i På svenska

Vinplundring och svält i revolutionens fotspår

Esperante

I dag har det gått hundra år sedan oktoberkuppen i Petrograd. Det var så man länge kallade händelsen som sedermera i Sovjetunionen fick det pampigare officiella namnet Stora Socialistiska Oktoberrevolutionen.

Stormningen av Vinterpalatset, där den provisoriska regeringen höll hus, har i många skildringar fått symbolisera den stora revolutionen. I verkligheten är det inte mycket till stormning, och troligen var det fler revolutionärer som gick under i den därpå följande stormningen av palatsets vinkällare.

I Petrograd pågick nöjeslivet som vanligt denna dag, och det var inte mycket som ändrades direkt efter oktoberkuppen, annat än att kaoset tilltog ytterligare och det blev ännu svårare att hitta mat.

I min nya bok Tanjas gata berättar jag om vardagslivet i revolutionens stad under 1917 och under de hundra åren som följde. Här under kan man läsa ett kort avsnitt ur kapitlet om 1917. Den här texten om revolutionsfirandet 2016 skrev jag när jag påbörjade arbetet med boken, och den blev senare en del av inledningen.

Mer om boken kan man läsa här. Den går att beställa exempelvis på Adlibris, e-boken finns också exempelvis på Bokon.

1917 – Kollapsen

(Utdrag ur kapitlet)

Oljebristen innebär att bostäder och butiker i november 1917 bästa fall får el sex timmar om dagen. I december får många stadsdelar klara sig helt utan ström flera dagar i sträck. Även på Första linjen, alldeles intill stadens centrum, kan man inte lita på att det finns el.

”I dag tändes elen klockan fyra, men den försvann halv åtta. Kvart över åtta kom strömmen tillbaka, men klockan tio var den borta för gott. I detta ser jag förtecken på betydligt allvarligare olyckor”, skriver Alexandre Benois i sin dagbok på juldagen 1917.

Några dagar senare går han runt i butikerna för att köpa en fotogenlampa, men hittar ingen.

”Alla våra gamla är sönder eller har gjorts om till ellampor. När jag kom hem skickade jag genast Motia till grannbutiken för att köpa lampan som jag såg där dagen innan (hon skrämdes av priset, 40 rubel), och nu har vi ett riktigt mästerverk av smaklöshet (en rosenröd överdel, fot i form av persikor), men det ger i alla fall ljus i matsalen, vilket gör det möjligt för mig att skriva dessa rader. Bara vi nu lyckas skaffa en ordentlig mängd fotogen någonstans.”

Efterfrågan på fotogen har ökat i takt med att elavbrotten blir allt längre. Lättnaden är därför stor när de nya myndigheterna upptäcker och beslagtar en stor mängd fotogen i Nobels magasin i hamnen. Fotogenet distribueras till innehavare av livsmedelskort – ett skålpund var tionde dag. Men det räcker inte långt, och redan i mitten av 1918 kostar ett skålpund fotogen hela 800 rubel på marknaden, ett stearinljus kostar 500 rubel och ett paket tändstickor 80 rubel. En vanlig månadslön ligger på ett par tusen rubel, och bara ett halvår tidigare hade alltså Motia tyckt att en 40 rubel var alldeles för mycket för en förfärlig fotogenlampa. Men snart leder hyperinflationen och varubristen till att papperspengar nästan förlorar sin betydelse.

Något som till skillnad mot fotogen flödar fritt under revolutionens dagar, veckor och månader är sprit. Visserligen råder totalförbud på alkohol sedan 1914, men de ryska lagarnas stränghet har alltid kompenserats av den selektiva tillämpningen. Även fram till revolutionen har det varit fritt fram att beställa alkoholdrycker på fina restauranger för bättre folk, och under 1917 tar de revolutionära folkmassorna snabbt hand om alla vin- och spritförråd som köpmän och annat fint folk gömt undan i sina källare.

De så kallade vinplundringarna har börjat runt om i landet redan tidigt under hösten. I Petrograd finns det enorma vin- och spritförråd på många håll, det största i Vinterpalatsets källare. För att undvika att revolutionära soldater i närliggande kaserner plundrar vinkällaren utlovas alla två flaskor vin om dagen, men det hjälper inte. Kanske fungerar distributionen otillfredsställande. Genom fönster och dörrar tar sig i alla fall revolutionära soldater och matroser in i vinkällaren för att hämta det de vill ha.

Lenin är rädd för att hela revolutionen supas bort, och beordrar först att plundrarna ska avrättas på plats. Den 26 november beslutar bolsjevikerna till slut att alla vin- och spritförråd i Petrograd ska förstöras. Inte heller det går helt enligt plan, eftersom soldaterna som skulle slå sönder vinflaskorna i Vinterpalatsets källare snabbt blivit kraftigt berusade. Några hävdar att de inte druckit något, utan bara påverkats av ångorna. Hur det än är tillkallar bolsjevikerna till slut brandkåren och låter fylla hela källaren med vatten.

Lördagen den 25 november deltar Alexandre Benois i ett möte i Vinterpalatset och ser vad som pågår:

”Nu har de ställt en vaktpost vid Palatsbron. Man måste ha passersedel för att komma förbi. Längs parkstaketet ligger det många sönderslagna flaskor. I luften (det är vindstilla) känns en lätt doft av vin. […] Precis när jag gick tillbaka från palatset längs strandgatan såg jag hur en soldat som hade kommit ut ur palatset stoppades och genomsöktes av två vakter. Under uniformskappan hade han en gammaldags flaska med mycket imponerande utseende. Den slog man omedelbart sönder mot parkstaketets stenkant. Förresten, i går sålde man inte bara vin, dessutom sköt de fulla soldaterna omkring sig, det sägs att det finns skadade och döda.”

Leighton Rogers, som vid den här tiden arbetar på en amerikansk bank i Petrograd, berättar senare om en soldat på en spårvagn som ska ha beklagat sig över att hela sextiotre av hans kamrater dödats i vinkällaren, en del skjutna i fyllebråk, andra för berusade för att klara sig när vattnet steg. Även om källan är anekdotisk är det inte osannolikt att fler miste livet i stormningen av Vinterpalatsets vinkällare än i den mytomspunna stormningen av själva palatset.

När det inte finns mer att hämta där sprider sig vinplundringarna till andra delar av staden.

Beställ boken: Adlibris Bokus Bokon.se Dito.se

Kommentera