Sovjetunionens första och sista president Michail Gorbatjov lär ha blivit less på Ronald Reagan, när den amerikanske presidenten stup i kvarten upprepade ett ryskt ordspråk han lärt sig inför förhandlingarna: Doverjaj no proverjaj – ungefär ”Lita gärna men kolla också”.
När ryska propagandister och diplomater – om det alls längre finns någon skillnad mellan dessa två yrkesgrupper – nu kommer med de märkligaste påståendena om kriget i Ukraina finns det ingen anledning att glömma ordspråket. Man kan också fundera på om det alls är nödvändigt att alltid referera den ryska synpunkten på en händelse, om inget pekar på att den faktiskt är sann eller relevant.
Vid halv sju-tiden på söndagsmorgonen väcktes invånarna i Kiev återigen av en rysk robotattack. Bland annat träffades ett niovåningshus, där en invånare dödades i sin lägenhet och flera skadades. En robot exploderade på gården till en förskola och förstörde en stor vattenledning. Inga barn fanns på plats eftersom det var söndag. Ett antal robotar uppgavs ha skjutits ner av det ukrainska luftförsvaret.
Det gick inte många timmar innan den ryska sidan meddelade att det absolut inte var någon rysk robot som hade träffat bostadshuset. Alla ryska robotar uppgavs ha träffat målet, en vapenfabrik i samma stadsdel. Det var i stället det ukrainska luftförsvaret som hade klantat sig, menade ryska försvarsministeriet.
Inget nytt där – enligt ryska försvarsministeriet är det alltid ukrainarna själva som skjuter på civila, spränger civila mål eller torterar ihjäl sig själva bara för att få Ryssland att framstå som angripare. Denna gång visade försvarsministeriets talesman, generallöjtnant Igor Konasjenkov, två korta, otydliga videosnuttar som uppgavs styrka den ryska versionen.
”Enligt uppgifter från objektiv kontroll träffade alla raketer sina mål, den civila infrastrukturen skadades inte”, meddelar det ryska försvarsministeriet. Vari den ”objektiva kontrollen” består framgår inte, och inga bevis visas upp. Man ska helt enkelt lita på generallöjtnanten när han säger att det ukrainska luftförsvaret sköt ner två av sina egna Buk-robotar och att en av dessa ”kan ha fallit ner på bostadshuset”.
Ja, det är väl inte omöjligt? Han kanske rent av talar sanning just denna gång?
Den som till äventyrs var benägen att lyssna på det örat fick en ny påminnelse om ryska myndighetspersoners tillförlitlighet på måndagen, när ett köpcentrum i staden Krementjuk i centrala Ukraina träffades av en rysk robot. Minst 18 besökare dödades och 59 skadades.
Rysslands biträdande FN-ambassadör Dmitrij Poljanskij gick snabbt ut på Twitter och hävdade att det som vanligt var ukrainarna själva som stod bakom det inträffade:
Precis på samma sätt som utrikesminister Sergej Lavrov i en uppmärksammad BBC-intervju häromveckan använder Poljanskij tillfället för att antyda att det inte alls är den ryska militären utan ”ukrainska provokatörer” som bär skulden till övergreppen i Butja. I det alternativa universum som den ryska propagandan skapat förstärker och bekräftar lögnerna varandra: eftersom det var ukrainarna som stod bakom händelserna i Butja står de givetvis även bakom dödandet i köpcentret i Krementjuk. Och tvärtom.
Rysslands OSSE-ambassadör Aleksandr Lukasjevitj hittade ett tungt bevis för att de påstådda händelserna i Krementjuk var en ”ukrainsk provokation”: i tv-bilder kunde man se att flaskor stod kvar på hyllor i det träffade köpcentret. Alltså kunde inte köpcentret ha träffats. ”Det är klart ingen angriper civil infrastruktur”, sade Lukasjevitj i en intervju med den ryska statliga tv-kanalen RT som den ryska statliga nyhetsbyrån TASS citerar.
Andra ryska konton på sociala medier, däribland Rysslands ambassad i London, spred ogrundade påståenden om att det träffade köpcentret sedan länge var stängt och i stället användes som förråd för försvarsmateriel. Senare bekräftade ryska försvarsministeriet att det var ryska robotar som hade skjutits mot Krementjuk, men hävdade att bara militära mål hade träffats. Så klart.
De ryska påståendena har motbevisats av många faktagranskare, exempelvis hos BBC, HRW och Bellingcat. Köpcentret var öppet och förödelsen var resultatet av en direkt träff av en rysk robot. Möjligen var själva köpcentret inte målet för robotangreppet, men de gamla ryska robotarna har låg träffsäkerhet. Det ryska snacket om ”högprecisionsvapen” är bara snack.
Fast i Rysslands alternativa informationsuniversum spelar det ingen roll, för allt som kommer från västliga källor och motsäger den ryska berättelsen är per automatik falskt. Skulle en västlig källa däremot komma med en uppgift som kan användas för att styrka ett ryskt påstående, då är källan naturligtvis absolut tillförlitlig – oavsett om det rör sig om etablerade medier, högerextremistiska propagandasajter eller kända konspirationsteoretiker.
