i På svenska

Det är trots allt Finland, jag har inte kommit fel…

Finland är sig inte likt. Det är något som inte stämmer. Visserligen står föräldrahemmet kvar där det alltid stått, mitt på gränsen mellan mörkaste Karelen och ännu mörkare Savolax. Men på tåget dit leker min femåring med en jämngammal pojke som är brun, har mörkt hår och pratar finska utan minsta antydan till främmande brytning. Såna fanns här inga förr. Har jag hamnat rätt?

Simhallen i Joensuu är ingen simhall längre, utan en lyxig badanläggning med en vattenrutschkana som av min medhavda expertjury får högre betyg än de bästa i Skåne. Men varför dessa skyltar på ryska? Har jag hamnat på fel sida gränsen?

Förr var det som om gränsen inte fanns – eller åtminstone fanns det ingenting bortom gränsen. Inga ryssar syntes någonsin till på vår sida, och skulle vi åka på klassresa till Leningrad så fick bussen köra tiotals mil söderut innan vi kom till en av de fåtaliga gränsövergångarna. När bussen kört över gränsen steg en beväpnad sovjetisk gränsvakt ombord och inspekterade de skräckslagna niondeklassarna. Man fick en bestämd känsla av att vissa gränser inte finns till för att överskridas.

Men nu kör ryssarna till Joensuu för att åka vattenrutschkana, medan finnarna köar vid gränsen i timmar för att komma åt den billiga bensinen och den ännu billigare spriten på den ryska sidan. Inte undra på att Finland vill begränsa införseln av alkohol från ”länder utanför EU” – vilka länder det nu kan tänkas vara. Plötsligt är inte längre norra Karelen världens ände.

Tillbaka i simhallens bastu pratas det om Nokias aktiekurs. Alla har en uppfattning om hur länge den helt overkliga kursuppgången kan fortsätta. Samma sak på tåget tillbaka till Helsingfors: förr i tiden satt folk i restaurangvagnen i sina träningsoveraller, drack mellanöl och diskuterade de dystra arbetslöshetssiffrorna. Nu sitter man i restaurangvagnen i sina träningsoveraller, dricker mellanöl och diskuterar Nokias senaste siffror – om man inte sitter ensam och mumlar i sin handsfree.

Inte för att arbetslösheten skulle vara borta – fortfarande saknar var tionde finne i arbetsför ålder sysselsättning. Men på något vis känns arbetslöshetssiffrorna overkliga, inte som börskurserna.

Min kompis som möter oss vid tåget måste ringa sin mäklare och sälja sina Nokiaoptioner innan han hinner prata. Kursen är rätt just nu, och det enda han beklagar sig över är att han inte investerade ännu mer, pengarna har tredubblats på några månader. Han lyckas nästan övertyga mig, som aldrig ägt en enda aktie, att det är dags att börja spela med optioner.

Helsingfors centrum går knappt att känna igen. Nokia hinner inte inviga sitt senaste skrytbygge innan det är dags att börja med nästa, och det flyttar in så mycket folk till Helsingfors att det kvittarhur mycket pengar man kräver för en bostad i centrum – man får ändå alltid mer än man begär.

Mellan centralstationen och Riksdagshuset har en gigantisk kub i glas uppenbarat sig. Här bor Nordens största och mäktigaste morgontidning. De ljudlösa hissarna åker upp och ner i sina genomskinliga schakt, kugghjulen snurrar. På andra sidan Mannerheimgatan i ett varsamt renoverat funkishus, som mycket passande heter Glaspalatset, sitter biblioteksbesökare i långa rader bakom platta dataskärmar och knackar på sina tangentbord i rasande fart så man knappt hör sina egna tankar. Det svindlar.

Och så plötsligt, ute igen, på stadens mest centrala ställe, vid köpcentret Forum, ser jag äntligen något jag känner igen. En något svajig medelålders man står fullt synlig, inte demonstrativt utan totalt likgiltig för sin omgivning, och lättar sig. Jag är också lättad. Detta är trots allt Finland, jag har inte kommit fel.

Kalle Kniivilä
Sydsvenska Dagbladet 2000-03-30