobbar på Nasja Niva verkar alla tala standardvitryska åtminstone när de är inne på redaktionen, även när de blir tilltalade på ryska. Besökarna å andra sidan talar ryska eller en blandning av ryska och vitryska.

Vi funderar över situationen och när klockan närmar sig tolv går jag ensam in till hans arbetsrum för att säga det vi kommit överens om: vi vill inte tränga oss på om våra goda råd inte är efterfrågade, men om det ändå finns något vi kan vara behjälpliga med så vill vi ha en lista med önskemål på e-post före slutet av mars. Nu är Skurko inte längre lika stressad utan kommer självmant med flera förslag på saker som vi faktiskt skulle kunna ge råd om, och menar att vi visst kan vara med under hela produktionsprocessen, även under de stressiga dagarna i början av veckan. Så skriver han i almanackan att han ska mejla sina förslag till mig före slutet av april. Vi får se om det kommer några förslag.

MinskKvart över tolv går vi ut för att möta Sveriges ambassadör Stefan Eriksson som dyker upp några minuter senare. Samtidigt kör en personbil förbi trappuppgången – och fastnar med ena bakhjulet i en avloppsbrunn eftersom locket sitter löst. Båda Andrej dyker upp, och vi puttar upp bilen från brunnen. Locket är jättetungt och går inte att sätta på plats med handkraft. Den ene Andrej säger att han redan dagen innan har ringt fastighetsförvaltaren eller vem det nu är som har hand om avloppsbrunnen, men än har ingen kommit och åtgärdat det livsfarliga locket. Redan innan vi går i väg mot restaurangen kommer en annan bil som är nära att fastna i samma hål. Vi gestikulerar förtvivlat, föraren ser det lösa brunnslocket och lyckas köra runt det.

Minsk 2Lunchen på en palestinsk restaurang några hundra meter från redaktionen blir något kaotisk, eftersom diskussionen förs omväxlande på tre-fyra olika språk, så att jag aldrig vet om jag ska prata engelska, ryska eller svenska. Trots språkförbistringen klarnar situationen något, och när vi promenerar tillbaka till redaktionen med de två Andrej (Stefan skulle vidare på andra hållet) lyckas jag plötsligt föra en rätt bra diskussion chefredaktörs-Andrej som under lunchen upptäckt att jag förutom engelska talar bra ryska och dessutom har något vettigt att säga. Även han har nu flera vettiga tankar på vad vi skulle kunna ge råd om.

Utanför redaktionen väntar taxin redan på oss. Vi kör till flygplatsen. I slutet av mars hoppas jag att vi får de skriftliga önskemålen från Nasja Niva, om de nu tycker att de har någon nytta av oss utomjordingar som inget förstår.