Innebär det då att det är meningslöst att försöka vederlägga lögnerna som den ryska propagandaapparaten spyr ut från morgon till kväll? Ska man förlika sig med att den objektiva sanningen är omöjlig att fastslå?
Den ryska propagandans yttersta syfte är inte att vi ska tro på allt som ryska talesmän basunerar ut. Snarare är syftet att skapa osäkerhet om vad som egentligen pågår. Den oändliga mängden falska, motsägelsefulla propagandapåståenden ska dränka alla fakta i bruset och få oss att tvivla på allt. Finns det ens någon objektiv sanning?
Men sanningen finns. Fakta finns. Den absoluta, kompletta kunskapen om varje enskild händelse kanske inte är möjlig att uppnå, men det är möjligt att sträva efter den. Det är också exakt vad journalistik handlar om – finns det ingen sanning är journalistiken meningslös, den reduceras till propaganda.
Samtidigt är det uppenbart att det är omöjligt att faktagranska varje ryskt propagandapåstående i detalj. Det är alldeles för enkelt för propagandisterna att ständigt hitta på nya ”fakta” som skulle behöva motbevisas. Allt kan inte kollas, man måste välja sina strider. Den rimliga grundinställningen måste därför vara att det är propagandisterna som måste bevisa sina påståenden för att vi överhuvudtaget ska ta dem på allvar.
Och då är vi åter tillbaka vid söndagsmorgonens robotangrepp på Kiev, där Ryssland påstår att alla ryska robotar träffade en vapenfabrik medan det ukrainska luftförsvaret bär skulden till civila offer. Varför ska man överhuvudtaget bry sig om vad den ryska sidan säger, om enda beviset är generallöjtnant Konasjenkos ord och en skakig video som kan visa vad som helst?
Den strategiskt viktiga Ormön i Svarta havet erövrades av den ryska militären alldeles i början av kriget. I veckan tvingade ukrainsk artilleribeskjutning ryssarna att lämna ön. Fast det var inget strategiskt nederlag, hävdade ryska försvarsministeriet – det var ”en gest av god vilja”. Exakt samma formulering användes när den ryska militären efter det totalt misslyckade angreppet på Kiev tvingades dra sig tillbaka från norra Ukraina.
Tidigt på fredagsmorgonen demonstrerade den ryska militären sin nyvunna goda vilja genom ett nytt robotangrepp som denna gång träffade ett niovåningshus på badorten Serhijivka strax söder om Odessa. Minst nitton människor dödades, däribland två barn.
Fast hur vet vi det?
Ja, därför att den ukrainska räddningstjänsten och andra myndighetsrepresentanter har berättat det, bilder och videor har lagts ut på nätet och ukrainska medier har intervjuat ögonvittnen. Det kan naturligtvis finnas omständigheter som ukrainska myndigheter och massmedier tiger om – det pågår trots allt ett krig – men det finns knappt någon anledning att tvivla på att robotangreppet ägt rum.
Fast tittar man på den ryska statliga nyhetsbyrån RIA:s sajt så har inget hänt i Serhijivka. Letar man noga så kan man hitta en kommentar av Putins presstalesman Dmitrij Peskov som än en gång upprepar ett axiom: ryska militären skjuter inte på civila mål. Alltså kan inget bostadshus ha träffats.
Snart dyker det säkert återigen upp femtioelva ryska versioner som förklarar vad som egentligen hände i Serhijivka, men när det gäller rysk krigspropaganda är det nog på sin plats att vända på det gamla ordspråket. ”Lita gärna men kolla också” duger inte längre. ”Lita inte – kolla först” passar bättre.
Om det finns två parter i en konflikt är det oftast rimligt att låta båda två komma till tals. Men det innebär inte att fakta är förhandlingsbara. När den ukrainska sidan säger att Ryssland har angripit Ukraina medan den ryska sidan säger raka motsatsen ligger inte sanningen mittemellan.
Av ren slentrian citerar man alltför ofta i nyhetsrapporteringen den ryska sidans uppenbart lögnaktiga påståenden, eftersom ”båda sidor ska höras”. Men att kritiklöst upprepa lögner bistår inte till vår förståelse av händelserna, det skapar bara ett falskt intryck av balans och generell förvirring, vilket är exakt vad propagandan syftar till.
Därför kan det vara värt att fundera ett varv till på vilka obekräftade påståenden som alls är rimliga att ägna uppmärksamhet. Om en statschef ljuger bör man naturligtvis berätta det. Men då ska man också vara noga med att berätta vad som är sant och vad som inte är det, och hur vi kan veta det.
Mer på temat:
- Lavrov och sanningen
- Bellingcat – Russia’s Kremenchuk Claims Versus the Evidence
- HRW – Ukraine: Russian Missile Kills Civilians in Shopping Center
- BBC – Ukraine war: Kremenchuk shopping centre attack claims fact-checked
- TASS – Kremenchug false flag was Kiev’s ploy to press West for more weapons — Russia’s OSCE envoy
